Ledarbloggen

Upploppen i London och andra engelska städer är inte de första av sitt slag i Europa, och knappast heller de sista. I Tyskland diskuteras det nu huruvida något liknande skulle kunna hända där — ordföranden för ett av polisfackförbunden anser till exempel att det finns samma blandning av ”kriminell energi och social alienation”, och samma bristande beredskap hos politikerna. Andra — bland dem inrikesministern — avfärdar det som en omöjlighet. Och i Süddeutsche Zeitung skriver Heribert Prantl om den tyska ”katastrofvampyrismen”:

Die Weltbetrachtung in Deutschland ist selbstbezogen. Sie ist ausgerichtet an einer quicken politischen Kommerzialisierung und sie führt zu einer Art Experten-Astrologie.

(Den tyska världsuppfattningen är självfixerad. Den är inriktad på snabb politisk kommersialisering och leder till ett slags expertastrologi.)

Detta är dock knappast någon tysk specialitet. Också i Sverige (ännu ett exempel!) kan tendensen till nationell tillämpning observeras, eftersom behovet av ”politisk kommersialisering” är lika stort här. Och lika ofta inträffar det, som Prantl skriver, att händelserna i omvärlden helt enkelt får tjäna som inledning till envars eget ”huvud- och älsklingstema”.

Daniel Braw

Trabanterna är på väg att dö ut, rapporterar Der Spiegel. Vid återföreningen fanns det en miljon; nu är bara 35 000 kvar och snart lär ostalgin få klara sig utan dessa märkvärdiga tingestar — och liknande.

I alla händelser fortsätter Trabant att vara ”en symbol för DDR och i någon mån också för den östtyska omvälvningen hösten 1989″.

Daniel Braw

”Vi kan skicka upp satelliter i rymden och accelerera hadroner i ändlösa underjordiska tunnlar, men vi kan inte ens försöka omvärdera synen på ekonomi, välfärd och dess samspel med ekosystemet”, skriver Jacob Bursell i Svenska Dagbladet under rubriken ”Ifrågasätta tillväxt det gör man inte”.

Men en som gör det är Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble. Vid Lutherska världsförbundets generalförsamling sa han:

Vi måste kunna acceptera att när vi hamnar efter länder som Kina, Indien och Brasilien i våra tillväxtsiffror innebär det inte att vi misslyckats. Det innebär att vi redan har uppnått en hög nivå av välfärd för en stor del av vår befolkning. [...] Våra behov finns någon annanstans.

Det är inte direkt ett budskap man kommer att höra ofta i den svenska valkampanjen.

Daniel Braw

Det tyska språket befinner sig i en prekär situation: på universiteten, inom politiken och i näringslivet talas det allt mer engelska, och för varje modern innovation som tillkommer tycks engelskans grepp bli allt starkare. Som i skönhetstävlingarna i dokusåpaformat, där en tävlande kan få den föga uppmuntrande upplysningen: ”Sorry, du har ingen Personality.”

Delar av oron för det tyska språkets oanvändbarhet och förvanskning kan kännas igen från Sverige. Här som där har emellertid rädslan för att framstå som bakåtsträvande även utanför språkfrågan gett hela företaget en lite defensiv karaktär. Som några riksdagsledamöter skrev i en motion:

Ingen torde hävda att svenskans status som officiellt språk i Finland (jämte det finska språket) eller inom EU (jämte övriga EU-länders officiella språk) i någon större utsträckning genererat negativa nationalistiska strömningar. Det borde vara möjligt att främja ett lands modersmål utan att bli betraktad som extremist.

Men vad som ibland glöms bort är att också engelskan påverkas när den blir allas egendom. Svanbergs klavertramp är bara ett av många exempel på hur engelskan dagligen misshandlas. ”Det finns ingen anledning att avundas engelsmännen deras språkliga dominans”, skriver Ulrich Greiner i Die Zeit. ”Snarare är det beklagansvärt, eftersom engelskan genom den inkompetenta globala användningen kommer att förändras, troligen mer än tyskan förändras av engelskan.”

Henry Higgins måste rotera i sin grav.

Daniel Braw

Die Zeit berättar om hur en företagare i Berlin med libanesisk bakgrund har hängt upp stadens största Tysklandsflagga — sjutton gånger fem meter. Han är inte bara en anhängare av tysk fotboll, han har också en synnerligen positiv inställning till landet:

Tyskland har gett oss säkerhet, välstånd och frihet. Det får vi inte glömma. Då är en så här stor flagga bara ett litet tecken på tacksamhet.

Och för journalisten som får höra Youssef Bassals begeistrade framställning av Tyskland som ett generöst och öppet land framstår diskussionerna om kvoter och intelligenstester för invandrare som närmast skamliga.

Men alla är inte lika glada. Den stora flaggan har blivit förstörd två gånger — av vänsterextremister, som anser att den tyska flaggan kan sätta dunkla krafter i rörelse och borde ersättas av en palestinsk. Nu har den tredje kommit upp, och Bassal vaktar den nätterna igenom. Det är uppenbarligen något väldigt provocerande med bilden av Tyskland som ett sympatiskt land.

Daniel Braw

En intressant aspekt av presidentvalet i Tyskland — det finns som sagt fler dimensioner än Angela Merkels maktställning — är vad det säger om vänsterpartiet Die Linke. Genom att inte ställa sig bakom socialdemokraternas kandidat, Gauck, såg vänsterpartiet i praktiken till att kristdemokraten Wulff blev vald.

De hade förvisso sina skäl att ta avstånd från Gauck, som ledde så kallade Stasi-Unterlagenbehörde. Die Linke skapades vid en sammanslagning av WASG och PDS, som var en fortsättning på det gamla östtyska kommunistpartiet — det vill säga samma parti som byggde upp kontrollapparaten vars offer Gauck hade ansvaret för att ge upprättelse.

Men därmed har de också väsentligt försvårat alternativet till den nuvarande regeringskoalitionen. I Die Zeit säger den miljöpartistiske EU-parlamentarikern Werner Schulz att partiet vägrar att inse den politiska verkligheten, och har drabbats av ett slags politisk paranoia. Men ”det är inte Gauck som har förföljt dem, det är deras eget förflutna”. Inte lätt att ta till sig för ett parti som alltid hade rätt.

Daniel Braw

Boris Johnson, Londons borgmästare, analyserar i Daily Telegraph Englands katastrofala insats i VM. Politiker har i allmänhet ingen större trovärdighet som sportkommentatorer (Bodström den yngre möjligen ett undantag), men Johnson har faktiskt viss erfarenhet av att spela landskamp mot Tyskland. I en vänskapsmatch (!) 2006 gjorde han följande minnesvärda insats:

Som politiker kan Johnson sedan naturligtvis inte avstå från att göra en politisk poäng av det engelska debaclet:

We are still paying the price of an educational establishment that developed an aversion to competitive games and an obsession with bureaucracy and elf and safety that made it hard for the voluntary sector to fill the gap.

Daniel Braw

Sigmar Gabriel, får uppdraget att locka tillbaka besvikna tyska sociakldemokrater. FOTO: HERBERT KNOSOWSKI/AP

Denna helg samlas de tyska Socialdemokraterna till en kriskongress. Med ett katastrofval i bagaget från Förbundsdagsvalet i september, står en ödesfrågan på dagordningen, den om hur partiet ska kunna locka tillbaka sina förlorade väljare. Tio miljoner har man förlorat under de elva år som man regerat Tyskland.

SPD har tappat från nivån 35 – 40 procent av väljarstödet till valutgångens 23 procent.

Den tillträdande partiledaren, förre  miljöministern Sigmar Gabriel, tror att väljarna tappat förtroendet för partiets förmåga att genomföra sitt valmanifest, sin politik.  Det politiska budskapet är det inget fel på, enligt honom, utan det handlar om förtroendet för att SPD-politiken kan omsärttas i handling.

SPD måste återerövra medelklassväljarna, inte gå åt vänster som en del inom partileden kräver.

Paralleller till de svensk socialdemokrati finns. Det skulle väl vara samma strävan efter att återfå medelklassen i sina led. Det går inte att vinna ett val utan den breda medelklassens stöd.

Därför kommer nog Mona Sahlin och de svenska socialdemokraterna att noga följa den tyska krisdiskussionen inför uppladdningen till nästa års svenska riksdagsval.

Jan-Olof Asp

.

 Angela Merkel sitter kvar som tysk förbundskansler. Det var grundtipset inför söndagens tyska val. När vallokalerna stängde bekräftades trenden. CDU och systerpartiet CSU fick i vallokalsundersökningarna över 33 procent. Det såg tidigt ut som hon därmed skulle komma ur tvångsäktenskapet med socialdemokraterna SPD och kunna bilda regering med uppåtgående liberalerna FDP.

De tyska Socialdemokraterna gjorde ett av sina sämsta val någonsin. Frågan är om partiordföranden kan sitta kvar.

Slutsatser i Sverige? Ja, alliansen kan ju alltid hävda att det blåser motvind för S i Europa och Mona Sahlin kan säga att så går det när man leker med borgerligheten. SPDI tycks ha drabbats av alla juniorpartners förbannelse i koalitioner där den store tar hem spelet i valet.

Sven-Åke Olofsson

Foto: Stephan Wagner

Kollegan Göran Stenberg tar ännu en höjdarbild av Brandenburger Tor.

Har precis kommit hem från en runda i det stora landet Tyskland. Det är mycket som händer där just nu. Dels ett val till Förbundsdagen nästa söndag, dels samling inför det stora 20-årsfirandet av Berlinmurens sönderfall.

Upptagen av alla dessa minnesbilder (Göran Stenberg och jag var på plats i november 1989) och med huvudet fyllt av tyska partiledardebatter (jättetråkiga, faktiskt, det anser större ideologiska tänkare än jag) återvänder jag hem till det något mindre landet Sverige.

I samma ögonblick som jag klappat hunden (hon hann fram först) och pussat min hustru på kinden, nås jag av alarmerande nyheter.

En kvinna från Bjuv, gift med Paul ”I’m so young and your’ so old — Diana” Anka och med det i sammanhanget oerhört roliga förnamnet Anna, har tydligen lyckats provocera åtminstone halva nationen.

Det amerikanska hemmafruidealet som hon tycks försvara, är obekant för mig. Jag känner bara hårt arbetande kvinnor i USA. Min kusin vetrinärens fru sköter en hel j-vla hästgård och dessutom en egen praktik för terapisamtal (dock inte med hästar), min 93-åriga moster i Danbury har arbetat som chefssekreterare och är i livet. Hennes make jobbade dels på Manhattan, dels i New Jersey, hade fyra timmars pendling i 30 år innan en hjärtinfarkt avslutade hans liv. Kusinbarnet sliter på en reklambyrå, hennes man driver en krog non stop och så vidare i all oändlighet. Inga Hollywoodfruar där inte.

Kan den här damen vara en ”tidningsanka”? Ska man ta henne på allvar bara för att hon är från Bjuv?

Det tycker inte jag.

Den andra svallvågen i ankdammen når mig när jag läser att Mona Sahlin festar med kändisar på Mallorca i stället för att hålla ställningarna inför kyrkovalet på hemmaplan. Hon kritiseras nu i de egna leden.

– Det är uppseendeväckande att hon gör så här under slutspurten till kyrkovalet, säger Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap och kristen socialdemokrat, till Expressen.

Det här ett betecknade exempel på problematiken att säga en sak, men göra en annan. Det skämtade redan den amerikanske radikale ståupplegenden Lenny Bruce om på sin tid.

I Aftonbladet läser jag dock att Mona Sahlin är tillbaka i Sverige på söndag, när det ju är kyrkoval för alla som är medlemmar i Svenska kyrkan. De som inte är det, kan med gott samvete klippa gräset i stället.

Med andra ord är det, för min del, helt okej att Mona Sahlin festar om med kändisar på en sluten tillställning i lyxmiljö.

Att det kan vara ett problem för hennes parti är en helt annan sak…

Stephan Wagner