Knappast ögonöppnande

25 september, 2012 klockan 11:45

Beslutet gick för fort. Det säger Eric Sjöström på Kulturhuset i Stockholm som nu drar tillbaka beslutet att plocka bort Tintin-böckerna från biblioteket Tiotretton. Något annat som också gick ganska fort var den mediestorm som följde på både Twitter, tidningarnas kultursidor och radio. Raljerande och upprörda kommentarer och fejk-tweets, bland annat från August Strindberg som sade sig vilja gå och gömma undan sina böcker för säkerhets skull, lät inte vänta på sig.

Men stormen som blåste upp tidigt på morgonen var över redan före lunch. En pr-kupp? Hela historien verkar ju faktiskt lite för bra för att inte vara orkestrerad. Men sanningen är nog bara att ledningen och Behrang Miri, ansvarig för barn och unga på Kulturhuset, i ett försök att modernisera sig (eller något sådant bra) agerade lite mer än man funderade och gjorde ett misstag. För det är verkligen vad det handlar om. Censur har aldrig hjälpt till med fördomsbekämpning. Snarare tvärtom.

Och om det nu vore ett lämpligt grepp – var skulle gränsen gå? Exemplen haglade på Twitter: Vid Richard Scarrys tecknade mamma-katt som lagar frukost, inhandlad för hushållspengar hon fått från pappa-katten som precis kysst henne hejdå innan han rusade till jobbet? Vid Elsa Beskows barn i Hattstugan som hotas med stryk av tomten?

Nej, den typen av gränsdragningar låter sig inte göras så lätt. Och är överhuvudtaget inget bibliotek ska ägna sig åt.

Johanna Sturesson

Dela

Internet efter maktskiftet

25 augusti, 2011 klockan 17:00

Hur stor roll har sociala medier och modern kommunikationsteknik spelat i revolutionerna i arabvärlden? Väldigt stor enligt handelsminister Ewa Björling, som har tillskrivit svenska företag i branschen en samhällsomstörtande roll. Inte så stor, säger Hillary Clintons it-rådgivare Alec Ross som bjudits till Sverige för att föreläsa för den samlade ambassadörskåren.

När folk kallar det för Facebook- eller Twitterrevolutioner är det fel. Det är inte de sociala medierna som fått folk att göra uppror. Det är missnöje med de styrande familjerna, frustration över korruption och bristande ekonomiska möjligheter och brist på demokratiskt deltagande som är kärnan i de här revolutionerna, inte sociala medier.

Därmed är inte sagt att sociala medier har varit betydelselösa. De har underlättat organisering av oppositionsrörelser, stärkt förbindelserna mellan olika grupper, gjort mer information tillgänglig och möjliggjort ledarlösa rörelser (om det sista är så positivt kan man undra).

Någon vidare roll framöver, efter revolutionerna, tror Ross inte att de sociala medierna kommer att spela. Åtminstone ingen positiv.

Det var bra för att hjälpa folk att få ett maktskifte, men ser man på internets roll i styrandet och institutionsbyggandet så tenderar det att ge extrema röster makt och mota bort de mer moderata.

Om Ross värd i Sverige, utrikesminister Carl Bildt, kommer att ta till sig denna mer skeptiska hållning eller fortsätta i sina egna optimistiska spår vad gäller internet återstår att se.

Daniel Braw

Dela

Till intet förpliktigande ställningstaganden

23 augusti, 2011 klockan 16:22

Sociologen Zygmunt Baumans analys av kravallerna i Storbritannien är, som tidigare påpekats, synnerligen läsvärd: konsumismen skördade här sina egna frukter, menar han, när det parallella stegrandet av förväntningar (och krav) och utestängandet av dem som inte har råd att leva upp till konsumtionssamhällets förväntningar gick alltför långt.

I dagens DN intervjuas Bauman, bland annat om sin syn på internet och politiken, och också det är läsvärt.  Han säger bland annat:

Livet online har den fantastiska fördelen att det inte föder några förpliktelser. Därför tilltalar det unga människor, som är rädda för att ta på sig ansvar. För man vet inte vilka chanser som uppstår nästa år och då vill man inte vara bunden. Man kan under en dag utan ansträngning gå ihop med 500 likasinnade och på kvällen befria sig från dem genom en knapptryckning. Denna barnsliga lätthet att gå in och ut föder ett barnsligt beteende. [...] Livet online får oss att tro att man kan äta kakan och ha den kvar.

Därför blir också Twitterrevolutionerna kortvariga affärer:

Se på dessa miljoner männi­skor som kom till Befrielsetorget i Kairo. Visst, de lyckades få Mubarak bakom galler. Och sedan? Vad har de för inflytande över fortsättningen?

Något liknande kan sägas om Twitterrevolutionen i Iran, som under en kort tid fick ett massivt stöd och stor uppmärksamhet från omvärlden (delvis till följd av människors behov av att positionera sig) men idag ignoreras helt.

Daniel Braw

Dela

Istället för kravaller: cricket

22 augusti, 2011 klockan 14:50

Norman Tebbit, konservativ brittisk politiker, talade en gång om ”crickettestet” som ett tecken på integration i det brittiska samhället. Vilket lag håller man på — England eller det land man kommer ifrån?

Det skulle nog låta drastiskt men ter sig idag som ett under av social sammanhållning – det fanns i alla fall en sport som alla var intresserade av. Nu, när Englands cricketlag verkligen vore värt att heja på, har cricketen glömts bort inte minst av de unga. Boris Johnson, Londons borgmästare, skriver:

The sad thing is that for so many of the young men who rioted two weeks ago (and they were 90 per cent young men), the English achievement is a matter of almost total mystery or indifference. It is like a bridge tournament in Lima. It is strange news from another star.

Som politiker kan han naturligtvis inte avstå från att sedan tala om allmänna samhällsproblem, lagar, fattigdom och satsningar på skolor. Och behovet av regler:  ”It is not just cricket they lack, but any set of rules about how to behave.”

Men det verkligt intressanta är iakttagelsen att det genom hela samhället går en skiljelinje så djup att man kan tala om två nationer, ”one that has the chance to play cricket, and one that doesn’t even know England is winning”. Det kanske vore något för Håkan Juholt, som också ofta talar om vad som håller på att gå sönder i samhället, att inspireras av.

Daniel Braw

Dela

Tomma intressen

13 augusti, 2011 klockan 10:33

Sokrates uttalade sig inte så kritiskt om sin tids ungdomar som somliga människor påstår, men ungdomars attityder och agerande har åtminstone under senare århundraden väckt en anmärkningsvärt konstant oro. För närmare hundra år sedan kunde man till exempel läsa i Biblioteksbladet:

Ja, vår tid är sannerligen ej en tid av kontemplation och inre samling. Till och med på landsbygden är det en mångfald av mer eller mindre tomma intressen, som verka splittrande och hålla läslusten borta. Nog läses dock även av jordbrukarbefolkningen mera nu än förr om ock liksom i städerna övervägande »lätta» saker.

Skribenten tyckte sig dock bland landsbygdens ungdomar också se motsatta tendenser:

Och har man i likhet med den, som skriver dessa rader, rest kors och tvärs på Sveriges landsbygd, skall man ej ha undgått att möta den där unge jordbrukaren eller bondesonen, som med levande intresse sköter sitt dagliga arbete i jordbruket och som vid aftonlampan njuter en god bok ur en förvånansvärt välfylld bokhylla.

Daniel Braw

Dela

Konsumismens utanförskap

12 augusti, 2011 klockan 19:50

Två intressanta, och helt olika, perspektiv på upploppen i London och andra brittiska städer.

Först sociologen Zygmunt Bauman, som i tidskriften Social Europe skriver att kravallerna är ett svar på hur den till religion upphöjda konsumismens utestängande av stora grupper av människor.

Supermarkets may be temples of worship for the members of the congregation. For the anathemised, found wanting and banished by the Church of Consumers, they are the outposts of the enemy erected on the land of their exile.

Och sedan journalisten Peter Oborne, som i The Telegraph skriver om hur det egentligen inte är någon moralisk skillnad mellan de huliganer som plundrar affärer och de politiker som nu å det grundligaste fördömer dem:

Certainly, the so-called feral youth seem oblivious to decency and morality. But so are the venal rich and powerful – too many of our bankers, footballers, wealthy businessmen and politicians.

Den enda skillnaden, menar Oborne, är att de rika och mäktiga har bättre advokater.

Daniel Braw

Dela

Mer än lön och status

16 juli, 2011 klockan 16:15

Läraryrkets attraktivitet – eller brist därpå – är en avgörande framtidsfråga, värd mer uppmärksamhet än exempelvis den mystiska ringen på Östersjöns botten.

Även om det ofta görs till en löne- och statusfråga, är det slående i Lärarförbundets undersökning av saken hur immateriella faktorer spelar en större roll när unga människor väljer yrke. På frågan ”Vad är viktigt när du ska välja yrke?” kommer såväl god arbetsmiljö och intressanta arbetsuppgifter som bra ledarskap och utvecklingsmöjligheter före bra lön. Och status kommer sist på listan, efter möjligheter att påverka och frihet att lägga upp arbetet.

Däremot är de låga lärarlönerna det mest avskräckande, tillsammans med den dåliga arbetsmiljön (eller misstankarna därom).

Att höja löner är åtminstone i teorin en enkel åtgärd, men minst lika mycket energi vore värt att investera i arbetsmiljö, frihet, gott ledarskap och självständighet. Som Lärarförbundet skriver: man ”bör kanske ta en titt på vad dagens unga vill ha, och sedan försöka förändra skolan i den riktningen”.

Daniel Braw

Dela

Redo att detonera

13 juli, 2011 klockan 15:07

Oranienordens så kallade marschsäsong i Nordirland är över, och slutade även detta år med kravaller. Frågan är vad för slags kravaller det egentligen var. Var det konventionellt huliganbeteende, eller var de uttryck för nya politiska spänningar bland republikanska unga män? Det senare, hävdar The Guardians Irlandskorrespondent Henry McDonald:

Unemployed and with little prospect of long-term, fulfilling jobs, this social group is alienated from the political process. They see all politicians and especially those from ”their side” as part of the establishment, aloof and indifferent to them.

Det låter i sig knappast lovande, men enligt McDonald är läget ännu värre än så:

Sprinkle on top the influence of ideologically-fired republican dissident organisations from the Real IRA to the Continuity IRA and you have an explosive mix ready to detonate at any time…

Daniel Braw

Dela

Skolan är förloraren

7 september, 2010 klockan 09:03

Gårdagens skoldebatt i SVT gav ett bestående intryck. De båda politiska blocken är egentligen väldigt överens om skolpolitiken. Men just på grund av blockpolitiken så har man inte tidigare under mandatperiod lyckats sätta sig ned och lägga fram gemensamma och hållbara förslag för skolan.

Alliansens skolpolitiken är i stora drag mycket bra. Och det verkar inte minst Socialdemokraternas Mona Sahlin hålla med om. Men skolan i sig hade mått mycket bättre av att det rått stor politisk enighet om de skolbeslut som nu tas av alliansregeringen.

Elever, föräldrar och lärare behöver få veta vad som gäller åtminstone ett bra tag framöver, det behövs arbetsro i skolan. Så trots att det numera bedrivs en bra skolpolitik av regeringen är det ändå till sist skolan som kan bli förloraren om nu fattade beslut rivs upp av en eventuell ny regering.

Och inte minst skadas skolans värld av det käbbel om ganska små skillnader som politikerna just nu ägnar sig åt.

Lotta Hördin

Dela

Virtuella sensationer

4 juli, 2010 klockan 13:28

Internetsensationen Anna Chapman, misstänkt för att spionerat för rysk räkning i USA, är ett fenomen i sig. Inte minst den historia som rullas upp i Storbritannien, där hon bodde under några år, är förunderlig och märklig.

Men ännu mer anmärkningsvärt är själva fenomenet internetsensationer i sig — det vill säga, hur det faktum att det verkligen handlar om brottslighet antingen förbises eller idealiseras och hela uppmärksamheten koncentreras till utseende och attraktivitet. Chapmanhistorien kan om man är lite generös ses som en fortsättning på Bondfilmernas framställning av ryska spioner (”The spy who loved us” lyder en rubrik).

Men när den unga amerikanskan Amanda Knox greps och fälldes för att brutalt ha mördat en jämnårig ung brittisk kvinna uppstod lika snabbt en nätbaserad sympati för Knox — inte direkt för att hon skulle ha varit oskyldig, även om fallet också gav tillfälle att göra ner det italienska rättsväsendet, utan för hennes utseendes skull. ”Foxy Knoxy”, som hon kom att kallas, fick beundrarbrev och förfrågningar om giftermål från entustiastiska fans. ”Jag undrar om jag hade fått de breven om jag hade varit ful”, skrev hon i sin dagbok.

Daniel Braw

Dela