Hör av dig till hd.se. Vi vill ha dina tips. Vi betalar 5000 kronor för bästa nyhetstips eller nyhetsbild varje månad. Läs mer om villkoren och om hd.se här!
Frankrikes nye president Francois Hollande sänker lönerna för honom själv och regeringens ministrar – med 30 procent. Från den avgående presidentens håll kallar man åtgärden för en ploj. Och påpekar att antalet ministrar blivit åtskilliga fler i den nya regeringen.
Ja, det är inte de stora besparingarna som görs på det området. Men det kan vara en nog så viktig markering, särskilt om man som Hollande ska bli trovärdig i kommande och nödvändiga besparingar som drabbar det franska folket.
”Interregnum” kallar sociologen Zygmunt Bauman det tillstånd västvärlen nu befinner sig i; Maciej Zaremba beskriver det så här:
Interregnum är tillståndet när en gammal ordning upphört att fungera – men ingen ny finns i sikte. Den gamla, som varat i över hundra år, tog slut samtidigt med Sovjetunionen och kalla kriget. Fram till dess kuggade ännu Politiken och Makten – ”Power”, i meningen förmågan att uträtta saker – i varandra. Men sedan lösgjorde sig ekonomin från politiken och nästan alla styrmedel upphörde att fungera.
Dysfunktionaliteten har snarare ökat än minskat, och framstår nu under skuldkrisen som mer eller mindre total. I en debattartikel i Laholms Tidning förordar Kajsa Borgnäs vid Arbetarrörelsens tankesmedja, också med hänvisning till Baumans tankar om interregnum, Håkan Juholts politik framför Fredrik Reinfeldts. Statsministern har ett passivt förhållningssätt till politikens maktlöshet, medan Juholt åtminstone försöker verka för att politiken och makten åter ska kugga i varandra.
Frågan är bara om Sveriges riksdag är rätt forum. Skilsmässan mellan politiken och makten har inte minst med alltings globalisering att göra, och själva problemet är att de existerande politiska strukturerna – riksdagen inräknad – inte råder över globala rörelser och de globala politiska instrumenten saknas. Bauman säger:
Kom inte och påstå att det finns en internationell politik. Den är ett skämt. Det finns ministrar som träffas och skriver på konventioner. Den som skrivit på måste lyda, men den som låtit bli eller äger många stridsplan, som USA, kan låta bli. Det är som om man i Stockholm införde nya trafikregler: den som skrivit på måste stanna för rött. Men alla andra får köra som de vill. Så ser världen ut nu för tiden.
Att uppröra sig över bristen på politiskt ledarskap när det gäller den ekonomiska krisen har blivit en utbredd verksamhet. Bo Lundgren, till exempel, säger sig vara ”besviken på att man inte kan samla sig till en gemensam uppgörelse”. I Dagens Industri skriver Viktor Munkhammar:
Kraven på politiskt ledarskap är stora. Hittills har varken de folkvalda i Europa eller USA levt upp till kraven.
Standard & Poor’s underbetyg åt den amerikanska ekonomin är ett underbetyg åt västvärldens politiska ledning, som deprimerande nog får kommunisterna i Peking att framstå som ansvarsfulla.
Jämförelsen med Kina är belysande, eftersom det sannolikt är just skillnaden mellan demokrati och diktatur som avgör vilket slags ledarskap som utövas – långt mer än personliga egenskaper. De politiska ledare i västvärlden som nu försöker hantera krisen har sina egna omval att tänka på, vilket gör dem mindre benägna att satsa på nödvändiga men svårsmälta åtgärder som euroobligationer och överlag ovilliga att stöta sig med sina väljare. Det leder också till att de för en nationell politik när en internationell vore av nöden.
Men det nationella mandatet är också det mandat de har, och deras bristande ledarskap kan lika gärna kallas demokratisk lyhördhet. Kanske är de politiska strukturerna felaktiga eller olämpliga, men det är i så fall en annan fråga. Som de nu ser ut har väljarna ett väl så stort ansvar som politikerna; det torde vara själva idén med ledarskap i folkstyren. Och då får invändningarna som kommer exempelvis från Kina (företrätt av vice utrikesministern Fu Ying) en lite annan touch:
We try to understand why so many governments made so many mistakes. Why do political parties make commitments they cannot fulfill? Why do they spend so much more than they have? Has the West been stagnating since the end of the Cold War? Or has it just become conceited?
”En gemensam valuta kräver dock inte en gemensam finanspolitik”, skrev Birgitta Ohlsson och Olle Schmidt i en debattartikel för några dagar sedan.
En intressant fråga är hur det kan komma sig att den ekonomiska expertisen (och för den delen ledande europeiska politiker) har dragit en helt annan slutsats av den pågående eurokrisen. ”Problemen har vuxit sig så stora att eurozonen antingen måste skapa Europas förenta stater eller upplösa eurosamarbetet”, har SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist sagt. ”EMU-länderna kommer antingen att gå mot något som liknar en gemensam statsbildning eller i riktning mot ett sammanbrott”, menar Pär Magnusson, skandinavisk chefsanalytiker på Royal Bank of Scotland.
Ett svar skulle kunna vara, som Anna-Karin Hatt skriver, att det ”saknas helt en ekonomisk analys” i Ohlssons och Schmidts euroförsvar.
Det blir istället mycket om samarbete, ledarskap och solidaritet, vilket i ett annat sammanhang – till exempel EMU-omröstningen 2003 – hade kunnat vara övertygande.
Nu, när effekterna av de fundamentala felen i eurosystemets struktur visar sig, verkar det mest verklighetsfrämmande. Som Karin Boye skrev:
Kämpe du för bleka mål,
is och glas och vässat stål! -
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.
Svälten på Afrikas horn uppmärksammas nu i nyhetsrapporteringen, och kampanjer har startats för att kanalisera människors hjälpvilja. Få saker i dessa sammanhang är dock nya under solen. I kammarens protokoll kan man till exempel finna följande inlägg av tredje vice talmannen Nettelbrandt (FP):
Nu finns del de som säger att den rätta hjälpen är inte att ge mat. Det måste vara en långsiktig hjälp till självhjälp. En fisk kan stilla hungern en dag, men alt lära sig fiska kan ge mat för hela livet. Ja, visst är del rätt, och det måste vara en grundläggande filosofi för u-landspolitiken, men inte kan man komma dragande med den till barn som håller på att svälta ihjäl. För dem är mat för dagen det enda viktiga. Och vem kan påstå att det inte också är en långsiktig åtgärd att få fram katastrofhjälp? Det är ju inte bara fråga om alt uppehålla livhanken.
På detta svarade Birgitta Dahl (S):
Kampanjen är kränkande också mot människorna i u-länderna därför att man vill köpa sig samvetsfrid med en oskickligt genomförd och kortsiktig katastrofhjälp i stället för alt diskutera hur vi kan medverka till alt avskaffa de orättvisa och orättfärdiga samhällssystem och den världsordning som är anledningen till att så många människor lider nöd och förnedras i världen i dag. [...] Vi lever i en värld som är så ond att många av oss kanske har svårt att inse graden av den ondska och cynism som styr världen i dag. Enligt min mening kan vi inte köpa oss julfrid genom kortsiktiga och illa genomtänkta katastrofinsatser. Vi måste bära på medvetandet om vad vår solidaritet kräver – ständigt, alltid, sä länge vi lever. Vi måste tålmodigt och envist, med all den kunskap, allt det engagemang och alla de ekonomiska resurser som vi förfogar över fortsätta att stödja arbetet på att avskaffa fattigdomen i världen.
Ännu finns ingen uppgörelse om den amerikanska statsbudgeten, och enligt president Obama har parterna nu bara ett par dagar på sig att nå en uppgörelse. ”Ett misslyckande att hantera underskottet kan kosta jobb och allvarligt skada USA:s ekonomi”, har han sagt. Och omdömeslösheten slutar inte där. USA:s fördel framför länder som Grekland är trovärdigheten, men som historikern Niall Ferguson skriver i Newsweek:
Who among us knowingly jeopardizes his own credit score? To risk doing so now, even as the economic agonies of Southern Europe illustrate the dangers of losing fiscal credibility, beggars belief.
I situationer som denna kan händelseutvecklingen emellertid utveckla sin egen dynamik – och logik. Och nu visar det sig också att den fientliga politiska retoriken så småningom får konsekvenser. I Daily Beast skriver Michael Tomasky:
A group’s rhetoric has a way of creating its own reality, which in turn forces a certain kind of behavior. If you say someone is a terrible American, even if you’re just joking at first, eventually you believe it. And if you believe it, how can you negotiate with the person? You can’t. You can only defeat him.
Vänsterpartiers och -profilers ideologiskt motiverade stöd till rena förbrytarregimer är sannerligen graverande – tillräckligt graverande i sig för att inte motivera ytterligare förbättringar. Likafullt kan man då och då iaktta sådana förbättringar, ytterligare skamfilningar av ett redan sargat rykte. Som här:
Jämlikhetsidealen och utopin anses så frälsande att medlen kan ursäktas. Vi har sett det i Kambodja såväl som i Kina och Sovjetunionen. Vi ser det än idag i Nordkorea. Den som inte erkänner det riskerar att sälla sig till medlöparnas skara, och blunda för kommunismens terror.
Nordkorea, etablerat med sovjetisk hjälp när den koreanska halvön delades vid krigsslutet 1945, är en kommunistisk familjediktatur som för inte så länge sedan lockade politiska pilgrimsfarare från väst.
Ska det vara ”Nordkorea – mot välfärd under krigshot” som åsyftas? Den kom ut 1972, författad av då tjugoårige Jan Lönn. Vill man ytterligare sätta sig in i detta märkliga fenomen och dess utbredning får man inte mycket ledning.
Att det i alla sammanhang finns folk som har fått saker om bakfoten, inklusive detta (mer här), är knappast någon nyhet. Men det kan knappast vara sådana aktörer som avses. Vilka övriga pilgrimsfarare och medlöpare som kan komma i fråga historiskt och i nutiden är emellertid svårt att säga, eftersom inga nämns vid namn eller citeras. En av de få som har fått sitt Nordkoreaengagemang skärskådat säger:
Det var rena idiotin alltihopa.. Idag skäms jag verkligen.
De klassiska fotbollsnationerna Frankrike, Italien och England imponerade inte precis i VM. Är fotbollen parallell till utvecklingen i världen överhuvudtaget, till Europas gradvis minskande betydelse? I Daily Telegraph skriver Adrian Michaels under den dramatiska rubriken ”Old Europe is dead, like in the world”:
We used to rule the footballing world and now we don’t – but it’s a slow uncomfortable decline in mental state that doesn’t keep pace with the gravitational pull that follows the topple off the perch.
Nice try, som det heter. Stormakten USA har åkt ur, och varken Kina eller Indien deltog. Det gjorde för övrigt inte heller Ryssland. Det enda BRIC-landet som har lyckats i VM är Brasilien, men det är å andra sidan knappast någon nyhet.
Det vore faktiskt mer rimligt att hävda ett samband mellan gamla imperier och fotbollsmässiga framgångar: de fyra europeiska lag som är kvar i turneringen (ett av dem kommer att åka ut ikväll) är Spanien, Tyskland, Nederländerna och Portugal.
Den krisrapport som skrivits på Island på uppdrag av landets riksdag efter att statens ekonomi kollapsat är ”en handbok för ett bättre samhälle” sa journalisten och statsvetaren Baldvin Thor Bergsson när han nyligen deltog i ett frukostseminarium Norden i fokus som hölls i Stockholm.
En sådan bok är det många som är i behov av i dag. Kanhända kan alltingets rapport bli en riktig bestseller. Krisläget i världen kräver att de politiska ledarna lär sig av dyrköpta erfarenheter.
Eländesbeskrivningar råder det ingen brist på, och heller inte på faktiskt elände. Men det är inte, somliga politiska diskussioners utformning till trots, allt. Stigbjörn Ljunggren skrev förra månaden:
De som finns på arbetsmarknaden, har fått fastighetsskatten sänkt, känner att det blivit billigare att få städat och renoverat, de har all anledning att ändå, trots allt, rösta på Alliansen.
Idag kom Nordeas privatekonomiska barometer, som säger något om hur det står till med den ekonomiska oron. ”Överlag visar barometern att hushållen känner sig tryggare igen och är inte lika oroliga för sin privatekonomi som för ett år sedan”, skriver banken. Andelen som känner oro över att förlora arbetet har, helt naturligt, ökat. Men
andelen som tycker att deras ekonomiska situation är bra som den är har ökat från 23 procent förra året till 32 procent i år.
Ett regeringsalternativ som inte uppmärksammar också denna utveckling får det svårt med trovärdigheten.
