Pinot noir, cabernet sauvignon, merlot och chardonnay. Så heter vinvärldens superkändisar. Men det är lätt att missa att många av världens allra bästa viner är gjorda på mer än en druvsort. Så också vinerna Saint Jean du Barroux från heta franska södern!

I fredags besökte Philippe Gimel – grundaren av Saint Jean du Barroux i Ventoux – Klippan och Bjärhus Gårdsbutik för att visa upp sina viner. Egendomen är belägen i Provence på Mont Ventouxs sluttningar (300-400 meter över havet) och i närheten av de mer berömda Rhônedistrikten Vacqueyras, Gigondas och Beaumes-de-Venise. Och det är bara 25 km till Châteauneuf-du-pape där Gimel bland annat jobbat för två av områdets bästa producenter Château du Beaucastel och Domaine de la Janesse.
Philippe Gimels röda viner är precis som hans vita blandningar på flera druvsorter (här hittar du ett inlägg om hans vita). Visst är det grenache – södra Frankrikes viktigaste druvsort – som dominerar, men det är verkligen så att summan av grenache tillsammans med syrah, cinsault och carignan är större än de enskilda delarna.
– Grenache kan lätt nå sockerhalter som motsvarar ett vin med 20 % alkohol. Och ingen skulle vilja dricka det. Vi behöver syrah, cinsault och carignan för balansen, säger Philippe Gimel.
De olika druvsorterna kompletterar varandra. Visst det finns fantastiska viner runt om i världen som är gjorda på 100 procent grenache men då snackar vi om superkoncentrerad frukt från lågavkastande (och ofta uråldriga) vinstockar. Och eftersom solen aldrig är något problem i Provence så gäller det att hitta den perfekta balansen.
– För mig är sockret i druvorna aldrig något problem. Då är det viktigare att hitta rätt med tanninerna. Det gäller att skörda när tanninerna är som bäst, säger Philippe Gimel.
”Fenolisk mognad” har blivit något av ett trendbegrepp de senaste åren. För när Philippe Gimels generations far- och morföräldrar helt och hållet gick på mängden socker i druvorna för att bestämma skördedatum – så är dagens vinodlare ute för att hitta en balans mellan sötman, fenolerna (framförallt tanniner och färgämnen) och vinsyrorna. Orsaken till detta är enkel. Du kan skörda druvor som har uppnått perfekt sockermognad som ändå smakar bittert, strävt och omoget. Sådana viner utvecklas sällanbra. Frukten blir aldrig mjuk och inbjudande utan smakar bara torrt och omoget.
– En månad kan göra all skillnad i världen. Jag brukar smaka på kärnorna som innehåller de tuffaste tanninerna. Smakar du för tidigt så förstör tanninerna dina smaklökar för en hel dag – det smakar som strävt överbryggt te. En månad senare kan du äta kärnorna som nötter!
Just därför har Gimel börjat experimentera med att jäsa och urlaka druvorna tillsammans med druvklasarnas stjälkar. Detta var vanligt förr och används fortfarande i vissa delar av vinvärlden (tex i Bourgogne) där druvan i sig (dvs druvans skal) innehåller relativt lite tanniner/strävhet. Men många moderna vinmakare har gått ifrån det för att just göra vinerna mjukare och mer lättillgängliga. Allt är förstås en fråga om balans!
Men hur vet man att stjälkarna är mogna? Smakar Gimel på stjälkarna också???
– Nej, skrattar han. Jag känner på dem och luktar på dem. Vi tar först bort alla stjälkar och sedan lägger vi tillbaka de bästa i jäskaren. Mogna stjälkar kan ha en liten ton av papper och nu senast fick vi ett väldigt tydligt inslag av kanel från stjälkarna.
Philippe Gimel har en ekologisk/organisk inställning till vinodling, I vingården använder han naturligt gödsel och han använder bara organiskt godkända produkter för behandling av sjukdomar och skadedjur. Men så har han också det perfekta läget för att det ska fungera. Mistralen, som drar genom södra Frankrike och Rhône håller druvorna torra och hela även under blöta år. Och Gimels läge på Mont Ventoux (och i närheten av en annan bergskedja – Dentelles de Montmirail) verkar vara extra gynnsamt.
– Min mäklare hade skickat flera prospekt till mig men inget höll måttet. Så när jag skulle kolla på den här egendomen så sa jag att jag nog måste tänka på det extra noga. Men så fort jag såg platsen så förstod jag att det här var något alldeles extra.
– Jag behöver bara spreja mot mjöldagg ett par gånger under växtperioden. Folk tror inte att jag är klok. Ta årgång 2008 som var en katastrof för Rhône och södra Frankrike – den värsta i mannaminne. Det var för blött och druvorna blev förstörda. Mina vänner i Châteauneuf-du-pape led alla helvetets kval och jag gick runt och var lugn. Hur kan du vara så obekymrad??? frågade de mig. Men jag sa bara – kolla mina druvor – de är perfekta!
Gimel tror också att det är viktigt med biologisk mångfald. I hans vingårdar (sammanlagt 12 hektar med vinrankor), där plantorna har en genomsnittlig ålder på 30 år, växer mängder av olika kloner. Här finns ingen likriktning där alla plantorna har en enda gemensam förälder – dvs den bästa klonen. Några plantor har stora bär och andra små och de kompletterar varandra.
– De som började plantera vin här i Provence visste vad de gjorde. Har du bara en sorts planta så riskerar hela skörden att brinna inne om något går fel. Det är också det som är hemligheten med Châteauneuf-du-pape. 13 druvsorter är tillåtna – men det växer många fler i gårdarna!
Jordmånen består framförallt av lera som behåller den lilla fuktighet som finns i området och ger plantorna precis lagom med vatten. Druvorna skördas naturligtvis för hand. Vi snackar sen skörd i oktober och mogna nästan skrumpna druvor. Skördeuttaget är lågt – ja mycket lågt. Gimel tar ut någonstans mellan 15 och 30 hektoliter/hektar för sina röda viner. Det är långt under det som lagen föreskriver och långt under vad många Châteauneuf-producenter tar ut – och just Châteaneuf brukar framhållas som ett av de områden där avkastningen är som lägst.
I källaren handlar det om att försöka behålla druvornas och mustens kvalitet. Här finns ingen ny ek så långt ögat når. Han har några gamla ekfat – mest för syns skull – men föredrar att jäsa, macerera (urlaka druvskalen i musten) och lagra sina viner på cementtankar. Urlakningen har hittills varat mellan 7 och 18 dagar beroende på vilket rött vin vi talar om.
– Cementen har ungefär samma egenskaper som ekfat – det vill säga det mognar vinet genom att tillföra små mängder av luft. Men vi slipper de överdrivna smakerna av vanilj och rostade ekfat.
När Saint Jean du Barroux startade upp 2003 under primitiva former (han gjorde vinet i ett ”garage”) var det naturlig jäst som gällde. Och det är så han vill att det ska vara – men hans nya vinkällare har tvingat honom att börja använda odlade jäststammar.
– Man har lagrat frukt i den källaren i 20 år och där finns en massa dålig jästsvamp. Skulle jag bara köra med naturlig jäst så riskerar jag att förstöra vinet.
De färdigjästa vinerna får sedan vila mellan 1,5 och 3 år. Sedan följer filtrering och buteljering. Och resultatet talar för sig själv. Komplexa, koncentrerade, köttiga och örtiga viner fyllda av röd och mörk frukt. Ingen ny ek som maskerar men en kraft som matchar det bästa Châteauneuf har att erbjuda. Provence och Rhône i en härlig förening! Men han vill inte kallas sig en förespråkare för minimal inblandning.
– Allt är en fråga om balans. Jag har turen att ha en fantastisk vingård. Ibland måste man jobba mycket – ibland sköter det hela sig själv, säger Philippe Gimel.
Fakta
• Philippe Gimel utbildade sig till och jobbade först som farmaceut. Därefter bytte han inriktning och tog ett diplom som önolog vid universitetet i Toulouse.
• Under 1990-talet jobbade han för två av Châteauneuf-du-papes bästa egendomar: Château Beaucastel och Domaine de la Janesse.
• 2003 gjorde han första årgången av Saint Jean du Barroux – AC Ventoux. Och när hans första vin fick vad han själv kallar för ”galna” recensioner blev han snabbt känd i vinkretsar. Nu har han precis börjat släppa 2007orna.
Philippe Gimels besök i Klippan har vi bloggaren Ingvar Johansson på Billigt Vin att tacka för! Läs mer om Saint Jean du Barroux på Ingvars blogg.
Bloggen Italienska viner har också skrivit om händelsen!