Tjuvkik på novembernyheterna och julölen

27 september, 2010 klockan 20:49

På tåget tillbaka från ännu en mastodontprovning. Drygt 140 nya viner, 5 vanliga och runt 50 julöl tar lätt musten ur en och får fenomenet ”vaskning” att kännas lockande. Men vilken provning det var – och vilka viner!

Tyvärr får vi vänta till den 1e och den 15e november innan vinerna släpps på bolaget. På fredag släpps oktobernyheterna (som jag redan skrivit om i papperstidningen) och håll koll här i bloggen för artiklar/bloggposter om fynden och de bästa köpen!

Men till dess – en liten sammanfattning av dagens provning:

• Champagne
10 fantastiska champagner släpps i det exklusiva sortimentet den 1/11 – och många har dessutom några år på nacken. Mina egna favoriter är Pol Roger Brut Vintage 2000 (94826, 428 kronor) och Pol Roger Blancs de Blanc 1999 (94825, 515 kronor). Båda förenar elegans (jag vet – ordet är rätt meningslöst – men ändå beskrivande), smakrikedom och mognadstoner med en i det närmaste sagolik koncentration. Citrus, smör, kakao och rostat bröd!

• Fantastiska riesling och intressant Alsace
Alsace, Tyskland och Australien briljerar med bra riesling i november. Hajpade Marcell Deiss (Alsace) kommer dessutom med en pinot gris och en gewurztraminer. Min favorit är naturligtvis Domaine Weinbachs Riesling Grand Cru Schlossberg 2008!

• Lysande Bourgogne
Pommard Epenots 2007 (94593, 299 kronor) från Louis Jadot är ett av de bästa pinot noir-viner jag provat på länge. 299 kronor kan låta dyrt men för den här kvaliteten i Bourgogne brukar du få betala mycket mer! Dessutom ett gäng bra viner från Camille Giroud och en fantastisk Corton med tio år på nacken från Louis Latour!

• Italien, Italien, Italien
Brancaia, Tenuta Belguardo, Pio Cesare, Feudi di San Gregorio, Matroberardino, Bussola – och då har jag bara nämnt de som visade sig från den goda sidan!

• Rhône 2007 vs 2008
Nu måste väl snart de fantastiska 2007orna vara slut. En och annan 08 har kommit och det visar sig att en del kunna göra riktigt hyfsade viner trots allt. Men de saknar kraften, koncentrationen, smakrikedomen och intensiteten. Man måste bara älska Rhône 2007!!!

• Julölen
Omkring 50 julöl släpps i år. En del riktigt bra. Jämtlands, Anchor Steam och Samuel Adams står sig väl i konkurrensen (som vanligt!) och N’Ice Chouffe kändes mindre söt i år!

Dela

Cumaro Rosso och La Frosca får en ny chans

27 september, 2010 klockan 11:31

Kan det bli fel när man provar 200 viner på fyra-fem timmar? Självklart kan det bli det och därför brukar jag ibland testa om erkänt bra viner som jag gett ett dåligt betyg.

Det är mycket som spelar in när man provar vin. Dagsformen på vinet och provaren har en inte alls negligerbar inverkan. Jag kan ha haft en dålig dag, vinerna kan ha stått på ett ogynnsamt ställe i provningsordningen och vi kan ha fått en mer eller mindre defekt flaska till provningen.

Det första känner man förstås på sig. Defekta flaskor bör någon av de 10-20 samlade vinkritikerna på Systembolagets vinprovningar kunna hitta men det är erkänt svårt att hitta eller spåra flaskor som inte är direkt defekta utan bara lite ”trötta”.

Ett större hot är ändå provningsordningen. Senast när jag provade oktobernyheterna stod jag och diskuterade just den saken med en av mina vinprovarkollegor. Inte sällan ställer Systembolaget de strama och sträva italienska vinerna efter bär- och fruktbomberna från nya världen. Upplägget gör att italienarna inte har en chans. De känns torra och raspsträva och det påverkar förstås slutpoängen.

Vis av de erfarenheterna beslöt jag mig för att testa om två viner som jag gav ett si så där betyg när jag provade dem bland septembernyheterna. Ginis La Frosca Soave Classico 2008 (94417, 149 kronor) och Umani Ronchis Rosso Conero Cumaro 2006 (94419, 159 kronor) är två modernna klassiker. Den senare fyller 25 med årets årgång och båda vinerna har tillhört det italienska toppskiktet under en lång tid. Men den här gången tycket jag den första var lite tung och klumpig och den senare ungt, kärv och lite trist.

Jag brukar annars ge båda vinerna en halvpoäng till en poäng mer i blindprovningar och frågan är om det var mig eller vinet det var fel på. Låt oss börja med det röda.

Rosso Conero ligger intill havet i regionen Marche. Normalt görs det röda vinet på druvsorten motntepulciano och så också Cumaro Rosso. Umani Ronchis vin är en riktig klassiker och var ett av de första vinerna som satte Rosso Conero och modern italiensk vintillverkning på kartan. Det är dessutom en personlig favorit sedan tidigt 90-tal.

2006an har som vanligt en vacker djupt mörkröd färg och en härlig doft av mörka körsbär, rostade ekfat och örter. Men i smaken är den fortfarande ung och stram. Körsbärsfrukten och smakerna av mörk choklad finns där men den känns lite torr och snipig i avslutningen. Provningen konfirmerar med andra ord provningen på Systemoblaget – och frågan är om det är den generella italienska standarden som hunnit i kapp eller om vinet bara är för ungt i nuläget. Jag satsar på det senare och gömmer ett par buteljer på något mörkt ställe i minst ett par år!

Ginis La Frosca personifierar på liknande sätt allt som är bra med Soave (det finns mycket dåligt också!). Jag tyckte länge att italiens vita torra viner tillhörde landets mest överskattade (särskilt Soave) men just La Frosca (100 procent garganega) var ett av vinerna som fick mig att ändra uppfattning.

2008an har en utvecklig lite kryddig och smörig doft med äpplen, rostade ekfat, melon och ananas. Smaken är kryddig och du känner alkoholen – men en är ändå frisk med inslag av äpplen, rostad ek och ananas. Ett riktigt kraftpaket och det är förmodligen det som gjorde mig tveksam. Inte lika frisk och läcker som tidigare men ändå ett riktigt bra vin!

Håller du med? Kommentera artikeln!

Dela

Tio Pepe – en modern klassiker

11 september, 2010 klockan 13:03

Det blev lite fel i dagens tidningen. Vi utlovade mer om sherry i vinspalten i vår helgbilaga – och sanningen är den att jag helt enkelt inte hunnit med!

Ber om ursäkt för detta – men i morgon när jag sitter på tåget från Stockholm till Skåne igen så kommer ska jag försöka göra klart en låång artikel om världens mest underskattade och häftigaste vin! Till dess för ni hålla till godo med ett tips om en klassiker.

Domecqs klassiska fino Tio Pepe (nu ägd av Gonzalez Byass) är förmodligen en av världens mest kända sherry. Men låt dig inte luras av att den är vanlig – vinet har inte bara fått en ansiktslyftning och håller nu mycket hög standard. Det finns förstås bättre fino – det vill säga exemplar av den lättaste och friskaste av sherrytyperna (och då räknar jag in Manzanilla i finokategorin även det inte är helt korrekt!). Men Tio Pepe är en riktigt bra start om du är ny till sherry. Dessutom finns den på i stort sett alla bolag!

Tio Pepe Palomino fino (8225, 109 kronor)
Blek halmgul färg och en härlig jästigt fräsch doft av gröna äpplen och nötter.
Lätt, frisk läcker smak av äpplen (gröna äpplen), jäst och ett litet inslag av nötter i eftersmaken. Fruktig och salt på en och samma gång. Extremt torr och fräsch i eftesmaken.

Dela

Fira hösten med oktoberfestöl

11 september, 2010 klockan 09:54

Vi har ingen egen oktoberfest här i Sverige men så här lagom till att hösten lanserar bolaget som vanligt ett antal öl som är en direkt följd av eller inspirerade av den gamla Münchentraditionen. Det passar dessutom extra bra just i år eftersom festivalfirandet i den Bayerska huvudstaden firar 200-års jubileum.

De flesta oktobefestölen är idag förmodligen ganska långt ifrån de Märzenöl som förr gjordes i mars (därav namnet) och sedan lagrades i sex månader för att högtidligt öppnas och drickas på dagen för oktoberfestivalens start. Anrika Löwenbräubryggeriet ska till exempel helt ha slutat att göra klassisk Märzen och erbjuder istället en internationell oktoberfestöl som är ljusare och mer som en vanlig lager än det lite kraftigare och bärnstensfärgade öl som var upprinnelsen. Det är synd för likriktning är aldrig bra men det betyder inte att det inte finns bra öl bland årets oktoberfestöl.

Ett sådant fynd är just Löwenbräu bryggeriets Oktoberfestbier (11210, 19,90 kronor). Färgen är ljus och doften vibrerar av citrus, humle och bröd. Smaken är torrt brödig med inslag av choklad, citrus och honung. Den är smakrik utan att vara intensiv och avslutningen känns härligt balanserad. Även Kaltenberg Oktoberfest (11278, 18,50 kronor) kommer i samma citrusfriska stil men med lite mer humlebeska och honungstoner. Eftersmaken är ren och trevlig utan några övertoner. Båda är schyssta öl helt enkelt!

Weltenburg heter ett kloster och ett bryggeri i Bayern och deras Kloster Festbier (11290, 20 kronor) är ett steg åt det lite kraftigare oldschoolhållet. Färgen har en mörkare gulbrun ton och ölet doftar mer brett fruktigt än bara av citrus. Smaken är maltig och också den fruktig med en torr, besk och brödig avslutning. Hofbräu Oktoberfestbier (11298, 19,90 kronor) är snäppet bättre och går också åt det fruktiga hållet. Här är smaken lite rundare med inslag av choklad och örter. I avslutningen känns en angenäm sötma som dröjer sig kvar i munnen. Hmmm!

Utanför Tyskland skiner som vanligt Boston Beer Company och deras Samuel Adams Oktoberfest (11261, 17,90 kronor) är ett rödbrunt öl med en nästan söt kryddig doft av fruktkaka, kryddor och choklad. Smaken går åt det fylliga hållet och har en nästan söt koncentration med inslag torkad frukt, kryddor och choklad. Vilket öl! Svenska bryggerier kan förstås också och även om Red October (1246, 15,50 kronor) från Gotlands Bryggeri inte har samma intensitet är den friska syrliga smaken med den beska eftersmaken imponerande. Längden är det heller inget fel på.!

Men Sigtuna Black October (11262, 23,90 kronor) tar det hela ett steg längre. Ölet är mörkt brun och har en lätt parfymerad rökig doft av choklad och örter. Smaken är beskt bitter med choklad och kryddor och en härligt smakrik avslutning. Det kanske är dags för oss svenskar att börja fira oktoberfesten på riktigt!

Mer om Sigtuna Black October kan du läsa på bloggen Ofiltrerat!

Pilsner.nu har också provat igenom alla oktoberfestölen!

Dela

Helgens vinare – Gnarly Head Zin

10 september, 2010 klockan 13:45

Jag är egentligen ingen större fan av amerikansk zinfandel – denna specialitet från Kalifornien. För lite syror och för mycket saft – så brukar det kännas men jag vet att stilen har sina hängivna beundrare där ute!

Gnarly Head Old Vine Zinfandel (6597, 89 kronor) är ett riktigt bra köp om du tillhör de som älskar lätt krydddig och saftig zinfandel. Vinet kommer från Lodi i Kalifornien och är gjort på drygt 80 procent zinfandel och resten petite sirah (en klassisk blandning med andra ord).

Just det här vinet kommer packat med röd frukt och har en kryddig smak med inslag av choklad, vanilj, örter och sötlakrits. Eftesmaken är lång och saftig. Lagring på ekfat har förstås gjort sitt för att ge vinet en publik och inbjudande ekton. Men här finns tillräckligt med syror och frukt för att det ska kännas balanserat.

Drick det till grillat fläsk och nötkött!

Dela

Nanny state – inte bara för barnvakter!

9 september, 2010 klockan 19:49

Tro mig – det är riktigt svårt att göra bra alkoholfri öl eller för den delen alkoholfritt vin eller lågalkoholversioner av desamma. Så mycket av smaken och fylligheten sitter i alkoholen och processerna för att ta bort den gör oftast våld på originalet.

Allt det där vet du förmodligen och har du som jag provat igenom x antal alkoholfria eller lågalkoholversioner av vin och öl så är det lätt att förtvivla. Endast ett fåtal närmar sig den äkta varan och allvarligt talat brukar det vara bättre med vanligt vatten än de konstlade tunna och tråkiga dryckerna som vi ska dricka istället för Pilsener Urquell eller vad nu ditt favoritöl heter.

Jever Fun är ett härligt undantag och det verkar också BrewDogs Nanny State vara. Och är det några som skulle lyckas med en i det närmaste alkoholfri öl så är det kanske dem. I bloggen skryter de med att det aldrig gjorts en öl i Storbritannien med mer humle per fat än Nanny State – ett öl som är en humlebomg! Men med bara 0,5 volymprocent borde den vara säker och ok för så väl gravida som barnvakter!

Nanny State (1947, 11.50 kronor)
Ljusbrun färg.
Doften är brödig och liter knäckig med inslag av kaffe och torkad frukt.
Smaken är kanske inte fyllig men ändå intensivt torr, besk och med en pigg citrussyra. Avslutningen torr och brödig med en en härlig humlebeska och ölet gör skäl för sloganen: Insanely hopped imperial mild!

Helt klart en av de bättre alkoholfria där ute.

Dela

Hugo vs. SJB nr 5 – garageviner och kärlek till grenache

9 september, 2010 klockan 12:30

Sommaren var fylld av många härliga vinupplevelser och en av dessa kom inte oväntat under ett besök i Åkersberga. Själv hade jag tagit med mig en flaska av Philippe Gimels fantastiska Saint Jean du Barroux nr 5 2006 som vi pitchade mot Domaine Calvet-Thunevins Hugo – ett modernt kultvin. Och vilken match det blev!

Domaine Thunevin-Calvet startade som ett samarbete mellan Jean Luc Thunevin och Jean-Roger Calvet så sent som 2001. Den förre är känd som en av de mest inflytelserika ”garagisterna” i Bordeaux. Thunevin var inte först men det han gjorde med Château Valandraud blev lite av standarden för garagerörelsen som svepte över den högra stranden av Gironde under 1990-talet. Superkoncentrerade viner från okända eller speciellt utvalda jordplättar i St Emilion och Pomerol – gjorda med extremt låga skördeuttag och som fick massor av ny ek och extra lång urlakning för att få ut så mycket extrakt som möjligt.

Jean-Roger Calvet är kanske inte lika känd men också han har en gedigen bakgrund som vinodlare från familjen Calvet i Maury i södra Frankrike. Det var när Jean-Roger tog över familjens egendom med ambitionen att göra storartad grenache à la Châteauneuf-du-Pape som äventyret började.

Tillsammans har de skapat en egendom på omkring 65 ha och man gör flera olika viner – bland dem den massiva Hugo – en Côtes du Roussillon (ja - Côtes du Roussillon är hett!) som består av 60 procent grenache, 30 procent carignan och 10 procent syrah. Skördeuttaget är lågt (20 hl/ha) och vinet får normalt en 18 månader på ny ek. Produktionen är på blygsamma 5000 flaskor och vinet buteljeras ofiltrerat.

Hugo är alltså ett vin som är gjort i en lite nya världen inspirerad stil och därför var det extra kul att prova den mot Philippe Gimels Saint Jean du Barroux nr 5 som är lite mer oldschool. Även SJB nr 5 är gjord med på i huvudsak grenache (85 procent + 15 procent syrah) och skördeuttaget är ännu lägre än för Hugo (15 hl/ha). 5an har dessutom inte sett skymten av ek.

Så hur gick matchen? Allt är förstås en fråga om smak. Personligen har jag en förkärlek för mer klassiska smaker där man tydligt känner var vinet kommer från (terroir) men båda vinerna är fantastiska.
Smaknoteringarna följer här:

Domaine Calvet-Thunevin Hugo 2003
Mörk blåröd opak färg.
Stor doft av mörka bär (björnbär, svartavinbär…), fat och mynta. Nästan portvinsaktig i stilen.
Superkoncentrerad fyllig smak av mörka bär, fat och choklad. Lång koncentrerad eftersmak. Helt klart nya världen inspirerad men det hade varit omöjligt att säga var vinet kom från i en blindprovning.

4,5/5p

Saint Jean du Barroux nr 5 2006
Röd färg med blå kant.
Stor sammansatt doft som växer i glaset. Här finns röda och mörka bär, örter, tobak och nötkött.
Medelfyllig till fyllig koncentrerad smak av röda bär, örter och tobak. Lång komplex och intensiv eftersmak med välintegrerade tanniner. Mer oldschool och utan skymten av ny ek och med en klar känsla av terroir!

4,5+/5p

Dela

Nördsnack – sur, surare, surast!

9 september, 2010 klockan 07:30

Surt sa räven! Och surt, kartigt och obalanserat smakar också många viner. Vin innehåller många syror, men den kanske viktigaste (tillsammans med garvsyran eller tanninerna som vi snackat om i ett tidigare nördsnack) är vinsyran (engelskans tartaric acid) – den som ger vinet dess friskhet.

Fruktsyran känns kanske bäst utmed tungans kanter och kan ge lite samma känsla som att bita i en citron. Syran och friskheten behövs för att vinet inte ska kännas jolmigt och tråkigt. Men för mycket syra gör att vinet bara känns surt.

Som vanligt handlar det om att hitta en perfekt balans. Vinsyran är också upphovet till den så kallade vinsten som man ibland hittar i vita viner (engelsmännen snackar om ”tartar”) – små sockerliknande partiklar som fälls ut i vinet (och som är helt ofarliga och på intet sätt påverkar smaken på vinet).

Riesling, sauvignon blanc och chenin blanc är några gröna druvsorter med hög syrahalt. Pinot noir, sangiovese och barbera är ett par röda/blå sorter. Viner med hög syra brukar ha en bättre lagringspotential än de utan.

Är du sugen på att känna fruktsyran bita tag i tungan – prova Trimbach Riesling (2639, 115 kronor)! Trimbach är en av de bästa producenterna i Alsace och deras standardriesling är ett läckert vin vin som smakar mycket friskt av citrus, mineral och honung.

Dela

Häftiga vita viner i höst!

4 september, 2010 klockan 09:05

Förra veckan la jag ut texten om de röda fynden. Den här veckan vänder vi tillbaka till septembernyheterna som släpptes i onsdags – ett fantastiskt nyhetssläpp – men fokuserar istället på de vita vinerna.

Är du som de flesta andra svenska konsumenter så dricker du mer rött än vitt. Jag vet inte vad det beror på men det har nog med tradition och kanske också det svenska klimatet att göra. Själv dricker jag ungefär lika mycket vitt som rött. Det finns dessutom en utspridd missuppfattning om att man bara kan dricka vitt till fisk eller skaldjur men jag dricker ofta vitt till både kyckling, kalv och diverse köttfärsrätter.

Jag är egentligen inget större fan av konstiga eller udda druvblandningar men australiska Curious Sauvignon Blanc Traminer Riesling Viognier 2009 (94404, 59 kronor) är inte alls dum trots den vansinniga blandningen. Smaken är moget fruktig och frisk med en angenäm kryddighet från traminer- och viognierdruvorna. Samma kryddighet hittar vi även i Réne Muré Signature Gentil 2009 (94474, 92 kronor) från Alsace. Även detta är en blandning (25% sylvaner, 25% gewürztraminer, 24% pinot Blanc, 16% riesling och 10% pinot gris) som ger både  mogen rund frukt och en aromatisk smakrikedom. Det roliga med båda de här vinerna är att kryddigheten balanseras upp av pigg syra. Prova båda till thaiinspirerade rätter av kyckling.

Franska Muscadet gjort på druvsorten melon de bourgogne (lokalt kallad muscadet)  är ett extremt matvin. Drick det som det är och det är ofta totalt intetsägande (du skulle lika gärna kunna dricka vatten med en skvätt citron i). Drick det till skaldjur (ostron, räkor eller musslor) och du får en perfekt matchning. Okej att många viner från distriktet i nordvästra Frankrike (Loire) är överskattat men Domaine des Raillères 2009 (94487, 64 kronor) är en glad överraskning. Vinet är ett så kallat ”sur lie”-vin vilket betyder att det har legat en tid på sin jästfällning efter jäsning för att få en extra smakdimension. I de här fallet har det gett ett lätt friskt vin med smak av gröna äpplen och mineral. Drick till skaldjur!

Anthem Riesling 2008 (94540, 149 kronor) blev månadens vita här i spalten förra veckan och att det kom från Nya Zeeland är ingen tillfällighet (läs mer här!) Vinproducenterna på de två öarna i Stilla havet går från klarhet till klarhet. Ofta kombinerar vinerna det bästa av både nya och gamla världen – mängder av frukt som balanseras av strama syror och smakrikedom. Och frågan är om det finns något vinland som är hetare just nu.

Cloudy Bay heter vinfirman som satte standarden för sauvignon blanc från nya världen i allmänhet och Marlborough i synnerhet. Men deras sauvignon blanc är inte det enda vinet i deras stall som håller världsklass. Cloudy Bay Chardonnay (94537, 219 kr) håller ofta minst lika hög standard och 2007an är inget undantag. Detta är helt klart ett av världens bästa chardonnayviner med sina lager på lager av citrus, smör, tropisk frukt, nötter och rostat bröd! Friskt läckert och smakrikt på en och samma gång och med en härlig balans.

Nya världen visar framfötterna även med Sandalford Estate Reserve Sauvignon Blanc Semillon 2009 (94393, 119 kronor). Det är torr vit Bordeaux som är förlagan och vinet kommer från distriktet Margaret River som är känt för sitt svala klimat. Doften är klassisk med en lätt rökigt ton och inslag av mineral, citrus och honungspastill. Smaken är frisk och koncentrerad med en rökig mineralig ton. Här finns citrus och honung och en lång ren eftersmak med inslag av grape. Prova det till kalvkött kokt i vin!

Slutligen ett par lite mer okända fynd. Grekland brukar de flesta associera med retsina (som ska drickas på plats om det ska drickas alls) eller det söta viner från Samos (som kan vara fantastiskt) – men det är synd för landets vinproducenter har så mycket mer att ge. En av de egendomar som har visat vägen är Domaine Gerovassiliou och firmans Domaine Gerovassiliou Viognier 2009 (94546,  179 kronor) är ett bra exempel på hur bra vinerna är från den här egendomen. Gillar du viognier och en stor kryddig smak med inslag av mogen tropisk frukt (som mango) och grape och en lång komplex eftersmak så är det är

Vinerna från Savennières i Loire är inte heller så kända men här görs världens bästa torra vita viner på chenin blanc. Chenin är häftig druvsort – olik alla andra. Den kan ge knastertorra och fantastiska viner som är förbjudande friska i sin ungdom men som kan lagars i decennier för att sedan nå helt oanade höjder. Den kan också ge några av världens bästa fylliga och rikt söta viner som också kan lagras i årtionden och bara bli bättre med åren.

Vingården Roche aux Moines i Savennières tillhör den förra kategorin och Savennières Roche aux Moines 2008 (94497, 219 kronor) från Domaine aux Moines är ett lysande exempel på vad chenin handlar om. Doften är komplex och olik det mesta med sin kombination av blommor, bivax, fruktpastill, ananasspad och smör. Smaken är mycket frisk, koncentrerad med inslag av citrusmarmelad, fruktpastiller och bivax. Det här är så långt du kommer från din vanliga chardonnay!

Se där – mängder av anlednignar till att dricka vitt!

Dela

Nördsnack – funkiga viner

3 september, 2010 klockan 09:39

Temperaturkontroll, odlad jäst och vinkällare som ser ut som mejerier! Det finns de som tycker att den moderna vinframställningen gått för långt och att man i processen förlorat lite av det ”naturliga” vinets själ.

Kvaliteten på de viner vi dricker i dag är visserligen vida överlägsen det mesta som producerades för 20-30 år sedan, men det finns en uppenbar risk för likriktning. Därför har en del vinmakare medvetet börjat göra lite mer ”funkiga” – viner med mer svett, sex och rå känsla. Det innebär att man tillåter en del fel och ser dessa snarare som en del av vinets karaktär än något som till varje pris ska bekämpas och tas bort.

Det kan handla om att låta vinet jäsa utan temperaturkontroll, att använda sig av den naturliga jästen som finns i vingården och i källaren och att inte vara så rädd för oxidering. Inslag av gödsel (bondgård), svettig häst, svettig sadel, jord, krut och nötter kan platsa om du vill använda dig av ”funkig”!

Allt handlar förstås om balans. Ingen vill ha ett vin som stinker hästskit eller ruttna ägg – men en chardonnay som har en ton av krut eller en Bordeaux som under lagret av svarta vinbär doftar lite av ladugård ger mer komplexitet och djup åt viner som annars ”bara” luktar bär och frukt.

Själv saknar jag doften av hästgödsel som jag fann i bordeauxvinerna från 1980-talet. Och jag hoppas att jag ska få fortsätta dricka vit bourgogne som doftar lätt av krut.

Dela