Århundradets årgång igen och igen…
Så var det dags igen – ännu en Bordeauxårgång som utropas till den bästa någonsin. Har du varit med ett tag så vet du att det här inte är sista gången som detta kommer att ske. 2005 var också århundradets årgång. Så var 2003 och för att inte nämna 2000, 1999, 1989 eller 1985. Ja och då glömde jag klassikerna 1961 och 1959.
Den första hajpade årgången som jag kom i kontakt med var 1982 när vinerna släpptes på bolaget i början av 90-talet. Enligt många var det just det året som blev starten för Bordeauxs moderna succéhistoria. Det var då som innovativ teknik för första gången mötte effekterna av global uppvärmning och vinerna var verkligen fantastiska. Redan då pratades det om att 82:orna var otypiska – ja nästan kaliforniska i stilen med en rund frukt och massor av alkohol som lindade in de annars rätt hårda syrorna som normalt krävde år av lagring för att tämjas.
80-talet blev sedan rena drömdecenniet med bara en enda riktigt dålig årgång (1984) och det följde på ett skördemässigt katastrofalt 70-tal. Samtidigt började världens i dag mest inflytelserike vinskribent, Robert Parker, lägga grunden till sitt världsherravälde vilket sammanföll med att amerikanska och asiatiska investerare på allvar började köpa på sig världens bästa vin. Priserna rusade i höjden vilket gav slotten möjlighet att investera i mer ny teknik och fler nya ekfat. Det moderna bordeauxvinet föddes och i kölvattnet kom garagevinerna – superkoncentrerade kultviner från minimala jordplättar och som ibland bokstavligen gjordes i garagebyggnader (därav namnet).
Det som skiljer då från nu för oss ”vanliga” konsumenter är att jag då som fattig student hade råd att köpa på mig en hel del av de fantastiska 80-talsvinerna. Vi talar inte vilka slott som helst. Jag ägde Mouton-Rotschild 1985 och åtskilliga buteljer Gruaud-Larose, Léoville-Las-Cases, Vieux Château Certan, L’Eglise Clinet och Haut-Bages-Liberal med årtal som 81, 82, 83, 85, 88 och 89 på etiketterna.
När nu 2009orna släpps ”en primeur” (du köper de medan de ännu ligger på fat) så går Mouton på 6150 danska kronor per butelj (och du måste köpa en låda!), Lafite-Rotschild kostar 17000 danska per flaska och min gamla favorit Pontet-Canet, som tidigare varit ett fynd, säljs för 995 dkr buteljen. Priserna har stigit med upp emot drygt 300 procent jämfört med 2008.
Efterfrågan styr naturligtvis det hela men också viljan och ansträngningarna att sälja något exklusivt och ouppnåligt. Så skrotade till exempel Haut Brion hälften av en nästan perfekt skörd till förstavinet och Château Margaux nedklassade två tredjedelar av druvorna på ägorna.
Så till kärnfrågan: Ska du köpa 2009orna om du får tag på dem? Det korta svaret är förstås ja. Om du har råd vill säga. Kvaliteten verkar vara helt enastående om man får tro förhandsinformationen men för de flesta vinentusiaster är priserna oöverstigliga. En sak är säker! Det kommer fler ”århundradets årgångar” och mitt tips är att du skippar de mest hajpade för att köpa de ”klassiska” eller något sämre. Jag köpte mängder av 87:or till ett billigt pris och njöt av varenda flaska!
