Spanien är det nya svarta
Spanien är hett och inne, inte bara för att man vann fotbolls VM, utan också för den vinrevolution som landet genomgår. Har du missat vad det handlar om? Har du slutat dricka spanskt vin? Ja då är det dags att på allvar rikta blickarna mot iberiska halvön och glömma allt det du lärt dig om hur spanska viner ska smaka.
Det har nämligen hänt en hel del sedan svenskarna först började tratta spanskt på 1970- och 80-talen. Då handlade det mest om Rioja, sherry och madeira. För vinnördarna dök dessutom Ribera del Duero upp som koncentrerat och kraftfullt alternativ till de mer eleganta riojavinerna. Många var chockade över att druvsorten tempranillo kunde bete sig så olika i två distrikt som låg så nära varandra. Men Ribera visade att det fanns andra distrikt som hade potential!
Och så fanns förstås Miguel Torres i Penedès i Katalonien – en man som låg decennier före alla andra vad gäller nytänkande och teknik – men han var ganska ensam. Navarra hade visserligen en hypermodern forskningsanläggning där man experimenterade med internationella druvsorter och hyllades ett tag som Spaniens Kalifornien – men hajpen dog ut fortare än du hann säga tapas.
Och i ärligehetens namn – det mesta som kom från Spanien smakade trött och gammalt. Vinerna hade som regel fått ligga alldeles för länge på amerikanska ekfat och därför fått en tydlig smak av vanilj. Till och med Rioja, landets röda stolthet, klassificerades genom hur lång tid vinerna lagrats på fat (crianza, reserva och gran reserva) och inte efter ”terroir” eller växtplats som exempelvis Bordeaux eller Bourgogne. Det var inte konstigt jag och mina kollegor på Systembolaget i Lund kallade spanska viner för ”vaniljpinne”.
Men inte ens de mest traditionella av vinbönder klarar sig utan att anpassa sig till den nya tidens krav. Dagens vinkonsumenter vill inte ha torra viner som bara smakar ek, svamp och läder. Italienarna var snabbast till förändring men de senaste tio åren har även spanjorerna lärt sig läxan.
Först var det Priorato, det lilla distriktet i bergen strax söder om Barcelona, som förändrade bilden av spanska viner. Med superkoncentrerade och supersträva (men tyvärr också superdyra!) röda viner har Priorat blivit ett av världens hetaste vindistrikt de senaste 10-15 åren.
Men andra har följt efter. De senaste åren har vi fått lära oss namn som Montsant, Toro, Bierzo och Somontano. Man skulle kunna kritisera den nya stilen för att vara otypisk – men så länge producenterna fortsätter att också göra traditionella viner så ser jag inga problem. Det här är ett exempel på när nu school faktiskt är bättre än old school!
Några spanska favoriter:
Inurrieta Norte 2007 (2028, 79 kronor)
Ett utmärkt exempel på varför alla snackade om Navarra i början av 90-talet. Här kör man de ”franska” druvsorterna cabernet sauvignon/merlot och vinet har fått 6 månader på franska ekfat. Det har gett ett friskt medelfylligt vin med en koncentrerad smak av svarta vinbär, björnbär, kaffe och örter.
Torres Gran Sangre de Toro (2686, 84 kronor)
En gammal favorit som håller än. Kombinationen av garnacha, carinñena och syrah ger ett vin som har en kraftig kryddig smak med inslag av torkad frukt, choklad och fat.
Solanes 2006 (2716, 179 kronor)
Priorato i ett nötskal. Bodegan Cims de Porrera startade så sent som 1996 men som med så många andra Prioratoproducenter har man tagit över vingårdar med mycket gamla stockar. Just den här årgången av Solanes är gjord på 40% carignan, 30% garnacha, 15% cabernet sauvignon, 8% merlot, 7% syrah. Mörk i färgen och en lite ”dammig” doft av mosade bär och örter. I smaken supersträv och koncentrerad men också massor av frukt. Här finns inslag av mörka och röda bär, fat, choklad och örter. Avslutningen är lååång och lite bitter!
