Uppkorkat

Nytt år och dags att återvända till ett par provningar som aldrig blev nedtecknade här i bloggen. Den första var i våras när jag korkade upp två flaskor från Barone Ricasoli som var 10 och 11 år gamla. Och det är inte ofta jag provar så mogen Chianti.

Barone Ricasoli har en speciell ställning i Chianti och Chianti Classico. Det var Bettino Ricasoli som lade grunden för det moderna Chiantivinet i slutet av 1800-talet som en blandning av sangiovese och canaiolo och ibland också med tillsatser den vita druvsorten malvasia för viner som skulle drickas unga.

Det var detta recept som kom att förvanskas och förändras så att vinlagen till slut krävde en tillsats vita druvor (malvasia men också den långt sämre men högavkastande trebbianon) för all Chianti. Något som ledde till en klar försämring i kvaliteten och till slut förde fram till revolutionen med supertoscanska bordsviner – prestigeviner som stred mot en ålderdomlig lagstiftning och därför inte kunde klassas som Denominazione di Origine Controllata eller Denominazione di Origine Controllata e Garantita (vinlagens högsta klasser). Istället såldes de som Vino da Tavola (den lägsta klassen) eller Indicazione Geografica Tipica (en klassificering som infördes 1992 bland annat för att få bukt med att prestigeviner klassades som just bordsvin).

Firma Ricasoli hade en mindre lyckad efterkrigstid och sålde ut både vinkällaren och namnet Brolio som varumärke (man samarbetade bland annat med jättar som Seagram och australiensiska Hardys). Det var först på 1990-talet som Fransesco Ricasoli köpte tillbaka varumärket och började en omfattande omplanetering och renovering av vinkällaren tillsammans med önologen Carlo Ferrini och Filippo Mazzei. I slutet av 1990-talet (1997 tror jag det var) gjorde man första årgången av Castello di Brolio – firmans ”nya” prestigevin. Och vinerna har glänst ända sedan dess!

Till Castello di Brolio använder man bara de bästa druvorna och vinet får runt en 18 månader på små franska ekfat. Om jag inte missminner mig så var vinet till att börja med mer eller mindre 100 procent sangiovese men nu senast (2007) var det en blandning av 80 procent sangiovese och 10 procent vardera av merlot och cabernet.

Firmans andra högintressanta vin är Casalferro som från början gjordes på sangiovese med en tillsatts av  cabernet sauvignon och/eller merlot görs i dag på 100 procent merlot. Vinet får ungefär samma behandling som Castello di Brolio med 18 månader på små fat.

Jag är inte helt förtjust i förändringen eftersom Castello di Brolio mer eller mindre har blivit Casalferro och Casalferro har blivit något helt annat. Men fortsätter kvaliteten att vara hög så finns det ingen anledning till oro – men det är lite tråkigt att de viner vi provar i dag inte är ”samma vin” som vi provade fem-tio år tidigare.

Men nu tillbaka till två äldre årgångar av de två vinerna: Castello di Brolio 1999 och Casalferro 2000. 1999 var en fantastisk årgång för centrala Italien i klass med 1990 och 1997. Årgång 2000 var generellt lite mer varierad med en het sommar som gav koncentrerade men lite klumpiga (och ibland lite ”kokta”) viner.

Båda vinerna dekanterades i karaff i god tid innan provningen. Jag provade båda vinerna när de släpptes på den svenska marknaden och då var båda helt lysande. Och det jag var mest spänd på var hur de båda utvecklats över tiden.

Castello di Brolio 1999
Ljust röd med orange mognadston.
Nedtonad och lite knuten (?) doft med inslag av kokta grönsaker. Därefter körsbär och fat.
Medelfyllig mogen balanserad smak körsbär, örter och fat. Lång men inte imponerande eftersmak.
(96 procent sangiovese, 4 procent cabernet sauvignon & merlot. 18 månader i franska barriques varav 65 procent var nya.)

Casalferro 2000
Mörkt röd tät färg med tunn orange mognadskant.
Frisk lite kokt doft (igen!). Lätt rökig med inslag av torkad frukt (russin).
Medelfyllig till fyllig koncentrerad fruktig smak med generös frukt och inslag av mörka bär. Men också här känns ett lite ”kokt” inslag.
(75 procent sangiovese + 25 procent merlot som lagrats i 18 månader på fransk ek – inga uppgifter om faten var nya eller gamla.)

Kommentar:
Frågar du mig så har båda de här vinerna sett sina bästa dagar (men så ligger min personliga preferens för viner med som är lite mer sträva och ungdomliga i smaken). Det underliga var att båda två visade upp ”kokta” inslag – någon som man normalt sett hittar i viner vars druvor utsatts för hett och varmt väder. Det hade kanske inte varit så konstigt om jag hade hittat de här inslagen i Casalferro från heta årgången 2000 men att den också återfinns i Castello di Brolio från hajpade 1999 är udda.

På det hela taget verkar det också som om Casalferro klarat sig bättre än Castello di Brolio trots att den senare kommer från en bättre årgång.

Har du erfarenheter av de här båda årgångarna och/eller vinerna? Kommentera gärna här nedanför!

Inlägget skrevs den 7 januari, 2011 klockan 08:43 och har etiketten Chianti Classico, Italien, Supertoscanare, Toscana. Du kan följa inläggets kommentarer genom att prenumerera på RSS 2.0-flödet. Du kan lämna en kommentar, eller pinga inlägget från din egen sajt. Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.