Uppkorkat

Det har blivit en del sherry både här i bloggen och i Helsingborgs Dagblad på sistone och nu blir det mer. För sherry är verkligen en av världens bästa och häftigaste vintyper! Helt i klass med de bästa vinerna från Frankrike, Italien och Tyskland.

Nu är jag dessutom extra inspirerad efter en heldag, en så kallad mästarklass i sherry, på Gustibus Wine & Spirit Academy i Malmö för några veckor sedan.

Här kan du läsa en lång och lite mer djupgående artikel om sherry och hur sherry görs:
Världens mest underskattade och häftigaste vin

Men här lite mer om de viktigaste grundtyperna av sherry och hur de smakar!

Fino

Finon är ett vin som lagrats i en solera under ett lager av jästceller som kallas flor. Floret bildas när lokala jäststammar i bodegorna/vinhusen reagerar med vinet. Det skyddar vinet från kontakt med syre och oxidation. Men jästcellerna konsumerar också syror, alkohol, glycerol/glycerin (som ger vinet fyllighet och viskositet), alkohol och eventuellt kvarvarande socker i vinet samtidigt som det producerar en del ämnen (estrar och aldehyder), framförallt acetaldehyd, som ger vinet sin speciella stil.
En typisk fino lagras i soleran 3-5 år och har en ljus strågul färg och en karaktäristisk stark och lite frän doft och smak av jäst, brödbak, gröna oliver, äpplen och mandel – en karaktär som bland annat beror på acetaldehyd. Smaken är mycket lätt och fräscht frisk trots att syran är extremt låg (men så är också halterna av andra ämnen som glycerol och alkohol låga i jämförelse).

Att prova: Tio Pepe (8225, 99 kronor). Klassisk fino!

Manzanilla

Det här är en fino som lagrats i staden Sanlucar de Barrameda. Den kan ha gjorts från druvor som vuxit över hela jerrezregionen men för att få kallas Manzanilla så måste den lagras i en solera som ligger i Sanlucar. Eftersom staden ligger närmare kusten är klimatet lite svalare och fuktigare vilket gör att sherryfaten får en kraftigare och lite annan tillväxt av flor (delvis andra jäststammar) i tunnorna.
Det ger ett ännu lättare vin med mer smak av jäst och acetaldhyd. Manzanillan har en skarp jästig doft med ton av blommor (kammomill). Smaken är extremt torr och extremt lätt med en liten bitter ton av mandel och ibland också med en antydan till sälta.

Att prova: La Guita (8201, 99 kronor). En fantastiska Manzanilla med frisk och fräsch smak.

Oloroso

Oloroson däremot lagras utan flor och i full kontakt med luften i tunnorna (som är fyllda till 5/6 just för detta ändamål). Också här bildas acetaldehyd men eftersom det sker i direkt kontakt med syret så blir karaktären en annan (acetaldehyden omvandlas till ättiksyra och olika estrar – bla etylacetat). På grund av avdunstning ökar alkoholhalten men även glycerininnehållet och mängden flyktiga syror ökar.
En oloroso är naturligt nog mörkare i färgen (bärnsten-mahogny) och har en tydlig oxiderad doft och smak av nötter, torkad frukt och svamp. Syranviårerna och innehållet av glycerin är mycket högre och vinet har en helt annan fyllighet och friskhet än en fino.
Dessutom spritas en oloroso upp till 17-18 procent (mot 15 för en fino) innan den går in i solerasystemet för att förhindra tillväxten av flor och annan jäst- och/eller bakteriell verksamhet. En oloroso lagras ofta mycket längre än en fino i solerasystemet.

Att prova: Det är ont om bra Oloroso just nu i bolagets sortiment. Men prova Cuco (8239, 77 kronor) eller Oloroso Antique (94719, 299 kronor)

Amontillado

Ett mellanting mellan en fino och en Oloroso. Den börjar sitt liv som en fino – men efter det att den lagrats under flor (minst tre år) förs vinet över i en ny solera – där den får en oxidativ lagring i kontakt med luften. Exakt hur länge den lagras i den nya soleran varierar.
Men det här ger ett mer oxiderat vin med en mörkare färg (från bärnsten till mahogny) och med en bredare fortarande ganska skarp men mer nötig doft. Smaken är fylligare fortfarande helt torr (men inte lika torr), mjuk och med något mer syra än en fino.

Att prova: Lustau Los Arcos (82227, 79 kronor för 375 ml)

Palo Cortado

En sällsynt och lite mytomspunnen sherrysort som är som ett mellanting mellan en amontillado och en oloroso. Det handlar om ett vin som lagras i full kontakt med luften (det vill säga utan flor) men som ändå har lite florkaraktär i smaken. Vi snackar alltså om ett vin som börjar som en fino men som behandlas och slutar som en oloroso i solerasystemet. Vinerna kan ha haft en smula flor i början av sitt liv men har sedan ”tappat” denna.
I vilket fall som helst så kombinerar en Palo Cortado elegansen hos en fino med jupen och strukturen i en oloroso och den kan vara helt sagolik!

Att prova: Palo Cortado Península Solera Reserva (8233, 149 kronor)

Pedro Ximenez och Moscatel

Pedro Ximenez (eller PX) är en söt sherry som gjorts på druvsorten med samma namn. Druvorna skördas sent när sockerhalten är hög och genomgår sedan en soltorkning vilket ytterligare koncentrerar sockerhalten. Vinerna framställs sedan i princip som portvin genom att man avstannar jäsningen genom att tillsätta vinsprit. Det resulterar i ett tjockt och trögflytande vin som färgas mörkt sirapsbrunt av lagring på soleras. Vinet kan innehålla så mycket restsocker som 400 gram per liter och de bästa är fylliga superkoncentrerade viner med smaker av torkad frukt, russin, muscovadosocker, choklad och ibland kaffe.
PX används också för att söta upp kommersiella sherrystilar som Creamsherry!
Moscatel, eller muscat, är en annan druvsort och sherrystil som påminner om PX i det att den är extremt söt och lagras också den i soleras.
Men eftersom det är muscat vi snackar om så får det här vinet en karaktär som lite mer liknar andra söta muscatviner från övriga Europa (som tex Moscatel de Sétubal). Det betyder en mer parfymerad/aromatisk stil med inslag av blommor och citrusmarmelad.

Att prova: Pedro Ximénez 12 years (76107, 149 kronor)

Man brukade säga att riesling aldrig någonsin skulle få en ny storhetstid. Samma sak har länge gällt sherry – en vinstil som allt för länge kommit att förknippas med en jolmig trött dryck för en åldrande engelsk överklass. Men med tapastrenden som svept över världen de senast åren har den torra finon och manzanillan fått något av en renässans. Och det är kul eftersom vi snackar om ett av världens häftigaste viner!

Än så länge är segertåget blygsamt. Jag brukar ibland på trots (och mot bättre vetande) fråga om en fino som apertif när jag går på restaurang. Finon – den lättaste och fräschaste av sherrystilarna är också en världens bästa fördrinkar helt i klass med champagne. Men i nio fall av tio finns ingen fino på vinlistan. Du kan få champagne men inte sherry – och det säger en hel del om vinintresset i Sverige!

Men tapasintresset är på väg att ändra på detta (eller det är i alla fall min förhoppning). För sherryn fungerar inte bara som apertif utan är en nästan oslagbar matchning till smårätter som blandar kött, fisk, skaldjur och krämiga smaker. Sherry är visserligen ett starkvin men ett starkvin som på ett nästan mirakulöst sätt fräschar upp munnen och harmoniserar med de mest svårmatchade smaker. Och i stilen har en lätt fino mer gemensamt med Champagne än andra starkviner. Den är knastertorr, elegant och fräsch på en och samma gång.

Vad är sherry?

Så vad är då sherry? Jag har skrivit en del om det tidigare här i bloggen. Men låt oss gå lite mer på djupet den här gången. Sherry är ett starkvin som görs distriktet Jerez i södra Spanien. Allt börjar med den rätt anonyma druvsorten palomino fino som växer på Europas sydligaste vingårdar i en triangel som ramas in av tre orter: Jerez de la Frontera i inlandet och de två hamnstäderna Sanlúcar de Barrameda samt El Puerto de Santa Maria. Klimatet här nere är förstås stekande hett även om det mildras något av närheten till havet. Regnet kan ösa ner under vintern – men under sommaren faller normalt inte en droppe

Den bästa jordmånen består av den kritvita och kalkrika albarizzan som består av kalksten, lera och sand (vinrankor för lite ”sämre” och mer vardagligt vin växer också på lerrika barros- och sanddominerade arenas-jordar). Albarizzan har den fördelen att den suger upp vätska som en svamp – och sluter sig sedan som en mussla och behåller all fuktigheten långt nere i jordlagren. En egenskap som är en förutsättning för att det ska bli någon sherry överhuvudtaget.

De relativt syra- och sockerfattiga palominodruvorna skördas normalt i andra veckan i september och får sedan jäsa som vilket vitvin som helst. I dag betyder det oftast svalt på temperaturreglerade ståltankar med tillsatt jäst och svavel för att förhindra oxidering. Förr torkade man druvorna innan pressningen men idag görs det nästan uteslutande med den extremt sockerstinna druvsorten pedro ximenez (och även druvsorten moscatel) som används som sötningsmedel för mer kommersiella viner och för att göra den extremt söta PX-sherryn.

Nej det är efter jäsningen som sherryn tar form. Förr handlade det om att se vilka fat som utvecklade så kallat flor – ett skyddande lager av jästceller som lägger sig som en mer eller mindre tjock hinna över vinet i sherryfaten (jäststammarna finns naturligt i vingårdarna och bodegorna och söker sig till ytan av vinet). De faten var ämnade för den ena huvudtypen av sherry – den ljusa,  lätta och extremt torra finon. De som inte utvecklade flor fick bli den andra huvudtypen – den mörkare, nötigare och kraftigare oloroson.

I dag har man redan från början bestämt vilket vin man vill göra av vilka druvor och ny teknik med temperaturreglering gjort arbetet lättare. Skulle flortillväxten vara dålig i finotankarna kan man alltid hjälpa till med lite tillsatt odlad jäst.

Det färdiga basvinet till bli fino spritas sedan upp med neutral vinsprit från en 11-12,5 procent till ungefär 15 procent – en alkoholnivå som stabiliserar vinet men som också är optimal för tillväxten av flor. Olorosobasen spritas upp till 17 procent – en alkoholnivå som istället tar död på floret och förhindrar annan jäst- eller bakteriell verksamhet.

Förr var detta också den huvudsakliga metoden för att göra vinet hållbart och stabilt. Men i dag är det främst kallstabilisering (vinet kyls hastigt), klarning och filtrering som används för det ändamålet – även om det enligt många ska beröva vinet lite av sin själ.

Soleran

Efter detta är det dags för en några månaders mellanlagring på fat innan vinet går vidare till lagringen i soleras. Sherryn innan soleran kallas för sobretabla och hur de smakar i förhållande till det färdiga vinet har jag skrivit om här!

Vinet har då klassificerats en gång för att se att det håller måttet. Efter en 6-8 månader som sobretabla klassificeras det igen. Antingen som fino, oloroso, palo cortado eller ”no apto”. Det senare innebär att vinet inte är lämpligt som ett eget kvalitetsvin utan används istället till att olika typer av blandningar.

Och förutom floret så är det lagringen i solreasystemet som ger sherryn sin slutgiltiga karaktär. Finovinerna får en så kallad biologisk mognad eftersom det är kontakten med floret som dominerar lagringen. Oloroson får en oxidativ mognad där vinet utvecklas i kontakt med luften. Detta ger vinerna helt skilda stilar.

I soleran lagras vinerna i fatsystem (i teorin pyramider men lika ofta utspridda fat i lagringslokalen) där nytt vin blandas med gammalt. Det understa ”lagret” utgör soleran (suela är spanska för golv) och innehåller det äldsta vinet. Det är därifrån man tappar det färdiga vinet på flaska men aldrig mer än en tredjedel per år. Solerfaten fylls därefter på med vin från lagret ”ovanför” som innehåller något yngre vin, som i sin tur fylls på från fat med ännu yngre vin osv. Ett solerasystem måste innehålla minst tre sådana nivåer eller criaderas (kan kanske översättas med plantskolan eller barnhagen) men kan utgöras av över tio olika lager och där det översta alltid innehåller det nyaste vinet.

Faten är fyllda till 5/6 för att vinet ska kunna behålla floret och/eller kontakten med luften/syret. Och tillförseln av nytt vin är en förutsättning för bildandet av nytt flor. En fino måste lagras i minst tre år (eller 36 månader) innan den buteljeras och resultatet är ett av vinvärldens unikum. Och Olorosovinerna lagras ofta mycket längre än så.

Biologisk lagring/mognad

Finon lagras alltså under ett lager av jästceller som kallas flor. Floret förhindrar oxidation (vinets reaktion med syre) och konsumerar både kvarvarande socker, alkohol, proteiner och glycerol och en del av syran (vin- och ättiksyran).  Under den här processen bildas estrar (sötluktande och ofta väldoftande ämnen som bildas under jäsningsprocessen) och aldehyder (ett mellanting mellan alkohol och syra som i små mängder ger ökad komplexitet åt vinet) – framförallt acetaldehyd som är intimt förknippad med finovinets doft och smak.

Båda estrarna och aldehyderna ger en unik doft och smak åt vinet. Ja vi snackar om en av vinvärldens häftigaste smaker som är extremt torr, frisk och nästan salt muntorkande på en och samma gång och som doftar och smakar härligt skarpt av brödbak, äpplen, gröna oliver, nötter (mandel), jäst och mineral.

Eftersom det sker en avdunstning av vatten från ekfaten ökar alkoholnivån naturligt i vinet. Men eftersom floret konsumerar alkoholen så blir istället efekten att mängden alkohol sjunker. Något man rättar till genom att åter tillsätta lite vinsprit vid buteljeringen.

Oxidativ lagring/mognad

Olorosovinerna lagaras som sagt i full kontakt med luften i faten som är fyllda till 5/6 delar och får därför en oxidativ mognad. Också här bildas acetaldehyd men eftersom det sker i direkt kontakt med syret så blir karaktären en annan (acetaldehyden omvandlas till ättiksyra och olika estrar – bla etylacetat). På grund av avdunstning ökar alkoholhalten men även glycerininnehållet och mängden flyktiga syror ökar.

En oloroso är naturligt nog mörkare i färgen (bärnsten-mahogny) och har en tydlig oxiderad doft och smak av nötter, torkad frukt och svamp. Syranviårerna och innehållet av glycerin är mycket högre och vinet har en helt annan fyllighet och friskhet än en fino. Dessutom spritas en oloroso redan från början upp till 17-18 procent (mot 15 för en fino) innan den går in i solerasystemet för att förhindra tillväxten av flor och annan jäst- och/eller bakteriell verksamhet. En oloroso lagras ofta mycket längre än en fino i solerasystemet.

Filtrering och stabilisering

Jag sa ovan att man i dag filtrerar och kallstabiliserar vinet. Detta är av stor vikt eftersom en finosherry oxiderar blixtsnabbt när det tappas på flaska och inte längre skyddas av floret. En fino tillhör därför de mest lagringskänsliga vinerna i världen. Här duger det alltså inte att ha buteljen framme och i rumstemperatur – nej den ska lagras svalt och kallt (helst i kylskåp). Och en öppnad butelj ska helst drickas ur direkt (eller inom de närmaste dagarna).

Jag har själv aldrig haft förmånen att prova en ofiltrerad fino direkt från fatet – men skillnaden mot en kallstabiliserad och filtrerad sherry ska vara som natt och dag. Det görs fortfarande en del fino ”en rama” – buteljerad fino där floret har dödats genom att man tillsätter lite mer vinsprit så att slutprodukten kan transporteras. Och om det kan du läsa mer här!

En oloroso däremot, som ju lagrats hela sitt liv i kontakt med luften, är inte alls lika känslig och kan i princip behandlas som ett portvin.

Om man undantar den naturligt söta sherryn gjord på druvsorterna pedro ximenez och moscatel, så är så gott som alla sherry torr från början. Avarter som blandsherry (tänk Bristol Cream) utgörs oftast av en oloroso som sötas upp med pedro ximenezsherry!

Jag är förstås inte den förste eller den siste bloggaren som skriver om sherry. Här hittar du en insiktsfull artikel av Anders Öhman på Öhmans mat och vin! Jag gillar hans distinktion mellan naturligt och onaturligt söt sherry! Han har också en intressant teori om varför ingen dricker sherry! Anders är certifierad utbildare på sherry – och en av anledningarna till att det blivit så mycket sherry i Uppkorkat på sistone! ; )

Är du sugen på att testa olika typer av sherry? Ja då ska du läsa den här artikeln:
Sex nyanser av sherry

Okej glöm La Poja – Allegrinis fantastiska och hajpade vin gjort på druvsorten corvina. Och glöm firmans stora Amaroneviner. Nej det är inte prestigevinerna som ger dig mest vin per krona. Det är La Grola – en modern blandning på corvina och syrah.

Du har säkert hört talas om eller sett vinerna från Allegrini – en av de bästa vinproducenterna i Venetien. Jag har alltid varit ett fan av prestigevinet La Poja som görs på sent skördade druvor från vingården med samma namn (ynka 2,6 hektar) och som förde fram den bortglömda druvsorten corvina i rampljuset. Och La Poja är lysande men den är börjar också bli dyr (drygt 400 kronor flaskan).

Nej frågar du mig så är det firmans andra vingårdsbaserade Valpolicella,  La Grola (42334, 159 kronor) som är deras mest prisvärda vin. Jag har haft vinet som en personlig favorit i snart tio års tid och det är helt klart ett av världens mest prisvärda viner – trots att det kostar 159 kronor.

Vinet är en blandning på 80 procent corvina och 20 procent syrah som vuxit i vingården La Grola. Den omfattar 30 hektar på 310 meters höjd med en ler- och kritblandad jord. De två grundvinerna har lagrats 16 månader var för sig på ekfat och sedan blandats för att få ytterligare 10 månader på flaska. Och nya årgången 2007 är lysande. Den säljs inte som en Valpolicella utan en IGT Veronese!

Vinet har en mörk rödblå färg och en härlig doft av mörka körsbär, choklad, örter och fat. Smaken är intensiv men ändå välbalanserad med mörka bär (körsbär), choklad, vanilj och örter. Lägg till en lång och härlig eftersmak med bra syror. Ett vin som lätt kan lagras i en 3-8 år.

Tycker du att 150 kronor är lite mycket men ändå vill kolla upp druvsorten corvina – prova Corvina Veronoese 2008 (23072, 89 kronor) som ger en bra bild av vad det handlar om med mörka körsbär, fatvanilj och kryddor.

Allegrinis vingård La Grola!

Mängder av egna druvsorter, lysande lägen och viner med stor personlighet. Portugal har allt för länge levt i skuggan av Spanien och Italien. Har du missat landets spännande och prisvärda viner? Här är en chans att komma i kapp!

Jag har varit förälskad i portugisiska viner sedan jag som student köpte löjligt prisvärda ”garrafeira”-viner med lång lagring och härlig kryddig och mogen fruktsmaksmak . Du ser sällan garrafeira på etiketterna nuförtiden (det var mer av en vinstil som garanterade en viss minsta lagringstid och som i dag har kommit att förknippas med ”gammalmodiga” viner)  men det var viner som var fulla av personlighet, höll hög kvalitet och ofta var gjorda på druvsorter som få i Sverige hade hört talas om.

Fortfarande är det allt för många som likställer Portugal med portvin. Och missförstå mig inte – de bästa portvinerna är bland det häftigaste som finns. Men idag producerar Portugals vinmakare suveräna bordsviner i alla prisklasser. Du kan få enormt mycket kvalitet för pengarna och landets bästa röda kan tävla med det bästa som görs i mer ”klassiska” vinländer. Låt oss titta på några av budgetvinerna som sätter standarden!

Periquita från firman José Maria da Fonseca har varit ett favoritvin hos de svenska konsumenterna och vinkritiker sedan slutet av 1980- och början av 1990-talet. Då var det ett av de allra bästa vinerna under 60 kronor och presterade långt utöver sin prisklass. Sedan dess har andra vinproducenter kommit i kapp och förbi.

Men med nya årgången 2008 är Fonsecas Periquita (2574, 67 kronor) återigen så där härligt prisvärd igen. Vinet är gjort på 70 procent castelão (också känd som periquita – därav namnet), 20 procent trincadeira och 10 procent aragonez och kommer från området Terras do Sado på Sétubalhalvön söder om Lissabon – ett område som blivit allt hetare bland vinkännare. Vinet här en örtig lite kryddig doft med inslag av mörka bär, torkad frukt och läder. Smaken är också den kryddig med inslag av lingon, körsbär och läder. Eftersmaken är lång och välbalanserad. Vinet har en lite gammalmodig stil men jag gillar det!

Ännu bättre är förstås Periquita Reserva 2008 (2560, 79 kronor) också det från samma distrikt. Det här vinet har gjorts på 50% castelão, 30% touriga nacional, 20% touriga franca och lagrats i åtta månader på nya och ett år gamla ekfat. Här möter vi mörka bär, kryddor, fat och tobak i doften. Smaken är fylligare och mer koncentrerad med en kryddig smak av mörka bär, läder och choklad. Lägg till en lång och välbalanserad avslutning.

Och när vi ändå snackar Portugal och Terras do Sado – missa inte heller Meia Pipa 2008 (2564, 79 kronor) från Bacalhoa Vinhos (tidigare JP Vinhos) som bland annat har smått legendariska Quinta do Carmo i stallet – ett vin som länge gjordes som ett samarbete med franska Lafite-Rotschild. Meia Pipa är gjort på en tredjedel vardera på castelão, cabernet sauvignon och syrah och det är ett modernt vin som lagrats 12 månader på små fat av portugisisk ek (”meia pipa”). Vinet har samma kryddiga fruktighet som vinerna ovan men också inslag av mörka körsbär, tobak, torkad frukt och fat.

Annars är det väl distriktet Douro som är Portugals mest kända och kanske bästa vindistrikt. Förr gick alla de bästa druvorna till portvin men sedan några decennier tillbaka gör man fylliga, intensiva och fantastiska bordsviner från druvor som vuxit på sluttningarna utmed Dourofloden.

Dourum 2008 (2559, 99 kronor) från lysande vinmakaren João Portugal Ramos skrev jag upp när det landade på hyllorna på bolaget för ett år sedan (se här!). Dourum Vinhos är ett samarbete mallan Ramos och José Maria Soares Franco. Nu kommer årgång 2009 och den är inte sämre. Touriga nacional, touriga franca och tinta roriz heter grundmaterialet (alla klassiska portvinsdruvor i distriktet) och det har lagrats sex månader på fransk och amerikansk ek. Vinet är mörkt rött i färgen nästan svart i färgen och en kryddig-örtig doft av mörka bär (plommon, björnbär), choklad och fat. Smaken är koncentrerad och fyllig med fatkaraktär, choklad, mörka bär och örter. Alla fyra vinerna dricker du till nötkött, lamm eller vilt.

Det är ett litet släpp som kommer i maj och det är framförallt de vita vinerna som skiner. Det mest överraskande efter torsdagens provning var att ett svenskt vin fick mig att helt tappa hakan. Har de verkligen blivit så här bra???

Det har knappast kunnat undgå någon att Sverige numera har en liten men växande skara vinbönder. De första dryckerna som producerades av de här entusiasterna var rätt bedrövliga – det rörde sig oftast om tunna och sura viner som kostade alldeles för mycket. Men sakta men säkert har kvaliteten förbättrats i takt med att kunnande ökat och att man börjat hitta rätt druvsorter för det svenska klimatet. Det är har till och med gått så långt att den engelske vingurun Oz Clarke har börjat haussa svenskt vin (se Clarkes artiklar i Sydsvenskan från tidigare i vinter).

Personligen har jag länge tillhört skeptikerna eftersom vårt klimat är för svalt för de klassiska druvsorterna. Men beviset är i glaset som det brukar heta. Och på torsdagens provning gjorde jag som jag brukade – provade åtminstone de nya vinerna halvblint. I det här fallet betyder det att jag hämtade vinerna fyra stycken åt gången från övertäckta flaskor och gjorde anteckningarna innan jag kollade upp vad det var jag provade. Och det var glas 23 bland nyheterna som fick mig att haja till.

Interkardinal Solaris 2009 (92174, 295 kronor) heter det och kommer från Vingården i Åhus. Druvsorten är solaris, en druvsort som mognar tidigt och har bra motståndsförmåga mot frost och svampangrepp. I mina smakanteckningar kan man tro att det rör sig om en chardonnay från Nya Världen: Medelfyllig koncentrerad lite kryddig smak av tropisk frukt, fat och mineral. Inslag av nötter och en lång kraftfull avslutning. Välbalanserat 4 kvalitetspoäng av 5!

Okej – du kan få mer för 300 spänn om du går utanför Sverige men det är inte självklart. Men det är inte det som är grejen. Interkardinal smakar som att den vuxit i ett mycket varmare klimat än Sverige. Och det är rätt häftigt. Det är helt klart det bästa svenska vinet jag har smakat!

Men lika bra som Interkardinal Solaris är lika underlig är Hällåkra Rondo (99147, 283 kronor) som är det kanske mörkaste och svartaste vin jag har sett. Jag vet inte mycket om druvsorten rondo – men den lär ha extremt mycket färgpigment. Detta fick mig att misstänka fult spel (Jamie Goode har skrivit ett mycket intressant blogginlägg om fusk med druvjuiceextrakt och Mega Purple). Men detta är extremt osannolikt enligt bloggkollegan Anders Öhman på Öhmans Mat & Vin.

Samtidigt ser vi allt fler viner med allt mörkare färger. Teorin bakom detta är att ju djupare och tätare färg – desto bättre och tätare är vinet. Detta trots att några av världens mest koncentrerade viner är ganska ljusa i färgen (tänk Barolo,Rioja, Bourgogne och Châteauneuf-du-Pape). Färg är ingen garant för kvalitet. Både doft och smak är viktigare för helthetsintrycket.

Hällåkra Rondo är helt blåsvart – som bläck. Inget annat vin i provningen var i närheten av att vara lika mörkt i färgen – och då fanns där en hel del riktigt mörka viner från rejält tjockskaliga druvor. Men den purpursvarta färgen backas inte upp av en liknande koncentrerad smak. Vinet är lite obalanserat och har en visserligen angenäm men kort bärig avslutning. Det här vinet kan säkert bli något i framtiden (det vill säga framtida årgångar) men just nu är det ganska mycket färg för pengarna.

Annars då??? Ja du kan se fram emot fantastisk riesling från Hermann Dönhoff och Weingut Leitz. Dessutom kommer nya årgångar (2008) av Alain Brumonts Château Bouscassé och Château Montus och båda är fantastiska!

Men det dröjer till 2/5 innan vi kan prova dem.

Fusk finns det gott om i vinvärlden! Men var går gränsen mellan att bara förbättra det av naturen givna och att med konstgjorda medel skapa något nytt?

Det här vinet är ett svenskt rödvin som var med på dagens nyhetsprovning av majnyheterna i Stockholm. Och det är bland det svartaste jag sett. Färgen är svart blålila och mycket mörkare än tex Chateau Montus (som också fanns med bland majvinerna) som normalt och naturligt är ett mycket mörkt vin (dvs kommer från tjockskaliga druvor).

Bilden gör det inte rättvisa men det såg mer ut som bläck än vin. Är det troligt i Sverige? Knappast! Jag misstänker orent spel och ett försök att utge sig för något som det inte är.

Jamie Goode på The Wine Anorak har skrivit ett intressant blogginlägg om just detta och om ämnet Mega Purple som har blivit populärt (tillsammans med druvjuicekoncentrat). Några droppar Mega Purple och vinet blir extremt mörkt och dessutom lite sötare i smaken.

Du kan läsa mer om Mega Purple och druvjuicekoncentrat i Jamie’s blogg här!

Är det Mega purple som varit i farten här mån tro? Återkommer i ämnet!

Det är svårt att hinna med att skriva om alla bra viner som släpps på de stora nyhetssläppen. Och jag erkänner – jag har slarvat när det gäller de vita nyheterna den senaste tiden.

Lite har det att göra med att jag vet att de flesta svenska vinkonsumenter dricker mer rött än vitt och att den vita konsumtionen till stor del sker under sommaren.

Men det kom så mycket bra vitt i mars att jag måste backa bandet bakåt. Hoppas bara att de inte sålt slut!

Jag har redan skrivit om tre fantastiska tyska rieslingviner är i Uppkorkat i samband med nyhetssläppet. Och låt oss hålla fast vid världens bästa druvsort ett tag till. Österrikisk riesling kan vara lite som ett mellanting av Alsace och Mosel. Om vi generaliserar – När fransmännen går på kraft och smakrikedom och tyskarna går på lätthet och fräschör så kombinerar de bästa österrikiska vinerna lätthet, kraft och fräschör på ett härligt sätt.

Wess och Wachau

Rainer Wess Riesling Reserve 2009 (99962, 179 kronor) från österrikiska Wachau (ett av världens bästa distrikt för just riesling och grüner veltliner) är ett bra exempel. Wess har en bakgrund hos bland andra Château l’Angelus och Château Cheval Blanc. Sin egen vingård startade han 2003 och det här är första årgången av Wess ”Riesling Reserve”. Druvorna har plockats sent vilket gör att vinet drar åt det halvtorra hållet.

Gröngul i färgen och med en ung lite knuten doft av citrus och mineral. Smaken är härligt frisk med inslag av citrusmarmelad, mineral och blommor. Den är lite ”rökig” och har en lång ung och druvig eftersmak. Den tål lätt att lagras i en 10-15 år för den som har tid att vänta.

Juliusspital och Würzburg

Riesling från tyska Franken kan vara lite klumpig men från Würzburger Stein Riesling Kabinett Trocken 2009 (90212, 149 kronor) från stiftelsen Juliusspital i Würzburg bjuder på en sådan härlig frukt att jag faller pladask. I doften känns den ganska långt ifrån skolboksexemplet på Frankenviner som ofta har en lite jordig (lätt fuktad jord) doft med en bred fruktig pallet av druvor och mogen frukt. Här är doften visserligen bred men laddad med tropisk frukt, bergamott (Earl Grey) ochblommor. Smaken av persikor, mogna äpplen och druvor är något helt annat än vad vi brukar förknippa med Rhen och Mosel – men bra är det!

Loosen och Wehlen

Att Weingut Dr Loosen i Mosel tillhör världens bästa rieslingproducenter är lika självklart som att Wehlener Sonnenuhr är en av de bästa rieslingvingårdarna som finns på den här planeten. Och just den här vingården hotas nu av ett vansinnigt motorvägsbygge med en enorm bro som kommer att skära mitt igenom några av distriktets bästa lägen.

Så det är kanske bäst att köpa på sig viner från Wehlen innan vinhistorien tar slut!? I vilket fall som helst bör du inte missa Dr Loosen Wehlener Sonnenuhr Riesling Spätlese (90218, 199 kronor). Loosens viner görs på frukt från gamla stockar (medelålder på 60 år) och med Mosels lägst a(?) avkastning. Vinena kalljäser långsamt på tyskt vis och lagras sedan på gamla ekfat och det har klarnats och filtrerats innan buteljering.

I färgen är det här vinet redan ljust gyllengult men doften är knuten och ungt blommig. Smaken är ung och mycket frisk med tydlig restsötma. Här finns inslag citrus, mineral och färska druvor. Fräscht och läckert och med en lång lång eftersmak.

Nigl och Kremstal

Vill du ha mindre syra och mer bred kryddig frukt – ja då är Nigl Grüner Veltliner Alte Reben 2009 (90219, 199 kronor) något för dig. Weingut Nigl har 25 hektar vinodlingar i Kremstal Niederösterreich i kommunen Senftenberg där man främst odlar riesling och grüner veltliner (total produktion 90 procent vitt och resten rött).

Nigls Alte Renben är österrikes grüner veltliner när den är som bäst. I doften hittar jag kryddig aromatisk grön frukt och kiwi. Smaken är kraftfull, kryddig med smaker av tropisk frukt (mango och papaya) och mineral. Eftersmaken är lång, kryddig och eldig. Prova den till en smakrik fisksoppa och du blir inte besviken.

Jag har fått en del reaktioner om att det har varit för mycket dyra viner här i Uppkorkat. Tyvärr har mina artiklar speglat nyhettsläppen på bolaget – men i dag fokuserar jag stenhårt på bästa vin per krona. Här är…

Låt oss kicka igång med ett gäng riktigt hyfsade boxviner. Jag vet att är många av er läsare som älskar boxen (som vi vinnördar älskar att hata!). Och det är svårt att argumentera mot priset, användarvänligheten och bärbarheten. Inom digital teknik brukar man prata om ”good enough”-revolutionen och bag-in-boxvinet är just det – tillräckligt bra för sina syften.

Låt oss börja med de vita boxarna.

Santa Ana Chardonnay Viognier 2010 (6604, 179 kronor för 3 liter) är ett riktigt fynd. Det handlar om en lite annorlunda druvblandning men smaken är ren och fylld av mogen tropisk frukt och en lite kryddig avslutning. Inget stort vin men funkar alldeles utmärkt till pasta, fisksoppa eller kyckling. Det gör även Two Oceans Sauvignon Blanc Chenin Blanc 2010 (2006, 189 kronor) som jag skrev om i torsdags!

Les Fumées Blanches 2010 (22112, 212 kronor) är fortfarande den kanske bästa vita boxen av de alla. Härlig krusbärsfrukt, mineralsmak och inslag av citrus (lime) och nässlor.

Över till de röda boxarna.

Sydafrikanska Two Oceans Cabernet Merlot 2010 (5069, 199 kronor) har en härlig smak av mörka bär som svarta vinbär, cederträ och höstlöv. Eftersmaken är lång och liter bitter och vinet är snäppet bättre på vanlig helflaska (5069, 63 kronor).

Även chilenska Santa Inés Reserva Cabernet Carmenère Malbec 2008 (6283, 199 kronor) går i samma ”bordeauxstil” men det här vinet är mycket mer typiskt Nya Världen med smaker av svarta vinbärpastill, mynta och euykalyptus. De här två dricker du till fläsk eller nöt!

Missa inte heller Drostdy-Hof Shiraz Pinotage 2010 (2002, 199 kronor) eller Rijks Shiraz Mourvèdre Cinsault Viognier (12119, 209 kronor) som är fylligare och ännu mer fruktdriven i smaken.

Men nu över till flaskorna!

Kiwi sauvignon

Mer vitt och mer sauvignon blanc! Distriktet Marlborough i Nya Zeeland står för några av de mest fruktdrivna och karaktäristiska viner som görs på druvsorten.

Boulder Bank Sauvignon Blanc 2010 (6367, 77 kronor) skrev jag upp när den kom och den är ett lysande exempel på den här stilen. Smaken frisk och fruktig med inslag av cocktailfrukt, krusbär, nässlor, krusbär och mineral.

Ännu bättre är Hunter’s Sauvignon Blanc 2010 (6202, 99 kronor) som har en stramare uppbyggnad med en mycket frisk smak av krusbär, mineral (rök) och nässlor. Det här är viner som är fantastiska att dricka till fisk, skaldjur eller kyckling.

Följer du min blogg så vet du att jag lite då och då är på jakt efter ”världens mest prisvärda” viner. Det handlar om de som presterar långt utöver din prisklass och som ger oss konsumenter mesta möjliga vinupplevelse per krona (”mmk” till skillnad från den gamla klassikerna bästa ”apk” – alkohol per krona).

Spanska klassiker

El Coto Crianza 2007 (12670, 75 kronor) skulle lätt platsa i det gänget. Det är så långt ifrån en trött och dammig Rioja du kan komma och vinet har en härlig rund och kryddig smak av röda bär, läder, tobak och vanilj. Lägg till en lång och härlig eftersmak.

Torres Gran Sangre de Toro Reserva (2686, 84 kronor) är en annan klassiker som är suverän just nu. Årgång 2007 bjuder på mörka bär, fat, örter och kryddor. Det har en bra koncentration och inslag av mynta i eftersmaken. Drick den förra till fågel och lamm och ta Gran Sangre till grillad ryggbiff!

Argentinska fruktbomber

Gillar du fylliga och koncentrerade viner från Nya världen så får du inte heller missa Cameleon Malbec 2010 (6581, 72 kronor). Här snackar vi mörka bär, choklad, mynta och örter. Smaken är nästan lite bitter och fruktdriven.

Bodega Lurton Malbec Reserva 2009 (6051, 86 kronor) ger dig mer av allt. Mörka bär, fat/kaffe, mynta, örter, sträva syror och tobak.

De här två senaste hade malbecvinerna hade jag med fördel druckit till köttgryta eller lamm!

Guigal är inte känd för ”prisvärda” viner direkt. Hans vingårdsviner från Côte Rôtie tillhör världens bästa och dyraste. Men med en årgång som 2007 lyser även hans vanliga Côtes-du-Rhône.

Jag har skrivit mycket om årgång 2007 och Rhônedalen här i Uppkorkat. Det är helt klart en av de bästa jag varit med om och det är nästan svårt att hitta vin som inte är bra! Vinerna har en härlig solmogen koncentration och bra syror. De är härliga att dricka nu men de flesta kan lagras i något eller många år.

Guigals Côtes-du-Rhône (2011, 99 kronor) är en gammal trotjänare på bolaget. Och frågan är om den någonsin har varit bättre änden  årgång 2007 som just nu finns på bolagets – dvs 2007? Vinet är gjort på runt 60 procent syrah, 30 grenache och 10 procent mourvèdre (det var i alla fall blandningen 2006 – jag hittar inte infon om 07:an just nu). Vinet lagras ett år på stora ekfat innan det släpps ut på marknaden.

2007:an har en mörk röd färg och en härlig kryddig doft av mörka bär, örter och peppar. Smaken är medelfyllig, koncentrerad med en rund munfull av mörka och röda bär, örter och peppar. Eftersmaken är lång med inlindade syror. Helt klart värd att vara med i serien om ”världens mest prisvärda viner”.

Det har varit mycket dyra lyxviner här i Uppkorkat den senaste tiden. Därför över till vinet som konsumenterna älskar och vi vinnördar älskar att hata – boxvinet. Här är två riktigt bra 3-litare!

Och det blir två sydafrikaner. 

Two Oceans Sauvignon Blanc Chenin Blanc 2010 (2006, 189 kronor)


är en riktigt hit  med sin lätt friska och krusbärsaktiga smak med inslag av nässlor och mineral. Inga bismaker här inte som annars är rätt vanliga när det gäller boxarna. Och visst – det är inget stort vin men funkar alldeles utmärkt till pasta, fisksoppa eller kyckling.

Rijks Shiraz Mourvèdre Cinsault Viognier (12119, 209 kronor)


…är en annan favorit från Sydafrika. Vinet har en kraftig och lite syrlig saftig smak med bra koncentration och inslag av örter, tobak och fat. Det har också den där lite rökiga tonen som just shirazdominerade viner från Sydafrika kan få. Det här vinet är gjort på 80% shiraz, 10% mourvèdre, 6% cinsault och 4% viognier. Drick det till lamm!