Poggio San Polo – Brunello när den är som bäst!
Brunello di Montalcino kan vara fantastisk. För många är det sangioveses bästa uttryck – kraftfullare och mer karaktärsfull än vinerna från grannen Chianti i norr. Men Brunello kan också vara lite torr, oxiderad, hård och trist.
Intresset för distriktets viner har varit enormt de senaste 10-15 åren men för bara 30-40 år sedan var det så gott som okänt utanför Italien och ett av landets fattigaste vindistrikt. En DOCG-status (högsta kvalitetsbeteckningen enligt en italienska vinlagstiftningen) 1980 satte fart på intresset och Brunello har hajpats rejält i amerikansk vinpress vilket har lett till att priserna har skjutit i höjden. 2008 drabbades emellertid producenterna av en skandal, kallad Brunelloppoli i Italien och Brunellogate i anglosaxisk press, som fläckat ryktet något.
Anklagelser riktades mot bland andra stora producenter som Banfi, Antinori och Frescobaldi för att de olovligen och olagligen blandat ut sina Brunelloviner med vin gjorda på andra druvsorter än sangiovese (en Brunello ska nämligen vara gjord på 100 procent sangiovese). Misstanken var att de på det sättet hade försökt göra vinerna mer ”internationella” och lättillgängliga med hjälp av sorter som syrah, cabernet sauvignon och merlot.
Det hela slutade med att producenterna hade en omröstning om huruvida de skulle överge 100 procentsregeln – men en förkrossande majoritet röstade mot förändring (bara 4 procent ville ändra DOCG-reglerna). Och frågar du mig så var det ett bra beslut. Särskilt efterssom alla redan har en möjlighet att göra den typen av vin som en IGT Toscana!
Poggio San Polo var vad jag vet aldrig implikerad i Brunellogate. Vingården har producerat enastående sangiovese sedan en lång tid och köptes av Venetoveteranen Allegrini 2007 (som även investerat i Poggio al Tesoro i Bolgheri). 1997 var tydligen årgången som satte Poggio San Polo på kartan på allvar och vinerna har hållit mycket hög standard sedan dess.
Får några år sedan köpte jag två buteljer av årgång 2001 och i helgen gick den sista! Senast jag provade den (för kanske två år sedan) var jag inte så där jätteimponerad. Men den här gången möts jag av ett helt annat vin.
Druvorna kommer från San Polo och Monteluc i Montalcino. Den malolaktiska jäsningen har skett på franska barriques (225-liters ekfat) där vinet sedan fått vila i 24 månader. Sedan följde ytterligare 6 månader på flaska.
Färgen är röd (rubinröd) och doften känns fortfarande lite knuten med inslag av kakao, torkad frukt, mörka körsbär och vilt. Smaken är kraftfullt medelfyllig, sammetsaktig och koncentrerad. Inslagen av mörka körsbär, kakao-choklad och vilt går igen. Lägg till en härlig örtighet med rosmarin och timjan. Bra garvsyror som är inlindade i mjuk och härligt frukt. Vinet kan förmodligen lagras i ytterligare 5 år – men frågan är om det blir bättre av det!?4,5/5p
