Att lagra eller inte lagra – ja det är värt det!
Har du någon gång funderat på om det är värt besväret att själv lagra vin? Det snabba och enkla svaret är – ”ja!” – för det behöver varken vara svårt eller dyrt. Och det minsta du får ut av mödan är ett vin som smakar helt annorlunda än det du är van vid.
Ska sanningen fram så är de flesta viner du och jag köper gjorda för att konsumeras inom ett år eller så efter det att de producerats. De blir kanske inte sämre av att lagras lite längre – men de blir i alla fall inte bättre. Men många viner som har en lite ungdomlig kärvhet (mycket syra och/eller garvsyra) kan må riktigt bra av en 2-5 år på flaska.
När det gäller ”riktiga” lagringsviner så finns det egentligen inget rätt eller fel. Producenterna kan skryta med att vinet kan sparas i 15, 30 eller 50 år – men få av oss har viljan eller möjligheterna att vänta så länge. Hur kul är ett vin om du inte är i livet? Och få har en källare där ett vin kan ligga ostört i en jämnt tempererad miljö i ett halvsekel.
Men den kanske viktigaste faktorn när det gäller ”om” och ”hur länge” du ska lagra ett vin är din egen personliga smak. Det är något som den oftast inte nämns i litteraturen eller lagringssammanhang. Lite generaliserande kan man säga att dagens konsumenter (det vill säga vi) är vana vid kraftigare smakupplevelser än vad som var fallet för 20-30 år sedan. Det har snackats en hel del om Coca cola-generationen som vuxit upp på söt och salt snabbmatskost. Och att vinproducenterna i framförallt Nya Världen har ändrat stilen på vinerna för att passa deras/vår smak.
Allt detta innebär att det är långt i från alla som i dag skulle uppskatta ett riktigt gammalt vin. Ett vin där de primära bär- och fruktsmakerna ersatts av mer flyktiga sekundära och tertiära aromer av torkad frukt, läder och där syrorna rundats av så att det som är kvar smakar lent som silke.
Jag har provat några riktigt gamla viner och många med en 15-20 år på nacken. De viner som klarat åldern allra bäst är nästan alltid vita söta viner. Riesling och chenin blanc gör sig fantastiskt bra med något decennium på flaska. Komplexiteten och smakrikedomen har ökat eller blivit helt annorlunda under lagringen. Däremot har jag blivit grymt besviken på röda Bordeauxviner, Barolo och toscanska superviner som efter 15-20 år tappat det mesta av primärfrukten och för mig bara känts likgiltiga i glaset.
Därför har jag nu en tröskel för röda lagringsviner från (bra årgångar) som går vid si så där 10-15 år (som jag inte alltid följer! ;) ). Då har vinerna ofta kvar lite av sin ungdomliga kärvhet (de får gärna ”bråka” lite i munnen) men de värsta syrorna har rundats av och ersatts av de där mognadstonerna som unga viner aldrig har. I ett sådant vin får jag det bästa av två världar: kraft och styrka och komplexitet och finess.
Men det är ju bara mina personliga preferenser! Vad tycker du? Vad har du själv för erfarenhet av att lagra vin? Kommentera här nedanför.
Du kan läsa mer om att lagra vin här!
Och här får du tips om viner att börja med!
