Alsace – mer än de gamla vanliga vita

20 september, 2012 klockan 12:14

Glöm riesling, gewurztraminer, pinot gris och muscat. Åtminstone för en stund. Det är dags att låta Alsace mindre kända sida lysa!

Säger jag Alsace så tänker de flesta på de uttrycksfulla smakrika och ofta friska eller kryddiga vita vinerna från druvor som riesling, gewurztraminer och pinot gris. Men är det något som Uppkorkats miniturné i norra Frankrike visat så är det att det är de mindre vanliga druvsorterna som överraskar.

Alsace är speciellt. Det märks inte minst när man jämför 2012 års skörd med den i Champagne och Chablis. Medan odlarna i Champagne är deprimerade och riskerar mista upp emot halva skörden på grund av regn, hagel, mjöldagg och nu sist solskador (i Chablis är det lite men inte mycket bättre) så ser skörden i Alsace ut att bli riktigt bra.

Orsaken är förstås Vogeserna – bergsmassivet som ramar in Alsace till väster och ser till att de oväder som sveper in över området släpper sin nederbörd innan molnen når distriktet. Detta gör Alsace till en av Frankrikes allra torraste platser och det märks inte minst i år.

Vosgeserna står också för en annan nödvändig förutsättning för Alsaces vinnäring. De ofta branta kullarna har en suverän jordmån (kalksten, lera, granit med mera) för just vinrankan. Och det är just den här variationen av olika jordtyper som gör Alsace speciellt. Sedan mitten av 1970-talet har de 51 bästa vingårdarna klassificerats som Grand Cru – det vill säga de bästa lägena. Vinerna härifrån är förstås dyrare än de vanliga alsacevinerna – men även om det finns några som kanske inte riktigt håller måttet så är många av vinerna från lägen som Geisberg, Hengst, Schlossberg, Altenberg och Furstentum lysande.

Men ett av felen man ofta gör när det gäller Alsace är att man bara tittar på Grand Cru-vingårdarna och de druvsorter som först tilläts för att göra Grand Cru – det vill säga riesling, gewurztraminer, muscat och pinot gris. Några av Alsace mest intressanta viner görs på druvsorter som inte tillåts för Grand Cru och vingårdar som inte tillhör de högst klassificerade.

En av de riktigt ögonöppnarna för mig och Björn Lilja (Uppkorkats producent) på den här resan har varit de röda pinot noir-vinerna. De flesta pinot noir-viner från Alsace som jag druckit har varit lätta, tunna och visserligen njutbara viner – men de har sällan givit mersmak. När vi nu besökte Jacky Barthelme på Albert Mann i Wettolsheim strax söder om Colmar provade vi koncentrerade och seriösa röda viner med både struktur och komplexitet. Som hans Pinot Noir Grand P 2009 och Clos de la Faille 2010 som är två av de bästa pinot noirerna från Alsace som jag provat.

Tyvärr finns det väldigt få pinot noir-viner från Alsace i Sverige (det finns bara fyra på bolagets hemsida när jag kollade senast). Detsamma gäller en annan härlig men lite bespottad druvsort som auxerrois. Men mer om den längre fram här i Uppkorkat!

 

 

 

 

Skånska vinbloggare – ögonöppnarnas kväll!

25 april, 2012 klockan 20:40

Vi var inte många – men i lördags var det dags för en kul premiär! För första gången (?) möttes åtta skånska vinbloggare för att prova viner och snacka bloggande med varandra. Och vilken kväll det blev. Vinerna var överraskande fantastiska – precis som det ska vara.

Det var Magnus bakom vinbloggen Goût som stod för initiativet och platsen för mötet var Lagmarks i Helsingborg. Alla hade förberett en liten miniprovning som vi hade en halvtimme på oss att genomföra (ja – vi drog över tiden!). Och med tanke på våra olika infallsvinklar så blev det också en mixad uppställning. Och tack för det – för det är ju det som gör vin så roligt!

Magnus öppnade själv med fyra rieslingviner från samma år och som vuxit nära varandra i Alsace och Tyskland. Alla från olika jordmåner och det lurade oss rejält. Själv hade jag riesling i tankarna när jag provade de två första vinerna – men efter trean och fyran var jag inne på chardonnay!? Helt lost var jag i alla fall men vinerna var lysande! Som Bott-Geyls lysande Schlossberg Grand Cru 2008 med en fokuserad frisk smak av citrus, tropisk frukt, mineral men också mognadstoner av nötter och svamp. Men det är ändå ett ungt vin med en krutig mineralig ton. Riktgt bra var också Maders Rosacker 2008 med en ung frisk och nästan stålig mineralig smak.

Sedan följde Jörgen Anderssons (från bloggen Billigt vin!) högintressanta uppställning med så kallade qvevri-viner – viner gjorda i nedgrävda leramforor och med lååång skalkontakt. De fyra vita hade en mörk härligt orange färg (som en vällagrad Tokaij) och var alla förvånansvärt sträva för att vara vita viner (rejäla tanninmonster). De skulle förmodligen kvala in under beteckningen orangea viner som dykt upp i naturvinssammanhang.

Helt klart är att det här är bland det bästa i naturvinsväg som jag provat. Nej de smakar inte som vi är vana vid när det gäller vitt vin. Men de hade heller inget orent eller instabilt över sig. Gemensamt för de alla var en rejäl strävhet i smaken efter den långa skalkontakten men också en härlig smak av torkad frukt. Personligen gillade jag Vinoterras Kisi 2006a bäst. Det måste vara första gången jag stöter på druvsorten Kisi och den koncentrerade smaken av torkad frukt (aprikoser), botrytis, apelsin samsades med en härlig garvsyra och kryddighet – helt klart en av de häftigaste vinupplevelserna på länge!

 

Per Warfvinge på Alsace Wines satte oss sedan på skolbänken med ett gäng bra pinot noir-viner. Bourgogne tänkte nog de flesta med tre av fyra viner var från Alsace. Jag vet att många av kollegorna gillade Jadots Beuane-Grèves 2008 allra bäst, och den var bra med sin friska mineraliga smak av röda bär. Men jag måste erkänna att jag föredrog den enklare (och mycket billigare) Koeberle Kreyer 2003 som hade en utvecklad lite nervig smak av röda bär och kryddor.

Ingvar Johansson, också han på Billigt Vin, gav oss sedan två härliga flighter. Båda med ett nordostitalienskt tema. Den första bjöd på tre vita på druvsorterna malvasia (1) och vitovska (2) och här gillade jag nog Zidarichs orangefärgade 2007a bäst. Återigen en doft av torkad frukt men också lite kola och knäck. Smaken stram men ändå fruktig med torkad frukt, grädde (på frukten) och kryddor. Flighten avslutades med en intressant röd från Kante på druvsorten terrano!

Men det var bara förspelet! I sin andra flight dukade Ingvar upp inte mindre än sex viner på den inte helt vanliga druvsorten schioppettino! Om du som jag har en fördom av nordöstra Italien och Collio Orientali del Friuli som ett område där man bara gör lätta vita viner så är det dags att tänka om. Det fem schiopettinovinerna, alla från samma lilla underdistrikt Schiopettino di Prepotto, fick oss alla att tappa hakan. Det här var inga lätta röda viner utan täta, sträva viner som fick tankarna att gå till Toscana och inernationella druvsorter. Visst här fanns en mängd olika stilar men jag gillade både Vigna Traversos lite rundare och mjukare stil med smaker av choklad och mynta och de lite tuffare och kryddigare vinerna med sträva tanniner från Le Buse dal Lôf, Vigna Petrussa och La Viarte.

Patrik Lucceshi som är mannen bakom Italienska Viner gjorde oss inte heller besvikna när han visade upp en lite annan sida av nordvästra Italien. Många av oss älskar nebbiolo och barbera men har kanske lite dåliga erfarenheter av grignolino och dolcetto. Men det fanns inget dåligt över Trincheros läckra grignolino eller dolcetto Le Taragne 2004. Ändå var det nebbiolo som åter stal showen. Den här gången inte från vare sig Barolo eller Barbaresco. Nej kvällens lysande nebbioloviner kom från de inte alls lika kända distrikten Carema och Boca. Le Pianes Boca 2006 och Ferrandos Carema 2007 är verkligen nebbiolo i världsklass med strama och koncentrerade smaker av torkad frukt, tobak, örter och körsbär. Snacka om gömda skatter!

Johan på Mina Vinare fortsatte att öppna ögonen på oss med en vit bomb – en fantastisk grenache gris från L’Oustal Blanc kallad Naïc – ett mörkt gyllengult vin med en nästan oljigt tjock och vaxig krutig mineraligt rökig smak. Lysande. Johan fortsatte sedan att reta oss med bland annat Saint-Joseph 2003 från Chapoutier (Les Granits), en intressant Collioure från Domaine de Mas Blanc och en lysande specialare från härliga Clos de Fèes (en 2009 som bara lagrats på tank) med det vackra namnet De battre mon coeur s’est arrêté! Det sistnämnda var en härlig syrah fylld med mörka bär, kryddor, peppar och en lång koncentrerad eftersmak med inslag av lakrits.

Gustav Sandström på Vård & Vin hade oturen att vara tvungen att sticka iväg innan kvällen var slut. Men innan dess hade han gett os kvällens tre söta godsaker: En lysande Château Rieussec 2007, en mycket intressant Recioto di Soave Vigna Marogne 2004 från Tamellini och slutligen en helt fantastisk Moulin Touchais 1993! Sauternes-vinet hade en söt intensiv och lite bränd smak av mandelmassa, aprikosmarmelad och marsipan. Recioton var lite tyngre med inslag av hjortron, nötter och apelsin. Och Anjouvinet var ett skolboksexempel på söt chenin blanc med en mycket frisk men ändå söt smak av ananans och citrus.

Jag själv då? Ja- jag får väl anledning till att återkomma till mina egna viner vid ett annat tillfälle (och kanske även några av de andra!). Inte helt oväntat körde jag med ett sydafrikanskt tema – och det är knappast något som vinnördar dricker till vardag! ;)

Låt mig ändå bara nämna ett vinEben Sadies Pofadder 2010. Det är ett vin som knockade oss i Sydafrika och som inte är sämre här hemma. I princip 100 procent cinsault från stockar som planterades på 1950-talet. Naturlig jäst och öppna jäskar och ungefär ett års lagring på gamla fat. Vinet buteljeras med minsta möjliga svavelhalt men formligen exploderar av fruktsmaker i munnen och i näsan. Det här är ett vin som har grenache tyngd och kryddighet men pinot noirs mjuka och sammetslena. Det är ett av de häftigaste vinerna jag provat och så långt från nidbilden av Sydafrika som du kan komma!

Slutligen ett stort tack till alla som var med och gjorde den här kvällen speciell. Och ett speciellt tack till Magnus på Gôut som såg till att den här träffen blev av!

PS: Var är tjejerna??? Det kan inte bara vara män som bloggar om vin i Skåne!? 

 

Månadens fynd – Alsace riesling & Châteaneuf

30 oktober, 2010 klockan 12:16

Månadens röda och vita fynd kommer inte helt oväntat från Alsace och Châteaneuf du Pape. Att Domaine Weinbach håller världsklass på sina viner är knappast en överraskning för någon. Men hur många känner till  Domaine de Saint Paul och Vignobles Elie Jeune?

Månadens röda

Domaine de Saint Paul 2007 (94529, 239 kronor) 5/5p
Månadens röda är ännu ett fantastiskt vin från Châteauneuf-du-Pape och årgång 2007. Ja faktum är att Vignobles Elie Jeune har inte mindre än fyra viner bland fynden i novembersläppet (läs mer här!). Så håll ögonen på Domaine de Saint Paul och Domaine du Grand Tinel.

Det här vinet är gjort på 80% grenache, 15% syrah, 2% cinsault and 3% muscardin och andra druvsorter har gett ett fylligt koncentrerat vin med smaker av torkad frukt, örter, lakrits, läder, tobak och svamp. Här möts kraft och finess och frågar du mig så är just det här vinet bättre än egendomens prestigevin Cuvée Jumille.

Månadens vita

Riesling Schlossberg Grand Cru 2008 (98888, 269 kronor) 4,5/5p
Domaine Wenibach är en av Alsace allra bästa producenter och Schlossberg är ett av områdets allra bästa vingårdar. Kan det gå fel? Nej och här har vi ett vin som fullkomligt vibrerar av frisk och läcker frukt. Smaken är mycket frisk med inslag av citrus, petroluem/mineral och honung. Vinet är nästan ståligt hårt i nuläget och behöver en 5-10 år för att mogna.

Huvudnyheter