Uppkorkat

Kan det bli fel när man provar 200 viner på fyra-fem timmar? Självklart kan det bli det och därför brukar jag ibland testa om erkänt bra viner som jag gett ett dåligt betyg.

Det är mycket som spelar in när man provar vin. Dagsformen på vinet och provaren har en inte alls negligerbar inverkan. Jag kan ha haft en dålig dag, vinerna kan ha stått på ett ogynnsamt ställe i provningsordningen och vi kan ha fått en mer eller mindre defekt flaska till provningen.

Det första känner man förstås på sig. Defekta flaskor bör någon av de 10-20 samlade vinkritikerna på Systembolagets vinprovningar kunna hitta men det är erkänt svårt att hitta eller spåra flaskor som inte är direkt defekta utan bara lite ”trötta”.

Ett större hot är ändå provningsordningen. Senast när jag provade oktobernyheterna stod jag och diskuterade just den saken med en av mina vinprovarkollegor. Inte sällan ställer Systembolaget de strama och sträva italienska vinerna efter bär- och fruktbomberna från nya världen. Upplägget gör att italienarna inte har en chans. De känns torra och raspsträva och det påverkar förstås slutpoängen.

Vis av de erfarenheterna beslöt jag mig för att testa om två viner som jag gav ett si så där betyg när jag provade dem bland septembernyheterna. Ginis La Frosca Soave Classico 2008 (94417, 149 kronor) och Umani Ronchis Rosso Conero Cumaro 2006 (94419, 159 kronor) är två modernna klassiker. Den senare fyller 25 med årets årgång och båda vinerna har tillhört det italienska toppskiktet under en lång tid. Men den här gången tycket jag den första var lite tung och klumpig och den senare ungt, kärv och lite trist.

Jag brukar annars ge båda vinerna en halvpoäng till en poäng mer i blindprovningar och frågan är om det var mig eller vinet det var fel på. Låt oss börja med det röda.

Rosso Conero ligger intill havet i regionen Marche. Normalt görs det röda vinet på druvsorten motntepulciano och så också Cumaro Rosso. Umani Ronchis vin är en riktig klassiker och var ett av de första vinerna som satte Rosso Conero och modern italiensk vintillverkning på kartan. Det är dessutom en personlig favorit sedan tidigt 90-tal.

2006an har som vanligt en vacker djupt mörkröd färg och en härlig doft av mörka körsbär, rostade ekfat och örter. Men i smaken är den fortfarande ung och stram. Körsbärsfrukten och smakerna av mörk choklad finns där men den känns lite torr och snipig i avslutningen. Provningen konfirmerar med andra ord provningen på Systemoblaget – och frågan är om det är den generella italienska standarden som hunnit i kapp eller om vinet bara är för ungt i nuläget. Jag satsar på det senare och gömmer ett par buteljer på något mörkt ställe i minst ett par år!

Ginis La Frosca personifierar på liknande sätt allt som är bra med Soave (det finns mycket dåligt också!). Jag tyckte länge att italiens vita torra viner tillhörde landets mest överskattade (särskilt Soave) men just La Frosca (100 procent garganega) var ett av vinerna som fick mig att ändra uppfattning.

2008an har en utvecklig lite kryddig och smörig doft med äpplen, rostade ekfat, melon och ananas. Smaken är kryddig och du känner alkoholen – men en är ändå frisk med inslag av äpplen, rostad ek och ananas. Ett riktigt kraftpaket och det är förmodligen det som gjorde mig tveksam. Inte lika frisk och läcker som tidigare men ändå ett riktigt bra vin!

Håller du med? Kommentera artikeln!