Uppkorkat

Att jag är en nebbiolo-freak, -aficionado, -älskare eller vad du nu vill kalla det kommer knappast som en överraskning för alla som läser den här bloggen. Men för många vinälskare är de hårda syrorna i nebbiolo lite för mycket.

Därför var det så kul att äntligen få traffa Silvia Altare och prova igenom Elio Altares viner – egendomen som var med och startade den moderna revolutionen i Piemonte och som gör några av de mest ”bourgognelika” nebbiolovinerna i Barolo!

I fredags kväll gästade Silvia Altare Munskänkarna på Grand Hotel i Lund och höll en inspirerande provning. Hennes far, Elio Altare, var med och startade den moderna revolutionen i Piemonte för si så där 30 år sedan. Han var bland de första att ifrågasätta de långa macerationstiderna (urlakningstiderna) där druvskalen låg i kontakt med musten i upp till sex veckor eller mer. Han var bland de första att börja med små franska ekfat (barriques) och mer organiska/ekologiska principer i vingården.

Elio Altare gjorde det till priset att hans far förskjöt honom (folk trodde Elio var galen!). Motsättningen mellan modernister och traditionalister var bitvis hård men idag är tonen en annan. I dag hittar du Barolo- och Barbarescoproducenter som använder sig av både traditionella och moderna metoder.

– Det är ingen som snackar om den motsättningen längre i Piemonte. I dag snackar alla med varandra och använder de metoder som man själv tycker passar. Det finns de som går tillbaka till de gamla metoderna. Jag vet att Scavino har börjat använda de gamla stora ekfaten (botte) igen, säger Silvia Altare.

Och vinerna har blivit mjukare och mer användarvänliga. De första Barolovinerna som jag provade var riktiga tanninmonster som var så sträva och otillgängliga att det nästan var smärtsamt att dricka dem och det kändes verkligen som om tänderna skulle trilla ur munnen. Då sa man att de behövde 20-25 år för att utvecklas till något underbart. Men ska sanningen fram så var det några få viner från fantastiska årgångar som var ursprunget till den ”myten”.

– Visst! Vi har kvar årgångar från den gamla tiden som fortfarande inte går att dricka. Jag vill inte ha ett vin som man ska dricka om 25 år. Då kan man ju vara död, skrattar Silvia Altare.

Idag är så gott som alla Barolo- och Barbarescoviner mer tillgängliga som unga än vad de var för bara 10-15 år sedan. Många tycker fortfarande att de relativt aggressiva syrorna och smakerna av torkad frukt, körsbär, viol, rosor, tjära och tobak/the är lite för mycket medan andra, som jag själv, tycker att nebbiolo erbjuder en av vinvärldens häftigaste njutningar.

Men Elio Altares viner är något annat. Egendomens 5 hektar (plus ytterligare 5 hektar som man leasar) ligger i La Morra – som är den kommun i Barolo som man brukar säga ger de lättaste och mest parfymerade vinerna. Men macerationstiderna hos Altare är korta, sällan längre än 5-6 dagar, och som många andra modernister (tex La Spinetta) så använder de sig av roterande jäskar (så kallade ”rotofermenters” som Elio Altare var med och uppfann enligt Silvia). Det ger viner med mer frukt, mjukare tanniner (men vi snackar fortfarande om nebbiolo!) och i en mer lättillgänglig stil.

Elio Altares viner har kallats för Piemontes svar på Bourgogne. Och det var just till Bourgogne som den unge Elio Altare åkte vid mitten av 1970-talet när han var i 25-års åldern. Det var här han fann inspirationen till att göra hantverksmässiga viner på sin familjeegendom. Och man måste nog säga att han lyckades.

Elia Altares Baroloviner är bland de mjukaste och mest sammetslika bland områdets prestigeviner. Här finns naturligtvis alla de smaker vi normalt förknippar med Barolo men förpackad i en rund och sammats- och nästan silkeslik frukt.

Ett av de mest intressanta vinerna på fredagens provning var en Barolo Vigneto Arborina 1994 som måste vara en av de mer udda baroloviner som gjorts. Enligt Siliva har det här vinet endast fått 40 timmars skalkontakt (jämför med gamla tiders 6 veckor eller det mer normala 5-6 dagar). Det är inte mycket mer än vad vissa roséviner får. Och smaken var också unik!

Tegelfärgat orangeröd (lite svårt att se färgen i lokalen!). Lite tillknäppt men parfymerad doft av torkad frukt, örter, kryddor, kakao, kaffe och the. Medelfyllig koncentrerad expressiv men rund sammetslik smak med inslag av röda bär, torkad frukt och en eldig avslutning. Här finns fortfarande en nästan söt fruktig smak och en elegant avslutning. Inte mycket till strävhet men här finns fortfarande härliga smaker av körsbär och röd frukt (OBS! Det kan ha funnits flaskvariation för vid ett annat bord upplevdes vinet som trött – något som alltid är en fara när man lagrar vin länge!).

Det blir mer från Altare-provningen längre fram här i Uppkorkat!

Jag har precis provat igenom nyheterna som lanseras den 1 april i det fasta sortimentet – ni vet de där som är lite billigare och ska finnas under en längre tid på bolaget. Och ska sanningen fram så var det ingen rolig upplevelse.

Jag tror att dagens provning var en av de sämsta jag varit med om sedan jag började prova igenom nyheterna för snart tio år sedan (då skrev jag för Barometern!). Trist och tråkig frukt och till och med ett och annat vin som både luktade och smakade inte bara dåligt utan rent av illa. Vi snackar dåligt hantverk helt enkelt och hur de har kunnat passera bolagets nålsöga är en gåta!

Nej då är påsklanseringen som också den släpps den 1 april mycket roligare. Det handlar om 20 viner som visserligen är lite dyrare men som ger dig bästa möjliga vinupplevelse för pengarna. Här har inköparna valt med omsorg. Som Jean Claude Boissets Santenay Premier Cru La Comme 2009 (99125, 179 kronor) som är en lätt härligt bärig och nervig pinot noir med en nyanserad touch av ek och ett nästan löjligt billigt pris för att vara Bourgogne.

Eller ta mörka, peppriga och örtsmakande Château Mandagot Grande Réserve (92105, 99 kronor) från Languedoc Montpeyroux som är ett lysande exempel på vad södra Frankrike kan erbjuda i koncentration och smakrikedom. Jag hittar ingen information om vinet men gissar att det handlar om ett syrahdominerat vin som utmanar mycket dyrare Rhôneviner.

Men månadens mest prisvärda vin måste vara Barolo Roggeri 2006 (92062, 189 kronor) från Ciabot Berton. Det är otroligt sällan man springer på en Barolo under 250 kronor som smakar så här bra och koncentrerat. Idag hade jag dessutom förmånen att prova Barolo Roggeri 2006 mot Fontanafreddas gamla klassiker Barolo Serralunga d’Alba 2006 (2305, 235 kronor) ett vin som länge var ansett att vara en fantastiskt prisvärd nebbiolo från hjärtat av Langhe.

Men faktum är att Barolo Roggeri sopar banan med Fontanafreddas uttorkade frukt (det vinets glansdagar är över sedan länge). Roggeri är dessutom en vingårdsbarolo där druvorna kommer från lågavkastande nebbiolostockar som vuxit i vingården Roggeri i La Morra. Det har jäst vid en hyfsat hög temperatur på glassfibertäckta cementtankar och lagrats på fat av fransk och slovensk ek (knappast nya). Här möter vi visserligen nebbiolons extremt tuffa syror men de backas upp av en härlig fruktkoncentration. Vinet känns lite oldschool (läder, torkad frukt, torkade blommor, tobak och svamp) och oxiderat men inte på ett trist och tråkigt vis. Längden och intensiteten gör det här till ett stort vin.

Om du vill veta varför vi vinnördar går igång på Barolo – ja då har du nog aldrig haft ett mer prisvärt alternativ!