Uppkorkat

Rött till lammet, vitt till laxen och öl till äggen. Påsken är en mat- och dryckesfest och just därför bör du lägga lite extra på det du köper hem till den goa maten!

Här är Uppkorkats sista minuten tips för den villrådige!

Till lammet

Meia Pipa 2009 (2564, 79 kronor)
Kryddig portugis med mörka bär, plommon, torkad frukt och örter. Lång härlig eftersmak!

Côtes-du-Rhône 2009 (2011, 99 kronor)
Ett av bolagets mest prisvärda viner just nu. Provade den mot en Château Mont Redon 2008 som kostar nästan tre gånger så mycket och Guigals Côtes-du-Rhône är helt klart det bättre vinet. Det visar hur bar årgång 2009 är (0ch hur dålig 08an är!). Suverän koncentration och smak av mörka bär, kryddor och örter. Lång härlig eftersmak.

Marquès de Murrieta 2005 (2612, 129 kronor)

Marquès de Murrieta är en av de där producenterna som lyckats behålla det bästa av det gamla men som ändå gör smakrika viner som funkar för moderna smaklökar. Gjord på tempranillo, garnacha och mazuelo. Det här är ett välbalanserat vin med en utvecklad kryddig smak av torkad frukt, choklad, örter, vanilj och dill med bra men avrundade syror och en härligt lång eftersmak.

Ruit Hora 2009 (2842, 139 kronor)

Modern toscanare gjord på ”franska” druvsorter: merlot, cabernet sauvignon och syrah. Vinet är rejält smakrikt och har massor av mörk frukt (mörka körsbär), örtsmaker och inslag av choklad och ekfat. Eftersmaken är lång och välbalanserad.

Till laxen

Leth Grüner Veltliner 2011 (4200, 75 kronor)

Kryddig och fruktig österrikare med bra koncentration och lång eftersmak.

Gustave Lorentz Riesling 2010 (22257, 89 kronor)
Torr mycket frisk Alsace-klassiker med fokuserad rieslingsmak. Citrus och gröna äpplen med inslag av honung och mineral.

Boulder Bank Sauvignon Blanc 2011 (6367, 77 kronor)
För dig som  gillar sauvignon blanc i den lite övertydliga Nya Zeeländska stilen. Massor av krusbär och cocktailfrukt men ändå med bra friskhet och mineraltoner. Vill du ha något stramare så prova Les Fumées Blanches (2010, 73 kronor).

Till sill, nubbe och ägg

Påskölen borde jag ha skrivit om för länge sedan – men bättre sent än aldrig. Här är mina favoriter bland årets påsköl.

Oppigårds Easter Ale (1345, 26,50 kronor 500 ml)
Centennial- och Cascadehumle och En av mina absoluta favoriter i år med sin fylliga smak av humle, bröd, torkad frukt och örter. Eftersmken är lång och koncentrerad med en bra beska.

Jämtlands Påsköl (1399, 25,30 kronor för 500 ml)
Den andra av tre sorter som jag personligen tyckte stod ut i årets uppsättning med påsköl. Stor kryddig doft och smak av apelsin, grape och örter. Bra besk och kryddig eftersmak.

Mohawk Oxymoron Black IPA 2012 (1327,  25,80 kronor för 330 ml)
Ett samarbete mellan flygande ölmakaren Stefan Gustavsson (bakom Mohawk) och Gamla Slottskällans Bryggeri där ölet bryggts. En kraftig mörk IPA med en halvtorr koncntrerad smak av torkad frukt, mörkt bröd och kryddor. Lite rökig och med bra koncentration och längd i smaken.

Missa inte heller S:t Eriks Påsk Ale (1328, 17,90 kronor för 330 ml), Dugges Easy Easter (1302, 17,90 kronor för 330 ml), Sigtuna Easter Ale (1315, 24,90 kronor för 500 ml), Sigtuna Easter IPA (1306, 31,50 kronor för 500 ml) och danska Raasted Forår (1390 23,90 kronor för 330 ml) som alla är riktigt bra öl!

Det var ett vin som fattades i min genomgång av Mazzeis viner de senaste dagarna. Gamla årgången, 2007an, av Tenuta Belguardo hade sålt slut. Men redan i torsdags fick jag chans att prova den nya eftersom vinet släpps på bolaget den 2 april.

Du kan läsa mina tidigare artiklar om Mazzei här:

Zisola, Belguardo – Mazzei (nästan) på besök i Helsingborg

Castello di Fonterutoli, Ser Lapo och Siepi – Mazze del 2

Tenuta Belguardo är prestigevinet från Mazzei-familjens Maremma egendom. Det är gjort på mestadels cabernet sauvignon och en liten del cabernet franc (2007 hade 90 procent CS och 10 procent CF). Första årgången kom 2000. Vinet får 18 månader på franska 225-liters fat (70 procent ny ek). Jag tyckte mig hör en hel del diskussioner om vinet bland mina kollegor – några tyckte det var bra och andra tyckte att det hade för mycket volatila syror (flyktigas syror som kan ge vinet en lite obalanserad känsla).

Det gjorde inte jag. Men jag ska i ärlighetens namn säga att jag ibland gillar viner som har lite funky volatilitet i sig! Här är mina smaknoteringar:

Mörkt röd färg. Ganska utvecklad men ung doft av körsbär, choklad, örter, nötter och fat. Medelfyllig till fyllig, frisk och koncentrerad smak av körsbär, örter, fat nötter och tobak. Bra men välintegrerade syror. Nästan lite saftig i stilen. Lång ung eftersmak. 4->4,5/5p

Familjen Mazzei må tillhöra den toscanska vinhistorien men deras viner från egendomen Fonterutoli i Chianti Classico tillhör verkligen den moderna frontlinjen. När de mot slutet av 1990-talet, uppbackade av önologkonsulten Carlo Ferrini, valde att skrota två av sin hyllade viner för att satsa fullt ut på sin Chianti Classico. Och så föddes Castello di Fonterutoli i sin moderna form 1995.

Castello di Fonterutoli är prestigevinet och har ibland betecknats som (och ibland inte) en ”riserva”. Men nu verkar det som om man bestämt sig för att Fonterutoli är andravinet oavsett om Castellon är riserva eller inte. Man gör fortfarande en ”supertoscanare” (vin som görs vid sidan om de gällande bestämmelserna för de bästa vinerna i Toscana)  i Siepi och man har väckt liv i namnet Ser Lapo (supertoscanaren man skrotade mot slutet av 1990-talet) för ett vin som kommer från en ung och lovande vingård. Men Mazzei och Fonterutoli ska ha all cred för att de verkligen satsar på sin Chianti Classico som förstavin.

För en dryg vecka sedan provade jag igenom vingårdens viner. (Det här är del 2 – du kan läsa den förra här!).

Här är mina anteckningar:

Badiola 2009 (75553, 114 kronor)
Om Fonterutoli är andravinet så är det här egendomens instegsvin. En IGT Toscana gjord på 70 procent sangiovese, 20 procent merlot och 10 procent cabernet sauvignon. Vinet har legat 9 månader på franska 225 liters fat (men knappast någon större procent med nya fat).
Ung röd färg och ung röd doft med inslag av röda bär, örter och lite ek. Smaken är full av röda bär (hallon, jordgubbar och körsbär). Ett fruktdrivet vin med liten örtighet i eftersmaken. 3/5p

Fonterutoli Chianti Classico 2009 (32229, 149 kronor)
Andravinet och vanligtvis mycket mycket vin för pengarna. Druvorna kommer från 120 olika lägen (5 vingårdar) runt egendomen och 09an är gjord på 90 procent sangiovese och 10 procent malvasia nero, colorino och merlot som vuxit på mestadels kalkstensdominerad jord. Vinet har fått 12 månader på små franska ekfat (40 procent var nya).

Det har gett ett vin med röd färg och en ung lätt parfymerad och lite rökig/knäckig/rostad doft (faten känns!) och mörka körsbär. Smaken är mycket frisk men välbalanserad med inslag av körbär, örter, fat och choklad. Eken känns mer integrerad i smaken. Lång eftersmak. 4/5p

Ser Lapo 2006 (73864, 189 kronor)
Döpt efter en av Mazzei-familjens anfäder och en gång namnet på en Supertoscanare från Fonterutoli. I dag är det ett nytt vin från en ganska ung vingård som Mazzei kunde köpa 2004. Det här är första årgången av vinet (om informationen på hemsidan stämmer) och det finns planer på att den ska ingå i Castello di Fonterutoli framöver. Det är väl både bra och dåligt – kul att bästa druvorna går till bästa vinet men med det vingårdsmaterial som Mazzei har till förfogande så borde man kunna fortsätta buteljera detta vin som en ”single vineyard”. 90 procent sangiovese och 10 procent merlot. 15-18 dagars urlakning och båda sorterna har fått 12 månader på franska barriquer (225 l och 50 procent nya fat).

Mörkt röd färg. Lit mer dämpad (jfr med Fonterutoli) doft med inslag av mörka bär, mineral, hallon och fat. Medelfyllig, stram och koncentrerad smak med inslag av körsbär, tobak, örter och fat. Bra och lite tuffa syror och en antydan till grön stjälkighet. Lite kärvare än de andra vinerna i uppsättningen men jag gillar det! 4/5p

Castello di Fonterutoli Chianti Classico 2007 (32130, 289 kronor)
En modern klassiker i Chianti Classico. Lika bra som Siepi (och mer klassiskt elegant i uppbyggnaden) och till halva priset! Druvor från de 50 bästa lägena. 85 procent sangiovese och 15 procent cabernet sauvignon och merlot. 15-18 dagars maceration och 16 månader i franska barriquer (60 procent nya).  Sedan slutet av 90-talet tillhör det här vinet de allra bästa i hela Toscana.

Mörk röd färg. Utvecklad doft av mörka bär, körsbär, örter (salvia, rosmarin, mynta, lagerblad) och fat. Medelfyllig till fyllig mycket koncentrerad smak av mörka körsbär, choklad, örter (mynta) och tobak. Lång och välbalanserad eftersmak med bra och lite tuffa syror. Här finns också en liten fräsch stjälkighet och ton av paprika. 4,5/5p

Siepi 2007 (99251, 599 kronor)
När Mazzei skrotade två supertoscanare (gjorda på druvsorter eller druvsammansättningar och/eller lagringstider som inte var godkända för den högsta kvalitetsklassen i Toscana) så behöll man ändå Siepi – också den en modern klassiker som var med och skapade nya vinstilar i Italien på 1990-talet. Första årgången var 1992 och vinet består normalt av 50 procent vardera av sangiovese och merlot från ett ”cru”-läge – det vill säga en enskild (eller del av en enskild) vingård. Merlotdruvorna får 14 dagars urlakning och sangiovesen 16 dagar. Vinet har lagrats 16 (merlot) respektive 18 (sangiovese) månader på 225 liters franska ekfat (70 procent nya).

Vinet har en mörkt tät röd färg. Stor doft av svarta vinbär, mynta, eukalytpus, småkakor och rostade ekfat.  Medelfyllig och koncentrearad smak av mörka bär (svarta vinbär), örter (mynta), fat och lagerblad. Bra och tuffa syror och lång eftersmak. 4,5/5p

För snart en vecka sedan var det tänkt att Carina Falcone från Marchesi Mazzei och Castello di Fonterutoli skulle hålla en provning på Gastro. Tyvärr blev Carina Falcone sjuk och fick inte lämna Italien men vinimportören Johan Lidby ställde ändå till med en riktigt schysst provning av de flesta av vinhusets viner.

Mazzei är en av många anrika vinproducenter i Toscana (anor bak till 1400-talet). Men ännu viktigare än det är att firman varit med och drivit på den moderna förvandlingen i Chianti Classico och kvalitetsmedvetenheten i projekt som Chianti Classico 2000 (ett projekt som drevs av Consorzio Vino Chianti Classico för att hitta nya och bättre kloner på druvsorterna och bättre tekniker i vingården).

Mazzei var också bland de första att göra sig av med några av sina så kallade ”supertoskanare” (men inte alla) – det vill säga viner gjorda utanför eller vid den förr så rigida vinlagens bestämmelser och istället satsade på att göra sin Chianti Classico ”Riserva” – Castello di Fonterutoli till sitt prestigevin.

Mazzeis grund är förstås egendomen Castello di Fonterutoli i Toscana strax norr om Siena där man har en mängd vingårdar. Men på 1990-talet utvidgade man sina intressen och köpte vingårdar både i Maremma Toscana (Belguardo) och på Sicilien (Zisola). Vinerna från söder och den toscanska kusten är förstås lite fläskigare och mer fruktdrivna i stilen – men det finns ändå en husstil.

Jag har provat Fonterutolis viner under en tioårs-period och det finns en anledning till att Mazzeis får lysande recensioner år efter år (till exempel från vinbibeln Gambero Rossso Italian Wines). Framförallt vinerna från Toscana har en härlig struktur och smakrikedom parat med en elegans och återhållsamhet som kännetecknar stora viner.

Här är några av vinerna som vi provade (mer kommer i del 2)!

Zisola

Familjen Mazzei köpte Zisola tre kilometer från havet på Sydöstra Sicilien i slutet av 1990-talet. Första vinet gjordes 2004. Det här är familjens försök att göra det de gör i Toscana fast på Sicilien och med nero d’Avola – det vill säga man vill göra eleganta viner med bra struktur. De här vinerna är helt klart mer fruktdrivna än de från Belguardo och Fonterutoli. I dag är 21 av 50 hektar använda för vinproduktion (ska upp till 30 hektar) och vinrankorna är planterade som fristående buskar. Man har även planterat lite syrah, cabernet sauvignon och petit verdot på prov.

Zisola 2009 (71912, 129 kronor)
2009 var en varm/het årgång över hela Europa och man gjorde inte toppvinet Doppiozeta under de betinglserna. Vinet är gjort på 100 procent nero d’avola som fått 20 dagars skalmacerering och vinet har lagrats 10 månader på fransk ek (1/3 var nya fat). Det har gett ett vin med en mörk röd färg och en lite ”dammig” tät näsa av mörka bär, mynta, choklad och småkakor. Smaken är medelfyllig och bärig med smak av röda (hallon) och mörka bär, örter och salmiak. Här finns en touch av ek och en hyfsat lång och elegant finish. 3,5/5 p

Doppiozeta 2008 (99309, 249 kronor)
Zisolas toppvin. Första årgången var 2006. 2008 gjordes på 60 procent nero d’Avola, 30 procent syrah och 10 procent cabernet franc. Vinet fick 30 dagars urlakning med skalen och har lagrats 16 månader på fransk ek (50 procent var nya fat). Mörk röd färg och en stor lite rökig doft av mörka bär, småkakor (knäck), ek och örter. Medelfyllig till fyllig smak av mörka bär, örter, mynta, rökiga ekfat, vanilj och kola. Lång eftersmak med bra syror och bra struktur. 4/5p

Belguardo

Mazzei köpte Tenuta Belguardo vid mitten av 1990-talet och egendomen ligger 10 mil från Fonterutoli och granne med Brancaia. Familjen tycker själva att skillnaderna mellan Chianti och Maremma är större än de mellan Maremma och Sicilien. Här är klimatet alltid varmare och torrare än i Chianti. Prestigevinet Tenuta Belguardo var tyvärr inte med på provningen eftersom det var slutsålt!

Belguardo Rosé 2010 (99148, 89 kronor)
Rättfram rosé som görs av 50/50 sangiovese och syrah. 24-36 timmars skalmacerering och 2 månader på 500 liters ekfat. Det här är ett friskt och fräscht vin med massor av röda bär och mineral. Bra syror och smak av hallon och jordgubbar. 3/5p

Serrata Belguardo 2009 (22955, 99 kronor)
80 procent sangiovese och 20 procent alicante nero.  10 månader på mest fransk ek (man använder också lite amerikansk ek). Vinet har en ungt röd färg och doft av kakao, knäck, örter, kryddor och bär. Smaken är medelfyllig och kryddig med inslag av körsbär, örter, nötter (en angenäm oxidationston) och ek. Bra syror och bra balans med en lite bitter finish. 3,5/5p

Bronzone Belguardo 2008 (75791, 149 kronor)

Går under den snävare ursprungsbeteckningen Morellino di Scansano DOCG och en ”cru” från 5 hektar som planterades för en 10-11 år sedan på sandsten och kalksten. 100 procent sangiovese som fått 14 månader på ek (50 procent nya fat). Färgen är mörkt bordeauxröd och i doften slås jag av en unga aromer av ek, mörka bär, körsbär och örter. Den är lite mer knuten än Serrata Belguardo. Smaken är medelfyllig+ och koncentrerad med en en lite syrlig ton och inslag av röda och mörka bär, körsbär, fat och örter. Bra koncentration och bra längd i eftersmaken. 4/5p

November och december betyder dryckeslyx på bolaget. Det är två månader fulla av dyra prestigeviner. Men därmed inte sagt att de inte är prisvärda. Så samla på dig julklapparna redan nu!

Hela tabellen med provade nyheter hittar du här!

”Bourgogne är svårt” – ja du har hört det förut och jag säger det igen. Pino noir-druvans delikata kryddiga fruktighet är svår att lära sig att förstå och vinerna försvinner ofta i en blindprovning med mer kraftfulla druvsorter. Dessutom är bra Bourgogne så dyrt att få har råd att dricka det. Men är du en stor fan av druvsorten så är det här tillfället för dig. För på måndag släpps åtta Bourgogner och tre pinot noir-viner från Nya Världen.

Personligen gillar jag Louis Jadots Beaune Premier Cru 2004 (90225, 159 kronor) – ett vin som har fått lite mognad. Jadot behvöver knappast någon introduktion – firman tillhör de mest välrenommerade i Bourgogne. Det här vinet har en kryddig doft med inslag av röda bär, nysågat trä, örter och svamp. Smaken är lätt, frisk och kryddig med toner av röda bär, nötter coh svamp. Den är så där ”nervig” på tungan som jag vill att pinot ska vara. Ett lysande exempel på bra Bourgogne som inte behöver ruinera dig.

Robert Chevillons Nuits-Saint-Georges Vieilles Vignes 2009 (90458, 359 kronor) är förstås något helt annat. Vinerna från Nuits-Saint-Geroges brukar vara lite kraftigare i stilen och det är också det här. Smaken är medelfyllig och koncentrerad med röda bär, fat och örter. Här finns tydliga syror och fokuserad frukt och ekfatstonen är välintegrerad i helheten. Men så är det också dubbelt så dyrt som Jadots enklare vin. Riktigt bra är också Gevrey-Chambertin Ostrea 2008 (90452, 385 kronor) från en annan välkänd firma Trapet. Doften är komplex med röda bär, skog, svamp och kryddor. Smaken är frisk och koncentrerad med röda bär, skog, svamp och örter. Och med en bra längd i eftersmaken.

Det släpps också en hel del bordeauxviner i november. De flesta från 2008 men också ett par från 2004. Mina favoriter, när pris och kvalitet tas i beaktande, är Château Poujeaux 2004 (92234, 298 kronor) och Château Grand-Puy Ducasse 2008 (95474, 334 kronor). Den första tillhör områdets mer prisvärda viner och bjuder på klassiska smaker av svarta vinbär, kaffe, ladugård, cederträ och örter.Här finns inget av den stjälkiga gräsighet som Bordeaux kan ha ibland. Istället får vi tuffa syror inlindade i schysst frukt!

Château Grand-Puy Ducasse är också ett av områdets bättre köp och ett suveränt exempel på Bordeaux från underdistriktet Pauillac. 2008an har en medelfyllig och nästan besk smak av mörka bär, mörk choklad, örter och ek. Här finns också rejäla syror och vinet känns verkligen ungt. Det behöver 5-10 år för att visa sig från sin allra bästa sida.

Månadens bästa köp kommer från Italien och det är inte helt oväntat Polizianos Vino Nobile di Montepulciano 2008 (99262, 179 kronor). 2008an känns lite ung i nuläget – men det här är skolboksexemplet på bra sangiovese. Massor av stram körsbärssmak, mineraltoner och med bra och lite tuffa syror. Lägg till lite tobak och en lång koncentrerad eftersmak. Göm i vinkällaren och öppna om fem år!

Och på tal om sangiovese. Månadens vin måste vara Fontodis Vigna del Sorbo Chianti Classico Riserva 2007 (93996, 331 kronor). Fontodi var bland de första som gjorde 100 procentig sangiovese i Chianti när andra fortfarande spädde ut vinet med vita druvor. Det vinet, Flaccianello della Pieve, skapade rubriker på 80- och 90-talen och är fortfarande ett av Toscanas bästa viner. Men Vigna del Sorbo är inte mindre imponerande. 90 procent sangiovese och 10 procent cabernet sauvignon som får någonstans mellan 16 och 24 månader på fransk ek (50 procent ny). Smaken är stor och koncentrerad med mörka körsbär, örter, tobak, fat, kryddor och vanilj. Avslutningen fokuserad och sträv!

Cornas i norra Rhône brukar få stå i skuggan av sina mer berömda grannar Hermitage och Côte Rôtie – men vinerna härifrån på 100 procent syrah kan vara helt enastående. Som Les Arènes 2005 (94818. 269 kronor) från Chapoutier. Det känns fortfarande ungt även om det börjar få lite mognadstoner med smaker av torkad frukt, mörka bär (björnbär), röda bär, örter, salmiak och fat. Det har en lång komplex eftersmak med ett behagligt inslag av hostmedicin (ni vet den goda sorten! ;) ). Drick nu eller lagra i upp till fem år!

Quinta do Vallado skrev jag upp i september och nu kommer deras Quinta do Vallado Sousão 2008 (90380, 259 kronor) på den inte helt kända druvsorten sousão. Vinet är fottrampat och har fått 20 månader på ny fransk ek – och man gjorde endast 2000 flaskor. Druvsorten är annars känd som portvinsdruva och det är något portivnsaktigt över doften med mörka bär och mynta. Smaken är koncentrerad frisk och syrlig med massor av mörka bär, örter, fat och tobak. Vinet har en lång och balanserad eftersmak med finess och välintegrerad ek. Men det är förstås också lite för ungt i nuläget.

Och vad vore släppet utan en lysande nebbiolo? Barolo La Rocca e la Pira 2004 (90020, 389 kronor) från Alfredo Roagna lever upp till förväntningarna. Det här är en monumentalt vin men en nästan smärtsam koncentration av torkad frukt, röda bär, läder, tobak och örter. Här finns riktigt tuffa syror och en lång och fokuserad eftersmak. Det kan drickas nu eller lagars i upp emot en 5 till 8 år.

Slutligen – låt oss titta på några riktigt mogna viner istället. Vad jag vet har jag inte tidigare provat viner från Viña Valoria – men nu plötsligt dyker det upp två viner som inte är 3, 5 eller ens 10 år gamla. Nej Viña Valoria 1973 (99048, 199 kronor) och Viña Valoria 1968 (99290, 259 kronor) är båda runt 40 år gamla och de är helt enastående. 68an har en orangeröd lite brunaktig färg och doftar lätt oxiderat av svamp och nötter. Men smaken är medelfyllig och rund och nästan sött fruktig med inslag av torkad frukt, örter, fat, nötter och svamp. Här finns inget torrt eller trött över det 43 år gamla vinet – nej här finns bra furkt och en lång och härlig eftersmak. 73an är också riktigt bra men kanske inte riktigt lika imponerande. Med tanke på åldern så måste de här båda vinerna vara årets fynd!

PS: På Uppkorkats engelska motsvarighet – Ericsson Uncorked – kan du läsa om Clash of the Titans – Ornellaia vs Sassicaia

Supertoscanarna i all ära – men det är ändå Chianti som bäst personifierar Toscana och det toscanska vinet. Sangiovese är verkligen en av världens häftigaste druvsorter och det är i Chianti Classico den skiner allra starkast.

Barone Ricasoli tillhör områdets och Italiens allra bästa producenter med prestigeviner som Castello di Brolio och Casalferro. Rocca Guicciarda är firmans ”vanliga” Chianti Classico Riserva – ett vin som görs på mestadels sangiovese och som får 15 månader på små och stora fat.

För mig är Rocca Guicciarda (2723, 139 kronor) kanske det vinet i Ricasolis stall som bäst personifierar Chianti Classico med sin medelfylliga körsbärsladdade och balanserade smak. Vinet håller förvånansvärt hög standard år från år. Det är kanske inte ett vin som imponerar i blindprovningar – men det är ett fantastiskt matvin som tål att lagras en fem till sju år. Och det bästa av allt är att den finns på halvflaskor!

2007orna håller just nu på att bytas ut mot 2008or – och mina smaknoteringar gäller 07an. Men jag återkommer med 08an så fort jag har provat den!

Mörk rubinröd färg
Stor doft av mörka körsbär kryddor kakao choklad och småkakor.
Medelfyllig välbalanserad smak av körsbär och kryddor. Sammetslen med inlindade tanniner (garvsyror), choklad och småkakor (knäck). Lång elegant finish med touch av rostad ek!

Har du ett favoritvin? Jag har egentligen alldeles för många för att nämna ett enskilt vin men jag måste erkänna att jag just nu älskar 04orna från Italien. En fantastisk årgång som fortfarande är full av liv och kraft men också har balans och nyansrikedom. Tyvärr har jag inte så många kvar – men nyligen öppnade jag en 04a av ett av mina absoluta favoritviner. Och jäklar vad bra den är!

Man kan förstås ha ”favovin” av flera olika anledningar.
Vinet kan …

• … vara sjuhelsikes bra helt enkelt! I floden av likgiltiga och tråkiga viner ger favovinet något extra. En extra kick eller dimension. Djup och smakrikedom där andra erbjuder yta och lättsam eller ringa njutning.

• … vara typiskt och representera själva kvintessensen av en region eller ett distrikt.

• … ha en speciell plats i ditt hjärta. Det kanske var det första vinet som gjorde att du fick upp ögonen för en för dig hittills okänd region. Det var kanske just det vinet som fick dig intresserad av vin till att börja med. Eller det var kanske med det vinet (eller i vinets vingård) som du friade till din partner eller hade fantastiskt sex (sådant lär ju hända!).

• … vara ett fynd! Krona för krona så representerar vinet det bästa du kan få för pengarna från en given region eller distrikt.

Tenuta di Ghizzanos vin Veneroso tillfredsställer åtminstone tre av dessa fyra kriterier. Nej jag har aldrig varit där (och alltså aldrig haft sex i dess vingårdar) men för mig representerar Veneroso allt det som är fantastiskt med den moderna vinrevolutionen i Toscana. Viner är sanslöst bra år efter år och är dessutom ett av de bästa (mest prisvärda) köpen från regionen. Och det är inte bara jag som ger det högt betyg. Åtskilliga gånger har det fått högt betyg av italienska vinbibeln Gambero Rosso Italian Wines!

Egendomen ligger vid den Toscanska kusten i byn Ghizzano bara 4 mil söder om Pisa. Distriktet kallas för Colline Pisane och är den västligaste av underregionerna till Chianti. Tenuta di Ghizzano har koncentrerat sig på vin sedan 1980-talet. Första vinet var just Veneroso och gjordes 1985. 1996 följde den (enligt mig) nästan lika imponerande Nambrot – mer av en ”supertoscanare” gjord på mestadels merlot och mindre mängder cabernet sauvignon, cabernet franc och petit verdot. Dessutom gör man ett ”enklare” rött vin kallat Il Ghizzano (men fortfarande riktigt bra!) och en söt Vin Santo som kallas för San Germano.

I början av 2000-talet påbörjade egendomen en övergång till organisk/ekologisk odling och är nu helt organiskt certifierade. Alla skörd sker för hand och druvorna går igenom ett strängt urval på sorteringsbord innan vinifiering. Vinerna är dessutom fottrampade och man använder sig bara av naturlig jäst. Pumpar används bara om det är absolut nödvändigt och vinerna jäser i antingen stål, cement eller stora träfat. Och alla viner genomgår malolaktisk jäsning (för Nambrot och Veneroso sker denna på träfat). Ek används med måtta – som en krydda och mognadsutvecklare snarare än som ett egenvärde.

Av prestigevinerna är det Veneroso som är mer klassisk i sin uppbyggnad (och Nambrot är mer av en modern supertoscanare). Vinet är gjort på 70 procent sangiovese och 30 procent cabernet sauvignon och säljs därför som en IGT Toscana – och inte en Chianti (Chianti får förutom sangiovese innehålla högst 20 procent andra druvsorter som tex cabernet, merlot och syrah). Druvorna växer på vingårdar med syd eller sydvästlig sluttning och på mellan 180 och 200 meters höjd. Jäsningen sker i 3000 liters träfat och 2500 liters cementtankar vid ungefär 28-30 grader celcius. Sedan får vinet 16 månader på andra, tredje och fjärde årets ekfat (225 liters och 500 liters).

Och 2004an är också modernt klassisk. Här möts sangioveses körsbärsfruktiga stramhet med cabernet sauvignons bärighet och eftersom båda sorterna har tuffa syror kräver vinet några år på flaska för att få den rätta balansen. Och just 2004an är ett bra exempel på allt som är bra med Toscana. Kraft och styrka men också nyansrikedom, mineralitet och balans.

Tät mörkt röd färg med orange kant
Fortfarande ung doft av nötter, mörka körsbär, fudge, ek och kryddor.
Medelfyllig mycket koncentrerad lite kryddig smak av mörka bär (körsbär), choklad, mynta/örter, nötter, mineral och ek. Suverän längd. Fortfarande tydliga garvsyror och lager på lager av frukt. Stilfull, mineralig och välbalanserad i all kraften. Håller ytterligare en 5-10 år beroende på dina egna preferenser!

Ahh shit! Jag kan inte hålla mig borta från de få flaskor Il Sasso jag har kvar – men är vinet så här bra så är det väl bara att ge efter.

Jag skrev om Piaggias Il Sasso i höstas (den artikeln kan du läsa här!)- en blandning av sangiovese tillsammans med cabernet sauvignon, cabernet franc och merlot. Det kommer från distriktet Carmignano i Toscana och får nästan alltid hyllningar av den italienska vinbibeln Italian Wines som ges ut av Gambero Rosso.

Nu i helgen öppnade jag en av mina sista flaskor av årgång 2004 – och vilket vin det är! Vinet har lagrats på franska ekfat i 15 månader och kombinerar sangioveses parfymerade körsbärsfrukt med cabernet sauvignons strama smaker av mörka bär.

Färgen är mörkt röd nästan opak med en tunn kant som går i orange/tegel. Doften är stor och packad med mörka bär (körsbär, björnbär), choklad, örter, ekfat/vanilj och crème brûlée. I munnen exploderar samma mörka smaker av körsbär, björnbär, crème brûlee och choklad. Smaken är medelfyllig med ganska uttalade tanniner. Cabernetinslagen går igenom men bärs fram av sangioveses lite mer aromatiska stil och får en extra dimension av den rostade franska eken. Lång och fokuserad eftersmak med bra syror. Drick nu eller spara i upp till tio år!

Brunello di Montalcino kan vara fantastisk. För många är det sangioveses bästa uttryck – kraftfullare och mer karaktärsfull än vinerna från grannen Chianti i norr. Men Brunello kan också vara lite torr, oxiderad, hård och trist.

Intresset för distriktets viner har varit enormt de senaste 10-15 åren men för bara 30-40 år sedan var det så gott som okänt utanför Italien och ett av landets fattigaste vindistrikt. En DOCG-status (högsta kvalitetsbeteckningen enligt en italienska vinlagstiftningen) 1980 satte fart på intresset och Brunello har hajpats rejält i amerikansk vinpress vilket har lett till att priserna har skjutit i höjden. 2008 drabbades emellertid producenterna av en skandal, kallad Brunelloppoli i Italien och Brunellogate i anglosaxisk press, som fläckat ryktet något.

Anklagelser riktades mot bland andra stora producenter som Banfi, Antinori och Frescobaldi för att de olovligen och olagligen blandat ut sina Brunelloviner med vin gjorda på andra druvsorter än sangiovese (en Brunello ska nämligen vara gjord på 100 procent sangiovese). Misstanken var att de på det sättet hade försökt göra vinerna mer ”internationella” och lättillgängliga med hjälp av sorter som syrah, cabernet sauvignon och merlot.

Det hela slutade med att producenterna hade en omröstning om huruvida de skulle överge 100 procentsregeln – men en förkrossande majoritet röstade mot förändring (bara 4 procent ville ändra DOCG-reglerna). Och frågar du mig så var det ett bra beslut. Särskilt efterssom alla redan har en möjlighet att göra den typen av vin som en IGT Toscana!

Poggio San Polo var vad jag vet aldrig implikerad i Brunellogate. Vingården har producerat enastående sangiovese sedan en lång tid och köptes av Venetoveteranen Allegrini 2007 (som även investerat i Poggio al Tesoro i Bolgheri). 1997 var tydligen årgången som satte Poggio San Polo på kartan på allvar och vinerna har hållit mycket hög standard sedan dess.

Får några år sedan köpte jag två buteljer av årgång 2001 och i helgen gick den sista! Senast jag provade den (för kanske två år sedan) var jag inte så där jätteimponerad. Men den här gången möts jag av ett helt annat vin.

Druvorna kommer från San Polo och Monteluc i Montalcino. Den malolaktiska jäsningen har skett på franska barriques (225-liters ekfat) där vinet sedan fått vila i 24 månader. Sedan följde ytterligare 6 månader på flaska.

Färgen är röd (rubinröd) och doften känns fortfarande lite knuten med inslag av kakao, torkad frukt, mörka körsbär och vilt. Smaken är kraftfullt medelfyllig, sammetsaktig och koncentrerad. Inslagen av mörka körsbär, kakao-choklad och vilt går igen. Lägg till en härlig örtighet med rosmarin och timjan. Bra garvsyror som är inlindade i mjuk och härligt frukt. Vinet kan förmodligen lagras i ytterligare 5 år – men frågan är om det blir bättre av det!?4,5/5p

Sommarkänsla har vi väl alla haft den senaste tiden. Därför känns bolagets sommarlansering helt rätt i tiden. Och riktigt bra priser är det. Äntligen en speciallansering som är värd namnet.

Låt oss börja med rosévinerna – den perferkta törstsläckaren en varm dag eller en fantastisk matchning till det mesta där rött eller vitt känns lite fel. Rosévinskonsumtionen ökar stadigt och det är kul!

Det roligaste av allt är att du för dryga 60 kronor kan köpa viner som sydafrikanska South Atlantic Rosé Shiraz 2010 (92235, 65 kronor) och franska Montregal 2010 (95415, 66 kronor). Den senare (från Provence – var annars!) är stramare, örtigare och friskare. Sydafrikanaren är rundare och mjukare med en lite saftig smak av jordgubbar. Men båda funkar både som drink och till mat (till exempel en buffé med pastasallader, bröd, kyckling etc).

Ännu bättre är chilenska Las Mulas Reserve Cabernet Sauvignon Rosé 2010 (90319, 73 kronor) från Miguel Torres. Det här är ett av Torres senaste projekt och en vingård som kör helt med organisk/ekologisk odling av druvorna. Vinet doftar gott av röda bär som hallon och vinbär. Smaken är frisk och koncentrerad med hallon, vinbär och örter. Det har också en fräsch mineralig ton av krita och en lång eftersmak. Sa någon grillat?

Marchesi Mazzeis Maremmaegendom producerar också ett lite kraftigare rosévin. Belguardo Rosé (99148, 89 kronor) var bra redan förra året och 2010 håller också hög klass. 50/50 procent av sangiovese och syrah (som fått upp till 12 timmars skalkontakt) har gett ett fräscht vin som också det smakar hallon, mineral och örter. Bra längd och balans! Och nyckeln till fräschören är förstås en låg jästemperatur – 14-16 grader.

Missa inte heller Château Ksara Sunset Rosé 2010 (92259, 89 kronor) från en av Libanons bästa vinproducenter. Cabernet franc och syrah och gjord på ungefär samma sätt som Belguardo – Sunset Rosé är lite jordigare och mineraligare i tonen men har samma friska smak av röda bär.

De vita då? Ja gillar du chardonnay så lär du inte bli besviken – för här finns en handfull riktigt bra viner – och alla från Nya Världen.

Torres (igen) Santa Digna Chardonnay 2010 (90315, 69 kronor) påminner nästan om en sauvignon blanc i fräschören. Grön frukt, krita/mineral och en lite aromatisk ton ger ett vin som både doftar och smakar sommar.

Även Tierra Alta Collection Chardonnay 2010 (90323, 70 kronor), också den från Chile, drar åt det aromatiska hållet. Det har en lite kryddig ton och smaker av ananas och lime.

Då är Intipalka Chardonnay 2010 (90320, 89 kronor) mer klassisk chardonnay i stilen. En doft av smör och tropisk frukt leder vägen till en ganska rund och smörig smak. Vinet kommer dessutom för ovanlighetens skulle från Peru.

Men är du ett riktigt fan av druvsorten så får du inte missa Elgin Vintners Chardonnay 2009 (92240, 129 kronor) från distriktet med samma namn i närheten av Kapstaden. Doften är fylld av tropisk frukt, mineral och inslag av rostade fat. Smaken är medelfyllig, fruktdriven och koncentrerad med inslag av rostad ek, nötter och mineral. Avslutningen är lång och komplex – som gjord för grillad lax i sommar.

Vill du ha kryddigare vitviner så prova Alta Gloria Torrontes 2010 (92243, 63 kronor) eller Domaine de Muret Viognier 2010 (90369, 72 kronor) – båda med en bred smak av tropisk frukt och kryddor.

Argentinska Alta Gloria står också för ett av de bästa röda fynden - Alta Gloria Malbec 2010 (92242, 63 kronor) med en ganska utvecklad smak av röda bär, torkad frukt och tobak. Girolamo Aglianico 2009 (92255, 69 kronor) är stramare och blandar torkad frukt, mörka bär, choklad och örter. Båda ger riktigt mycket vin för pengarna.

Étnico Red Blend 2009 (90314, 77 kronor) är ett annat häftigt vin – också det från Sydamerika, ekologiskt och gjort på 45% syrah, 40% merlot och 15% cabernet sauvignon (sedan kan man förstås diskutera hur ekologiskt det är att frakta det till Sverige!). Här möts vi av röda bär, torkad frukt, knäck, kryddor och tobak. Vinet har bra syror och en bra avslutning.

Det är svårt att hitta bra Chianti under hundralappen Gratena 2007 (90367, 79 kronor) men så snackar vi också en bra årgång. Gratena går i den lite oxiderade skolan med en stram koncentrerad smak av mörka körsbär, örter och med en hint av trä. Vill du stanna kvar i Italien men ha ett lite saftigare och rundare vin så pröva Paolo Leo

Alberello Vecchio Primitivo 2009 (99146, 79 kronor). Det märks att det är gjort på samma druvsort som Kaliforniens zinfandelviner – men trots at det har samma saftiga smak av bär (svarta vinbär) så är det ändå lite stramare än sina amerikanska motsvarigheter.

Slutligen så heta spanska distriktet Bierzo och Tercer Motivo Mencía 2007 (92247). Vinerna härifrån brukar kosta det dubbla  – och det är ingen garant för kvaliteten. Men det här är riktigt bra. Vinet har menciadruvans lite syrliga smak av mörka bär, kryddor och örter. Här finns också en touch av tobak och mineral. Kul med en mencia i bra prisklass!

Här hittar du tabellen med alla vinerna och ölen!