Uppkorkat

Brunello di Montalcino kan vara fantastisk. För många är det sangioveses bästa uttryck – kraftfullare och mer karaktärsfull än vinerna från grannen Chianti i norr. Men Brunello kan också vara lite torr, oxiderad, hård och trist.

Intresset för distriktets viner har varit enormt de senaste 10-15 åren men för bara 30-40 år sedan var det så gott som okänt utanför Italien och ett av landets fattigaste vindistrikt. En DOCG-status (högsta kvalitetsbeteckningen enligt en italienska vinlagstiftningen) 1980 satte fart på intresset och Brunello har hajpats rejält i amerikansk vinpress vilket har lett till att priserna har skjutit i höjden. 2008 drabbades emellertid producenterna av en skandal, kallad Brunelloppoli i Italien och Brunellogate i anglosaxisk press, som fläckat ryktet något.

Anklagelser riktades mot bland andra stora producenter som Banfi, Antinori och Frescobaldi för att de olovligen och olagligen blandat ut sina Brunelloviner med vin gjorda på andra druvsorter än sangiovese (en Brunello ska nämligen vara gjord på 100 procent sangiovese). Misstanken var att de på det sättet hade försökt göra vinerna mer ”internationella” och lättillgängliga med hjälp av sorter som syrah, cabernet sauvignon och merlot.

Det hela slutade med att producenterna hade en omröstning om huruvida de skulle överge 100 procentsregeln – men en förkrossande majoritet röstade mot förändring (bara 4 procent ville ändra DOCG-reglerna). Och frågar du mig så var det ett bra beslut. Särskilt efterssom alla redan har en möjlighet att göra den typen av vin som en IGT Toscana!

Poggio San Polo var vad jag vet aldrig implikerad i Brunellogate. Vingården har producerat enastående sangiovese sedan en lång tid och köptes av Venetoveteranen Allegrini 2007 (som även investerat i Poggio al Tesoro i Bolgheri). 1997 var tydligen årgången som satte Poggio San Polo på kartan på allvar och vinerna har hållit mycket hög standard sedan dess.

Får några år sedan köpte jag två buteljer av årgång 2001 och i helgen gick den sista! Senast jag provade den (för kanske två år sedan) var jag inte så där jätteimponerad. Men den här gången möts jag av ett helt annat vin.

Druvorna kommer från San Polo och Monteluc i Montalcino. Den malolaktiska jäsningen har skett på franska barriques (225-liters ekfat) där vinet sedan fått vila i 24 månader. Sedan följde ytterligare 6 månader på flaska.

Färgen är röd (rubinröd) och doften känns fortfarande lite knuten med inslag av kakao, torkad frukt, mörka körsbär och vilt. Smaken är kraftfullt medelfyllig, sammetsaktig och koncentrerad. Inslagen av mörka körsbär, kakao-choklad och vilt går igen. Lägg till en härlig örtighet med rosmarin och timjan. Bra garvsyror som är inlindade i mjuk och härligt frukt. Vinet kan förmodligen lagras i ytterligare 5 år – men frågan är om det blir bättre av det!?4,5/5p

Det har blivit mycket Rhône och Bourgogne här i Uppkorkat när det handlat om nyheterna i november – men frågan är om något land och område kan matcha Italien och Toscana när det gäller mängden bra viner!?

Toscanska kusten bloggade jag om igår och distrikt som Maremma, Morellino di Scansano, Val di Cornia och Bolgheri producerar nu viner i klass med de som kommer från de mer traditionella ursprungsbeteckningarna som Chianti och Brunello di Montalciono. Ofta är vinerna från kusten mer moderna i stilen och blandningar på italienska och internationella (läs franska) druvsorter. Tyvärr använder många producenter lite för mycket ny ek vilket kan göra vinerna obalanserade men när de hittar rätt blir det världsklass!

Marchesi Mazzeis Tenuta Belguardo (94774, 239 kronor) brukar vara riktigt bra och 2007an är inget undantag. Vinet görs på cabernet sauvignon och cabernet franc. Färgen är mörkt röd och i doften finns mörka bär, kaffe, örter och tobak. Smaken är medelfyllig och koncentrerad med inslag av bär, mynta, svamp och tobak. Eftersmaken är lång och balanserad med inlindade syror. Men frågan är om den är 100 kronor bättre än lillebror Serrata di Belguardo?

Poggio al Tesoro heter en annan suverän producent vid den toscanska kusten som producerar viner på franska druvsorter. Egendomen samarbetar med en av Venetiens bästa producenter – Allegrini. Dedicato a Walter 2007 (94629, 499 kronor) är gjord på 100 procent cabernet franc och ett riktigt lågt skördeuttag (30 hl/ha). Vinet har fått 18 månader på ny ek – och det känns. Smaken är fyllig och koncentrerad med tuggbar mörk frukt och inslag av småkakor, fat och vanilj. Just nu dominerar eken och det smakar lite för mycket knäck och kola för min smak.

Då är Sondraia 2007 (98916, 279 kronor), också den från Poggio al Tesoro och Bolgheri, ett bättre vin och det till nästan halva priset. Också här är smaken fyllig och superkoncentrerad med mörka bär, örter och fat. Men eken är inte lika uttalad (18 månader på nya och gamla fat) och sammansättningen med cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc passar mig mycket bättre. Men även om båda vinerna är runda och fruktdrivna så tror jag att de mår bra av att lagras något eller några år för att mildra ektonerna.

Tenuta Marsiliana vet jag egentligen inget om men deras Marsiliana 2005 (96045, 309 kronor) från Maremma är riktigt bra. Här känns det tydligt att det är Bordeaux som är förlagan. I doften finns lite ladugårdstoner (gödsel) och den intensiva smaken av mörka bär (svarta vinbär och plommon), cederträ, blyerts och tobak speglar blandningen av cabernet sauvignon, merlot och petit verdot.

Brancaia heter en fantastisk producent i Chianti och deras Brancaia Illtraia 2007 (94527, 399 kronor), också den från Maremma, håller samma höga standard som allt som görs av firman. Det här vinet är gjort på cabernet sauvignon, sangiovese och petit verdot. Färgen är mörkt blåröd och ogenomtränglig. Mosade björnbär, tobak, fat och örter möter näsan och smaken av körsbär, choklad, örter, fat och tobak är lång och välbalanserad. Lysande helt enkelt.

Och med det drar vi oss inåt kusten mot Chianti och Brunello men vi stannar kvar hos Brancaia. Brancaia Chianti Classico 2007 (94526, 269 kronor) är ett typexempel på hur modernt tänkande möter en gammal klassisk vinstil. 85 procent sangiovese och resten merlot och hälften nya/hälften gamla franska ekfat har gett ett vin som representerar allt det som är bra med Italien 2010. De luktar härligt av choklad, örter och tobak ovanför en härlig körsbärsfrukt. Och smaken är frisk och balanserad med inslag av mörka körsbär, choklad, tobak och nötter.

Fattoria di Felsina i Chianti Classico-zonens sydöstra hörn är en av Italiens allra bästa vinproducenter. Deras Chianti Classico Riserva Rancia anses av många vara ett av de bästa sangiovesevinerna i världen. Men även firmans ”vanliga” Chianti Classico Fèlsina Berardenga 2007 (90046, 149 kronor) är en stilfull Chianti i klassisk stil. 100 procent sangiovese som fått 12 månader på traditionella fat (alltså ingen ny ek!) har gett ett vin i bästa oldschoolstil. Smaken är frisk och stram med körsbär, tobak, örter och inslag av ”gamla” fat (lite oxiderad och nötig). Och för bara 149 kronor är detta ett riktigt fynd!

Fattoria Carpineta Fontalpino är en ny bekantskap för mig. Egendomen ägs av Filippo och Giola Crest och ligger precis på gränsen till Chianti Classico i provinsen Siena. Giola Cresti är önolog och arbetar tydligen som konsult lite överallt i Italien. Do Ut Des 2007 (99088, 347 kronor) har fått högsta betyg – det vill säga tre glas – i italienska vinbibeln Gambero Rosso.

Och vinet är en riktig ”blockbuster”. 33 procent vardera av cabernet sauvignon, sangiovese och merlot har gett en färg som är nästan svart och ogenomtränglig. Doften är ung och portvinslik med inslag av mörk frukt, fat (knäck) och mynta. Smaken domineras av mörka körsbär och plommon och inslag av örter, fat och tobak. Bra längd och tuffa syror – vinet känns ungt och skulle behöva ytterligare några år på flaska för att rundas av.

Slutligen Tenuta Olivetos Brunello di Montalcino Oliveto 2004 (94627, 379 kronor) som liksom Berardenga ovan har en lite gammalmodig och traditionell stil. I färgen är den brunröd. Doften är lite rökig och balsamisk med inslag av örter, körsbär och tobak. Smaken är medelfyllig och koncentrerad med mogen frukt, körsbär, svamp och örter. Eftersmaken är lång och sträv. Ett vin som kräver mat för att komma till sin rätt!

Sommaren är inte över men efter lanseringsfria juli släpper bolaget nu ett gäng exklusiva viner i augusti. Här finns inte en enda butelj under 100 kronor och jag hoppas verkligen att Systembolaget ser över sin lanseringspolicy till nästa år. För även om det är kul med dyra viner – hur många konsumenter kan eller vill betala flera hundra kronor för sina viner?

Jag har tjatat en del om årgång 2007 och Rhône både här i spalten och på bloggen. Jag brukar normalt sett inte bry mig om hajpade årgångar: 1) De brukar aldrig vara så bra som man först hävdar 2) Det kommer alltid nya ”den bästa årgången någonsin” 3) De mer normala årgångarna ger oftast viner till ett bättre och mer överkomligt pris.

Men allt detta sagt – 2007orna i Rhône är exceptionellt bra och priserna har ännu inte rasat i höjden. Så frågan är om det går att göra ett bättre vinköp 2010? Ta till exempel Côtes-du-Rhône-Villages 2007 från Mas de Boislauzon (94365, 151 kronor). Vinet har den där koncentrerade smaken som bara kan komma ur bra årgångar med mycket sol och smakar härligt av mörk frukt, örtkryddor, nötkött och salmiak med en lång eftersmak.

Men det är ändå ingenting mot komplexiteten hos Château La Nerthe 2007 (94424, 319 kronor). La Nerthe är en av Châteauneuf-du-Papes absoluta topproducenter och vinerna innehåller den klassiska blandning av grenache, mourvèdre och cinsault. Och 07an gör ingen besviken! Här finns mogen rund frukt. Här finns kraft och styrka. Här finns örter, läder, tobak och smaker av nötkött och här finns en intensitet och längd som måste upplevas för att man ska förstå vad det handlar om. Drick nu eller spara den i en 5-10 år!

Låt oss fortsätta i södra Frankrike och med ett område som väl knappast är känt för kvalitetsviner: Côtes du Roussillon-Villages. Distriktet ligger söder om Corbières mitt i vad som brukar klumpas i hop som regionen Languedoc-Roussillon. Mas de la Devèze är en ny egendom i underdistriktet Tautavel och granne med den något mer kända producenten Mas Amiel. Ägaren och vinmakaren Olivier Bernstein har på kort tid blivit något av en superkändis för de viner han gör här i söder men också för de dyra superviner han gör i Bourgogne. La Devèze 2007 (94364, 197 kronor) är ett skolboksexempel på den nya våg som gör södra Frankrike till ett av världen mest intressanta vinområden. Blandningen på grenache, syrah och carignan har gett ett vin som är mörkt i färgen och mörkt i doften med björnbär, choklad, örter och fat. Smaken är fyllig och koncentrerad med en angenämt bitter fruktsmak och en lång finish med inslag av tobak. Håll ögonen på Olivier Bernstein!

När vi ändå är inne på dyra superviner så varför inte slänga in en Brunello di Montalcino. Om det finns något vindistrikt i världen som blivit överhajpat så är det just italienska Brunello. Vinerna kan visserligen vara fantastiska men allt för ofta stöter man på trött frukt och hutlösa priser. Brunello di Montalcino Annata 2005 (94359, 299 kronor) från Ciacci Piccolomini d’Aragona är motsatsen till detta. Vinet är visserligen traditionellt i smaken med mörka körsbär, läder, tobak och örter. Men den sköna frukten sjunger i glaset. Om bara all Brunello höll samma klass!

Slutligen två fantastiska vita viner. Gillar du chardonnay så missa inte Macon-Milly-Lamartine Clos du Four 2008 (94370, 165 kronor) eller Catena Alta Chardonnay 2007 (94334, 189 kronor). Den förra smakar urtypiskt för vit bourgogne med en rökigt mineralig doft och fräscha smaker av citrus, smör, mineral och tropisk frukt. Den senare har en mer kraftfull nya världen-stil med smör, fat och tropisk frukt.

Hela tabellen med alla provade viner hittar du här!