Sassicaia och Tignanello är kanske de mest kända – men det var Carmignano som var det första området i Toscana som tillät cabernet sauvignon i sina sangioveseblandningar.
De flesta vinälskare har hört talas om ”supertoscanarna” eller ”superbordsvinerna” från Toscana. Det var och är viner som medvetet bryter mot vinlagstiftningen och blandar in ”otillåtna” druvsorter i sina bästa viner.
Otillåtna är de i meningen att de inte tillåts för de högre eller högsta kvaliteterna i vinlagen och producenterna tvingas alltså klassa ned sina viner till vanliga bordsviner (Vino da Tavola).
Oftast har det handlat om ”franska” druvsorter som cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot och syrah. Druvor som de stelbenta lagstiftarna i Italien har hävdat hotar landets och regionernas särart.
Det ligger förstås något i detta. Faran med de franska/internationella sorterna och flygande vinmakare som reser runt och skapade superviner med till exempel Bordeaux och Bourgogne som förebild är förstås att alla viner görs efter en och samma standardmall. Ut kommer viner som smakar likadant oavsett var de görs i världen. Det gick så långt att man började tala om ”ABC-viner” – en term som stod för ”another bloody chardonnay/cabernet” – och konsumenterna började leta efter nya kickar.
Men när det gäller den italienska vinlagstiftningen så var det nog inte så mycket en rädsla för likriktning som det handlade om utan snarare ren politik. De som skapade superbordsvinerna gjorde det för att göra så bra viner som möjligt – inte för att härma Frankrike. Så sent som på 1990-talet kunde du till exempel inte göra en Chianti på områdets allra bästa druvsort, sangiovese, utan tvingades att blanda in både vita och blå sämre druvor. Många av de första och bästa supertoscanarna var just Chiantiviner gjorda på 100 procent sangiovese och när lagstiftningen sedan ändrades i etapper så kunde producenterna återigen ”höja” kvalitetsbeteckningen på sina viner och de blev Chianti igen.
Supertoscanarna nådde både ryktbarhet och berömmelse och är fortfarande något av en modern vinsuccé. De flesta av de bästa sålde för flera gånger priset av områdenas högst klassificerade viner. Det gick så långt att producenter ombads ”klassa ned” sina bästa viner – detta för att de skulle kunna säljas och det till ett mycket högre pris.
Revolutionen fick till följd att lagstiftningen till slut ändrades. Bland annat skapade man en ny kvalitetsklass, Indicazione Geografica Tipica (IGT), med framförallt liberalare regler vad gäller druvsorter. Och många av de ursprungliga bordsvinerna är i dag IGT-viner.
Första supertoscanaren var Tenuta Guido al Tassos Sassicaia (1968) följt av Antinoris Tignanello (1971) [en bra lista finns här!].
Men det var inte Sassicaia som var först med att gå emot praxis och använda cabernet i sina viner. Långt innan, kanske redan på 1700-talet, hade odlarna i byn Carmignano börjat göra just detta och 1975 fick man den officiella tillåtelsen att blanda in cabernet i sina DOC-viner..
Carmignano är inte alls lika känt som Chianti eller Brunello di Montalcino – men precis som med Vino Nobile de Montepuliciano så förtjänar distriktet en plats i solen. För som bäst är Carmignanovinerna fantastiska.
Området ligger precis norr om Chianti Classico när Florens.
Tyvärr finns det inte många Carmignanoviner att köpa på bolaget – allt som finns är några få buteljer av den Piaggias moderna klassiker Il Sasso och Villa Capezanna 2005. Il Sasso är ett fantastiskt vin – gjort på mestadels sangiovese med hjälp av lite cabernet sauvignon, merlot och canaiolo. Det har fått fantastiska betyg i den italienska vinbibeln Gambero Rosso genom åren.
Nyligen öppnade jag 2004an som ligger och väntar på att nå fulländning. Det var ett mörkt och tätt vin packat med mörk frukt (svarta vinbär, plommon och körsbär) och med inslag av fat och choklad. Cabernetinslaget går igenom men även om syrorna är strama så omsluts de av en rund och härligt solmogen frukt. Vinet är fantastiskt idag men kan förmodligen fortsätta att utvecklas en 5-10 år till.
Jag provade också 2007an i samband med nyheterna i maj. Också det var ett fantastiskt vin koncentrerat med tuffa syror men ändå välbalanserat och fyllt av mörka bär, örter, kryddor, cederträ och körsbärsfrukt. Ett vin i världsklass!
