Uppkorkat

Familjen Mazzei må tillhöra den toscanska vinhistorien men deras viner från egendomen Fonterutoli i Chianti Classico tillhör verkligen den moderna frontlinjen. När de mot slutet av 1990-talet, uppbackade av önologkonsulten Carlo Ferrini, valde att skrota två av sin hyllade viner för att satsa fullt ut på sin Chianti Classico. Och så föddes Castello di Fonterutoli i sin moderna form 1995.

Castello di Fonterutoli är prestigevinet och har ibland betecknats som (och ibland inte) en ”riserva”. Men nu verkar det som om man bestämt sig för att Fonterutoli är andravinet oavsett om Castellon är riserva eller inte. Man gör fortfarande en ”supertoscanare” (vin som görs vid sidan om de gällande bestämmelserna för de bästa vinerna i Toscana)  i Siepi och man har väckt liv i namnet Ser Lapo (supertoscanaren man skrotade mot slutet av 1990-talet) för ett vin som kommer från en ung och lovande vingård. Men Mazzei och Fonterutoli ska ha all cred för att de verkligen satsar på sin Chianti Classico som förstavin.

För en dryg vecka sedan provade jag igenom vingårdens viner. (Det här är del 2 – du kan läsa den förra här!).

Här är mina anteckningar:

Badiola 2009 (75553, 114 kronor)
Om Fonterutoli är andravinet så är det här egendomens instegsvin. En IGT Toscana gjord på 70 procent sangiovese, 20 procent merlot och 10 procent cabernet sauvignon. Vinet har legat 9 månader på franska 225 liters fat (men knappast någon större procent med nya fat).
Ung röd färg och ung röd doft med inslag av röda bär, örter och lite ek. Smaken är full av röda bär (hallon, jordgubbar och körsbär). Ett fruktdrivet vin med liten örtighet i eftersmaken. 3/5p

Fonterutoli Chianti Classico 2009 (32229, 149 kronor)
Andravinet och vanligtvis mycket mycket vin för pengarna. Druvorna kommer från 120 olika lägen (5 vingårdar) runt egendomen och 09an är gjord på 90 procent sangiovese och 10 procent malvasia nero, colorino och merlot som vuxit på mestadels kalkstensdominerad jord. Vinet har fått 12 månader på små franska ekfat (40 procent var nya).

Det har gett ett vin med röd färg och en ung lätt parfymerad och lite rökig/knäckig/rostad doft (faten känns!) och mörka körsbär. Smaken är mycket frisk men välbalanserad med inslag av körbär, örter, fat och choklad. Eken känns mer integrerad i smaken. Lång eftersmak. 4/5p

Ser Lapo 2006 (73864, 189 kronor)
Döpt efter en av Mazzei-familjens anfäder och en gång namnet på en Supertoscanare från Fonterutoli. I dag är det ett nytt vin från en ganska ung vingård som Mazzei kunde köpa 2004. Det här är första årgången av vinet (om informationen på hemsidan stämmer) och det finns planer på att den ska ingå i Castello di Fonterutoli framöver. Det är väl både bra och dåligt – kul att bästa druvorna går till bästa vinet men med det vingårdsmaterial som Mazzei har till förfogande så borde man kunna fortsätta buteljera detta vin som en ”single vineyard”. 90 procent sangiovese och 10 procent merlot. 15-18 dagars urlakning och båda sorterna har fått 12 månader på franska barriquer (225 l och 50 procent nya fat).

Mörkt röd färg. Lit mer dämpad (jfr med Fonterutoli) doft med inslag av mörka bär, mineral, hallon och fat. Medelfyllig, stram och koncentrerad smak med inslag av körsbär, tobak, örter och fat. Bra och lite tuffa syror och en antydan till grön stjälkighet. Lite kärvare än de andra vinerna i uppsättningen men jag gillar det! 4/5p

Castello di Fonterutoli Chianti Classico 2007 (32130, 289 kronor)
En modern klassiker i Chianti Classico. Lika bra som Siepi (och mer klassiskt elegant i uppbyggnaden) och till halva priset! Druvor från de 50 bästa lägena. 85 procent sangiovese och 15 procent cabernet sauvignon och merlot. 15-18 dagars maceration och 16 månader i franska barriquer (60 procent nya).  Sedan slutet av 90-talet tillhör det här vinet de allra bästa i hela Toscana.

Mörk röd färg. Utvecklad doft av mörka bär, körsbär, örter (salvia, rosmarin, mynta, lagerblad) och fat. Medelfyllig till fyllig mycket koncentrerad smak av mörka körsbär, choklad, örter (mynta) och tobak. Lång och välbalanserad eftersmak med bra och lite tuffa syror. Här finns också en liten fräsch stjälkighet och ton av paprika. 4,5/5p

Siepi 2007 (99251, 599 kronor)
När Mazzei skrotade två supertoscanare (gjorda på druvsorter eller druvsammansättningar och/eller lagringstider som inte var godkända för den högsta kvalitetsklassen i Toscana) så behöll man ändå Siepi – också den en modern klassiker som var med och skapade nya vinstilar i Italien på 1990-talet. Första årgången var 1992 och vinet består normalt av 50 procent vardera av sangiovese och merlot från ett ”cru”-läge – det vill säga en enskild (eller del av en enskild) vingård. Merlotdruvorna får 14 dagars urlakning och sangiovesen 16 dagar. Vinet har lagrats 16 (merlot) respektive 18 (sangiovese) månader på 225 liters franska ekfat (70 procent nya).

Vinet har en mörkt tät röd färg. Stor doft av svarta vinbär, mynta, eukalytpus, småkakor och rostade ekfat.  Medelfyllig och koncentrearad smak av mörka bär (svarta vinbär), örter (mynta), fat och lagerblad. Bra och tuffa syror och lång eftersmak. 4,5/5p

Italiensk supertoscanare och fantastisk Barolo. Dessutom riesling av världsklass. Här är månadens bästa och mest prisvärda röda och vita viner!

Månadens mest prisvärda röda

Insoglio del Cinghiale 2008 (92066, 169 kronor)
När Lodovico Antinori sålde Ornellaia till Mondavi-Frescobaldi 2002 skapade han Tenuta di Biserno tillsammans med bordern Piero och världsvinmakaren Michel Rolland. Första årgången producerades 2003. Det här vinet har bara blivit bättre och bättre. Det är en blandning av cabernet franc, merlot och petit verdot. Smaken är fyllig med inslag svarta vinbär, bjärnbär, fat och örter. Det är nästan portvinsaktigt med en lång sträv eftersmak. Jag säger bara wow!

Månadens bästa röda

Barolo Pira Luigi 2006 (95324, 299 kronor)
Luigi Pira blev tydligen kända i USA före Italien. Och om firmans ”vanliga” Barolo är så här bra är det inte så konstigt. Ljust orangeröd i färgen (vem har sagt att koncentrerade viner måste vara svarta?!). Doften är klassisk med rosor, torkad frukt, tobak och örter. I smaken möts vi av en fantastisk koncentration. Röda bär möter torkad frukt, örter, tobak och tobak. Eftersmaken är sammansatt, lång, sträv och härlig. Vilket vin!

Månadens mest prisvärda vita

Willi Schaefer Riesling QbA 2009 (94932, 129 kronor)
Klassisk ung och torr till halvtorr moselreisling från kultförklarade Willi Shaefer som gör några av världens bästa rieslingviner. Det här vinet är friskt koncentrerad i en blommig och fruktdriven stil. Här finns druvor, citrus, äpplen och här finns en så där lång härlig eftersmak som bara riesling är kapabel att erbjuda. Drick nu eller lagra i upp till 5-10 år.

Månadens bästa vita

Forstmeister Geltz Zilliken Saarburg Rausch Riesling Spätlese 2009 (94934, 229 kronor)
Det stod mellan den här och Willi Schaefers Graacher Domprobst. Båda är fantastiska. I det här vinet hittar jag en torr till halvtorr smak packad med citrusmarmelad, botrytis (?), honung och mogen frukt. Lägg till en lång, ung och härlig eftersmak. Lagra i 5-20 år!

Willi Shaefer Graacher Domprobst Riesling Spätlese 2009 (90215, 269 kronor)
Måste ta med det här vinet också. Tydligen har Willi Shaefer bara 4ha vingårdar och med tanke på det här det här rena vrakfyndet. I den unga doften finns blommor, citrus och mineral. Smaken är halvtorr och mycket frisk med en härlig koncentration av citrus, apelsin och lime. Här finns även inslag av rökig mineral och en lång lång eftersmak. Lagra i 5-20 år!

Fler favoriter i marssläppet hittar du här!

Äntligen är det dags för årets första nyhetssläpp på bolaget. Och med monopolets lite konstiga lanseringspolicy är det lyxvinerna som är först ut. Lite senare i februari kommer en vårlansering med viner till mer överkomliga priser. Så håll koll här i Uppkorkat framöver!

Vinerna släpptes redan i tisdags – och tyvärr råkade jag bli sjuk precis då. Därför blev det bara en tabell här i bloggen. Nu kommer smaknoteringarna och förhoppningsvis finns det fortfarande flaskor kvar att köpa! ;) Tyvärr säljs de flesta endast på de gamla specialsortimentsbutikerna i Malmö, Göteborg och Stockholm. Så även om vinerna finns kvar måste de nog tyvärr beställas!

Hett från Spanien

Spanien är hett och distriktet Bierzo och hajpade druvsorten mencia är kanske hetast av alla. Förr brukade distriktet förknippas med lätta, saftiga och syrliga viner. Men med fokus på lägre skördeuttag från mycket gamla menciastockar håller imagen på att förändras. Jag tycker fortfarande att de flesta menciaviner jag har provat har varit lite obalanserade på fruktsyran. De påminner lite om en blandning av frisk barbera och lätt omogen cabernet franc. Länge trodde man också att mencia var släkt med (eller samma druva som) cabernet franc. Därefter har det spekulerats om den är identisk med portugisiska jaen – och enligt åtminstone en DNA-testning är det samma druvsort.

Häftig är den likt förbaskat och hur bra det kan bli visar Petalos 2008 (909121, 139 kronor) från Descendientes de J Palacios. Vinet är dessutom resultatet av ett projekt där Alvaro Palcios ingår – mannen som satte borglömda Priorato på kartan med kultviner som L’Ermita och Finca Dofí. Den här egendomen köpte han i slutet av 90-talet och döpte den efter sin avlidne far. Druvorna till det här vinet kommer från stockar som är mellan 40 och 90 år gamla. I doften hittar jag fat, läder och örter. Smaken är koncentrerad med röda bär, lakrits, örter och tobak. Inte helt olik vinerna från södra Rhône och ganska långt ifrån de flesta Bierzoviner jag provat tidigare.

Ännu bättre är förstås Villa de Corullón 2006 (90118, 329 kronor) från samma producent med en frisk koncentrerad smak av röda bär, läder, peppar, fat och örter. Om du (liksom jag) inte varit helt övertygad om drusvortens mencias förträfflighet – dags att tänka om!

Kiwi pinot noir

Några av de bästa pinot noirvinerna utanför Frankrike görs på Nya Zeeland. Bel Echo Pinot Noir 2008 (90122) kommer från Clos Henri som är en utlöpare av Sancerreproducenten Henri Bourgeois verksamhet. Första vinet gjordes 2003 och kvaliteten är det inget fel på. Här samsas dofter av kaffe, trä, svamp, röda bär och nötter och smaken är eldig och koncentrerad. Vinet håller visserligen 14 procent men det känns inte tungt för att vara en pinot. Istället får du en lång och välbalanserad eftersmak. Drick till fågel och fläskkött!

Italien rules

Italien och det italienska vinundret har jag skrivit mycket om. Men jag har ännu inte skrivit en rad (tror jag i alla fall) om Sardinien – en ö som kanske är Italiens mest undervärderade vinregion. Sardinien har en hel del ”egna” druvsorter och stilar som till exempel fantastiska viner gjorda på druvsorten grenache – här kallade cannonau (Argiolas Turriga är kanske det mest kända och bästa).

Terresicci 2006 (90184, 199 kronor) kommer från ett stort kooperativ, Cantine di Dolianova, som är kända för att göra bra viner. Just det här är en IGT Isole dei Nuraghi och är gjort på druvsorten barbera sarda, dvs Piemontes barbera, men karaktären är ganska långt ifrån druvsortens nordliga palett. Smaken är tät och sträv med mörka bär, örter, mynta och läder. Här finns en koncentration som är ovanlig för barbera och vinet är nästan lite portvinsaktigt i stilen.

Och låt oss fortsätta med Italien! Nu dräller det in en nytt gäng sagolika viner från några av landets allra bästa producenter i både Toscana och Piemonte. Du har förmodligen hört talas om Sassicaia från Tenuta San Guido – vinet som startade revolutionen med franska druvsorter och så kallade supertoscanare! Nu kommer både Sassicaia 2007 (90096, 895 kronor) och andravinet Guidalberto 2008 (90097, 295 kronor) och jag måste säga att i dagsläget är andravinet det klart bättre köpet och det till en tredjedel av priset. Vinet är gjort på 45 procent cabernet sauvignon, 45 procent merlot och 10 procent sangiovese och lagrat i 12 månader på franska och amerikanska 225 liters ekfat. Det här är ett vin med en lite rökig doft av mörka bär (svarta vinbär), örter och fat. Smaken är nästan tjock med inslag av svarta vinbär, björnbär, fat, cederträ och choklad. Och syrorna är inlindade i en mjuk och förförisk frukt.

Sassicaia 2007 känns svalare och mer knuten och mer som en klassisk bordeaux. Gjort på 85 procent cabernet sauvignon och 15 procent cabernet franc som fått 24 månader i små 225 liters franska ekfat (varav en tredjedel var nya). I doften finns kaffe, mörka bär, cederträ, löv och en liten ton av ladugård (som jag alltid förr förknippade med Bordeaux men som kan vara en gynnsam ”defekt” och som blir allt mer ovanlig i dagens mer tekniskt perfekta viner – men mer om detta vid något annat tillfälle) . Smaken är medelfyllig och friskt koncentrerad med mörka bär (svarta vinbär, björnbär), örter, cederträ och syrorna är fint inlindade i frukten. Det är förstås mer ”elegant” men inte så imponerande som det varit tidigare årgångar. Men samtidigt vet jag att det tål att lagra länge. 10 år är inga problem för Sassicaia! Och har du råd så köper du förstås båda två! ;)

Läs mer i min artikel om Sassicaia vs. Ornellaia!

Så till tre andra Toscanska klassiker!

Fattoria di Felsina har sedan 1980-talet varit lite av den moderna chiantins skapare. Felsina var en av få som höll flaggan i topp under de mörka åren då den mesta Chiantin var skit. Nu har många kommit i kapp och några har gått förbi men firman producerar fortfarande fantastiska viner. Framförallt ska man ha en eloge för att de har litat på och fortfarande litar på sangioveses storhet och gör flera av sina prestigeviner med 100 procent sangiovese. Egendomen befinner sig i det sydöstra hörnet av Chianti Classico-zonen och här finns en geografisk och själslig gemenskap till Brunello di Montalcino – ett annat stort vin som görs på enbart sangiovese.

Deras Rancia Riserva 2007 (90062, 295 kronor) är en klassiker som i dag känns lite oldschool i smaken. Här snackar vi klassisk kärv Chianti Classico men med en modern twist (dvs bra fruktkoncentration!). Smaken är sträv, koncentrerad med körsbär, fat, tobak och torkad frukt. Eftersmaken lång och komplex. Men vinet skulle behöva några år i källaren för att rundas av.

Fontalloro 2006 (90063, 339 kronor) är Felsinas supertoscanare och klassad som IGT Toscana. Precis som Rancia Riserva är den gjord på 100 procent sangiovese. Druvorna skördas från tre vingårdar – en i Chianti Classico (Fontalloro/Poggio al Sole) och två i Chianti Colli Senesi (Casalino och Arcidossino). Till skillnad från Rancia får Fontalloro en tid i franska barriquer och vinet har också lite mer fatkaraktär än chiantivinet. Ändå är de väldigt lika. Också här möts vi av en stram och koncentrerad smak av körsbär, fat, örter, cederträ och tobak. Bra men inte riktigt lika bra som Rancia!

Polizianos kutlförklarade Asinone 2007 (90095, 299 kronor) har jag nämnt tidigare här i Uppkorkat när jag skrivit om Polizianos andra viner. Första årgången gjordes 1983 (lustigt nog samma år som både Fontalloro och Rancia såg dagens ljus!). Under bra år görs vinet på 100 procent sangiovese (annars utspädd med lite colorino och/eller merlot) och det får normalt mellan 16-18 månader på franska fat. I 2007an är smaken ännu strävare än hos Felsinas viner men även här finns massor av mörka körsbär med inslag av örter, fat, tobak och choklad. Också detta vin skulle må bra av en 5 år i källaren.

Och nu rör vi oss bland lyxviner och världsklass. Angelo Gaja kan med fog kallas Italiens mest kända vinmakare och viner som backar upp ryktet. Hans Dagromis Barolo 2005 (90109, 459 kronor) är inte något av hans allra mest kända prestigeviner – men det är ändå så där löjligt imponerande med en fyllig superkoncentrerad och supersträv smak av röda bär, torkad frukt, örter, rosor och tobak. Syrorna är verkligen extrema och vinet är ett måste för alla nebbiolofans. Ställ den i kontrast till Gajas IGT Toscana Ca’Marcanda Magari 2007 (90107, 359 kronor) som är en blandning av merlot, cabernet sauvignon och cabernet franc och som fått 12 månader på nya och använda fat. Här är frukten mjukare och yngre i smaken. En stor rund smak av mörka bär och svarta vinbär, örter, fat och choklad lindar in syrorna på ett behagligt sätt.

Missa inte heller Il Bosco Syrah 2007 (90108, 299 kronor) från Tenimenti d’Alessandro som är ett av de bästa vinerna i Italien som är gjort på druvsorten syrah. Vinet kommer från det ganska okända distriktet Cortona sydöst om Siena som blev DOC 1999. Jag har provat vinet tidigare och det är en imponerande korsning av Europa och Nya Världen. Det är svart i färgen och doftar tätt av kakao, kaffe, mosade bär, örter och choklad. Smaken är fyllig och superkoncentrerad med sanslöst mycket mörka bär (björnbär), örter, fat och choklad. Vinet är både runt, tuggbart fruktigt och pepprigt på en och samma gång. Imponerande helt enkelt!