De bästa röda i februari – Spanien och Italien rules

Dela denna artikel

5 februari, 2011 klockan 12:36

Äntligen är det dags för årets första nyhetssläpp på bolaget. Och med monopolets lite konstiga lanseringspolicy är det lyxvinerna som är först ut. Lite senare i februari kommer en vårlansering med viner till mer överkomliga priser. Så håll koll här i Uppkorkat framöver!

Vinerna släpptes redan i tisdags – och tyvärr råkade jag bli sjuk precis då. Därför blev det bara en tabell här i bloggen. Nu kommer smaknoteringarna och förhoppningsvis finns det fortfarande flaskor kvar att köpa! ;) Tyvärr säljs de flesta endast på de gamla specialsortimentsbutikerna i Malmö, Göteborg och Stockholm. Så även om vinerna finns kvar måste de nog tyvärr beställas!

Hett från Spanien

Spanien är hett och distriktet Bierzo och hajpade druvsorten mencia är kanske hetast av alla. Förr brukade distriktet förknippas med lätta, saftiga och syrliga viner. Men med fokus på lägre skördeuttag från mycket gamla menciastockar håller imagen på att förändras. Jag tycker fortfarande att de flesta menciaviner jag har provat har varit lite obalanserade på fruktsyran. De påminner lite om en blandning av frisk barbera och lätt omogen cabernet franc. Länge trodde man också att mencia var släkt med (eller samma druva som) cabernet franc. Därefter har det spekulerats om den är identisk med portugisiska jaen – och enligt åtminstone en DNA-testning är det samma druvsort.

Häftig är den likt förbaskat och hur bra det kan bli visar Petalos 2008 (909121, 139 kronor) från Descendientes de J Palacios. Vinet är dessutom resultatet av ett projekt där Alvaro Palcios ingår – mannen som satte borglömda Priorato på kartan med kultviner som L’Ermita och Finca Dofí. Den här egendomen köpte han i slutet av 90-talet och döpte den efter sin avlidne far. Druvorna till det här vinet kommer från stockar som är mellan 40 och 90 år gamla. I doften hittar jag fat, läder och örter. Smaken är koncentrerad med röda bär, lakrits, örter och tobak. Inte helt olik vinerna från södra Rhône och ganska långt ifrån de flesta Bierzoviner jag provat tidigare.

Ännu bättre är förstås Villa de Corullón 2006 (90118, 329 kronor) från samma producent med en frisk koncentrerad smak av röda bär, läder, peppar, fat och örter. Om du (liksom jag) inte varit helt övertygad om drusvortens mencias förträfflighet – dags att tänka om!

Kiwi pinot noir

Några av de bästa pinot noirvinerna utanför Frankrike görs på Nya Zeeland. Bel Echo Pinot Noir 2008 (90122) kommer från Clos Henri som är en utlöpare av Sancerreproducenten Henri Bourgeois verksamhet. Första vinet gjordes 2003 och kvaliteten är det inget fel på. Här samsas dofter av kaffe, trä, svamp, röda bär och nötter och smaken är eldig och koncentrerad. Vinet håller visserligen 14 procent men det känns inte tungt för att vara en pinot. Istället får du en lång och välbalanserad eftersmak. Drick till fågel och fläskkött!

Italien rules

Italien och det italienska vinundret har jag skrivit mycket om. Men jag har ännu inte skrivit en rad (tror jag i alla fall) om Sardinien – en ö som kanske är Italiens mest undervärderade vinregion. Sardinien har en hel del ”egna” druvsorter och stilar som till exempel fantastiska viner gjorda på druvsorten grenache – här kallade cannonau (Argiolas Turriga är kanske det mest kända och bästa).

Terresicci 2006 (90184, 199 kronor) kommer från ett stort kooperativ, Cantine di Dolianova, som är kända för att göra bra viner. Just det här är en IGT Isole dei Nuraghi och är gjort på druvsorten barbera sarda, dvs Piemontes barbera, men karaktären är ganska långt ifrån druvsortens nordliga palett. Smaken är tät och sträv med mörka bär, örter, mynta och läder. Här finns en koncentration som är ovanlig för barbera och vinet är nästan lite portvinsaktigt i stilen.

Och låt oss fortsätta med Italien! Nu dräller det in en nytt gäng sagolika viner från några av landets allra bästa producenter i både Toscana och Piemonte. Du har förmodligen hört talas om Sassicaia från Tenuta San Guido – vinet som startade revolutionen med franska druvsorter och så kallade supertoscanare! Nu kommer både Sassicaia 2007 (90096, 895 kronor) och andravinet Guidalberto 2008 (90097, 295 kronor) och jag måste säga att i dagsläget är andravinet det klart bättre köpet och det till en tredjedel av priset. Vinet är gjort på 45 procent cabernet sauvignon, 45 procent merlot och 10 procent sangiovese och lagrat i 12 månader på franska och amerikanska 225 liters ekfat. Det här är ett vin med en lite rökig doft av mörka bär (svarta vinbär), örter och fat. Smaken är nästan tjock med inslag av svarta vinbär, björnbär, fat, cederträ och choklad. Och syrorna är inlindade i en mjuk och förförisk frukt.

Sassicaia 2007 känns svalare och mer knuten och mer som en klassisk bordeaux. Gjort på 85 procent cabernet sauvignon och 15 procent cabernet franc som fått 24 månader i små 225 liters franska ekfat (varav en tredjedel var nya). I doften finns kaffe, mörka bär, cederträ, löv och en liten ton av ladugård (som jag alltid förr förknippade med Bordeaux men som kan vara en gynnsam ”defekt” och som blir allt mer ovanlig i dagens mer tekniskt perfekta viner – men mer om detta vid något annat tillfälle) . Smaken är medelfyllig och friskt koncentrerad med mörka bär (svarta vinbär, björnbär), örter, cederträ och syrorna är fint inlindade i frukten. Det är förstås mer ”elegant” men inte så imponerande som det varit tidigare årgångar. Men samtidigt vet jag att det tål att lagra länge. 10 år är inga problem för Sassicaia! Och har du råd så köper du förstås båda två! ;)

Läs mer i min artikel om Sassicaia vs. Ornellaia!

Så till tre andra Toscanska klassiker!

Fattoria di Felsina har sedan 1980-talet varit lite av den moderna chiantins skapare. Felsina var en av få som höll flaggan i topp under de mörka åren då den mesta Chiantin var skit. Nu har många kommit i kapp och några har gått förbi men firman producerar fortfarande fantastiska viner. Framförallt ska man ha en eloge för att de har litat på och fortfarande litar på sangioveses storhet och gör flera av sina prestigeviner med 100 procent sangiovese. Egendomen befinner sig i det sydöstra hörnet av Chianti Classico-zonen och här finns en geografisk och själslig gemenskap till Brunello di Montalcino – ett annat stort vin som görs på enbart sangiovese.

Deras Rancia Riserva 2007 (90062, 295 kronor) är en klassiker som i dag känns lite oldschool i smaken. Här snackar vi klassisk kärv Chianti Classico men med en modern twist (dvs bra fruktkoncentration!). Smaken är sträv, koncentrerad med körsbär, fat, tobak och torkad frukt. Eftersmaken lång och komplex. Men vinet skulle behöva några år i källaren för att rundas av.

Fontalloro 2006 (90063, 339 kronor) är Felsinas supertoscanare och klassad som IGT Toscana. Precis som Rancia Riserva är den gjord på 100 procent sangiovese. Druvorna skördas från tre vingårdar – en i Chianti Classico (Fontalloro/Poggio al Sole) och två i Chianti Colli Senesi (Casalino och Arcidossino). Till skillnad från Rancia får Fontalloro en tid i franska barriquer och vinet har också lite mer fatkaraktär än chiantivinet. Ändå är de väldigt lika. Också här möts vi av en stram och koncentrerad smak av körsbär, fat, örter, cederträ och tobak. Bra men inte riktigt lika bra som Rancia!

Polizianos kutlförklarade Asinone 2007 (90095, 299 kronor) har jag nämnt tidigare här i Uppkorkat när jag skrivit om Polizianos andra viner. Första årgången gjordes 1983 (lustigt nog samma år som både Fontalloro och Rancia såg dagens ljus!). Under bra år görs vinet på 100 procent sangiovese (annars utspädd med lite colorino och/eller merlot) och det får normalt mellan 16-18 månader på franska fat. I 2007an är smaken ännu strävare än hos Felsinas viner men även här finns massor av mörka körsbär med inslag av örter, fat, tobak och choklad. Också detta vin skulle må bra av en 5 år i källaren.

Och nu rör vi oss bland lyxviner och världsklass. Angelo Gaja kan med fog kallas Italiens mest kända vinmakare och viner som backar upp ryktet. Hans Dagromis Barolo 2005 (90109, 459 kronor) är inte något av hans allra mest kända prestigeviner – men det är ändå så där löjligt imponerande med en fyllig superkoncentrerad och supersträv smak av röda bär, torkad frukt, örter, rosor och tobak. Syrorna är verkligen extrema och vinet är ett måste för alla nebbiolofans. Ställ den i kontrast till Gajas IGT Toscana Ca’Marcanda Magari 2007 (90107, 359 kronor) som är en blandning av merlot, cabernet sauvignon och cabernet franc och som fått 12 månader på nya och använda fat. Här är frukten mjukare och yngre i smaken. En stor rund smak av mörka bär och svarta vinbär, örter, fat och choklad lindar in syrorna på ett behagligt sätt.

Missa inte heller Il Bosco Syrah 2007 (90108, 299 kronor) från Tenimenti d’Alessandro som är ett av de bästa vinerna i Italien som är gjort på druvsorten syrah. Vinet kommer från det ganska okända distriktet Cortona sydöst om Siena som blev DOC 1999. Jag har provat vinet tidigare och det är en imponerande korsning av Europa och Nya Världen. Det är svart i färgen och doftar tätt av kakao, kaffe, mosade bär, örter och choklad. Smaken är fyllig och superkoncentrerad med sanslöst mycket mörka bär (björnbär), örter, fat och choklad. Vinet är både runt, tuggbart fruktigt och pepprigt på en och samma gång. Imponerande helt enkelt!

Mer Ricasoli – nu de ”nya” 2007orna

Dela denna artikel

9 januari, 2011 klockan 18:05

Efter att ha bloggat om Castello di Brolio och Casalferro 1999 respektive 2000 – låt oss nörda ner oss ännu mer i Barone Ricasolis viner. Den här gången de lysande 2007orna varav två är helt ”nya” viner.

Jag snackar förstås om Casalferro, Colledilà och Castello di Brolio som lanserades i december och som jag provade då. Vinerna finns fortfarande att köpa på bolaget och 2007 är potentiellt en mycket bra årgång med en varm och torr sommar som övergick i välbehövligt regn och som sedan avslutades med perfekt varmt skördeväder.

”Chianti is a moving target” skrev Hugh Johnson och James Halliday i senaste utgåvan av The Art and Science of Wine. Och det är bara att hålla med. Gårdagens Chiantiviner (och supertoscanare) skiljer sig från dagens som i sin tur kommer att skilja sig från morgondagens. Det är kanske naturligt när ett område ändras så genomgripande som Toscana har gjort de senaste 15-20-åren (både i vingårdarna och vinkällarna) och alla de här tre vinerna är antingen helt nya eller förändrade i jämförelse för några år sedan.

Det mesta om firman och två av vinerna har jag redan sagt i förra inlägget så här är några kortfakta och provningsanteckningarna rätt upp och ner.

Castello di Brolio 2007 (329 kronor)
Ett av mina favoritviner de senaste tio åren. Vinet var från början mer eller mindre 100 procent sangiovese men den här årgången är gjord på 80 procent sangiovese, 10 procent cabernet sauvignon och 10 procent merlot som fått 18 månader på nya små och stora (äldre?) fat.
Mörkt blåröd ogenomtränglig färg. Knuten doft med mörka bär (körsbär), örter och fat. Medelfyllig till fyllig eldig och superkoncentrerad smak av mörka bär, örter, tobak och choklad. Bra och tuffa syror och härlig lite bitter avslutning. Känns ”yngre” och har mer lagringspotential än de två andra. 4,5/5p

Casalferro 2007 (319 kronor)
Casalferro 2006 var fortfarande en blandning av sangiovese och merlot – så det här är första årgången som är 100 procent merlot och därmed ett helt nytt vin.
Mörkt röd färg. Ganska utvecklad doft av örter, körsbär, läder och tobak. Smaken är medelfyllig och stram samt lite ”svalare” än de båda andra vinerna. Här finns inslag av örter, körsbär, choklad tobak och fat. Bra koncentration och bra längd i den något bittra eftersmaken. Casalferro är ändå rundare än Castello di Brolio i smaken. Vinet är ganska långt ifrån Ornellaias Masseto eller Tua Ritas Redigaffi (men det är länge sedan jag provade de vinerna). Och är det verkligen någon som känner att det är 100 procent merlot i en blindprovning? 4+/5p

Colledilà 2007 (319 kronor)
100 procent sangiovese och Ricasolis nya prestigevin. Så vitt jag har kunnat se är det här första årgången av det här vinet. Druvorna kommer från en ”cru” eller en speciell vingårdsplätt på egendomen Brolio och har fått 18 månder på nya små barriquer och större (äldre gissar jag) ekfat.
Ungt Bordeauxröd i färgen (mörkt röd med tunn orange kant). Lite knuten doft med svarta vinbär, mörka körsbär, mynta och örter. Inslag av rostade fat. Medelfyllig koncentrerad smak av mörka bär, örter (mynta) och rostade fat. Inslag av tobak och nötter. Ett bra vin som jag gärna vill prova igen för att kunna bilda mig en bättre uppfattning om dess personlighet. 4/5p

Är du intresserad av Ricasolis viner men tycker att de här tre är på tok för dyra!? Prova då antingen den koncentrerade Brolio Chianti Classico (115 kronor) eller en fantastiska Rocca Guiccarda Chianti Classico Riserva 2007 (139 kronor) som båda representerar allt det som är bra med Chiant Classico i dag!

Mogen Chianti Classico – två gånger Ricasoli!

Dela denna artikel

7 januari, 2011 klockan 08:43

Nytt år och dags att återvända till ett par provningar som aldrig blev nedtecknade här i bloggen. Den första var i våras när jag korkade upp två flaskor från Barone Ricasoli som var 10 och 11 år gamla. Och det är inte ofta jag provar så mogen Chianti.

Barone Ricasoli har en speciell ställning i Chianti och Chianti Classico. Det var Bettino Ricasoli som lade grunden för det moderna Chiantivinet i slutet av 1800-talet som en blandning av sangiovese och canaiolo och ibland också med tillsatser den vita druvsorten malvasia för viner som skulle drickas unga.

Det var detta recept som kom att förvanskas och förändras så att vinlagen till slut krävde en tillsats vita druvor (malvasia men också den långt sämre men högavkastande trebbianon) för all Chianti. Något som ledde till en klar försämring i kvaliteten och till slut förde fram till revolutionen med supertoscanska bordsviner – prestigeviner som stred mot en ålderdomlig lagstiftning och därför inte kunde klassas som Denominazione di Origine Controllata eller Denominazione di Origine Controllata e Garantita (vinlagens högsta klasser). Istället såldes de som Vino da Tavola (den lägsta klassen) eller Indicazione Geografica Tipica (en klassificering som infördes 1992 bland annat för att få bukt med att prestigeviner klassades som just bordsvin).

Firma Ricasoli hade en mindre lyckad efterkrigstid och sålde ut både vinkällaren och namnet Brolio som varumärke (man samarbetade bland annat med jättar som Seagram och australiensiska Hardys). Det var först på 1990-talet som Fransesco Ricasoli köpte tillbaka varumärket och började en omfattande omplanetering och renovering av vinkällaren tillsammans med önologen Carlo Ferrini och Filippo Mazzei. I slutet av 1990-talet (1997 tror jag det var) gjorde man första årgången av Castello di Brolio – firmans ”nya” prestigevin. Och vinerna har glänst ända sedan dess!

Till Castello di Brolio använder man bara de bästa druvorna och vinet får runt en 18 månader på små franska ekfat. Om jag inte missminner mig så var vinet till att börja med mer eller mindre 100 procent sangiovese men nu senast (2007) var det en blandning av 80 procent sangiovese och 10 procent vardera av merlot och cabernet.

Firmans andra högintressanta vin är Casalferro som från början gjordes på sangiovese med en tillsatts av  cabernet sauvignon och/eller merlot görs i dag på 100 procent merlot. Vinet får ungefär samma behandling som Castello di Brolio med 18 månader på små fat.

Jag är inte helt förtjust i förändringen eftersom Castello di Brolio mer eller mindre har blivit Casalferro och Casalferro har blivit något helt annat. Men fortsätter kvaliteten att vara hög så finns det ingen anledning till oro – men det är lite tråkigt att de viner vi provar i dag inte är ”samma vin” som vi provade fem-tio år tidigare.

Men nu tillbaka till två äldre årgångar av de två vinerna: Castello di Brolio 1999 och Casalferro 2000. 1999 var en fantastisk årgång för centrala Italien i klass med 1990 och 1997. Årgång 2000 var generellt lite mer varierad med en het sommar som gav koncentrerade men lite klumpiga (och ibland lite ”kokta”) viner.

Båda vinerna dekanterades i karaff i god tid innan provningen. Jag provade båda vinerna när de släpptes på den svenska marknaden och då var båda helt lysande. Och det jag var mest spänd på var hur de båda utvecklats över tiden.

Castello di Brolio 1999
Ljust röd med orange mognadston.
Nedtonad och lite knuten (?) doft med inslag av kokta grönsaker. Därefter körsbär och fat.
Medelfyllig mogen balanserad smak körsbär, örter och fat. Lång men inte imponerande eftersmak.
(96 procent sangiovese, 4 procent cabernet sauvignon & merlot. 18 månader i franska barriques varav 65 procent var nya.)

Casalferro 2000
Mörkt röd tät färg med tunn orange mognadskant.
Frisk lite kokt doft (igen!). Lätt rökig med inslag av torkad frukt (russin).
Medelfyllig till fyllig koncentrerad fruktig smak med generös frukt och inslag av mörka bär. Men också här känns ett lite ”kokt” inslag.
(75 procent sangiovese + 25 procent merlot som lagrats i 18 månader på fransk ek – inga uppgifter om faten var nya eller gamla.)

Kommentar:
Frågar du mig så har båda de här vinerna sett sina bästa dagar (men så ligger min personliga preferens för viner med som är lite mer sträva och ungdomliga i smaken). Det underliga var att båda två visade upp ”kokta” inslag – någon som man normalt sett hittar i viner vars druvor utsatts för hett och varmt väder. Det hade kanske inte varit så konstigt om jag hade hittat de här inslagen i Casalferro från heta årgången 2000 men att den också återfinns i Castello di Brolio från hajpade 1999 är udda.

På det hela taget verkar det också som om Casalferro klarat sig bättre än Castello di Brolio trots att den senare kommer från en bättre årgång.

Har du erfarenheter av de här båda årgångarna och/eller vinerna? Kommentera gärna här nedanför!

Huvudnyheter