Uppkorkat

Vinerna i vårlanseringen i mars är inte lika inspirerande som de i det exklusiva släppet. Men det innebär inte att det inte finns några riktigt intressanta köp. Riktigt kul är att det kommer ett gäng helt alkoholfria muster gjorda på olika äppelsorter.

Bland mina vinfavoriter finns bland annat en torr furmint från Tokaij, en chardonnay från Jura och en lysande nebbiolo från Piemonte. Så låt oss titta lite närmare på fynden.

Bra alkoholfria alternativ är det ont om – därför är det extra kul att det nu kommer ett gäng riktigt bra helt alkoholfria äppelmuster. Som Kiviks Årets skörd Cox Orange Belle de Boskoop (97003, 33 kronor) med sin friska härliga smak av äpple och mineral och  Äppelmust Ingrid Marie (375 ml) 2011 (90645, 36 kronor) som faktiskt smakar av äppelsorten. Riktigt kul är också att lokala Kullamust Premium Belle de Boskop 2011 (90643, 38 kronor) tillhör fynden med sin lite saftiga smak av mogna äpplen.

Månadens intressantaste vita måste vara Royal Tokaji Furmint Dry 2010 (90608, 99 kronor). Vi är inte direkt bortskämda med torra viner gjorda på furmint – druvsorten som annars ligger bakom de söta vinerna från Tokaij. Det här vinet har en härlig komplexitet med inslag av citrus, smör, bivax och mineral. Här finns också tropisk frukt och en lite bitter finish som gör att det förmodligen kommer att gå utmärkt till en mängd olika rätter på fågel och fisk.

Distriktet Jura i östra Frankrike står för några av landets mest spännande chardonnayviner. Lite nötigare och mer oxiderade i stilen än de som kommer från Bourgogne men de kan vara befriande personliga i stilen när mycket billig chardonnay bara är slätstruken. Côtes du Jura Chardonny 2008 (95062, 99 kronor) har allt det där med en smak av tropisk frukt, citrus, nötter, kokos och fudge. Drick den till anka eller en fisksoppa.

Montepulciano d’Abruzzo står för några av Italiens mest populära viner. Ofta förenar de en inbjudande frukt med en lite bitter kärvhet som också gör att de funkar alldeles utmärkt som matviner. Tajano Montepulciano d’Abruzzo 2010 (90631, 79 kronor) är en blåkopia på stilen. Medelfyllig och ganska koncentrerad sma med mörka bär, örter, fat och en välbalanserad avslutning.

Sydafrika kan du läsa mycket mer om i min artikel om de exklusiva lanseringarna men SAAM Mountain Mourvèdre Malbec 2010 (95052, 79 kronor) i vårlanseringen är en rätt trevlig bekantskap. Det kommer från Paarl norr om Stellenbosch och har en något udda druvblandning på mourvèdre och malbec. Det är ett vin för alla som gillar bäriga och fruktdrivna viner med massor av mörka och röda bär och en angenäm ton av mynta.

Då är Château Montfollet Vieilles Vignes 2009 (90081, 99 kronor) från Bordeaux dess raka motsats. Visst det smakar också mörka bär men smaken är mycket stramare och har en liten örtig och stjälkig ton som kommer med ett svalare klimat. Riktigt mycket Bordaux är det emellertid för pengarna.

Och vi avslutar i Italien. Jag besökt La Spinetta i höstas och nu kommer deras Langhe Nebbiolo La Spinetta 2009 (99230, 189 kronor). Och vilken härlig inkörsport det är till områdets Barolo och Barbarescoviner (till halva priset dessutom!). Smaken är förstås sträv och enormt koncentrerad med röda bär, örter, läder och inslag av kakao och knäck. Dessutom en riktigt lång och intensiv eftersmak. Snacka om en bra introduktion till nebbiolo!

Och gillar du Amarone så missa inte Amarone della Valpolicella Villa Borghetti 2008 (95028, 249 kronor). Här finns lager på lager av söt mörk frukt och toner av choklad, körsbär och mynta. Ett välkommet tillskott mellan de billiga och de riktigt dyra amaronevinerna.

Tabellen med alla vårnyheterna hittar du här!

Tabellen med de exklusiva vinerna hittar du här!

Diskussionerna om så kallat ”naturligt vin” går vidare i sociala medier, här i min blogg och på andra ställen. Oavsett vad man tycker så är det här ett ämne som engagerar folk och jag gissar att ”naturvinerna” kommer att dominera den svenska vindebatten det närmaste halvåret.

Det märktes inte minst i provnignsrummet i torsdags när jag och ett gäng andra journalister provade igenom några ”naturviner”. Ändå är vi inom ”gammalmedia” (dit jag räknar de flesta av oss som fanns i det rummet – även om många i dag har foten i båda gamla och nya medier) på intet sätt först med att diskutera viner som görs med så lite intervention som möjligt.

Bloggare som Ingvar Johansson och Jörgen Andersson på Billigt Vin och Niklas Jörgenssen på Wine Virtuosity har skrivit om fenomenet länge. Och jämfört med till exempel utbudet i Danmark så ligger Sverige rejält efter (2010 hölls en mässa som kallades Fri Vin och med loganen ”Naturlig vin dit gamle svin” i Köpenhamn).

Det handar inte heller om någon helt ny trend, som jag och många andra också har sagt tidigare. Det finns vinmakare av kvalitetsviner som gjort det här i åratal utan att ha brytt sig om att basunera ut sina viner som ”naturliga”. Men det som händer nu är att Systembolaget gör en lansering av ett 20-tal så kallade ”naturviner”. Och för första gången når de här vinerna ut till (eller har i alla fall möjlighet att göra det) till en bredare allmänhet. Och det är riktigt bra.

Ett problem som jag nämnde i min förra artikel är att Systembolaget inte kommer att marknadsföra vinerna som ”naturliga viner”. Så frågan är hur konsumenterna ska få kunskap om de här vinerna (annat än om vi journalister klumpar ihop dem i våra artiklar)? Ett annat är att åtminstone några, kanske flera, av vinerna som lanseras tidigare funnits i sortimentet men då inte kallats ”naturliga viner” (tex vinerna får Domaine Gauby).

Allt detta beror naturligtvis delvis på den begreppsförvirring som råder på området (och som diskuterats på ett bra sätt i kommentarstråden här!). Det blir förstås inte bättre av att ett av de få viner som i torsdagens provning tydligt hade utskrivet ”vin nature” på etiketten – Brocards Chablis Vin Nature 2010 – inte fanns med på listan över ”naturviner” eftersom Brocard inte anser sig vara en producent av ”naturliga” viner.

Som jag sa oven så fortsatte debatterna på sociala medier och jag hade turen att hamna i en tillsammans med Staffan Adin, tidigare assisterande Kategorichef på bolaget, och som var ansvarig för inköpet. Så här säger han om listan när jag frågar honom om kriterierna:

”…listan är baserad på om producenten själva betecknar sig som naturvinsproducent, en del är helt öppna med att de betecknar sig som naturvinsproducenter. Och då enligt de kriterier som olika naturvinsorganisationer ställer upp, b.la. då hur mycket svavel man får använda. I de fall där det har varit oklart hur producenten förhåller sig till naturviner har frågan ställts via den svenska leverantören och i vissa fall som t.ex. Joly så har de varit väldigt tydliga med att de inte vill bli beteckande som naturvinsproducent.”

Så vilka är de vinerna som släpps den 2 april? Här de ”naturviner” (som bolaget kallar dem) som jag fått på en lista plus Brocards vin som jag nämnde här ovanför.

Men den verkar inte vara riktigt komplett och innehåller en del andra småfel – så jag ber att få reservera mig för fel till dess att jag får en ny och mer uppdaterad variant. Jag återkommer inom kort med provningsanteckningar!

Naturviner på bolaget 2 april

Vita viner

• Chablis Vin Nature 2010 (91146, 169 kronor), Chablis, Frankrike, JM Brocard

• Chablis Domaine Pattes Loup 2010 (91155, 199 kronor), Chablis, Frankrike, Domaine Pattes Loup

• Fontansanta Manzonni 2010 (90319, 274 kronor), Vigneti della Dolomiti, Italien, Foradori

• Matassa Blanc 2008 (91156, 295 kronor), VdP des Côtes Catalanes, Domaine Matassa (OBS! Står årgång 2009 i en annan lista)

• Coste di Riavola 2007 (90125, 179 kronor), Langhe, Italien, San Fereolo

Rosé

• Not 2009 (90071, 235 kronor), Friuli-Venezia-Giulia, Italien, Paraschos

Röda viner

• Morgon Cuvée Classique 2010 (91150, 179 kronor), Morgon, Frankrike, Jean Foillard

• Morgon Côte du Py (91151, 249 kronor), Morgon, Frankrike, Jean Foillard

• Morgon Cuvée 3.14 2009 (???, 366 kronor), Morgon, Frankrike, Jean Foillard (ej med på provningen)

• Morgon 2010 (90672, 198 kronor), Morgon, Frankrike, Marcel Lapierre

• Domaine Gauby les Calcinaires Rouge 2010 (91147, 189 kronor), Côtes-du-Roussillon-Villages, Frankrike, Domaine Gauby

• Daomaine Gauby Vieilles Vignes Rouge 2009 (91148, 369 kronor), Côtes-du-Roussillon-Villages, Frankrike, Domaine Gauby

• Matassa Cuvée Romanissa 2009 (91154, 295 kronor), VdP Côtes Catalanes, Frankrike, Domaine Matassa

• Foradori 2009 (91221, 219 kronor), Teroldego Rotaliano, Italien, Foradori

• Dolcetto di Dogliani 2010 (90029, 143 kronor), Dolcetto di Dogliani, Italien, Cascina Corte

• San Fereolo 2001 (90048, 249 kronor), Dolcetto di Dogliani, Italien, San Fereolo

• Barbera 2009 (90034, 178 kronor), Piemonte, Italien, Cascina Corte

• Barolo Serralunga 2007 (90159, 249 kronor), Barolo, Italien, Ferdinando Principiano

• Brunello di Montalcino 2007 (???, 399 kronor), Brunello di Montalcino, Italien, Santa Marica (ej med på provningen)

• Corte Sant’Alda Amarone della Valpolicella 2008 (91139, 499 kronor), Amarone della Valpolicella, Italien, Corte Sant’Alda

Diskutera du också! Gör det antingen under den har artikeln eller i den här tråden:

Det finns inga skyltar som skriker ut dess närvaro. Det finns ingen webbsida som talar om hur du hittar hit. Och skylten på grinden år så liten att du måste stiga ur bilen för att ens kunna läsa namnet Giuseppe Quintarelli. Uppkorkat besökte Quintarelli och Francesco Grigoli på vingården strax utanför Negrar i höstas för att prata om hans och familjens syn på vinframställning.

Ord som ”tradition”, ”familj” och ”ikonisk” brukar flimra förbi i medvetandet när man talar om Quintarelli – en legendarisk producent av Valpolicella och Amarone i Monte Cà Paletta norr om Veneto. Men trots att deras viner är världsberömda så skulle man kunna luras av familjens låga och ödmjuka profil.

Och Francesco Grigoli är lika blygsam som hans viner är djärvt uttrycksfulla. Han gör inget stort nummer av vad de gör i vingården eller i vinkällaren. Nej fokus är satt på slutresultatet och det finns en nästan andlig atmosfär i huset. Du får nästan intrycket att han behandlar sina viner som familjemedlemmar.

– Vi gör vinerna på ett väldigt traditionellt sätt. Det är inget konstigt med det, säger han lågmält.

Det var Francescos morfars far som startade firman på 1920-talet. Men det var hans morfar, den monumentale Giuseppe Quintarelli, som tog vinet från en lokal kändis till världsrykte när han började exportera det till USA på 1950-talet. Quintarelli blev en pionjär och inspiratör för många andra producenter i området och det är svårt att överskatta hans betydelse. Och vinerna är fortfarande standarden mot vilka andra siktar.

Men det har inte bara handlat om att försvara traditionen. Giuseppe Quintarelli var den förste att plantera och göra vin på cabernet franc och cabernet sauvignon i området (druvor som ingår i deras nu klassiska Alzero). Han var också bland pionjärerna när det gällde att göra torr vitt i Valpolicella (Bianco Secco). Och han har också experimenterat med olika tekniker i källaren och i vingården.

I dag omfattar vingårdarsarealen omkring tre hektar runt huset och ytterligare åtta en bit bort – de äldsta stockarna är mellan 40 och 50 år gamla. Och i vingården använder Francesco både den traditionella och moderna uppbindningsmetoder.

– Du vet – det beror på hur de olika vingårdslägena ser ut om om vi behöver skydda druvorna från solen eller inte, säger han.

Druvorna plockas förstås för hand i åtminstone tre omgångar genom vingården. De bästa går till amaronevinet som bara görs bra årgångar. Resten hamnar i deras Valpolicella och de andra vinerna. Valpolicellan görs i en ”ripassostil” där man blandar vanlig valpolicella med druvsaft från delvis torkade druvor och ger vinet en andra jäsning som gör det lite fylligare och rundare i stilen.

– Vi har hållit på med den så kallade ”ripassostilen” i åratal, långt innan den blev kommersiell. Det är har varit en vanlig metod här i Valpolicella och det var ett naturligt och traditionellt sätt att göra vin för min farfar, säger Francesco.

Metoderna i källaren är också traditionella men med en modern twist. Vinerna jäser i rostfritt stål men lagras sedan på trä. Valpolicella- och Amaronevinerna vilar på slavonsk ek i olika storlekar – minst sex år för Valpolicellan och minst åtta år för Amaronen – innan de släpps på marknaden. De aktuella årgångarna är 2002 respektive 2000 för de två vinerna..

– Vi vill inte ha eksmakande viner och vi använder aldrig amerikansk ek (som ju ger mer tydligare eksmak än franska och slavonska fat). Och vi gör bara en Amarone om förutsättningarna är de rätta. 2001 och 2002 gjorde vi till exempel ingen Amarone utan bara vår ”lilla Amarone” Rosso del Bepi – döpt efter morfar Giuseppe.

När Uppkorkat besökte vingården låg amaronedruvorna, corvina, corvinone och rondinella, redan utlagda sedan några veckor på stora träställningar på vinden och torkade. Där får de sedan ligga i runt 90 dagar och tappar upp emot 40 procent av vatteninnehållet vilket gör de extremt socker- och smakkoncentrerade. Och alla har sin roll att spela.

– Corvina och corvinone ger oss smak, kryddor, tanniner (garvsyor) och syror. Rondinella har mindre smak men ger mer färg och arom till det färdiga vinet.

Quintarellis hela produktion är inte större än 40 till 50000 buteljer per år. Hälften säljs i Italien och hälften går på export. Det finns egentligen inga enkla instegsviner. Deras ”vanliga” Valpolicella brukar sälja för runt 500 kronor i Sverige. Amaronen för mycket mer. Men de behöver inga marknadsföringskampanjer för att nå kunderna. Vinerna säljer slut av sig själva.

Och efter att ha provat igenom vinhusets viner så är det inte så svårt att förstå varför. Jag har stött på de som tycker att vinerna är alldeles för muskulösa och koncentrerade i smaken men det finns verkligen en härlig balans mellan frukten, syrorna och alkoholen i alla de jag har provat.

Tidigare i år dog Giuseppe Qintarelli 84 år gammal. Jag föreställer mig dock att hans ande och själ kommer att fortsätta att leva kvar i vinerna från Quintarelli.

Alla provad viner hittar du här!

Smakrika, fruktiga och koncentrerade – men inte utan balans och elegans. Quintarellis viner har en alldeles egen karaktär och naturligtvis finns det en husstil.

Uppkorkat besökte vingården i höstas (läs mer här!). Här är vinerna vi provade

Quintarelli Bianco Secco 2010
En blandning av garganega och trebbiano som bara börs i några få tusen buteljer. Det här är ett aromatiskt och medelfylligt vin med smak av gröna frukter, kryddor och mineraler. Finishen är lång och fokuserad. Ett seriöst och intressant matvin.

Quintarelli Primafiore 2007
Från de yngsta stockarna på egendomen. Det här vinet görs på 50 procent cabernet sauvignon & cabernet franc och 50 procent corvina & corvinone. Det har lagrats två år på stora ekfat. Doften är stor med inslag av svarta vinbär, mörka bär och peppar. Här finns ett lite örtigt/stjälkigt cabernetinslag. Smaken är medelfyllig och fruktdriven med inslag av mörka bär och körsbär. Eftersmaken är harmonisk med välintegrerade mogna tanniner.

Quintarelli Valpolicella 2002
Ett dåligt år enligt Francesco men slutresultatet är ändå lysande. Gjord på samma druvcoctail som deras amarone (corvina, corvinone och rondinella). Hälften av druvorna torkades i två månader innan de pressades och man blandade det med vinet som gjordes av de andra 50 procenten (”vår typ av ripasso” som Francesco kallar det. Det värdiga vinet lagras sedan på stora slavonska ekfat i sex och ett halvt år. Det har gett ett mörkt rött vin med en lockande och parfymerad bouquet av mörka körsbär, kryddor, läder och torkad frukt. Smaken är medelfyllig till fyllig med bra tanniner och syror och lager på lager av mörka körsbär, läder, örter och kryddor. Här finns en riktigt bra kropp och struktur. Kan lagras i ytterligare några år.

Rosso del Bepi 2002 IGT Veneto
Döpt efter smeknamnet på Giuseppe Quintarelli. Bepi görs som en Amarone de år man inte gör sin ”riktiga Amarone”. Men det finns inget andra vins-likt med Bepi. Det har en djup mörk färg och en stor näsa fylld med körsbär, russin, kryddor (mynta, salvia och eucalyptus), läder och choklad. Smaken är fyllig och koncentrerad med inslag av mörka körsbär, torkade frukter och örtkryddor. Syror och tanniner är välintegrerade i frukt- och bärsmakerna och eftersmaken är lång och välbalanserad. Det här är ett överdådigt coh sammetsaktigt vin.

Quintarelli Amarone della Valpolicella 2000
8 år på ekfat i olika storlekar. Det här vinet har en tjock och tät mörkt röd färg. Doften är komplex och parfymaktig med mörka körsbär, mynta, plommon, torkade frukter, örter och läder. I munnen formligen exploderar det med en fyllig och superkoncentrerad smak av mörka bär (mörka körsbär), plommon, läder och kryddor. 11 år gammal har det här vinet fortfarande en ungdomlig struktur med tydliga garvsyror och eftersmaken är nästan otrolig.

Alzero 2000
En ikonisk nyskapelse av Giuseppe Quintarelli på 1980-talet och fortfarande en måttstock för andra i regionen. Första årgången kom 1983 och vinet görs som en cabernet amarone – med druvor som får torka före pressning och vinifiering. Produktionen är mycket liten (några tusen flaskor) och cocktailen består av cabernet franc, cabernet sauvignon och merlot som får runt 8 år i fransk (inte slavonsk) ek. Och resultatet är enastående. Vinet har en mörk bordeauxfärg och saftiga och lite syltaktiga aromer av svarta vinbär, paprika, mörka bär, choklad och mynta. Smaken är medelfyllig till fyllig och fruktdriven med röda vinbär, svarta vinbär, paprika och örter. Det har också den där extra örtiga grönheten/stjälkigheten som ger viner en extra dimension (om det kommer i rätt mängder) och en lång och välbalanserad eftersmak med en touch av tobak.

Recioto della Valpolicella 1997
Det här är ett vin som Quintarelli bara gör vissa år. I princip görs det som en Amarone men man stoppar jäsningen och får ett sött rött vin. Enligt Francesco Grigoli är det här det vinet som är svårast att göra eftersom det är svårt att hitta balansen mellan socker och syror. Vinet har en mörk tät röd färg. Doften är stor och lite parfymlik med inslag av torkad frukt, örter (mynta) och bär. Smaken är fyllig och koncentrerad med inslag av mörka bär, läder, örter, mynta, fat och choklad. Här finns en härlig balans mellan syra och sötma.

Och missade du filmen från vårt besök hos Quintarelli? Ett möte som inte riktigt gick som vi hade hoppats! Här kan du se filmen igen!

Fransmännen brukar snacka om ”terroir” – växtplatsens, mikroklimatets och jordmånens inverkan på druvsort och det färdiga vinet. Uppkorkat har besökt Allegrini och vingården La Poja i Valpolicella på jakt efter den terroir som skapar ett av områdets allra bästa viner.

Få har väl kunnat undgå trenden med Amarone – det starka och fylliga rödvinet från Valpolicella som görs på torkade druvor. Först kom whiskyklubbarna och sedan amaronesällskapen – men även om det inte är världens mest elegant vin så kan bra Amarone vara helt fantastisk.

Amaronevinerna från Valpolicella i Venetien har paradoxalt nog blivit en riktig succcé. De kraftiga, eldiga fruktbomberna är kanske inte vinvärldens mest eleganta skapelser (men kolla in Uppkorkats besök hos Quintarelli för viner som också har finess)  men alla som provat en bra Amarone della Valpolicella vet vilka fantastiska smakexplosioner som vinstilen kan bjuda på.

Men det är lite konstigt att Amarone har blivit så populärt bland svenska konsumenter när starvkinerna är nästan hopplöst omoderna. För vinet har trots allt en alkoholhalt som matchar flera uppspritade viner och påminner en hel del om starkvin i sin struktur även om det är helt torrt.

Amarone görs av druvor (tidigare framförallt corvina, rondinella och molinara och numera corvina, rondinella och corvinone) som skördas sent och sedan får ligga och torka i en tre-fyra månader för att upp emot 40-50 procent av vätskan ska avdunsta och smakerna och sockerhalten koncentreras. Förr gjordes detta på halmmattor ute i vingården eller i vinkällaren men idag sker det oftast i plastbackar i fläktförsedda och fukt- och temperaturreglerade  lagerlokaler där man kan följa processen i minsta detalj. Det man framförallt vill undvika är att druvorna drabbas av röta eller mögel.

Normalt använder man också någon typ av specialjäst eftersom man vill att vinerna ska vara helt torra och utjästa i stilen (och vanliga jästceller brukar dö när druvmusten når en alkoholnivå på 15 procent). Man vill också undvika att jäsningen avstannar (vilket är vanligt när den innehåller höga sockerhalter) – för då bildas otrevliga flyktiga (volatila) syror som ibland kan vara ett problem i vissa viner. Det är inte alls ovanligt med amaroneviner på 15,5 och 16 procent eller mer – vilket gör att amarone ibland blir ett slags mellanting mellan vanliga bordsviner och starkvin. Och efter jäsningen följer ofta också en tids lagring på nya eller gamla ekfat.

Och de goda nyheterna för alla som älskar Amarone är att utbudet är stort. Det finns till exempel fyra amaroneviner i bassortimentet och många fler i det tillfälliga där årgångarna avlöser varandra.

Jag provade min första Amarone tidigt 1990-tal. Det var producenten Masis Serego Alighieri Vaia Armaron (2419, 379 kronor) – ett vin som kommer från en vingård som lär ha köpts av Dante Aligheris son Sergeo 1353. Det var och är ett fantastiskt vin med en koncentrerad nästan tjock och sträv smak av mörka körsbär, choklad, fat och kryddor.

Men hur bra är de andra lite billigare alternativen? Jag testade nyligen igenom de fyra i bassortimentet – och här är mina smaknoteringar!

Ca’ Montini Amarone Classico 2008 (12363, 179 kronor)
En bra inkörsport till Amaroneviner för den som inte provat de tidigare.  Färgen är mörkt röd och det har en lite kryddig doft av röda bär, torkad frukt och läder. Smaken är medelfyllig och lite stram med röda bär, örter, fat och  läder. Inte alls dumt – men man får bättre viner för 179 kronor. Finns på halvbutelj! 3-3,5/5p.

Capitel de’Roari Amarone 2008 (12366, 185 kronor)
Luigi Righettis viner har varit favoriter på bolaget så länge jag kan minnas. Och med det här vinet börjar vi närma oss riktigt bra Amarone. Färgen är mörkt röd och doften vibrerar av kryddor, mosade bär, läder, nötter och körsbär. Smaken är medelfyllig till fyllig med en nästan söt koncentration och ett välintegrerat inslag av fat, nötter och örtrkyddor. Eftersmaken är lång och välbalanserade med bra syror. Finns också på halvflaska! 3,5-4/5p

A Amarone 2008 (12343, 199 kronor)
I Alpa Zetas A Amarone  börjar fatinslaget bli lite mer påtagligt och här har också 5 procent cabernet sauvignon letat sig in i mixen (70 procent corvina och resten rondinella). Färgen är mörkt bordeauxröd och doften är utvecklad med inslag av fat, kryddor nötter, örter, läder och torkad frukt. Smaken är fyllig och eldig med röda och mörka bär, örter, kryddor, fat och choklad. Det är fruktdrivet men med bra syror. Finns också på halvflaska. 4/5p

Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2008 (22350, 269 kronor)
Lite av en klassiker och också ett vin i nya ek-skolan. Mörkt tät röd färg och en utvecklad doft av fat, kaffe, mörka bär och örter. Smaken är fyllig och kraftfull med en ”söt”/fruktdriven bärkoncentration. Här finns både mörka och röda bär, örter fat, torkad frukt, kaffe och choklad. Eftersmaken är lång och intensiv med tuffa syror. Finns också på 1/2-flaska!

Och är du riktigt intresserad av Amarone så missade du förstås inte vårt besök hos Quintarelli!?

Ord som ”tradition”, ”ikonisk” och ”legendarisk” brukar användas som Quintarelli – familjeproducenten vars Valpolicella och Amarone-viner verkligen sätter standarden för en hel region. Uppkorkat besökte familjen i den lilla orten Negrar strax norr Verona i oktober.