Bäst bland nya årgångarna

22 februari, 2013 klockan 12:52

Nya årgångar

Mest pang för pengarna. Mest smak per krona och bästa fyndet. Det är dags att hitta det bästa bland de nya årgångarna.

Läs mer

Vit grenache och bra bubbel – fynden i november

15 november, 2012 klockan 07:27

De är inte många. Men de är bra och prisvärda. Vinterlanseringen innehåller en del intressant som budgetbubbel från Ungern och lyxig Special Club Champagne från Grongnet. Här är alla fynden plus månadens mest prisvärda och månadens bästa viner!

Den 15e november är det dags för Systembolagets vinterlansering. Ännu en gång är fokus på prisvärde och trots att det är ont om berömda namn och vingårdar så finns här ändå en hel del fynd.

Mest överraskande är kanske ungerska Cezar Brut (96066, 79 kronor), från ett land som inte direkt gjort sig känt för moussserande vin, men det här är riktigt trevligt. Vinet har en bred och fruktig smak av äpplen, citrus, fat och rostat bröd och det finns en bra friskhet i frukten. Drick det som en härlig drink eller prova det till fisk och kyckling. Gillar du bubbel ska du inte heller missa R & L Legras Grand Cru Brut Rosé (99480, 349 kronor) med en härlig smak av mogen pinot-frukt, röda bär, nougat och mineral. Men då är priset ju ett helt annat.

Månadens roligaste vita vin måste vara Bellingham Ancient Earth Grenache Blanc 2011 (90099, 89 kronor). Inte bara för att vi är mer vana vid druvsorten greanche röda (eller blå) variant (ni vet den som bland annat dominerar innehållet i vinerna från Châteauneuf-du-pape) utan också för att det kommer från Sydafrika där den sällan syns på etiketterna. Producenten Bellingham har några riktigt bra chenin blanc-viner på bolaget och det här blir ett intressant tillskott. Doften är stor och fruktig med inslag av tropiska frukter, apelsin, citrus och mineral. Smaken är frisk och läcker med toner av citrus, ananas, mineral och fruktpastiller. Drick till kalv, fläsk, fågel samt fisk och skaldjur.

Australiska Hunter Valleys sémillonviner brukar räknas till vinvärldens gömda skatter. Druvsorten har en härligt rökig komplexitet som ofta paras med en härlig friskhet och smakrikedom. Mount Pleasant Elizabeth Semillon 2007 (97064, 99 kronor) har lite av allt det där och det till ett bra pris. Här finns den där rökigheten samt en liten ton av gummi eller vått ylle (i en positiv bemärkelse), mineral och citrusfrukter som borde fungera fantastiskt bra med till exempel grillad fisk.

Bra är också J Hauller & Fils Pinot Gris 2010 (97067, 105 kronor) från Alsace. Vinet har pinot gris-druvans aromatiska och lite kryddiga smak tropisk frukt. Här finns en liten sötma (vinet ligger mellan tort och halvtorrt) som bärs upp av en sammansatt smak som innehåller inslag av botrytis (lanolin, honung, torkade aprikoser/aprikosmarmelad), mineral och petroleum. Drick till en rik fisksoppa.

Cabernet, pinot, syrah och tempranillo i all ära men det som brukar få mitt hjärta att slå lite snabbare är de där druvsorterna som man normalt inte räknar med att de ska ge kvalitetsviner. En sådan är carignan – en arbetshäst i södra Frankrike som sällan nämns i positiva ordalag. Men med lågt skördeuttag och gamla stockar kan carignan ge fantastiska viner. Ballade Carignan Vieilles Vignes 2011 (99478, 80 kronor) från Mas de Lavail är ett exempel på detta. Smaken är koncentrerad och fruktig med inslag av röda och mörka bär, choklad/kakao och örtrkyddor. Det har nästan en lite besk ”jodaktig” ton med inslag av kött och blod – och därför också som gjort för blodiga biffar!

Mencia är en annan druvsort som för en lite dold tillvaro bakom etiktterna på de röda vinerna från Bierzo i Spanien. Baltos 2009 (99218, 89 kronor) har ett riktigt trevligt pris och kommer packat med mörk frukt och en lite stram och kompakt smak med inslag av kryddor och torkad frukt. Gillar du spanska viner så missa inte heller Luis Cañas Gran Reserva 2004 (92033, 199 kronor) från Rioja med sin mogna smak av röda bär, kryddor, fat och med en lång och sammansatt eftersmak. Prova den till kalkon eller grillad kyckling! Tydligen så har Ferran Adria (stjärnkocken från nyligen nerlagda el bulli) valt just vinerna Bodegas Luis Cañas till sin nya restaurang i Barcelona!

Slutligen två riktigt trevliga viner från Italien. Först Vicaras Rubello 2009 (99471, 119 kronor) från Monferrato i Piemonte och som är gjort på en blandning av barbera, nebbiolo och cabernet sauvignon. I doften finns den där lite skarpa nebbiolotonen som ibland för tankarna till nagellack, men också inslag av röda bär, kakao och torkad frukt. Smaken är också den fylld av röda bär och torkad frukt men också med inslag av kryddor och kakao. Avslutningen är tuff med strama syror men helhetsintrycket är riktigt bra.

Då är Torre Melotti 2009 (95031, 149 kronor) från Tenuta Sant’ Antonio (som jag skrivit om tidigare här i Uppkorkat) Venetien lite av dess motsats – saftigare och rundare i smaken. Men koncentrationen är det inget fel på. Här finns massor av röd hallonfrukt men också en bra ryggrad med bra syror och en lite eldig avslutning. Drick det till lagrade ostar!

Tabellen med alla provade viner hittar du här! 

Månadens mest prisvärda

Argiolas Cannonau 2010 (99477, 79 kronor)
Argiolas är producenten bakom hajpade Turriga – ett av de bästa grenachevinerna utanför Frankrike. Och det är också grenache eller cannonau som ligger bakom det här vinet. Smaken är medelfyllig och koncentrerad med en kryddig ton av röda bär, tobak och torkad frukt. Lång eftersmak!

Månadens bästa vin

Grongnet Special Club 2004 (99479, 396 kronor)
Från en familjefirma strax söder om Cöte de Blanc som gör lysande Champagne. Det här är en så kallad Special Club-buteljering – en specialbuteljering som görs av ett gäng odlare som ska reflektera områdets terroir och som väljs ut av en jury. Just den här är gjort på 50 procent chardonnay, 30 procent pinot noir och 20 procent pinot meunier. Och vinet är lysande med en frisk fokuserad smak av citrus, apelsin, nötter, rostat bröd och nötter. Lång härlig eftersmak.

Smakrikt, personligt och härligt i augusti

31 juli, 2012 klockan 10:35

Äntligen! Efter bolagets sommaruppehåll – den första augusti kommer ett hel del nytt och intressant att släppas på den svenska marknaden. Men väntar du på riktiga budgetviner – ja då får du vänta till i september.

Nyheterna i augusti håller rktigt hög klass men baksidan är förstås att de kommer med rätt häftiga prislappar. Fast om man jämför priset med den kvalitet som du får för pengarna så är det här ändå riktigt prisvärda viner. Främst är det kanske de vita vinerna som överraskar och extra kul är att Systembolaget vågat sticka ut hakan och köpa in viner som går lite emot de gängse smaktrenderna. För om du är van vid krispiga lätta och fräscha viner – ja då kommer några av de bästa köpen att slå dig med häpnad.

Jag tänker framförallt på vinerna från Lopéz de Heredia i Rioja. Det kommer tre viner (två vita) från den klassiska bodegan i augusti och det är som vanligt viner som går på tvärs mot gängse normer. I en tid när de flesta gärna vill ha sålt slut årgången innan den ens är klar så låter Lopéz de Heredia sina viner ligga på fat och på flaska i år innan de släpps på marknaden.

Viña Gravonia 2002 (96063, 199 kronor) och Viña Todonia Reserva Blanco 1996 (94185, 299 kronor) är två lysande exempel på hur härligt charmiga och annorlunda de här vinerna kan vara. Den första är närmast en ungdom i sammanhanget och har en lätt till medelfyllig frisk härlig och koncentrerad smak av mogen frukt, citrus, nötter, svamp och fat. Den senare går i samma stil men är kraftfullare och lite mer oxiderad med mer av allt och en lång läcker finish. Och den röda Viña Todonia Gran Reserva 1994 (96061, 599 kronor) är också härlig med smaker och dofter av torkade frukter, svamp, örter och nötter. Smakrikt och välbalanserat men det sistnämnda släpps bara på de tre vinkällarbutikerna i Stockholm, Göteborg och Malmö och priset är lite i det häftigaste laget!

Chenin blanc är en häftig druvsort men även om vi har börjat få lite fler sydafrikanska varianter till bolaget så har det varit ont om bra torr chenin blanc från Loire. Men det blir det ändring på nu när det lanseras inte mindre än fyra viner från en och samma producent i Savènnieres – distriktet som kanske är mest känt för Nicolas Jolys Coulée de Serrant – en fantastisk vingård och ett fantastiskt läge.

Domaine des Baumard är en annan hyllad producent i området som du släpper fyra mycket personliga och intressanta viner. Det är två årgångar av två viner: Clos de Saint Yves Svennières 2008 (92163, 189 kronor) och Clos de Saint Yves Svennières 1982 (92162, 359 kronor) samt Clos du Papillon Savennières 2007 (92166, 245 kronor) och Clos du Papillon Savennières 2000 (92105, 322 kronor). Den första är kanske den mest underliga i nuläget eftersom den domineras nästan helt av en kraftig smak av honung och nötter samt ett litet inslag av gummi. Den andra känns friskare (trots att det är en 82a) med en härlig smak av citrus, honung, ananas, mineral och lite bränt rostat bröd. 2007an av Clos du Papillon är kraftfull med smak av fruktpastiller, rök och mogen frukt. Och årgång 2000 har lite mer av de där gummitonerna som man ibland associerar med chenin men känns också den frisk och fräsch med toner av honung och ananas.

Det här är förstås viner som inte går hem hos alla – men fräckt och gott är det om du gillar smaker som går lite utöver det vanliga!

Månadens mest prisvärda vita måste nog vara nya zeeländska Pegasus Bay Riesling 2009 (97040, 149 kronor) som känns som en mogen tysk riesling med en kraftfull mineralig petruleumaromatisk smak av rieslingfrukt, honung, persikor och citrus. Och producentens Pegasus Bay Sauvignon Semillon 2010 (97039, 149 kronor) är också bra med sin doft och smak av druvskal, krusbär, mineral och bivax.

Tyska Clemens Busch Riesling vom Roten Schiefer 2010 (91238, 179 kronor) var en vinnare redan förra året och ny årgången är också lysande med en ung torr lätt och mycket frisk smak av citrus, mineral , druvor, petroleum och lite flintrök. Vinet känns nästan hårt i nuläget men ge det ett par år och det kommer att blomma ut i mer mogna smaker.

Och på tal om världens bästa druvsort – Weingut Leitz i Rheingau kommer med två fantastiska viner från årgång 2010. Det är Leitz Rüdesheimer Berg Kaisersteinfels Riesling Alte Reben (90654, 299 kronor) och Leitz Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling Alte Reben (90677, 299 kronor) – båda packade med fokuserad och ung rieslingsmak med citrus, en antydan av honung och petroleum, samt mineral. Och du kan förstås lägga till en eftersmak som aldrig tar slut. För ungt? Javisst! Men glöm bort de i några år och du har en fantastisk vinupplevelse framför dig!

Missa inte heller Hamilton Russells underbara Hamilton Russell Chardonay 2010 (97025, 249 kronor) till ett riktigt bra pris (100 kronor under priset i beställninsgsortimentet) med en nyanserad smak av citrus, mineral, rostade fat och smör samt. Tyvärr kännas Anthony Hamilton Russells röda pinot, Hamilton Russell Vineyards Pinot Noir (97027, 279 kronor) inte alls så bra som när jag provade den på vingården i januari.I den flaskan som jag provade nu fanns tyvärr de där lite rökiga och syrliga sydafrikanska tonerna som historiskt sett varit ett problem för Sydafrikanskt vin. Det är underligt – för den 2009a som jag provade på plats var fantastisk (läs mer om det besöket här!). Det blir att prova igen helt enkelt!

Sancerre brukar ofta vara ett lätt friskt och läskande vin men Henri Bourgeois Sancerre Jadis 2009 (99453, 299 kronor) bjuder på en förvånansvärt kraftfull smak av mogna persikor, nektariner, mango och melon. Torr mycket frisk och läskande.

Det släpps två exklusiva champagner i augusti. Den ena är Deutz Blanc de Blancs 2007 (99522, 599 kronor) som är alldeles för ung i nuläget med en nästan hård smak av mineral, citrus och kex. Men Deutz viner brukar öppna upp sig och bli fantastiska med tiden. Då känns Louis Roederer Brut Rosé 2007 (96017, 525 kronor) mycket mer tillgänglig redan nu med sin friska men ändå balanserade stil och inslag av röda bär, mineral, choklad och apelsin.

Bästa bubbelköpet är emellertid Rotari Flavio 2004 (96060, 149 kronor) – en riserva gjord på 100 procent chardonnay (och därmed en blanc de blancs) från Rotari (ägda av Mezzacorona) i Trento i norra Italien som gjort sig känt för prisvärda mousserande viner. Vinet lagras i minst fem år på jästfällningen (vilket är ovanligt) och det märks på de komplexa och utvecklade smakerna av mogen citrusfrukt, rostat bröd och smör. Det är både friskt och runt i smaken på en och samma gång och det är jäkligt mycket bubbel för penarna.

Bland de röda fynden i augusti finns flera italienska viner. Terre Di San Leonardo 2008 (99550, 129 kronor) från suveräna Tenuta San Leonardo i Trentino och Vigneti delle Dolomiti ger massor av vin för pengarna. Här är det en bordeauxblandning i flaskan och det känns på inslagen av svarta vinbär, röda bär, rostad ek och plommon. Bra syror och bra längd i eftesmaken.

Allegrinis Palazzo della Torre 2008 (91248, 149 kronor) är ett vin som går från klarhet till klarhet. Vi besökte det gamla palatset och vingårdarna när Uppkorkat var i Venetien i höstas och Allegrini gör nu allt för att göra det här vinet till ett ”äkta” vingårdsvin med bra koncentration och känsla av växtplatsen. Det är fortfarande ett ”modernt” italienskt vin med massor av smak av mörka bär, choklad och ekfat. Men koncentrationen tilltar för varje årgång och eftersmaken har en lite bitter fräschör. Corvina, rondinella och sangiovese bygger upp grunden i vinet och det lagras 15 månader på franska fat.

Bibi Graetz är konstnären som på tio år har gått från lovande vinmakare till superkändis. I restaurangkretsar har hans viner varit hajpade en längre tid men nu har alla andra en chans att lära känna hans viner lite bättre. I augusti släpps Grilli del Testamatta 2009 (99490, 159 kronor) och i september kommer ytterligare ett vin med det lite snuskiga namnet Soffocone di Vincigliata (läs mer här!). Grilli di Tesetamatta kan kanske räknas som ett ”andravin” till Testamatta och är gjort på 90 procent sangiovese och tio procent vardera av canaiolo och colorino. Jag gissar att det fått en del tid på ny fransk ek och det är mörkt bordeauxrött färgen och doftar lite brunelloaktigt med inslag av fat, röda körsbär och ekfat. Smaken är sträv och stram med röda och mörka bär, örter, kryddor, tobak och avslutningen är lång och sträv. Återigen riktigt mycket vin för pengarna.

VI fortsätter med bra prisvärda röda viner i mellanprisklassen. Bra pinot noir brukar kosta rejält mycket pengar men Rabl Vinum Optimum Pinot Noir 2009 (97034, 159 kronor) och Louis Jadots Beaune Premier Cru 2006 (90118, 179 kronor). Den första kommer från österrikiska Weingut Rabl som gör riktigt bra viner. Den här pinot noiren har kallmacererats i tre dagar innan jäsningen för att sedan lagras i 24 månader på 2-3 år gamla fat efter alkohol- och den malolaktiska jäsningen. Det färdiga vinet doftar skog, mogna röda bär (hallon) och lite ekfat. Smaken är lätt till medelfyllig och frisk med en utvecklad smak av hallon, örter, kryddor och fat! Och eftersmaken är lång och sammetslen.

Louis Jadots Beaune Premier Cru 2006 är egentligen inte så mycket att orda om. Jag ger ofta höga poäng och bra omdömden om producentens viner. För trots storskaligheten håller det mesta riktigt hög klass. Som det här vinet som smakar läckert, saftigt och nervigt av röda bär, svamp, örtkryddor, fat och med ett litet inslag av salmiak.

Augusti är också en riktigt bra månad för den som är på jakt efter Bordeaux. Det släpps sex viner mellan 175 och 375 krornor vilket måste anses som riktigt bra priser. Alla är från årgong 2009 – ännu en av de där årgångarna som har hyllats som ”den bästa någonsin”. Och vinerna är bra – fyllda med mycket frukt, bra syror och bra struktur. Några kan drickas redan nu och de bästa kommer att hålla länge.

Château Fourcas-Hosten 2009 (96051, 175 kronor) från Listrac är ett vin som brukar vara pålitligt och 09an är inget undantag. Doften är klassisk med mörka bär, kaffe, cederträ och fat. Smaken medelfyllig och stramt sträv med kaffe, mörka bär och och trä. Kan behöva något år för att rundas av lite.

 Château Petit Bocq 2009 (96020, 239 kronor) och Château Le Boscq 2009 (96021, 269 kronor) är båda från Saint-Estèphe som ligger norr om Margaux, Saint-Julien och Pauillac. Båda egendomarna är båda nya bekantskaper för mig och de ägs av stora Dourthe men den drivs som egna egendomar i Bordeaux. Och i Petit Bocq’s fall finns den ursprunglia ägaren kvar vid rodret.

Château Petit Bocq 2009 är ett merlot- och cabernet sauvignon-dominerat vin med en mörkt blåröd färg och en koncentrerad smak av mörka bär, blyerts, fat och choklad. Vinet har rätt så tuffas syror och kan med fördel lagras i ytterligare en fem till åtta år. Även Château Le Boscq 2009 känns rätt stram i nuläget men har också den en härlig bärighet med mörka och röda bär och smak/doft av löv, örter, mynta och fat. I båda fallen snackar vi mycket bordeaux för pengarna.

Slutligen två lysande portugiser! Quinta do Vallado har jag skrivit en del om här i bloggen och Quinta do Vallado Touriga Nacional 2009 (94819, 275 kronor) är en ny härlig årgång av vinet som är gjort på 100 procent touriga nacional och som vinifierats i rostfritt stål och sedan lagrats i 16 månader på franska 225 liters ekfat. I doften känns det redan utvecklat med nötter, mynta, mörka bär och torkad frukt. Smaken är däremot stramare och riktigt tuff med mörka bär, torkad frukt, örtkryddor, ek och mynta. Eftersmaken är tuff men välbalanserad och vinet kan behöva något år i källaren.

Det behöver inte Barros Porto Colheita 1982 (95272, 489 kronor) som är ett så kallat colheita portvin. Colheita är till skillnad från tawny port, som är en blandning av olika årgångar som lagras länge på stora ekfat, och vintage port, som är ett årgångsportvin som lagras kortare tid på fat och längre tid på flaska – ett årgångsvin som lagrats länge på fat. Det här vinet är 30 år och känns ändå ungt och fräscht. Doften är stor och innehåller inslag av mynta, knäck, kola, nötter och torkad frukt. Smaken är kraftfull och fylligt söt med en nötig smak av torkad frukt, knäck, brända mandlar, russin och örtkryddor. Smakrikt, välbalanserat och överdådigt gott. Tyvärr släpps vinet bara på vinkällarbutikerna.

Tabellen med alla provade viner hittar du här! 

 

Tenuta Sant Antonio – Amarone i förändring

29 maj, 2012 klockan 20:32

För ett tag sedan gästades Helsingborg av Tenuta Sant’ Antonios italienske export- och marknadsansvarige Aldo Steccanella. Med sig hade han ett gäng intressanta viner från den ganska ”unga” vinproducenten som går från klarhet till klarhet.

Valpolicella och Amarone står vid ett vägskäl. De senaste tio-femton åren har vi sett en trend mot allt mer alkohol, allt mer extrakt och allt mer koncentration. Producenterna har ”skapat” en vinstil och dragit den till sin spets. En spets som inte alltid är så rolig.

Förhoppningsvis har vi nått ändhållplatsen på den vägen. Nu går kvalitetsproducenterna istället mot lite lättare viner (men håll i minnet att det knappast finns någon lätt amarone!) med mindre alkohol, extrakt och syror. Allt för att få ett vin med lite mer drickbarhet – ett vin som kan njutas till mat.

– Vinerna blev för stora och för bittra i smaken. Det blev mer av meditationsviner och det finns det knappast någon marknad för. Vi behöver viner som är mer matvänliga, fräscha och som går att dricka.

– I Verona hade vi dessutom inte någon tradition på att göra ”finare” viner. Det betyder att man har experimenterat en hel del. Det är först på senare tid som producenterna har börjat experminetera med naturlig jäst och kortare apassimento (torknings-) perioder. Inte för att vi inte ville – men för att vi inte visste bättre, säger han.

Det har bland annat betytt att allt fler gått ifrån de fyra månaderna som man förr traditionellt lät druvorna torka innan man pressade dem. Nu handlar det oftare om 85 dagars apassimento – eller torkning av druvorna. Och nu använder man allt oftare naturlig jäst i vineriet och försöker uppnå mer mognad på rankorna genom att låta druvorna hänga kvar längre.

Tenuta Sant’ Antonio står mitt i den här förändringsprocessen. Egendomen startades av bröderna Castagnedi 1989 då man köpte 30 hektar runt Mezzane och som nu har inkorporerats med pappans 20 hektar. I början gjorde man också rätt tuffa viner i den traditionella stilen men nu går Sant Antonio mot allt mer finess och balans. Och som så många andra experimenterar man (jag såg bland annat nyligen att man nu har ett ”svavelfritt” rödvin på sin hemsida!).

En annan trend som är lite mer oroande är de allt billigare amaronevinerna. I Sverige har det börjat dyka upp producenter som gör amarone som inte kostar mer än runt en 100-lapp. Och i Danmark finns exempel på så kallade ”amaroneviner” som kostar mycket mindre än så. Viner som har lite eller inget att göra med de bästa vinerna från området.

– Vi gick från en produktion på 9 miljoner buteljer till 13 miljoner på ett enda år. Och 95 procent av vinet exporterades. Det ledde till en massa dåliga viner.

Men de kvalitetsmedvetna producenterna, stora som små, låter sig förstås inte påverkas av sådant. Stora spelare som Allegrini och Masi, men också små kultförklarade producenter som Quintarelli (”de är i en egen liga” säger Aldo!) har inspirerat många nya producenter inklusive Tenuta Sant’ Antimo.

Och vinerna är riktigt bra. De här röda vinerna provade jag vid Aldos besök (du kan även läsa mer hos importören här!):

Sponsa 2009
Gjord på 50 procent corvina och orvinone, 30 procent cabernet sauvignon och 20 procent Rondinella. Cabernetdruvorna torkas i 30 dagar innan pressningen och lagras i 6 månader på fransk ek. Därefter så lagras det färdiga viner i sex månader på stora gamla fat. Vinet har en röd färg och en stor kryddig doft av röda bär och ett litet inslag av ek. Smaken är frisk och kryddig med röda bär, ek och örter. Ett runt och fruktdrivet vin!

Monte Garbi Valpolicella Superiore Ripasso 2009 (5328, 99 kronor)
Sant’ Antonios ”ripasso” – dvs an Valpolicella som fått en andra jäsning på jästfällningen från ett amaronevin. Druvblandningen består av 70 procent corvina och corvinone samt 30 procent av rondinella, croatina och oseleta i fallande ordning. Vinet fick en andra jäsning på amaronefällningen i oktober och genomgick sedan malolaktisk jäsning och lagrades sammanlagt ett år på 500 liters gamla fat. Vinet har röd färg och en kryddig doft av ek och röda bär. Lite mer knuten än Sponsa. Smaken är stram och koncentrerad med röda bär, torkad frukt, kryddor och ett nyanserat inslag av ek. Lite stramare i stilen än Sponsa.

Amarone della Valpolicella Selezione di Antonio Castagnedi 2008 (28002, 249 kronor)
70 procent corvina, 20 rondinella och 5 procent vardera av oseleta och croatina från 20 till 25-åriga stockar. Vinet har jäst i 25 dagar med hjälp av utvald jäst på tank och har sedan genomgått den malolaktiska jäsningen på 500 liters ekfat. Därefter har det lagrats i två år på ny fransk ek (också den på 500 liter). Mörkt röd. Stor fruktdriven doft med körsbär, torkad frukt, örter och choklad. Medelfyllig och koncentrerad smak av röda bär (körsbär), kryddor, tobak och örter. Lång krispig eftersmak med tuffa syror.

Amarone della Valpolicella Campo dei Gigli 2006 (90371, 499 kronor)
Samma druvblandning som ovan men från i genomsnitt 40 åriga vinstockar. Vinet jäser i öppna träfat och lagras sedan i tre år på 500 liters nya franska ekfat. Mörkt röd färg och en lite mer dämpad doft av mörka bär, choklad, kakao och örter. Fyllig koncentrerad smak av mörka bär, choklad, örter, fat och tobak. Massor av härlig frukt och tuffa syror. Ett mäktigt vin med bra lagringspotential.

Amarone della Valpolicella Campo dei Gigli 2004
Mörkt röd med början till orange kant. Mer utvecklad aromatisk doft med inslag av torkad frukt, örter och en lite oxiderad nötig ton. Medelfyllig kraftfull och örtig smak av röda bär, örter, fat, mynta, tobak och nötter. Mer utvecklad i smaken men fortfarande med bra syror. Lång komplex eftersmak.

 

 

Amarone som hantverk – Quintarelli

18 februari, 2012 klockan 02:26

Det finns inga skyltar som skriker ut dess närvaro. Det finns ingen webbsida som talar om hur du hittar hit. Och skylten på grinden år så liten att du måste stiga ur bilen för att ens kunna läsa namnet Giuseppe Quintarelli. Uppkorkat besökte Quintarelli och Francesco Grigoli på vingården strax utanför Negrar i höstas för att prata om hans och familjens syn på vinframställning.

Ord som ”tradition”, ”familj” och ”ikonisk” brukar flimra förbi i medvetandet när man talar om Quintarelli – en legendarisk producent av Valpolicella och Amarone i Monte Cà Paletta norr om Veneto. Men trots att deras viner är världsberömda så skulle man kunna luras av familjens låga och ödmjuka profil.

Och Francesco Grigoli är lika blygsam som hans viner är djärvt uttrycksfulla. Han gör inget stort nummer av vad de gör i vingården eller i vinkällaren. Nej fokus är satt på slutresultatet och det finns en nästan andlig atmosfär i huset. Du får nästan intrycket att han behandlar sina viner som familjemedlemmar.

– Vi gör vinerna på ett väldigt traditionellt sätt. Det är inget konstigt med det, säger han lågmält.

Det var Francescos morfars far som startade firman på 1920-talet. Men det var hans morfar, den monumentale Giuseppe Quintarelli, som tog vinet från en lokal kändis till världsrykte när han började exportera det till USA på 1950-talet. Quintarelli blev en pionjär och inspiratör för många andra producenter i området och det är svårt att överskatta hans betydelse. Och vinerna är fortfarande standarden mot vilka andra siktar.

Men det har inte bara handlat om att försvara traditionen. Giuseppe Quintarelli var den förste att plantera och göra vin på cabernet franc och cabernet sauvignon i området (druvor som ingår i deras nu klassiska Alzero). Han var också bland pionjärerna när det gällde att göra torr vitt i Valpolicella (Bianco Secco). Och han har också experimenterat med olika tekniker i källaren och i vingården.

I dag omfattar vingårdarsarealen omkring tre hektar runt huset och ytterligare åtta en bit bort – de äldsta stockarna är mellan 40 och 50 år gamla. Och i vingården använder Francesco både den traditionella och moderna uppbindningsmetoder.

– Du vet – det beror på hur de olika vingårdslägena ser ut om om vi behöver skydda druvorna från solen eller inte, säger han.

Druvorna plockas förstås för hand i åtminstone tre omgångar genom vingården. De bästa går till amaronevinet som bara görs bra årgångar. Resten hamnar i deras Valpolicella och de andra vinerna. Valpolicellan görs i en ”ripassostil” där man blandar vanlig valpolicella med druvsaft från delvis torkade druvor och ger vinet en andra jäsning som gör det lite fylligare och rundare i stilen.

– Vi har hållit på med den så kallade ”ripassostilen” i åratal, långt innan den blev kommersiell. Det är har varit en vanlig metod här i Valpolicella och det var ett naturligt och traditionellt sätt att göra vin för min farfar, säger Francesco.

Metoderna i källaren är också traditionella men med en modern twist. Vinerna jäser i rostfritt stål men lagras sedan på trä. Valpolicella- och Amaronevinerna vilar på slavonsk ek i olika storlekar – minst sex år för Valpolicellan och minst åtta år för Amaronen – innan de släpps på marknaden. De aktuella årgångarna är 2002 respektive 2000 för de två vinerna..

– Vi vill inte ha eksmakande viner och vi använder aldrig amerikansk ek (som ju ger mer tydligare eksmak än franska och slavonska fat). Och vi gör bara en Amarone om förutsättningarna är de rätta. 2001 och 2002 gjorde vi till exempel ingen Amarone utan bara vår ”lilla Amarone” Rosso del Bepi – döpt efter morfar Giuseppe.

När Uppkorkat besökte vingården låg amaronedruvorna, corvina, corvinone och rondinella, redan utlagda sedan några veckor på stora träställningar på vinden och torkade. Där får de sedan ligga i runt 90 dagar och tappar upp emot 40 procent av vatteninnehållet vilket gör de extremt socker- och smakkoncentrerade. Och alla har sin roll att spela.

– Corvina och corvinone ger oss smak, kryddor, tanniner (garvsyor) och syror. Rondinella har mindre smak men ger mer färg och arom till det färdiga vinet.

Quintarellis hela produktion är inte större än 40 till 50000 buteljer per år. Hälften säljs i Italien och hälften går på export. Det finns egentligen inga enkla instegsviner. Deras ”vanliga” Valpolicella brukar sälja för runt 500 kronor i Sverige. Amaronen för mycket mer. Men de behöver inga marknadsföringskampanjer för att nå kunderna. Vinerna säljer slut av sig själva.

Och efter att ha provat igenom vinhusets viner så är det inte så svårt att förstå varför. Jag har stött på de som tycker att vinerna är alldeles för muskulösa och koncentrerade i smaken men det finns verkligen en härlig balans mellan frukten, syrorna och alkoholen i alla de jag har provat.

Tidigare i år dog Giuseppe Qintarelli 84 år gammal. Jag föreställer mig dock att hans ande och själ kommer att fortsätta att leva kvar i vinerna från Quintarelli.

Alla provad viner hittar du här!

Quintarellis legendariska viner

18 februari, 2012 klockan 02:15

Smakrika, fruktiga och koncentrerade – men inte utan balans och elegans. Quintarellis viner har en alldeles egen karaktär och naturligtvis finns det en husstil.

Uppkorkat besökte vingården i höstas (läs mer här!). Här är vinerna vi provade

Quintarelli Bianco Secco 2010
En blandning av garganega och trebbiano som bara börs i några få tusen buteljer. Det här är ett aromatiskt och medelfylligt vin med smak av gröna frukter, kryddor och mineraler. Finishen är lång och fokuserad. Ett seriöst och intressant matvin.

Quintarelli Primafiore 2007
Från de yngsta stockarna på egendomen. Det här vinet görs på 50 procent cabernet sauvignon & cabernet franc och 50 procent corvina & corvinone. Det har lagrats två år på stora ekfat. Doften är stor med inslag av svarta vinbär, mörka bär och peppar. Här finns ett lite örtigt/stjälkigt cabernetinslag. Smaken är medelfyllig och fruktdriven med inslag av mörka bär och körsbär. Eftersmaken är harmonisk med välintegrerade mogna tanniner.

Quintarelli Valpolicella 2002
Ett dåligt år enligt Francesco men slutresultatet är ändå lysande. Gjord på samma druvcoctail som deras amarone (corvina, corvinone och rondinella). Hälften av druvorna torkades i två månader innan de pressades och man blandade det med vinet som gjordes av de andra 50 procenten (”vår typ av ripasso” som Francesco kallar det. Det värdiga vinet lagras sedan på stora slavonska ekfat i sex och ett halvt år. Det har gett ett mörkt rött vin med en lockande och parfymerad bouquet av mörka körsbär, kryddor, läder och torkad frukt. Smaken är medelfyllig till fyllig med bra tanniner och syror och lager på lager av mörka körsbär, läder, örter och kryddor. Här finns en riktigt bra kropp och struktur. Kan lagras i ytterligare några år.

Rosso del Bepi 2002 IGT Veneto
Döpt efter smeknamnet på Giuseppe Quintarelli. Bepi görs som en Amarone de år man inte gör sin ”riktiga Amarone”. Men det finns inget andra vins-likt med Bepi. Det har en djup mörk färg och en stor näsa fylld med körsbär, russin, kryddor (mynta, salvia och eucalyptus), läder och choklad. Smaken är fyllig och koncentrerad med inslag av mörka körsbär, torkade frukter och örtkryddor. Syror och tanniner är välintegrerade i frukt- och bärsmakerna och eftersmaken är lång och välbalanserad. Det här är ett överdådigt coh sammetsaktigt vin.

Quintarelli Amarone della Valpolicella 2000
8 år på ekfat i olika storlekar. Det här vinet har en tjock och tät mörkt röd färg. Doften är komplex och parfymaktig med mörka körsbär, mynta, plommon, torkade frukter, örter och läder. I munnen formligen exploderar det med en fyllig och superkoncentrerad smak av mörka bär (mörka körsbär), plommon, läder och kryddor. 11 år gammal har det här vinet fortfarande en ungdomlig struktur med tydliga garvsyror och eftersmaken är nästan otrolig.

Alzero 2000
En ikonisk nyskapelse av Giuseppe Quintarelli på 1980-talet och fortfarande en måttstock för andra i regionen. Första årgången kom 1983 och vinet görs som en cabernet amarone – med druvor som får torka före pressning och vinifiering. Produktionen är mycket liten (några tusen flaskor) och cocktailen består av cabernet franc, cabernet sauvignon och merlot som får runt 8 år i fransk (inte slavonsk) ek. Och resultatet är enastående. Vinet har en mörk bordeauxfärg och saftiga och lite syltaktiga aromer av svarta vinbär, paprika, mörka bär, choklad och mynta. Smaken är medelfyllig till fyllig och fruktdriven med röda vinbär, svarta vinbär, paprika och örter. Det har också den där extra örtiga grönheten/stjälkigheten som ger viner en extra dimension (om det kommer i rätt mängder) och en lång och välbalanserad eftersmak med en touch av tobak.

Recioto della Valpolicella 1997
Det här är ett vin som Quintarelli bara gör vissa år. I princip görs det som en Amarone men man stoppar jäsningen och får ett sött rött vin. Enligt Francesco Grigoli är det här det vinet som är svårast att göra eftersom det är svårt att hitta balansen mellan socker och syror. Vinet har en mörk tät röd färg. Doften är stor och lite parfymlik med inslag av torkad frukt, örter (mynta) och bär. Smaken är fyllig och koncentrerad med inslag av mörka bär, läder, örter, mynta, fat och choklad. Här finns en härlig balans mellan syra och sötma.

Och missade du filmen från vårt besök hos Quintarelli? Ett möte som inte riktigt gick som vi hade hoppats! Här kan du se filmen igen!


Världens mest prisvärda – Allegrinis La Grola

17 mars, 2011 klockan 10:58

Okej glöm La Poja – Allegrinis fantastiska och hajpade vin gjort på druvsorten corvina. Och glöm firmans stora Amaroneviner. Nej det är inte prestigevinerna som ger dig mest vin per krona. Det är La Grola – en modern blandning på corvina och syrah.

Du har säkert hört talas om eller sett vinerna från Allegrini – en av de bästa vinproducenterna i Venetien. Jag har alltid varit ett fan av prestigevinet La Poja som görs på sent skördade druvor från vingården med samma namn (ynka 2,6 hektar) och som förde fram den bortglömda druvsorten corvina i rampljuset. Och La Poja är lysande men den är börjar också bli dyr (drygt 400 kronor flaskan).

Nej frågar du mig så är det firmans andra vingårdsbaserade Valpolicella,  La Grola (42334, 159 kronor) som är deras mest prisvärda vin. Jag har haft vinet som en personlig favorit i snart tio års tid och det är helt klart ett av världens mest prisvärda viner – trots att det kostar 159 kronor.

Vinet är en blandning på 80 procent corvina och 20 procent syrah som vuxit i vingården La Grola. Den omfattar 30 hektar på 310 meters höjd med en ler- och kritblandad jord. De två grundvinerna har lagrats 16 månader var för sig på ekfat och sedan blandats för att få ytterligare 10 månader på flaska. Och nya årgången 2007 är lysande. Den säljs inte som en Valpolicella utan en IGT Veronese!

Vinet har en mörk rödblå färg och en härlig doft av mörka körsbär, choklad, örter och fat. Smaken är intensiv men ändå välbalanserad med mörka bär (körsbär), choklad, vanilj och örter. Lägg till en lång och härlig eftersmak med bra syror. Ett vin som lätt kan lagras i en 3-8 år.

Tycker du att 150 kronor är lite mycket men ändå vill kolla upp druvsorten corvina – prova Corvina Veronoese 2008 (23072, 89 kronor) som ger en bra bild av vad det handlar om med mörka körsbär, fatvanilj och kryddor.

Allegrinis vingård La Grola!

Huvudnyheter