För ett tag sedan gästades Helsingborg av Tenuta Sant’ Antonios italienske export- och marknadsansvarige Aldo Steccanella. Med sig hade han ett gäng intressanta viner från den ganska ”unga” vinproducenten som går från klarhet till klarhet.

Valpolicella och Amarone står vid ett vägskäl. De senaste tio-femton åren har vi sett en trend mot allt mer alkohol, allt mer extrakt och allt mer koncentration. Producenterna har ”skapat” en vinstil och dragit den till sin spets. En spets som inte alltid är så rolig.

Förhoppningsvis har vi nått ändhållplatsen på den vägen. Nu går kvalitetsproducenterna istället mot lite lättare viner (men håll i minnet att det knappast finns någon lätt amarone!) med mindre alkohol, extrakt och syror. Allt för att få ett vin med lite mer drickbarhet – ett vin som kan njutas till mat.

– Vinerna blev för stora och för bittra i smaken. Det blev mer av meditationsviner och det finns det knappast någon marknad för. Vi behöver viner som är mer matvänliga, fräscha och som går att dricka.

– I Verona hade vi dessutom inte någon tradition på att göra ”finare” viner. Det betyder att man har experimenterat en hel del. Det är först på senare tid som producenterna har börjat experminetera med naturlig jäst och kortare apassimento (torknings-) perioder. Inte för att vi inte ville – men för att vi inte visste bättre, säger han.

Det har bland annat betytt att allt fler gått ifrån de fyra månaderna som man förr traditionellt lät druvorna torka innan man pressade dem. Nu handlar det oftare om 85 dagars apassimento – eller torkning av druvorna. Och nu använder man allt oftare naturlig jäst i vineriet och försöker uppnå mer mognad på rankorna genom att låta druvorna hänga kvar längre.

Tenuta Sant’ Antonio står mitt i den här förändringsprocessen. Egendomen startades av bröderna Castagnedi 1989 då man köpte 30 hektar runt Mezzane och som nu har inkorporerats med pappans 20 hektar. I början gjorde man också rätt tuffa viner i den traditionella stilen men nu går Sant Antonio mot allt mer finess och balans. Och som så många andra experimenterar man (jag såg bland annat nyligen att man nu har ett ”svavelfritt” rödvin på sin hemsida!).

En annan trend som är lite mer oroande är de allt billigare amaronevinerna. I Sverige har det börjat dyka upp producenter som gör amarone som inte kostar mer än runt en 100-lapp. Och i Danmark finns exempel på så kallade ”amaroneviner” som kostar mycket mindre än så. Viner som har lite eller inget att göra med de bästa vinerna från området.

– Vi gick från en produktion på 9 miljoner buteljer till 13 miljoner på ett enda år. Och 95 procent av vinet exporterades. Det ledde till en massa dåliga viner.

Men de kvalitetsmedvetna producenterna, stora som små, låter sig förstås inte påverkas av sådant. Stora spelare som Allegrini och Masi, men också små kultförklarade producenter som Quintarelli (”de är i en egen liga” säger Aldo!) har inspirerat många nya producenter inklusive Tenuta Sant’ Antimo.

Och vinerna är riktigt bra. De här röda vinerna provade jag vid Aldos besök (du kan även läsa mer hos importören här!):

Sponsa 2009
Gjord på 50 procent corvina och orvinone, 30 procent cabernet sauvignon och 20 procent Rondinella. Cabernetdruvorna torkas i 30 dagar innan pressningen och lagras i 6 månader på fransk ek. Därefter så lagras det färdiga viner i sex månader på stora gamla fat. Vinet har en röd färg och en stor kryddig doft av röda bär och ett litet inslag av ek. Smaken är frisk och kryddig med röda bär, ek och örter. Ett runt och fruktdrivet vin!

Monte Garbi Valpolicella Superiore Ripasso 2009 (5328, 99 kronor)
Sant’ Antonios ”ripasso” – dvs an Valpolicella som fått en andra jäsning på jästfällningen från ett amaronevin. Druvblandningen består av 70 procent corvina och corvinone samt 30 procent av rondinella, croatina och oseleta i fallande ordning. Vinet fick en andra jäsning på amaronefällningen i oktober och genomgick sedan malolaktisk jäsning och lagrades sammanlagt ett år på 500 liters gamla fat. Vinet har röd färg och en kryddig doft av ek och röda bär. Lite mer knuten än Sponsa. Smaken är stram och koncentrerad med röda bär, torkad frukt, kryddor och ett nyanserat inslag av ek. Lite stramare i stilen än Sponsa.

Amarone della Valpolicella Selezione di Antonio Castagnedi 2008 (28002, 249 kronor)
70 procent corvina, 20 rondinella och 5 procent vardera av oseleta och croatina från 20 till 25-åriga stockar. Vinet har jäst i 25 dagar med hjälp av utvald jäst på tank och har sedan genomgått den malolaktiska jäsningen på 500 liters ekfat. Därefter har det lagrats i två år på ny fransk ek (också den på 500 liter). Mörkt röd. Stor fruktdriven doft med körsbär, torkad frukt, örter och choklad. Medelfyllig och koncentrerad smak av röda bär (körsbär), kryddor, tobak och örter. Lång krispig eftersmak med tuffa syror.

Amarone della Valpolicella Campo dei Gigli 2006 (90371, 499 kronor)
Samma druvblandning som ovan men från i genomsnitt 40 åriga vinstockar. Vinet jäser i öppna träfat och lagras sedan i tre år på 500 liters nya franska ekfat. Mörkt röd färg och en lite mer dämpad doft av mörka bär, choklad, kakao och örter. Fyllig koncentrerad smak av mörka bär, choklad, örter, fat och tobak. Massor av härlig frukt och tuffa syror. Ett mäktigt vin med bra lagringspotential.

Amarone della Valpolicella Campo dei Gigli 2004
Mörkt röd med början till orange kant. Mer utvecklad aromatisk doft med inslag av torkad frukt, örter och en lite oxiderad nötig ton. Medelfyllig kraftfull och örtig smak av röda bär, örter, fat, mynta, tobak och nötter. Mer utvecklad i smaken men fortfarande med bra syror. Lång komplex eftersmak.