Mer BS till FS – Brooklyn Local och Oppigård Indian

Dela denna artikel

17 augusti, 2012 klockan 13:05

I förra bloggposten här i Uppkorkat skrev jag kort om vad som gäller för att ett vin, ett öl eller en annan dryck ska kvala in från beställningssortimentet till det ordinarie och fasta sortimentet som finns i butikerna.Här följer nu några fler fynd som gjort just det under den senaste tiden.

Brooklyn Local 1 (1630, 79 kronor för 750 ml) är ett av de senaste ölen från det berömda Brooklynbryggeriet i New York. Ölet är gjort på humle och malt från Tyskland, socker från Mauritius och öljäst från Belgien och det har fått en andra jäsning på flaska. Färgen är orange-gul och det har en stor fruktig och lite syrlig jästig doft med inslag av torkad frukt, citrus och örter, Smaken är frisk och jästigt syrlig med massor av torkad frukt och bra brödig ton och en lätt sötma i eftersmaken. Ett riktigt bra öl helt enkelt!

Oppigårds Inndian Tribute (1415, 20,90 kronor) är inte heller dum och sägs vara en hyllning till Indien. Bryggeriet beskriver den som en amerikansk India Pale Ale gjord med amerikansk humle. Smaken är också rejält bitter och besk med bra humleton och massor av torkad frukt och honung. Varken den här eller den förra är väl något för den som vill ha snälla och lite runda ölsorter – men gillar du att testa nya öl så måste du naturligtvis prova dem!

Jag kommer ihåg när vinstilen ”ripasso” fortfarande var helt okänd och Masi återupplivade den gamla metoden att ge en vanlig Valpolicella en andra jäsning tillsammans med jästfällningen från ett amaronevin. Numera ser man ordet ”ripasso” på var och varannan butelj och det är lätt att bli lite trött på de där runda körsbärs- och russintonerna som processen ofta ger. Men därmed inte sagt att de kan vara riktigt bra.

Och bra är R Ripasso 2010 (2356, 99 kronor) från Alpha Zeta som också gör en bra amarone. Det här vinet är en Valpolicella Superiore som fått en andra jäsning med torkade druvor i januari efter skörden (en ny tolkning av ripassometoden). Och det har lagrats i ett år på fransk ek av olika storlek efter det. Det har gett ett runt och relativt fylligt vin med inslag av mörka bär, örter och russin. Javisst det är lite insmickrande men det har också en lite stram och örtig avslutning som gör det till ett bra matvin.

 

 

Tenuta Sant Antonio – Amarone i förändring

Dela denna artikel

29 maj, 2012 klockan 20:32

För ett tag sedan gästades Helsingborg av Tenuta Sant’ Antonios italienske export- och marknadsansvarige Aldo Steccanella. Med sig hade han ett gäng intressanta viner från den ganska ”unga” vinproducenten som går från klarhet till klarhet.

Valpolicella och Amarone står vid ett vägskäl. De senaste tio-femton åren har vi sett en trend mot allt mer alkohol, allt mer extrakt och allt mer koncentration. Producenterna har ”skapat” en vinstil och dragit den till sin spets. En spets som inte alltid är så rolig.

Förhoppningsvis har vi nått ändhållplatsen på den vägen. Nu går kvalitetsproducenterna istället mot lite lättare viner (men håll i minnet att det knappast finns någon lätt amarone!) med mindre alkohol, extrakt och syror. Allt för att få ett vin med lite mer drickbarhet – ett vin som kan njutas till mat.

– Vinerna blev för stora och för bittra i smaken. Det blev mer av meditationsviner och det finns det knappast någon marknad för. Vi behöver viner som är mer matvänliga, fräscha och som går att dricka.

– I Verona hade vi dessutom inte någon tradition på att göra ”finare” viner. Det betyder att man har experimenterat en hel del. Det är först på senare tid som producenterna har börjat experminetera med naturlig jäst och kortare apassimento (torknings-) perioder. Inte för att vi inte ville – men för att vi inte visste bättre, säger han.

Det har bland annat betytt att allt fler gått ifrån de fyra månaderna som man förr traditionellt lät druvorna torka innan man pressade dem. Nu handlar det oftare om 85 dagars apassimento – eller torkning av druvorna. Och nu använder man allt oftare naturlig jäst i vineriet och försöker uppnå mer mognad på rankorna genom att låta druvorna hänga kvar längre.

Tenuta Sant’ Antonio står mitt i den här förändringsprocessen. Egendomen startades av bröderna Castagnedi 1989 då man köpte 30 hektar runt Mezzane och som nu har inkorporerats med pappans 20 hektar. I början gjorde man också rätt tuffa viner i den traditionella stilen men nu går Sant Antonio mot allt mer finess och balans. Och som så många andra experimenterar man (jag såg bland annat nyligen att man nu har ett ”svavelfritt” rödvin på sin hemsida!).

En annan trend som är lite mer oroande är de allt billigare amaronevinerna. I Sverige har det börjat dyka upp producenter som gör amarone som inte kostar mer än runt en 100-lapp. Och i Danmark finns exempel på så kallade ”amaroneviner” som kostar mycket mindre än så. Viner som har lite eller inget att göra med de bästa vinerna från området.

– Vi gick från en produktion på 9 miljoner buteljer till 13 miljoner på ett enda år. Och 95 procent av vinet exporterades. Det ledde till en massa dåliga viner.

Men de kvalitetsmedvetna producenterna, stora som små, låter sig förstås inte påverkas av sådant. Stora spelare som Allegrini och Masi, men också små kultförklarade producenter som Quintarelli (”de är i en egen liga” säger Aldo!) har inspirerat många nya producenter inklusive Tenuta Sant’ Antimo.

Och vinerna är riktigt bra. De här röda vinerna provade jag vid Aldos besök (du kan även läsa mer hos importören här!):

Sponsa 2009
Gjord på 50 procent corvina och orvinone, 30 procent cabernet sauvignon och 20 procent Rondinella. Cabernetdruvorna torkas i 30 dagar innan pressningen och lagras i 6 månader på fransk ek. Därefter så lagras det färdiga viner i sex månader på stora gamla fat. Vinet har en röd färg och en stor kryddig doft av röda bär och ett litet inslag av ek. Smaken är frisk och kryddig med röda bär, ek och örter. Ett runt och fruktdrivet vin!

Monte Garbi Valpolicella Superiore Ripasso 2009 (5328, 99 kronor)
Sant’ Antonios ”ripasso” – dvs an Valpolicella som fått en andra jäsning på jästfällningen från ett amaronevin. Druvblandningen består av 70 procent corvina och corvinone samt 30 procent av rondinella, croatina och oseleta i fallande ordning. Vinet fick en andra jäsning på amaronefällningen i oktober och genomgick sedan malolaktisk jäsning och lagrades sammanlagt ett år på 500 liters gamla fat. Vinet har röd färg och en kryddig doft av ek och röda bär. Lite mer knuten än Sponsa. Smaken är stram och koncentrerad med röda bär, torkad frukt, kryddor och ett nyanserat inslag av ek. Lite stramare i stilen än Sponsa.

Amarone della Valpolicella Selezione di Antonio Castagnedi 2008 (28002, 249 kronor)
70 procent corvina, 20 rondinella och 5 procent vardera av oseleta och croatina från 20 till 25-åriga stockar. Vinet har jäst i 25 dagar med hjälp av utvald jäst på tank och har sedan genomgått den malolaktiska jäsningen på 500 liters ekfat. Därefter har det lagrats i två år på ny fransk ek (också den på 500 liter). Mörkt röd. Stor fruktdriven doft med körsbär, torkad frukt, örter och choklad. Medelfyllig och koncentrerad smak av röda bär (körsbär), kryddor, tobak och örter. Lång krispig eftersmak med tuffa syror.

Amarone della Valpolicella Campo dei Gigli 2006 (90371, 499 kronor)
Samma druvblandning som ovan men från i genomsnitt 40 åriga vinstockar. Vinet jäser i öppna träfat och lagras sedan i tre år på 500 liters nya franska ekfat. Mörkt röd färg och en lite mer dämpad doft av mörka bär, choklad, kakao och örter. Fyllig koncentrerad smak av mörka bär, choklad, örter, fat och tobak. Massor av härlig frukt och tuffa syror. Ett mäktigt vin med bra lagringspotential.

Amarone della Valpolicella Campo dei Gigli 2004
Mörkt röd med början till orange kant. Mer utvecklad aromatisk doft med inslag av torkad frukt, örter och en lite oxiderad nötig ton. Medelfyllig kraftfull och örtig smak av röda bär, örter, fat, mynta, tobak och nötter. Mer utvecklad i smaken men fortfarande med bra syror. Lång komplex eftersmak.

 

 

Amarone som hantverk – Quintarelli

Dela denna artikel

18 februari, 2012 klockan 02:26

Det finns inga skyltar som skriker ut dess närvaro. Det finns ingen webbsida som talar om hur du hittar hit. Och skylten på grinden år så liten att du måste stiga ur bilen för att ens kunna läsa namnet Giuseppe Quintarelli. Uppkorkat besökte Quintarelli och Francesco Grigoli på vingården strax utanför Negrar i höstas för att prata om hans och familjens syn på vinframställning.

Ord som ”tradition”, ”familj” och ”ikonisk” brukar flimra förbi i medvetandet när man talar om Quintarelli – en legendarisk producent av Valpolicella och Amarone i Monte Cà Paletta norr om Veneto. Men trots att deras viner är världsberömda så skulle man kunna luras av familjens låga och ödmjuka profil.

Och Francesco Grigoli är lika blygsam som hans viner är djärvt uttrycksfulla. Han gör inget stort nummer av vad de gör i vingården eller i vinkällaren. Nej fokus är satt på slutresultatet och det finns en nästan andlig atmosfär i huset. Du får nästan intrycket att han behandlar sina viner som familjemedlemmar.

– Vi gör vinerna på ett väldigt traditionellt sätt. Det är inget konstigt med det, säger han lågmält.

Det var Francescos morfars far som startade firman på 1920-talet. Men det var hans morfar, den monumentale Giuseppe Quintarelli, som tog vinet från en lokal kändis till världsrykte när han började exportera det till USA på 1950-talet. Quintarelli blev en pionjär och inspiratör för många andra producenter i området och det är svårt att överskatta hans betydelse. Och vinerna är fortfarande standarden mot vilka andra siktar.

Men det har inte bara handlat om att försvara traditionen. Giuseppe Quintarelli var den förste att plantera och göra vin på cabernet franc och cabernet sauvignon i området (druvor som ingår i deras nu klassiska Alzero). Han var också bland pionjärerna när det gällde att göra torr vitt i Valpolicella (Bianco Secco). Och han har också experimenterat med olika tekniker i källaren och i vingården.

I dag omfattar vingårdarsarealen omkring tre hektar runt huset och ytterligare åtta en bit bort – de äldsta stockarna är mellan 40 och 50 år gamla. Och i vingården använder Francesco både den traditionella och moderna uppbindningsmetoder.

– Du vet – det beror på hur de olika vingårdslägena ser ut om om vi behöver skydda druvorna från solen eller inte, säger han.

Druvorna plockas förstås för hand i åtminstone tre omgångar genom vingården. De bästa går till amaronevinet som bara görs bra årgångar. Resten hamnar i deras Valpolicella och de andra vinerna. Valpolicellan görs i en ”ripassostil” där man blandar vanlig valpolicella med druvsaft från delvis torkade druvor och ger vinet en andra jäsning som gör det lite fylligare och rundare i stilen.

– Vi har hållit på med den så kallade ”ripassostilen” i åratal, långt innan den blev kommersiell. Det är har varit en vanlig metod här i Valpolicella och det var ett naturligt och traditionellt sätt att göra vin för min farfar, säger Francesco.

Metoderna i källaren är också traditionella men med en modern twist. Vinerna jäser i rostfritt stål men lagras sedan på trä. Valpolicella- och Amaronevinerna vilar på slavonsk ek i olika storlekar – minst sex år för Valpolicellan och minst åtta år för Amaronen – innan de släpps på marknaden. De aktuella årgångarna är 2002 respektive 2000 för de två vinerna..

– Vi vill inte ha eksmakande viner och vi använder aldrig amerikansk ek (som ju ger mer tydligare eksmak än franska och slavonska fat). Och vi gör bara en Amarone om förutsättningarna är de rätta. 2001 och 2002 gjorde vi till exempel ingen Amarone utan bara vår ”lilla Amarone” Rosso del Bepi – döpt efter morfar Giuseppe.

När Uppkorkat besökte vingården låg amaronedruvorna, corvina, corvinone och rondinella, redan utlagda sedan några veckor på stora träställningar på vinden och torkade. Där får de sedan ligga i runt 90 dagar och tappar upp emot 40 procent av vatteninnehållet vilket gör de extremt socker- och smakkoncentrerade. Och alla har sin roll att spela.

– Corvina och corvinone ger oss smak, kryddor, tanniner (garvsyor) och syror. Rondinella har mindre smak men ger mer färg och arom till det färdiga vinet.

Quintarellis hela produktion är inte större än 40 till 50000 buteljer per år. Hälften säljs i Italien och hälften går på export. Det finns egentligen inga enkla instegsviner. Deras ”vanliga” Valpolicella brukar sälja för runt 500 kronor i Sverige. Amaronen för mycket mer. Men de behöver inga marknadsföringskampanjer för att nå kunderna. Vinerna säljer slut av sig själva.

Och efter att ha provat igenom vinhusets viner så är det inte så svårt att förstå varför. Jag har stött på de som tycker att vinerna är alldeles för muskulösa och koncentrerade i smaken men det finns verkligen en härlig balans mellan frukten, syrorna och alkoholen i alla de jag har provat.

Tidigare i år dog Giuseppe Qintarelli 84 år gammal. Jag föreställer mig dock att hans ande och själ kommer att fortsätta att leva kvar i vinerna från Quintarelli.

Alla provad viner hittar du här!

Quintarellis legendariska viner

Dela denna artikel

18 februari, 2012 klockan 02:15

Smakrika, fruktiga och koncentrerade – men inte utan balans och elegans. Quintarellis viner har en alldeles egen karaktär och naturligtvis finns det en husstil.

Uppkorkat besökte vingården i höstas (läs mer här!). Här är vinerna vi provade

Quintarelli Bianco Secco 2010
En blandning av garganega och trebbiano som bara börs i några få tusen buteljer. Det här är ett aromatiskt och medelfylligt vin med smak av gröna frukter, kryddor och mineraler. Finishen är lång och fokuserad. Ett seriöst och intressant matvin.

Quintarelli Primafiore 2007
Från de yngsta stockarna på egendomen. Det här vinet görs på 50 procent cabernet sauvignon & cabernet franc och 50 procent corvina & corvinone. Det har lagrats två år på stora ekfat. Doften är stor med inslag av svarta vinbär, mörka bär och peppar. Här finns ett lite örtigt/stjälkigt cabernetinslag. Smaken är medelfyllig och fruktdriven med inslag av mörka bär och körsbär. Eftersmaken är harmonisk med välintegrerade mogna tanniner.

Quintarelli Valpolicella 2002
Ett dåligt år enligt Francesco men slutresultatet är ändå lysande. Gjord på samma druvcoctail som deras amarone (corvina, corvinone och rondinella). Hälften av druvorna torkades i två månader innan de pressades och man blandade det med vinet som gjordes av de andra 50 procenten (”vår typ av ripasso” som Francesco kallar det. Det värdiga vinet lagras sedan på stora slavonska ekfat i sex och ett halvt år. Det har gett ett mörkt rött vin med en lockande och parfymerad bouquet av mörka körsbär, kryddor, läder och torkad frukt. Smaken är medelfyllig till fyllig med bra tanniner och syror och lager på lager av mörka körsbär, läder, örter och kryddor. Här finns en riktigt bra kropp och struktur. Kan lagras i ytterligare några år.

Rosso del Bepi 2002 IGT Veneto
Döpt efter smeknamnet på Giuseppe Quintarelli. Bepi görs som en Amarone de år man inte gör sin ”riktiga Amarone”. Men det finns inget andra vins-likt med Bepi. Det har en djup mörk färg och en stor näsa fylld med körsbär, russin, kryddor (mynta, salvia och eucalyptus), läder och choklad. Smaken är fyllig och koncentrerad med inslag av mörka körsbär, torkade frukter och örtkryddor. Syror och tanniner är välintegrerade i frukt- och bärsmakerna och eftersmaken är lång och välbalanserad. Det här är ett överdådigt coh sammetsaktigt vin.

Quintarelli Amarone della Valpolicella 2000
8 år på ekfat i olika storlekar. Det här vinet har en tjock och tät mörkt röd färg. Doften är komplex och parfymaktig med mörka körsbär, mynta, plommon, torkade frukter, örter och läder. I munnen formligen exploderar det med en fyllig och superkoncentrerad smak av mörka bär (mörka körsbär), plommon, läder och kryddor. 11 år gammal har det här vinet fortfarande en ungdomlig struktur med tydliga garvsyror och eftersmaken är nästan otrolig.

Alzero 2000
En ikonisk nyskapelse av Giuseppe Quintarelli på 1980-talet och fortfarande en måttstock för andra i regionen. Första årgången kom 1983 och vinet görs som en cabernet amarone – med druvor som får torka före pressning och vinifiering. Produktionen är mycket liten (några tusen flaskor) och cocktailen består av cabernet franc, cabernet sauvignon och merlot som får runt 8 år i fransk (inte slavonsk) ek. Och resultatet är enastående. Vinet har en mörk bordeauxfärg och saftiga och lite syltaktiga aromer av svarta vinbär, paprika, mörka bär, choklad och mynta. Smaken är medelfyllig till fyllig och fruktdriven med röda vinbär, svarta vinbär, paprika och örter. Det har också den där extra örtiga grönheten/stjälkigheten som ger viner en extra dimension (om det kommer i rätt mängder) och en lång och välbalanserad eftersmak med en touch av tobak.

Recioto della Valpolicella 1997
Det här är ett vin som Quintarelli bara gör vissa år. I princip görs det som en Amarone men man stoppar jäsningen och får ett sött rött vin. Enligt Francesco Grigoli är det här det vinet som är svårast att göra eftersom det är svårt att hitta balansen mellan socker och syror. Vinet har en mörk tät röd färg. Doften är stor och lite parfymlik med inslag av torkad frukt, örter (mynta) och bär. Smaken är fyllig och koncentrerad med inslag av mörka bär, läder, örter, mynta, fat och choklad. Här finns en härlig balans mellan syra och sötma.

Och missade du filmen från vårt besök hos Quintarelli? Ett möte som inte riktigt gick som vi hade hoppats! Här kan du se filmen igen!


Huvudnyheter