Saint Jean du Barrouxs många ansikten

21 maj, 2011 klockan 07:00

Jag sa det redan när jag startade den här bloggen – och jag säger det igen: Franska södern är hett och blir bara hetare! Karaktärsfulla druvsorter, kraft och styrka från det varma klimatet och producenter som gör moderna viner men som smakar allt annat än modernt likriktat.

En av dessa är Philippe Gimel som för två veckor sedan gästade Klippan och Bjärhus gårdsbutik för andra året i rad. För ett år sedan var han och hans egendom Saint Jean du Barroux helt okända för mig (och de flesta andra). 16,5 hektar (14,5 hektar med vin) 300-400 meter upp på Mont Ventouxs och angränsande distrikt som Gigondas, Vacqueyras och Beaumes-de-Venice. Vingården sköts dessutom enligt ekologiska principer.

Sedan dess har det hänt en del. Och du kan läsa mer om Saint Jean du Barroux här:

En kultvinmakare i Klippan

SJB – En hyllning till blandningen

SJBs två nykomlingar

och alla artiklar hittar du i den här söksträngen!

2003 var första årgången av Saint Jean du Barrouxs viner. Nu finns det dessutom två nykomlingar i stallet – en Micro Climate och Saint Jean du Barroux Rosé. Vi fick dessutom prova nya ågångar av La Source (som tidigare hette No 4) och L’Argile (som tidigare hette Oligocène) och återknyta bekantskapen med La Pierre Noire (som tidigare hette No 5).

SJB La Montagne 2008
Det här är andra årgången av SJBs vita som jag provar. Vinet är en blandning av grenache blanc, bourboulenc och clairette som naturligtvis handskördats med lågt skördeuttag – 25hl/ha. Tre fjärdedelar vinifierades i tank och den sista fjärdedelen i ekfat. Förra årgången (2007) av det här vinet var ett brett frukigt och kryddigt vin med tropiska fruktsmaker. Den här gången känns vinet friskare och fräschare!
Gul färg. Doft av citrusblommor, lime, mynta, grapefrukt och mineral. Frisk, koncentrerad smak av blommor, lime, bivax, honung och örter. Inslag av grapefrukt, mineral och bra längd på eftersmaken.

SJB La Rosé 2010
Philippe har velat göra rosé så länge han har gjort vin och han har försökt de senaste fyra åren. Men eftersom sockerhalten är så hög och höstklimatet är så svalt i SJB så har han inte lyckats få vinet att jäsa klart i tid. Men i år lyckades han. 1400 liter grenache och 60 liter cinsault har gett 1388 buteljer rosé (så den lär bli svår att få tag på!). Vinet har ett nästan osannolikt ph-värde för en rosé – ph 3.05 – vilket är i klass med några av de friskaste vita vinerna (till exempel tysk riesling). Och det känns! Normalt ska roséviner konsumeras så fort som möjligt – men det här vinet vore intressant att lagra en 3-10 år!
Vinet har en svagt rosa färg och en frisk lätt parfymerad doft av citrus, lime, röda bär (jordgubbar), torkad frukt och kola. Smaken är mycket frisk och koncentrerad med en kritig mineralton, röda bär (jordgubbar), citrus och kola. Här finns också en lång härlig uppfräschande eftersmak med inslag av jordgubbar.

SJB La Source 2008
Tidigare kallad No 4 eller The Danish Cuvée – nu kallad La Source efter vattenkällan som finns på ägorna. Det här är Philippe Gimels ”enklaste” vin – dvs det som är gjort för snabbast konsumtion. Lågt skördeuttag på 30 hl/ha och en mix av grenache, carignan och cinsault. 100 procent avstjälkning och 7 dagars maceration. 2,5 års lagring på tankar och vinet buteljerades 18 februari i år. Det här är ett vin som kan drickas nu eller lagras i 3-5 år.
Röd färg och en liten knuten doft av mörka bär, fudge/kola, örter och ladugård. Medelfyllig och koncentrerad smak av mörka bär, choklad, örter och tobak. Bra syror som känns integrerade i frukten och lång nästan söt och fruktdriven eftersmak. Känns mer öppen, rundare och fylligare än 2006an som jag provade för ett år sedan.

SJB l’Argile 2006
Vinet som först hette Oligocène har fått ta namn efter den vattenbevarande lerjorden l’Argile. Blandningen består av grenache, syrah, carignan och cinsault som avstjälkades till 75 procent och som fått skalmacerera i 12 dagar. Skördeuttaget är låga 20 hl/ha. Jäsning och lagring har skett i tankar av cement och emalj. Jag har tidigare provat både 2004 och 2005 som båda varit enastående! 2006 är minst lika bra!
Mörk röd färg. Kryddig doft med mörka bär, örter, fudge, mineral, tobak och choklad. Lite ”hot and dusty” (kännetecken för grenache!). Medelfyllig, stram/sträv och koncentrerad smak med bär, torkad frukt, provencalska örter/garrigues och choklad. Tuff garvsyra som är inlindad i söt frukt. Suverän längd i eftersmaken med örter och peppar.

SJB Micro Climat 2009
I princip 100 procent grenache från en liten del av SJB där druvorna nådde en exceptionell mognad. Druvorna skördades i mitten av oktober och enligt Philippe var de inte lika koncentrerade som druvorna till La Pierre Noire – men de hade en ”crazy maturity”. De var större och innehöll mer socker helt enkelt. Druvorna vinifierades separat och när några av Philippes vänner tyckte att han borde buteljera den som ett särskilt vin. ”Jag tycker att det här är helt galet – men alla verkar älska vinet!”, säger han. Och visst är det ett extremt vin med en alkoholstyrka på 16-17 procent. Det här är något för alla er som älskar Amarone!
Röd färg. I doften nästan lite av maceration carbonique-toner. Här finns också inslag av röda bär, russin/fikon och dadlar. Definitivt lite av den där ”heta och dammiga” tonen som grenache kan ha. Smaken är fyllig, nästan söt och eldig med en koncentrerad smak av röda bär, örter, peppar, läder och torkad frukt. Lång eldig eftersmak!


SJB La Pierre Noire 2006
SJB no 5 har blivit La Pierre Noire och det är vin som nu hyllas av vinkritiker världen över (vinet har fått 94 poäng av Robert Parker). 85 procent grenache och 15 procent syrah skördades den 8e september och ett skördeuttag på 15 hl/ha. 25 procent av klasarna avstjälkades och vinet fick 18 dagars skalmaceration. Det här är Philippes flaggskepp och ett vin som kan lagras i 10-20 år eller mer. ”My grenache is darker an more tannic than my syrah”, säger Philippe. Och La Pierre Noire är verkligen ett exempel på hur bra viner man kan göra på grenache!
Mörkt röd färg. Stor och sammansatt doft av mörka bär, örter, fudge, choklad, tobak och läder. Fyllig superkoncentrerad smak av mörka bär, provencalska örter, tobak, choklad och läder. Rejäla men välinlindade och välintegrerade syror som omges av söt frukt. Lång komplex eftersmak.

Läs också vad Ingvar Johansson skriver om vinerna i bloggen Billigt Vin!

Dela

Saint Jean du Barrouxs två nykomlingar

7 maj, 2011 klockan 12:49

Ekologisk odling, fokus på grenache och inga ekfat så långt ögat når. Philippe Gimels Saint Jean du Barroux lyckas ligga helt rätt i tiden genom att han gör sin egen grej.

Han var lite av en ”rising star” redan när jag träffade honom för första gången för lite över ett år sedan (här hittar du allt som jag skrivit SJB). Men Philippe Gimel var knappast känd i några större kretsar. Om någon så var det bloggaren Ingvar Johansson på bloggen Billigt Vin som ”upptäckte” SJB här i Sverige – en liten egendom på 16,5 hektar (12,5 är planterade med vin) i Ventoux i södra Frankrike.

Sedan dess har det hänt en hel del. 94 poäng av Robert Parker, världens mest inflytelserike vinskribent, för toppvinet La Pierre Noire har förstås gjort sitt. Nu kan amerikanerna inte få nog av hans viner och vinkonsumenterna i Kina har börjat visa intresse. Så risken är att vi i Europa snart inte får se skymten av en flaska.

Men det handlar inte bara om vinet. Philippe Gimel är en hårt arbetande och outtröttlig ambassadör för sina egna och södra Frankrikes viner. Han är ständigt på resa för att marknadsföra sina egna viner men också sprida kunskap om bra vin och dryckeskultur. Och i går fredag gästade han åter Sverige och Bjärhus Gårdsbutik utanför Klippan.

– Många franska vinodlare ser det som tortyr att behöva berätta något om vad de gör. Om du frågar om de vinifierar sina druvor separat så svarar de ”javisst”. Sedan gör de precis tvärtom i vinkällaren!, säger han och skrattar.

Philippe har en helt annan attityd. Han helt öppen med hur han gör sina viner. Det är lite ”Nya Världen” över den inställningen – men i en värld där allt fler vinkonsumenter vill veta mer om det de dricker (var, hur, när ända ner på micronivå) så ligger det förstås helt rätt i tiden. Han förordar kunskap istället för grumlig mystik.

För ett år sedan hade han fyra viner på marknaden. Nu har det tillkommit två – och båda provade jag så sent som igår. Den första är en rosé!

– Jag har velat göra ett rosévin sedan jag började. Men problemet är att jag har ett så svalt klimat att det inte hinner jäsa färdigt i tid. För att ett rosé ska funka måste det buteljeras i mars. Annars är det för sent för säsongen.

– Mitt vita vin som håller på och jäser nu har fortfarande 50 gram restsocker per liter kvar! Andra brukar kyla ner jästankarna för att hålla jästemperaturerna i schack. Jag får värma dem för att jäsningen ska kunna börja!

Det andra är vad som skulle kunna kallas för en supercuvée – en Micro Climate. Vin från en liten del av vingården med ett extremt mikroklimat och druvor med extrem mognad. Resultatet blev ett vin med 16-17 procent alkohol och en rund russinlik fruktighet. Inte helt olik en Amarone.

Men det är inte en supercuvée i amerikansk blockbusterstil. Här finns tillstymmelse till ny ek och det är inget försök att göra ett ”bästa” vin.

– Jag experimenterar. Jag tycker att det här är helt galet – men folk älskar den. Jag kommer att göra olika typer av viner när jag känner för det och om jag tycker att det är intressant. Jag hade vänner som tyckte att jag borde buteljera den här tanken separat. Det var kul helt enkelt, säger Philippe Gimel.

Och hur smakar vinerna? Håll utkik här i Uppkorkat! Utförliga smaknoteringar kommer inom kort!

Dela

SJB Oligocene 2005 – älska grenacheblandningar

22 april, 2011 klockan 10:07

Älskar du också grenache? Du vet den där bespottade druvsorten som är stor i södra Frankrike och i Spanien men som alltid behandlats lite styvmoderligt. Nu verkar det som om grenache har fått lite av en ny vår! Inte minst tack vare viner som SJB Oligocéne.

Till och med i Rioja, där man tidigare sett ner på garnacha till förmån för tempranillo, verkar en del framsynta producenter omvärdera druvsorten som ger viner med hög alkohol, ganska ljus färg, men med en kryddig och lite ”het” och komplex smakpalett.

För alla oss som vet att grenache utgör stommen i Châteaneuf-du-Pape har det aldrig varit någon tvekan. Men nyckeln till grenache framgång ligger i lågt skördeuttag! Och ofta mår druvsorten bra av att användas och blandas med andra sorter som cinsault, syrah och carignan.

Jag har tidigare skrivit en hel del om Saint Jean du Barroux och Philippe Gimels fantastiska grenacheblandningar här i Uppkorkat. Nu för några dagar sedan fick jag ett tillfälle att öppna SJB Oligocéne 2005 igen. Vinet har sedan dess döpts om och heter nu SJB l’Argile – men det är samma härliga vin.

75 procent grenache, 15 syrah och 5 procent vardera av cinsault och carignan. Lågt skördeuttag med 20 hl/ha och 12 dagar skalmaceration (urlakning av skalen i druvmusten). Därefter 1,5 års lagring i cementtankar och alltså ingen ny ek (dvs oldschool!)

Färgen är fortfarande mörkt blåröd.
Direkt efter att vinet hällts på karaff möts jag av en stor doft av bär (röda och mörka), jordgubbar, lakrits, något rökigt (fudge – kola), örter och läder.
Smaken är först medelfyllig-fyllig och lite stram med mörka bär, choklad, örter, nötkött och torkad frukt. Bra koncentration i eftersmaken.
Efter en timme karaff är doften lite ”dammigare” (en het och lite dammig grusväg – ett av grenachedruvans karaktärsdrag)  och rökigare – och här finns mer mosade bär, nötkött och tobak.
Smaken öppnar upp sig och går åt mer mogna röda bär, nötter, torkade frukter, örter (provencalska) och inlag av salmiak. Lång koncentrerad och lite stram eftersmak.

Det här vinet kommer med största sannolikhet att fortsätta utvecklas åtminstone en 3-5 år till!

Dela

Hugo vs. SJB nr 5 – garageviner och kärlek till grenache

9 september, 2010 klockan 12:30

Sommaren var fylld av många härliga vinupplevelser och en av dessa kom inte oväntat under ett besök i Åkersberga. Själv hade jag tagit med mig en flaska av Philippe Gimels fantastiska Saint Jean du Barroux nr 5 2006 som vi pitchade mot Domaine Calvet-Thunevins Hugo – ett modernt kultvin. Och vilken match det blev!

Domaine Thunevin-Calvet startade som ett samarbete mellan Jean Luc Thunevin och Jean-Roger Calvet så sent som 2001. Den förre är känd som en av de mest inflytelserika ”garagisterna” i Bordeaux. Thunevin var inte först men det han gjorde med Château Valandraud blev lite av standarden för garagerörelsen som svepte över den högra stranden av Gironde under 1990-talet. Superkoncentrerade viner från okända eller speciellt utvalda jordplättar i St Emilion och Pomerol – gjorda med extremt låga skördeuttag och som fick massor av ny ek och extra lång urlakning för att få ut så mycket extrakt som möjligt.

Jean-Roger Calvet är kanske inte lika känd men också han har en gedigen bakgrund som vinodlare från familjen Calvet i Maury i södra Frankrike. Det var när Jean-Roger tog över familjens egendom med ambitionen att göra storartad grenache à la Châteauneuf-du-Pape som äventyret började.

Tillsammans har de skapat en egendom på omkring 65 ha och man gör flera olika viner – bland dem den massiva Hugo – en Côtes du Roussillon (ja - Côtes du Roussillon är hett!) som består av 60 procent grenache, 30 procent carignan och 10 procent syrah. Skördeuttaget är lågt (20 hl/ha) och vinet får normalt en 18 månader på ny ek. Produktionen är på blygsamma 5000 flaskor och vinet buteljeras ofiltrerat.

Hugo är alltså ett vin som är gjort i en lite nya världen inspirerad stil och därför var det extra kul att prova den mot Philippe Gimels Saint Jean du Barroux nr 5 som är lite mer oldschool. Även SJB nr 5 är gjord med på i huvudsak grenache (85 procent + 15 procent syrah) och skördeuttaget är ännu lägre än för Hugo (15 hl/ha). 5an har dessutom inte sett skymten av ek.

Så hur gick matchen? Allt är förstås en fråga om smak. Personligen har jag en förkärlek för mer klassiska smaker där man tydligt känner var vinet kommer från (terroir) men båda vinerna är fantastiska.
Smaknoteringarna följer här:

Domaine Calvet-Thunevin Hugo 2003
Mörk blåröd opak färg.
Stor doft av mörka bär (björnbär, svartavinbär…), fat och mynta. Nästan portvinsaktig i stilen.
Superkoncentrerad fyllig smak av mörka bär, fat och choklad. Lång koncentrerad eftersmak. Helt klart nya världen inspirerad men det hade varit omöjligt att säga var vinet kom från i en blindprovning.

4,5/5p

Saint Jean du Barroux nr 5 2006
Röd färg med blå kant.
Stor sammansatt doft som växer i glaset. Här finns röda och mörka bär, örter, tobak och nötkött.
Medelfyllig till fyllig koncentrerad smak av röda bär, örter och tobak. Lång komplex och intensiv eftersmak med välintegrerade tanniner. Mer oldschool och utan skymten av ny ek och med en klar känsla av terroir!

4,5+/5p

Dela

September del 2 – Piemonte och franska södern

2 september, 2010 klockan 13:33

Det blev väldigt mycket syrah/shiraz i förra bloggposten (och i papperstidningen) om nyheterna i september. Tyvärr fanns det inte plats för alla fantastiska och spännande viner – men här i Uppkorkat gör det ju ingenting. Vi kör bara vidare och den här gången med lite mer fokus på Frankrike och Italien. De vita fynden kommer i ett senare blogginlägg.

Gillar du Piemonte och druvsorterna barbera eller nebbiolo – missa i så fall inte de här höjdarna. Barbera d’Alba Franco Molino 2007 (94431, 125 kronor) och Barolo Marcenasco 2006 (94496, 343 kronor). Den första representerar områdets lite mer tillgängliga sida med en lite funkig doft (dvs. inte helt ren) av trä, bär och örter och en smak som blandar röda coh mörka bär med fat och örter. Och tillgänglig och tillgänglig! Den långa eftersmaken är stram och sträv – och alltså inget för mesar! Barolon är förstås ännu strävare och kärvare. Doften är härlig med inslag av kakao, läder, torkad frukt, tobak och örter. Smaken medelfyllig och superkoncentrerad med inslag av rosor, torkad frukt, örter och fat. Ett måste för alla som gillar stilen – men vill du ha mjuka viner är detta inget för dig!

Södra Frankrike är hett – ja både i bokstavlig och mer bildlig betydelse. Jag vet att jag tjatar om det – men det är få andra områden som på samma sätt kombinerar solmogen frukt med en lite stramare och mineralig smakrikedom. Ta Ventoux - ett område som för inte så länge sedan inte producerade något vin värt att notera (åtminstone inte något som nådde utanför Frankrike). Idag håller några egendomar på att sätta Ventoux på kartan. Distriktet fantastiska förutsättningar (kolla in mina artiklar om Saint Jean du Barroux här!) och jag är övertygad om att vi kommer att dricka mer och mer viner från Ventoux.

Château Pesquié Quintessence 2007 (94495, 169 kronor) är ett lysande exempel på vad Ventoux kan erbjuda. Egendomen har upprepade gånger fått höga poäng av vingurun Robert Parker och det är lätt att förstå varför. 80 syrah (syrah igen alltså!) och 20 procent grenache (från stockar som är över 50 år gamla) som vuxit på en höjd av 230-250 meter har gett ett vin som är koncentrerat rökig i smaken med inslag av mörka bär, kött, örter och fat. Stramt och strävt – men rundare än till exempel en Barolo eftersom syrorna backas upp av en rund och härlig smak.

Faugères heter en liten appellation (ursprungbetecknat område) i Coteaux du Languedoc i departementet Herault. Familjen Barral på Domaine Leon Barral har 20 hektar vinodlingar med mycket gamla stockar. Domaine Leon Barral Jadis 2007 (94481, 234 kronor) är gjort på 40-60-åriga vinstockar och bladningen består av 50% carignan, 40% syrah och 10% grenache. Det har gett ett tätt och fylligt vin med en fantastisk koncentration. Mörka bär möter fat, örter, tobak och nötkött. Eftersmaken är låååång och läcker.

Vi fortsätter i söder. Rhône ligger Uppkorkat varmt om hjärtat – och nu kommer fler suveräna viner från södra Rhöne och årgång 2007. Gigondas är ett av distrikten som håller på att gå från anonymitet till ett av världens mest intressanta. Firman Montirius har sitt säte i Sarrians mitt emellan Châteauneuf och Gigondas. Mna gör viner från både Gigondas och Vacqueyras och också här från gamla stockar och enligt biodynamiska principer. Deras Gigondas Montirius Terre des Aînés 2007 (94483, 227 kronor) är gjort på 80 procent grenache och 20 procent mourvèdre. Avkastningen har varit mycket låga 31 hl/ha och druvorna har avstjälkats före jäsningen och vinet har inte fått någon som helst lagring på ek. Smaken är medelfyllig och koncentrerad med inslag av bär, rök, örter och nötter. Koncentrationen är lysande och eftersmaken lång med välintegrerade syror.

Och så avslutningsvis över till Chateauneuf-du-Pape. Domaine de Villeneuve Vieilles Vignes 2007 (94476, 338 kronor) kommer som namnet antyder från Domaine de Villeneuve – en liten (8,5 ha) biodynamisk egendom som egentligen bara gör ett par till tre viner. Det här vinet kommer från mycket gamla vinstockar (därav Vielles Vignes) och ett extremt lågt skördeuttag och är gjort på 70% grenache, 16% mourvedre, 8% syrah, 4% cinsault och 2% clairette.

Det här är ett på alla sätt stort vin med en rund fruktig fyllig smak av röda och mörka bär. Jag hittar inslag av salmiak, kött, fat, örter och blutsaft. Eftersmaken är enorm och eldig med mogna frukttoner, tobak, plommmon och örter. Vilket vin!

Dela