Kryddigt vitt och tuffa röda i februari

Dela denna artikel

1 februari, 2013 klockan 06:16

Februaricollage2

Äntligen är det dags för årets första nyhtessläpp på Systembolaget. Det handlar om en liten lansering med så kallade exklusiva varor som kommer att släppas i ett 40-tal butiker.

Jag har provat de så kallade T5 vinerna men tyvärr inte de som släpps i de gamla specialsortimentsbutikerna i Malmö, Göteborg och Stockholm. Systembolagets nya provningsschema skiljer nämligen på de exklusiva och de riktigt exklusiva varorna vid två olika provningstillfällen vilket gör det svårt för oss som bor utanför Stockholm att hinna med båda provningarna.

För en lista på vinbutiksvarorna – se här!

Men över till de drycker som får en lite större spridning i landet – och här finns några riktigt trevliga viner. Som italienska klassikern La Froscà 2010 (95402, 149 kronor) från Gini i Soave intill Gardasjön i norra Italien. La Froscà tillhör de allra bästa moderna Soavevinerna gjord på 100 procent garganega från 6 hektar med gamla stockar. Vinifieringen sker delvis på ståltank och delvis på fat och allt detta sammantaget ger en komplex mix i smaken. Vinet är medelfylligt med en koncentrerad smak med inslag av fruktpastiller, ananas, kokos och mineral. Här finns mogen citrusfrukt – och det känns nästan lite marmeladlikt men vinet är förstås helt torrt på tungan. Lång härlig eftersmak med touch av ek och rostade fat. Drick till kraftigare fisk och skaldjursrätter samt kyckling och kalv!

Schloss Gobelsburg Steinsetz Grüner Veltliner 2011 (95314, 149 kronor) är ett annat vin som jag brukar gilla och från en av de bästa producenterna i Österrike. I det här fallet snackar vi förstås om Österrikes egen druvsort, grüner veltliner, som ofta kombinerar bra kryddighet och kropp med en frisk syra. Så också det här vinet som har en medelfyllig frisk och mineralig smak av citrus, smör och druvskal. Det är dessutom lite angenämt bittert i eftersmaken och har en lång kryddig eftersmak. Samma användningsområden som Soavevinet ovan!

Domaine Marcel Deiss i Alsace besökte jag i september och träffade då den intensive Jean-Michel Deiss (se inslaget här!). Deiss vanliga Riesling 2011 (90233, 179 kronor) är ganska långt ifrån ”vanlig” både vad gäller kvalitet och stil. Jean-Michel förklarade för mig att han varken gillade dofter av bensin eller kattpiss i sina viner – vad han gallade le goût de la technologie (teknikens smak). Nej han vill ha bredare och mer kryddiga viner som smakar mer av druvorna och den ”terroir” där de har vuxit. Det här vinet både doftar och smakar av grön och gul tropisk frukt. Det är medelfylligt, torrt till halvtorrt och koncentrerat i smaken med en angenäm kryddighet, bra syror och inslag av mineral. Läckert och som gjort för fisk, skaldjur och lättare kötträtter.

Över till de röda vinerna. Det är ont om bra halvflaskor – ja det är en sanning som jag brukar hamra in som ett mantra. För det är en rätt behändig storlek om man blir sugen på vin mitt i veckan eller om man intar sin måltid utan sällskap. När nu Insoglio del Cinghiale 2010 (375 ml) 2010 (95311, 74 kronor) kommer på 375 ml så är det ett riktigt välkommet tillskott.

Bakom det står bröderna Lodovico och Piero Antinori samt Michel Rolland på egendomen Tenuta di Biserno som skapades i Bolgheri vid den toscanska kusten 2002 efter att Lodovico sålt Ornellaia till Mondavi-Frescobaldi. Första årgången producerades 2003. Just det här vinet kommer från systeregendomen Campo di Sasso och är gjort på mestadels syrah men innehåller också cabernet franc, merlot och petit verdot. Det har en tät doft med inslag av mörka bär, grädde, choklad, fat och örter. Smaken är medelfyllig och koncentrerad med inslag av mörka bär, tobak, örter, fat, kött, blod, järn, tobak. Drick till nöt- och lammkött. Helflaskan finns att köpa i Beställningssortimentet.

Låta oss stanna i Toscana och lyfta fram en riktigt prisvärd Brunello di Montalcino. Jag tillhör de som brukar tycka att just Brunellovinerna är överprissatta och sällan svarar upp till hajpen. Men Villa Poggio Salvis Brunello di Montalcino 2007 (95312, 199 kronor, 199 kronor) har en riktigt bra prislapp och hyllade Poggio Salvi svarar verkligen upp till de goda vitsord som egendomen fått. Vinet känns traditionellt och modernt på en och samma gång. Lagringen har skett på stora fat av slavonsk ek – så man slipper påträngande ekaromer. Det har sangiovesedruvans friskhet och stramhet med smaker av torkad röd frukt (körsbär), örter, tobak och läder. Det har också bra syror och en bra bra koncentration i den långa och välbalanserade eftersmaken.

Låt oss fortsätta med favoritviner och förflytta oss till Frankrike. Château de la Neglys härliga La Falaise från La Clape (en ”cru” i gamla Coteaux du Languedoc) i södra Frankrike har imponerat rejält på mig de senaste åren. La Falaise 2010 (90196, 209 kronor) är precis lika kompromisslös som vinet brukar vara och så klart alldeles för ungt i nuläget. Det är gjort på en blandning av syrah, grenache och mourvèdre och har jäst i stora trätankar (syrah) och på cement (grenache och mourvèdre) i mellan 45 och 60 dagar. Därefter har det lagrats på en blandning av trätankar (grenache och mourvédre) och 300 liters fat (syrah) i tolv månader. Det har gett ett vin med en koncentrerad medelfyllig smak av mörk frukt, mynta och mörk bitter choklad. Vinet är lite köttigt med inslag av blod och kryddor i avslutningen och tuffa men inlindade syror. Låt ligga i mellan 3 och 10 år beroende på hur du vill ha dina viner.

Gillar du södra Frankrike så ska du inte heller missa Clos du Mont-Olivet 2010 (90231, 239 kronor) från Châteauneuf-du-Pape – ännu en egendom som jag har hyllat här i Uppkorkat (se här!). 2010an är ett fylligt och härligt vin meden intensiv smak av torkad frukt, tobak, örtkryddor, kött och lite fudge. Ungt och stramt – javisst och med med tuffa syror samt en lång och köttig (blodig biff-typ) eftersmak. Behöver 3-10 år för att rundas av.

Missa inte heller spanska Salia 2009 (98056, 139 kronor) från Finca Sandoval. Vinet är gjort på druvor från Manchuela som ligger mellan La Mancha och Utel-Requena och är en spansk Côte-du-Rhône-tolkning gjord på syrah, garnacha tintorera (som är samma druvsort som alicante bouschet – en av få vindruvor som inte bara har blått/rött skal utan också rött kött/juice) och vanlig garnacha. Det har en modern lite saftig smak av mörka och röda bär, kryddor, örter och har rätt tuffa syror. Jag känner lite blod (det var mycket blod och kött i den är provningen!) och mineral i eftersmaken, men också vanilj och tobak. Drick till köttgrytor och grillat fläsk!

Portugisiska Morgadio da Calçada Tinto 2009 (95388, 159 kronor) från Douro och hyllade Dirk Niepoort är inte ett dugg sämre. Det är baserat på tinta roriz, touriga franca och touriga nacional och har fått 15 månader på fransk ek. Vinet har en ung och lits syrligt fruktig smak med inslag av röda bär, fat, vanilj och kokos. Också här hittar jag mycket ek och tobak i eftersmaken.

Slutligen något lite lättare. Voss Estate Reserve Pinot Noir 2010 (91333, 139 kronor) från Martinborough på Nya Zeelands nordös sydspets. Den är ändå ganska kraftig för att vara en pinot – med en rund och koncentrerad smak av mörka och röda bär och mineral (järn). Bra syror och bra intensitet med en liten salmiakton samt inslag av skog och träd.

Alla provad viner hittar du här!

 

Spanska nya vågen – Dominio di Valdepusa Caliza 2007

Dela denna artikel

24 juli, 2011 klockan 13:24

Marqués de Grinñons egendom Dominio de Valdepusa i La Mancha har varit en av spjutspetserna i den spanska vinrevolutionen sedan 30 år tillbaka. I en tid då allt handlade om Rioja och området i och kring La Mancha var känt för odrickbara bulkviner lyste Valdepusa som en fyr i en dimmig stormnatt.

Någon gång vid mitten av 1990-talet provade jag för första gången egendomens cabernet och kort därefter det legendariska syrahvinet – och de knockade mig helt. Det var något helt annat än de menlösa och trötta vinerna som brukade komma från La Mancha. Här fanns smakrikedom, kraft och struktur. Moderna viner för moderna konsumenter. Och för mig var det klart att Spanien hade en potential som låg långt bortom Rioja.

Då hette vinerna Marqués de Griñon – men sedan början av 2000-talet buteljeras de under egendomens namn – Dominio de Valdepusa. Markisen Carlos Falcó utbildade sig i USA vid University of California, Davis och sökte sedan hjälpa av franska storheter som Alexis Lichine (vinskribent och då ägare av Bordeauxslotten Château Priuré-Lichine och Château Lascombes) och professor Émile Peynaud (den moderna vintillverkningens kanske främste representant). Han fick rådet att plantera franska druvsorter och fick hjälp av Lichine att marknadsföra och distribuera sina viner.

Eftersom egendomen låg utanför de mer kända vindistrikten kunde markisen experimentera med utländska druvsorter, beskärning och konstbevattning (droppbevattning) – något som då var förbjudet enligt den spanska vinlagstiftningen. Och historien gav honom liksom hans samtida pionjärer i Italien rätt (där vinmakare klassade ned sina viner till ”bordsviner” – Vino da Tavola – för att kunna göra så bra viner som möjligt).

Dominio Valdepusa är i dag en egen pago – en vingård med egen ursprungsbeteckning – även om man skulle kunna buteljera sina viner som DO Méntrida (officiell hemsida för DO Méntrida hittar du här!) Möjligheten infördes av den regionala regeringen i Castilla-La Mancha år 2000 och infördes i den spanska vinlagen 2003. En Vino de Pago ska vara en vingård med ”högsta internationella rykte” och de behöver inte tillhöra något officiellt distrikt (DO – Denominación de Origen). Och de får bara använda sina egna druvor. Dominio de Valdepusa blev tillsammans med Pago Finca Elez (Manuel Manzaneques lysande syrah!) de första vingårdarna som tilldelades den nya beteckningen.

Dominio de Valdepusa består i dag av 3000 hektar varav 42 ha är planterade med vin. Caliza är en av egendomens enklare viner och har fått sin namn från den kalksten, ”caliza”, som utgör underlagret i Dominio de Valdepusas vingårdar. Vinet är en blandning av 65 procent syrah och 35 procent petit verdot – dvs. en vild mix av Rhône och Bordeaux om man så vill! Druvorna handskördades och fick sedan en lång maceration tillsammans med musten (4-5 veckor). Efter jäsning har vinet lagrats i 10 månader på nya eller något år gamla fat av fransk Allier-ek.

Det har gett ett vin som är mörkt blårött och tätt i färgen. Doften är stor med massor av mörka bär, örtkryddor (mynta, salvia), choklad och rostade ekfat. Här finns inslag av både björnbär och svarta vinbär. Smaken är medelfyllig till fyllig med en rund fruktig smak av björnbär, svarta vinbär, plommon, rostad ek och örter. Här finns syror men de är inlindade i mjuk frukt och smaker av choklad. Lång välbalanserad finish. Drick nu eller de närmsta två-tre åren!

Vinet finns inte att köpa i Sverige. Jag köpte det på färjan till Helsingfors för runt 9-10 euro! Jag önskar att jag hade köpt fler!

Huvudnyheter