Uppkorkat

Han är föregångare och inspiratör för den unga nya generationen vinmakare i Sydafrika. Han har varit med och format Swartland till ett av vinvärldens häftigaste, mest dynamiska och intressanta vindistrikt just nu! Uppkorkat hann ifatt Eben Sadie i en av vingårdarna till hans redan legendariska Columella.

Det är svårt att hitta någon mer passionerad vinmakare än Eben Sadie. En man som alla vill träffa och diskutera vin med men som alltid verkar ha något nytt projekt på gång och som därför kan vara svår att hinna ifatt.

Vi mötte honom i Swartland vid hans vinkällare norr om Riebeek Kastel. Och i det första av två program tog vi oss ut till ”hästskovingården” som utgör en av grundpelarna i hans Columella – ett vin som nyligen firade 10-års jubileum.

Nästa vecka blir det mer Eben Sadie i 24HD – då fokuserar vi på hans fantastiska Old Vine Series! Och det kommer mer om Eben Sadies viner här i Uppkorkat inom kort!

En av de roliga sakerna med vinmässan Vinordic är att man kan stöta på människor, producenter eller importörer som man aldrig annars skulle träffa. Som Ave & Aja – en liten ny importör med intressanta spanska viner.

Det var när Ann Jacobsson (Aja) och Anneli Velin (Ave) hade problem med att komma in på de spanska bodegorna som idén om att starta en importfirma föddes.

– Ann hade bott i Spanien i 20 år och jag och min man hade nyss flyttat ner. Vi åkte runt och provade viner hos olika producenter men vissa vägrade släppa in oss om vi inte var företagare, säger Anneli Velin.

Det blev starten på Ave & Aja. Nu arbetar de med en handfull bodegor i Ribera del Duero, Rioja, Cadiz och Cigales som Can Paixano, Concejo Bodegas, Huerta del Albalá, Marqués del Velilla och Viña Vilano.

Jag provade igenom deras viner och uppskattade verkligen den varma, rättframma kryddiga och generösa stilen hos de flesta. Lite mycket ek här och var för min smak (men det  är ju verkligen en smaksak). Men de riktigt bra vinerna backade upp eken med bra och härlig frukt.

Som Huerta del Albalás Barbazul 2007 från Cadiz. Vinet är gjort på en blandning av syrah, merlot, cabernet sauvignon och tintilla de rota. Vinet har djupt röd färg och en lite jordig kryddig doft av bär. Smaken är koncentrerad me röda bär, örter, läder och kryddor. Vinet finns att beställa som låda (6 flaskor à dryga 900 kronor på beställningssortimentet).

Riktigt bra är också Marques de Velilla, Doncel de Mataperras 2004 – ett vin från Ribera del Dureo och gjort på 100 procent tinta del pais eller tempranillo som fått 12 månader på fransk ek och som sedan lagrats på både tankar och flaska. 04an har en lite oxiderad och nötig doft med mogen frukt, svamp, nötter och kryddor. Smaken är koncentrerad med inslag av röda bär, örter, läder, nötter och fat. Vinet känns moget och har en bra struktur.

Viña Vilano, Reserva 2004 kommer också från Ribera del Duero och också gjord på 100 procent tempranillo förstås. Det här vinet har fått 18 månader på amerikansk ek och det känns men frukten bär upp fattonen väl. Vinet är mörkt rött och har en doft av kryddor/mynta, bär, fat och choklad. Smaken är medelfyllig till fyllig och har inslag av röda bär, örter, fat, choklad och torkad frukt. Syrorna känns välintegrerade och eftersmaken är lång och härlig.

Håll också ögonen på två riktigt schyssta hus-Cavor från baren/krogen Can Paixano i Barcelona.

Uppkorkat befinner sig i Stockholm på Vinordic och vad man själv kallar för nordens största vinmässa. Och trots att många stora importörer valt att inte ta sig hit så finns det mycket kul att hitta för den som skrapar lite på ytan.

Första dagen har jag använt till att irra runt lite planlöst i på mässan för att hitta lite oväntade saker. Ryktet sa att det skulle finnas en del georgiska viner och bland annat ett qvevrivin. Och mycket riktigt House of Wine Georgia har vad som måste vara något av det roligaste utbudet på mässan.

Jag träffade och pratade med Olga Vindiktova och provade bland annat en lysande Alaverdi Tradition gjord i leramfora. Vinet hade rejält med likhet med de viner som vi provade på den skånska bloggträffen i lördags! Orangegul med en stor doft av torkad frukt, aprikoser, nötter och kryddor. Smaken fräsch men ändå sträv och koncentrerad. Det blir mer om House of Wine Goergia här i bloggen!

Några meter bort mötte jag en ensam Marinos Pericleous som försökte få folk att bli intresserade av cypriotiska viner från Kamanterena Winery. Det var inte helt lätt men mässbesökarna gick misste om några riktiga godbitar. Som en lysande nästan nebbiolosträv (fast mörkare) korsning mellan piemonte och franska södern (om inte minnet sviker mig) gjord på Lefkhada och två helt underbara Commanderiaviner med lager på lager av torkad frukt.

Sydfrankrike och Côtes-de-Catalanes (Cötes-du-Roussillon) fanns också representerade av två killar som gör vin i två skilda prisnivåer. Den ene, Jean Pla, gör enkla bistroviner som smakar det dubbla mot vad de kostar (60-80 kronor till restuaranger). Viner på grenche, syrah och grenache blanc.

Den andre, Marcel Bühler, gör täta kraftiga prestigeviner från 60-100 åriga stockar av bland annat grenache, syrah och carignan på Domaine des Enfants. Viner som har en sådan fantastisk koncentration att de måste upplevas. De har en Chateauneuf-du-Pape-aktig nalans och smakrikedom!

Ja mässan är en konstig plats och här verkar finnas en hel del människor som egentligen inte är intresserade av vin!? Eller? Men här finns alltså också några riktiga guldkorn för den som orkar leta.

Vi var inte många – men i lördags var det dags för en kul premiär! För första gången (?) möttes åtta skånska vinbloggare för att prova viner och snacka bloggande med varandra. Och vilken kväll det blev. Vinerna var överraskande fantastiska – precis som det ska vara.

Det var Magnus bakom vinbloggen Goût som stod för initiativet och platsen för mötet var Lagmarks i Helsingborg. Alla hade förberett en liten miniprovning som vi hade en halvtimme på oss att genomföra (ja – vi drog över tiden!). Och med tanke på våra olika infallsvinklar så blev det också en mixad uppställning. Och tack för det – för det är ju det som gör vin så roligt!

Magnus öppnade själv med fyra rieslingviner från samma år och som vuxit nära varandra i Alsace och Tyskland. Alla från olika jordmåner och det lurade oss rejält. Själv hade jag riesling i tankarna när jag provade de två första vinerna – men efter trean och fyran var jag inne på chardonnay!? Helt lost var jag i alla fall men vinerna var lysande! Som Bott-Geyls lysande Schlossberg Grand Cru 2008 med en fokuserad frisk smak av citrus, tropisk frukt, mineral men också mognadstoner av nötter och svamp. Men det är ändå ett ungt vin med en krutig mineralig ton. Riktgt bra var också Maders Rosacker 2008 med en ung frisk och nästan stålig mineralig smak.

Sedan följde Jörgen Anderssons (från bloggen Billigt vin!) högintressanta uppställning med så kallade qvevri-viner – viner gjorda i nedgrävda leramforor och med lååång skalkontakt. De fyra vita hade en mörk härligt orange färg (som en vällagrad Tokaij) och var alla förvånansvärt sträva för att vara vita viner (rejäla tanninmonster). De skulle förmodligen kvala in under beteckningen orangea viner som dykt upp i naturvinssammanhang.

Helt klart är att det här är bland det bästa i naturvinsväg som jag provat. Nej de smakar inte som vi är vana vid när det gäller vitt vin. Men de hade heller inget orent eller instabilt över sig. Gemensamt för de alla var en rejäl strävhet i smaken efter den långa skalkontakten men också en härlig smak av torkad frukt. Personligen gillade jag Vinoterras Kisi 2006a bäst. Det måste vara första gången jag stöter på druvsorten Kisi och den koncentrerade smaken av torkad frukt (aprikoser), botrytis, apelsin samsades med en härlig garvsyra och kryddighet – helt klart en av de häftigaste vinupplevelserna på länge!

Per Warfvinge på Alsace Wines satte oss sedan på skolbänken med ett gäng bra pinot noir-viner. Bourgogne tänkte nog de flesta med tre av fyra viner var från Alsace. Jag vet att många av kollegorna gillade Jadots Beuane-Grèves 2008 allra bäst, och den var bra med sin friska mineraliga smak av röda bär. Men jag måste erkänna att jag föredrog den enklare (och mycket billigare) Koeberle Kreyer 2003 som hade en utvecklad lite nervig smak av röda bär och kryddor.

Ingvar Johansson, också han på Billigt Vin, gav oss sedan två härliga flighter. Båda med ett nordostitalienskt tema. Den första bjöd på tre vita på druvsorterna malvasia (1) och vitovska (2) och här gillade jag nog Zidarichs orangefärgade 2007a bäst. Återigen en doft av torkad frukt men också lite kola och knäck. Smaken stram men ändå fruktig med torkad frukt, grädde (på frukten) och kryddor. Flighten avslutades med en intressant röd från Kante på druvsorten terrano!

Men det var bara förspelet! I sin andra flight dukade Ingvar upp inte mindre än sex viner på den inte helt vanliga druvsorten schioppettino! Om du som jag har en fördom av nordöstra Italien och Collio Orientali del Friuli som ett område där man bara gör lätta vita viner så är det dags att tänka om. Det fem schiopettinovinerna, alla från samma lilla underdistrikt Schiopettino di Prepotto, fick oss alla att tappa hakan. Det här var inga lätta röda viner utan täta, sträva viner som fick tankarna att gå till Toscana och inernationella druvsorter. Visst här fanns en mängd olika stilar men jag gillade både Vigna Traversos lite rundare och mjukare stil med smaker av choklad och mynta och de lite tuffare och kryddigare vinerna med sträva tanniner från Le Buse dal Lôf, Vigna Petrussa och La Viarte.

Patrik Lucceshi som är mannen bakom Italienska Viner gjorde oss inte heller besvikna när han visade upp en lite annan sida av nordvästra Italien. Många av oss älskar nebbiolo och barbera men har kanske lite dåliga erfarenheter av grignolino och dolcetto. Men det fanns inget dåligt över Trincheros läckra grignolino eller dolcetto Le Taragne 2004. Ändå var det nebbiolo som åter stal showen. Den här gången inte från vare sig Barolo eller Barbaresco. Nej kvällens lysande nebbioloviner kom från de inte alls lika kända distrikten Carema och Boca. Le Pianes Boca 2006 och Ferrandos Carema 2007 är verkligen nebbiolo i världsklass med strama och koncentrerade smaker av torkad frukt, tobak, örter och körsbär. Snacka om gömda skatter!

Johan på Mina Vinare fortsatte att öppna ögonen på oss med en vit bomb – en fantastisk grenache gris från L’Oustal Blanc kallad Naïc – ett mörkt gyllengult vin med en nästan oljigt tjock och vaxig krutig mineraligt rökig smak. Lysande. Johan fortsatte sedan att reta oss med bland annat Saint-Joseph 2003 från Chapoutier (Les Granits), en intressant Collioure från Domaine de Mas Blanc och en lysande specialare från härliga Clos de Fèes (en 2009 som bara lagrats på tank) med det vackra namnet De battre mon coeur s’est arrêté! Det sistnämnda var en härlig syrah fylld med mörka bär, kryddor, peppar och en lång koncentrerad eftersmak med inslag av lakrits.

Gustav Sandström på Vård & Vin hade oturen att vara tvungen att sticka iväg innan kvällen var slut. Men innan dess hade han gett os kvällens tre söta godsaker: En lysande Château Rieussec 2007, en mycket intressant Recioto di Soave Vigna Marogne 2004 från Tamellini och slutligen en helt fantastisk Moulin Touchais 1993! Sauternes-vinet hade en söt intensiv och lite bränd smak av mandelmassa, aprikosmarmelad och marsipan. Recioton var lite tyngre med inslag av hjortron, nötter och apelsin. Och Anjouvinet var ett skolboksexempel på söt chenin blanc med en mycket frisk men ändå söt smak av ananans och citrus.

Jag själv då? Ja- jag får väl anledning till att återkomma till mina egna viner vid ett annat tillfälle (och kanske även några av de andra!). Inte helt oväntat körde jag med ett sydafrikanskt tema – och det är knappast något som vinnördar dricker till vardag! ;)

Låt mig ändå bara nämna ett vin – Eben Sadies Pofadder 2010. Det är ett vin som knockade oss i Sydafrika och som inte är sämre här hemma. I princip 100 procent cinsault från stockar som planterades på 1950-talet. Naturlig jäst och öppna jäskar och ungefär ett års lagring på gamla fat. Vinet buteljeras med minsta möjliga svavelhalt men formligen exploderar av fruktsmaker i munnen och i näsan. Det här är ett vin som har grenache tyngd och kryddighet men pinot noirs mjuka och sammetslena. Det är ett av de häftigaste vinerna jag provat och så långt från nidbilden av Sydafrika som du kan komma!

Slutligen ett stort tack till alla som var med och gjorde den här kvällen speciell. Och ett speciellt tack till Magnus på Gôut som såg till att den här träffen blev av!

PS: Var är tjejerna??? Det kan inte bara vara män som bloggar om vin i Skåne!? 

Säger man Thelema Mountain Vineyards så är det många som hajar till. Gyles Webb var på många sätt föregångare och inspiratörer i den vinrevolution som startade på allvar på 1990-talet i Sydafrika. 20 år senare fortsätter utvecklingen och nu experimenterar man med ekologisk odling.

Uppkorkat har träffat Gyles son Thomas vid berget Simonsberg i Stellenbosch. Thelema grundades 1983 och första årgången kom 1988. Fokus har hela tiden varit på att göra viner med en bra struktur och bra lagringspotential. Vid millennieskiftet utvidgade man och köpte en fruktfarm Elgin och där gör man nu svalklimatsviner på bland annat chardonnay och sauvignon blanc.

Men mest känd är man kanske för sina cabernet och merlotbaserade viner. Som den smått legendariska The Mint Block Cabernet. Vingårdarna vid Simonsberg ligger otroligt vackert på mellan 300 och 640 meters höjd. Gyles Webb och vinmakaren Rudi Schultz har förstås fortsatt utvecklingen. De sensate åren har man inlett försök med ekologisk odling och lyckas det så kommer Thelema att helt gå över till en mer hållbar vinframställning. Men som Uppkorkat redan har uppmärksammat så betyder hållbarhet i Sydafrika mer än att bara slaviskt följa ett färdigt koncept.

 Se inslaget med Thomas Webb här!

Allt fler svenskar lever ut drömmen som vinbonde. Och medan några kämpar på här på nordliga breddgrader så finns det de som börjar om från början i ett annat land. Som Alf och Marie Ljungqvist på Tempel Wines i Syadfrikanska Paarl.

Det krävs mod för att bryta upp från en tillvaro som egna företagare med bakgrund i reklam-, IT-, eventbranschen i Helsingborg och på Österlen. Men ibland är viljan så stor att när möjligheten öppnar sig så finns egentligen ingen tvekan. Så när barnen hade flyttat ut var det dags att tänka om.

– Jag tror att den största omställningen egentligen var flytten från Helsingborg ut på landet till Österlen. Visst har det har varit en stor omställning men inte så stor som man kanske kan tänka sig. Idag är man ju aldrig långt borta i och med den moderna tekniken. Det finns ju Skype och Facebook, säger Marie Ljungqvist.

Det var när de var på besök i Sydafrika som Alf såg en annons för en vingård i distriktet Paarl norr om Stellenbosch och efter ett besök på plats var de båda sålda. Huset och ”gården” är egentligen ett gammalt judiskt bönehus från slutet av 1700-talet. Vinodlingen på Tempel Wines fanns redan på plats när de  köpte gården. Det mesta av de 4 hektaren planterades så sent som år 2000 och innan Alf började göra eget vin så gick det mesta till ett koshervin som producerades i närheten.

– I början hade jag ovärderlig hjälp av en ung lokal vinmakare, Abraham de Klerk. Han lärde mig det mesta jag kan. Och när man jobbar så tätt med någon som är så passionerad så är det omöjligt att inte lära sig och att inte själv bli engagerad, säger Alf.

Nu är fokus helt inställt på ett rött och ett ovanligt vitt – båda gjorda på pinotage. Druvorna växer som buskviner i tre olika jordmåner; extremt väldränerad sandjord, hård lera och granit. Alldeles intill egendomen går en flod som är en förutsättning för bevattning av druvorna. Skörden sker på ett par dagar och druvorna jäser sedan i 2 stora öppna cementkar som klätts med smält vax.

– Hanteringen i vinkällaren är väldigt viktig. Jästemperaturen får inte bli för hög för då kan man få de där jobbiga banantonerna som många förknippar med pinotage. Det är också viktigt att man trycker ner skal och jästresterna, locket, för annars får man bakterietillväxt och toner av aceton.

Genom att blöda av 20 procent av musten, dvs tappa av en del av druvmusten innan den fått färg av skalen, så får Alf juicen till sitt unika vita vin. Han är en av få (kanske bara en två tre stycken) som gör en vit pinotage och den är riktigt häftig. Det vinet jäser och genomgår malolaktisk jäsning (en andra bakteriell jäsning som  omvandlar den hårda äppelsyran till mjölksyra) i fransk ek (trejdeårsfat) där det också lagras i 7 månader innan buteljering.

Det röda vinet får jäsa klart på ekfat (eftersom hög alkoholhalt tenderar att dra ut bitterhet ur frukten) och lagras också på fransk ek i 20 månader innan buteljering. Tidigare årgångar lagrades bara i 12 månader men eftersom de inte har råd att köpa ny ek varje år så experimenterar Tempel Wines nu med längre lagring. Och hittills har det gått riktigt bra för Alf och Marie. Den Sydafrikanska vinbiblen The Platter Guide to South African Wines ger Tempel wines ett hedervärt omnämnande.

Uppkorkat provade två viner vid vårt besök!

Tempel Wines Innocence 2011
Ett vitt vin gjort på pinotage. Vinet har en ljust ljust rosa ton och en stor fruktig doft med inslag av röda bär, fudge och fat. Smaken är medelfyllig och koncentrerad med en fruktdriven ton. I munnen känns det också lite krämigt/smörigt med inslag av fat och en kraftfull avslutning. 15.4 procent alkohol. 3,5/5p

Tempel Wines Evidence 2010
Mörkt blåröd med en stor lite rökig örtig doft av mörka bär, kryddor och rostad ek. Smaken är medelfyllig och koncentrerad med massor av mörka bär (björnbär), örter (mynta), choklad och rostad ek.  Lång eftersmak med bra syror! 4/5p

Glöm naturvinerna och de exklusiva lanseringarna. Två veckor in i nya månaden så brukar hajpen kring nyheterna ha lagt sig. Det är då som du i lugn och ro kan hitta några av de riktiga fynden. Och här är månadens vin!

Domaine Santa Duc Les Quatre Terres 2009 (98031, 119 kronor) – en lysande Côtes-du-Rhône från en av de allra bästa producenterna i Gigondas i Södra Rhônedaelen. Just det här vinet är ett lite enklare med druvor från fyra olika distrikt: Vacqueyras , Roaix, Seguret och Rasteau.

Vinet är gjort på 70 procent på grenache 25 procent syrah och resten cinsault och carignan som skördas för hand och får jäsa i 20 dar tillsammans med stjälkarna (!). I det här fallet med druvor från den underbara årgången 2009 så har det gett ett djupt rött vin med en fantastisk doft av kryddor, peppar, röd och torkad frukt, mineral och tobak. Smaken är medelfyllig och koncentrerad med inslag av röda bär, torkad frukt, kryddor, peppar och nötter. Vinet har en eldig avslutning med tuffa syror och lång lång eftersmak.

Missa inte heller Santa Duc’s Gigondas Prestige des Hautes Garrigues 2009 (95093, 295 kronor) gjord på en klassisk cocktail av 80 procent grenache (från gamla stockar), 15 procent mourvèdre, 3 procent syrah och 2 procent cinsault. Druvorna har macererats i hela två månader innan pressningen tillsammans med stjälkarna! Vinet har sedan lagrats på en blandning av gamla och nya fat i två år. Färgen är mörkt röd och doften ung med inslag av kakao, choklad och torkad frukt. Smaken är ung, fyllig, eldig och superkoncentrerad med inslag av  röda bär, torkad frukt, peppar, örter och ek. Eftersmaken är härligt sammansatt med en touch av choklad och massiva syror. Lagra i ytterligare 3-8 år!

Tidningar och bloggar i all ära – men i dag försiggår många intressanta samtal på och i sociala medier. Senast igår kom ett gäng Facebookvänner till räddningen när en läsare ville ha förslag på bra program som kan hjälpa till med lagring!

Uppkorkat finns förstås både på Facebook och på Twitter. Så häng med om du inte redan gör det!

Allt fler svenskar lever ut drömmen som vinbonde. I förra säsongen av Uppkorkat mötte vi några pionjärer här på hemmaplan. Men det finns också de som börjar om från början i ett annat land.

Som Marie och Alf Ljungquist som driver Tempel Wines i Paarl i Sydafrika. 2007 övergav de en tillvaro som egna företagare bakgrund i reklam, IT, eventbranschen i Helsingborg och på Österlen.

Vingården består av 6 hektar varav 4 är planterade med pinotage. Det mesta planterades så sent som år 2000 och innan Alf började göra eget vin så gick det mesta till ett koshervin som producerades i närheten. Nu är fokus helt inställt på ett rött och ett ovanligt vitt – båda gjorda på pinotage. Och redan har man fått ett bra omnämnande i Platters guide till sydafrikanska viner!

Att jag är en nebbiolo-freak, -aficionado, -älskare eller vad du nu vill kalla det kommer knappast som en överraskning för alla som läser den här bloggen. Men för många vinälskare är de hårda syrorna i nebbiolo lite för mycket.

Därför var det så kul att äntligen få traffa Silvia Altare och prova igenom Elio Altares viner – egendomen som var med och startade den moderna revolutionen i Piemonte och som gör några av de mest ”bourgognelika” nebbiolovinerna i Barolo!

I fredags kväll gästade Silvia Altare Munskänkarna på Grand Hotel i Lund och höll en inspirerande provning. Hennes far, Elio Altare, var med och startade den moderna revolutionen i Piemonte för si så där 30 år sedan. Han var bland de första att ifrågasätta de långa macerationstiderna (urlakningstiderna) där druvskalen låg i kontakt med musten i upp till sex veckor eller mer. Han var bland de första att börja med små franska ekfat (barriques) och mer organiska/ekologiska principer i vingården.

Elio Altare gjorde det till priset att hans far förskjöt honom (folk trodde Elio var galen!). Motsättningen mellan modernister och traditionalister var bitvis hård men idag är tonen en annan. I dag hittar du Barolo- och Barbarescoproducenter som använder sig av både traditionella och moderna metoder.

– Det är ingen som snackar om den motsättningen längre i Piemonte. I dag snackar alla med varandra och använder de metoder som man själv tycker passar. Det finns de som går tillbaka till de gamla metoderna. Jag vet att Scavino har börjat använda de gamla stora ekfaten (botte) igen, säger Silvia Altare.

Och vinerna har blivit mjukare och mer användarvänliga. De första Barolovinerna som jag provade var riktiga tanninmonster som var så sträva och otillgängliga att det nästan var smärtsamt att dricka dem och det kändes verkligen som om tänderna skulle trilla ur munnen. Då sa man att de behövde 20-25 år för att utvecklas till något underbart. Men ska sanningen fram så var det några få viner från fantastiska årgångar som var ursprunget till den ”myten”.

– Visst! Vi har kvar årgångar från den gamla tiden som fortfarande inte går att dricka. Jag vill inte ha ett vin som man ska dricka om 25 år. Då kan man ju vara död, skrattar Silvia Altare.

Idag är så gott som alla Barolo- och Barbarescoviner mer tillgängliga som unga än vad de var för bara 10-15 år sedan. Många tycker fortfarande att de relativt aggressiva syrorna och smakerna av torkad frukt, körsbär, viol, rosor, tjära och tobak/the är lite för mycket medan andra, som jag själv, tycker att nebbiolo erbjuder en av vinvärldens häftigaste njutningar.

Men Elio Altares viner är något annat. Egendomens 5 hektar (plus ytterligare 5 hektar som man leasar) ligger i La Morra – som är den kommun i Barolo som man brukar säga ger de lättaste och mest parfymerade vinerna. Men macerationstiderna hos Altare är korta, sällan längre än 5-6 dagar, och som många andra modernister (tex La Spinetta) så använder de sig av roterande jäskar (så kallade ”rotofermenters” som Elio Altare var med och uppfann enligt Silvia). Det ger viner med mer frukt, mjukare tanniner (men vi snackar fortfarande om nebbiolo!) och i en mer lättillgänglig stil.

Elio Altares viner har kallats för Piemontes svar på Bourgogne. Och det var just till Bourgogne som den unge Elio Altare åkte vid mitten av 1970-talet när han var i 25-års åldern. Det var här han fann inspirationen till att göra hantverksmässiga viner på sin familjeegendom. Och man måste nog säga att han lyckades.

Elia Altares Baroloviner är bland de mjukaste och mest sammetslika bland områdets prestigeviner. Här finns naturligtvis alla de smaker vi normalt förknippar med Barolo men förpackad i en rund och sammats- och nästan silkeslik frukt.

Ett av de mest intressanta vinerna på fredagens provning var en Barolo Vigneto Arborina 1994 som måste vara en av de mer udda baroloviner som gjorts. Enligt Siliva har det här vinet endast fått 40 timmars skalkontakt (jämför med gamla tiders 6 veckor eller det mer normala 5-6 dagar). Det är inte mycket mer än vad vissa roséviner får. Och smaken var också unik!

Tegelfärgat orangeröd (lite svårt att se färgen i lokalen!). Lite tillknäppt men parfymerad doft av torkad frukt, örter, kryddor, kakao, kaffe och the. Medelfyllig koncentrerad expressiv men rund sammetslik smak med inslag av röda bär, torkad frukt och en eldig avslutning. Här finns fortfarande en nästan söt fruktig smak och en elegant avslutning. Inte mycket till strävhet men här finns fortfarande härliga smaker av körsbär och röd frukt (OBS! Det kan ha funnits flaskvariation för vid ett annat bord upplevdes vinet som trött – något som alltid är en fara när man lagrar vin länge!).

Det blir mer från Altare-provningen längre fram här i Uppkorkat!