Uppkorkat

Hösten firar vi med ett stort nyhetssläpp på bolaget med mängder av bra köp. Det bästa av allt är att fynden börjar redan vid 60 kronor flaskan. Det var länge sedan sist!

I september samsas lyxvinerna med Systembolagets höstlansering som innehåller mängder av bra viner under 100-lappen. Och just därför börjar jag med att fokusera på just dessas i detta första inlägg om nyheterna (håll utkik för mer om Bordeaux och Portugal senare i veckan!).

Jag trodde aldrig att genache skulle bli ”inne” men grenacheblandningar har blivit lite av en modegrej de senaste åren. En ny generation har tagit druvsorten till hjärtat och i dag görs det suveräna druvrena eller blandade grenache-viner.

Sydfranska Paul Mas Estate GSM 2010 (99040, 69 kronor) är ett bra exempel på det senare och här hittar du den tillsammans med de vanliga kompisarna syrah och moruvèdre – därav forkortningen ”GSM”. Vinet är packat med smaker av av röda och mörka bär.  I doften är den saftig men smaken är stram och sträv med inslag av fat, tobak och örter. Drick till nötkött.

Vi fortsätter i södra Frankrike och Rhône. Cloitre Saint Pierre Grenache 2009 (94915, 89 kronor) är också den är lite saftig i doften men kryddig och kraftig i smaken. Röda bär möter läder, örter, salmiak och hallonbåtar. Här finns en härlig koncentration och bra längd i eftersmaken. Drick till lamm!

Château Grand Moulin Vieilles Vignes Grenache 2007 (90415, 105 kronor) tar det hela ännu ett steg vidare. Den här gången befinner vi oss i Corbières – en annan klassisk sydfransk appellation. Namnet till trots så handlar det om en blandning på syrah och grenache (hittar ingen ren Vieilles Vignes Grenache på hemsidan i alla fall!). I doften hittar jag salmiak och heta dammiga grusvägar (också det typiskt för grenache) och smaken är klassisk med örter, kryddor, röda bär, torkad frukt och läder. Eftersmaken är lång och mogen. Drick till grillat fläsk, lamm eller nöt!

Och när vi ändå är i Rhône – Gigondas har seglat upp som en rejäl utmanare till Châteauneuf-du-Pape som södra Rhônes bästa distrikt. Guigals Gigondas 2007 (99189, 179 kronor) är ännu ett fantastiskt vin från årgång 2007.  Återigen är det grenache som dominerar följt av mourvèdre och syrah. Rund men ändå kraftig med inlindade garvsyror slår den till med en koncentrerad och intensiv smak av mörka och röda bär, salmiak, peppar, örter, kött och läder. Kan drickas nu eller lagras i ytterligare en fem år!

Barossa Tower Grenache Shiraz Mourvèdre 2009 (90393, 99 kronor) från Australien och Barossa Valley är något för alla er som vill ha GSM-blandningens lite saftigare sidor även i smaken. Det här vinet är eldigt och saftigt med fat, choklad, mynta och örter. Också den som gjord för grillat fläsk.

Bland de vita finns de också några riktigt bra köp under 100 kronor. Italienska Selvabianca Malvasia Bianca 2010 (95662, 65 kronor) kommer laddad med mängder av kryddig mogen tropisk frukt som mango och papaya. Smaken är lång och ovanligt koncentrerad för ett vin i den här prisklassen.

Också Domaine Nicole Blanc 2010 (99019, 69 kronor) (också den från Paul Mas) innehåller mängder av grön tropisk frukt men den är lättare och friskare i stilen.

Missa inte heller Baron de Badassiere Picpoul de Pinet 2010 (94814, 79 kronor) med en aromatisk smak av grape och mineral eller spanska Les Sorts Blanc 2009 (95636, 109 kronor) från ”heta” distriktet Montsant. Här får vi en kryddig, mineralig och lite oxiderad smak av citrus, ekfat och rök. Intressant! Och bäst av allt (ochför att sluta cirkeln) – det är gjort på 1oo procent grenache blanc!

Tabellen med alla provade höstvinerna hittar du här!

Alla vinerna i den lite exklusivare septemberlanseringen hittar du här!

Marqués de Grinñons egendom Dominio de Valdepusa i La Mancha har varit en av spjutspetserna i den spanska vinrevolutionen sedan 30 år tillbaka. I en tid då allt handlade om Rioja och området i och kring La Mancha var känt för odrickbara bulkviner lyste Valdepusa som en fyr i en dimmig stormnatt.

Någon gång vid mitten av 1990-talet provade jag för första gången egendomens cabernet och kort därefter det legendariska syrahvinet – och de knockade mig helt. Det var något helt annat än de menlösa och trötta vinerna som brukade komma från La Mancha. Här fanns smakrikedom, kraft och struktur. Moderna viner för moderna konsumenter. Och för mig var det klart att Spanien hade en potential som låg långt bortom Rioja.

Då hette vinerna Marqués de Griñon – men sedan början av 2000-talet buteljeras de under egendomens namn – Dominio de Valdepusa. Markisen Carlos Falcó utbildade sig i USA vid University of California, Davis och sökte sedan hjälpa av franska storheter som Alexis Lichine (vinskribent och då ägare av Bordeauxslotten Château Priuré-Lichine och Château Lascombes) och professor Émile Peynaud (den moderna vintillverkningens kanske främste representant). Han fick rådet att plantera franska druvsorter och fick hjälp av Lichine att marknadsföra och distribuera sina viner.

Eftersom egendomen låg utanför de mer kända vindistrikten kunde markisen experimentera med utländska druvsorter, beskärning och konstbevattning (droppbevattning) – något som då var förbjudet enligt den spanska vinlagstiftningen. Och historien gav honom liksom hans samtida pionjärer i Italien rätt (där vinmakare klassade ned sina viner till ”bordsviner” – Vino da Tavola – för att kunna göra så bra viner som möjligt).

Dominio Valdepusa är i dag en egen pago – en vingård med egen ursprungsbeteckning – även om man skulle kunna buteljera sina viner som DO Méntrida (officiell hemsida för DO Méntrida hittar du här!) Möjligheten infördes av den regionala regeringen i Castilla-La Mancha år 2000 och infördes i den spanska vinlagen 2003. En Vino de Pago ska vara en vingård med ”högsta internationella rykte” och de behöver inte tillhöra något officiellt distrikt (DO – Denominación de Origen). Och de får bara använda sina egna druvor. Dominio de Valdepusa blev tillsammans med Pago Finca Elez (Manuel Manzaneques lysande syrah!) de första vingårdarna som tilldelades den nya beteckningen.

Dominio de Valdepusa består i dag av 3000 hektar varav 42 ha är planterade med vin. Caliza är en av egendomens enklare viner och har fått sin namn från den kalksten, ”caliza”, som utgör underlagret i Dominio de Valdepusas vingårdar. Vinet är en blandning av 65 procent syrah och 35 procent petit verdot – dvs. en vild mix av Rhône och Bordeaux om man så vill! Druvorna handskördades och fick sedan en lång maceration tillsammans med musten (4-5 veckor). Efter jäsning har vinet lagrats i 10 månader på nya eller något år gamla fat av fransk Allier-ek.

Det har gett ett vin som är mörkt blårött och tätt i färgen. Doften är stor med massor av mörka bär, örtkryddor (mynta, salvia), choklad och rostade ekfat. Här finns inslag av både björnbär och svarta vinbär. Smaken är medelfyllig till fyllig med en rund fruktig smak av björnbär, svarta vinbär, plommon, rostad ek och örter. Här finns syror men de är inlindade i mjuk frukt och smaker av choklad. Lång välbalanserad finish. Drick nu eller de närmsta två-tre åren!

Vinet finns inte att köpa i Sverige. Jag köpte det på färjan till Helsingfors för runt 9-10 euro! Jag önskar att jag hade köpt fler!

Låt mig börja med de goda nyheterna: I juni får många av de billigare vinerna riktigt höga poäng! De dåliga nyheterna då? Jo – de billiga kostar alla över hundralappen!

Ja så ser det tyvärr ut, och har sett ut under årets lanseringar på Systembolaget. De dyra lyxvinerna dominerar helt ”månadssläppen” medan budgetvinerna sprids ut på några få säsongslanseringar. Jag kan inte säga jag gillar det – för det riskerar att göra nyhetssläppen en till en angelägenhet endast för dem med tjocka plånböcker!

Juni bjuder annars på mängder av klassiker. Som La Spinettas Ca’ di Pian Barbera d’Asti 2007 (92156, 182 kronor). Och vad är det som gör att du ska lägga nästan 200 spänn på det här vinet? Jo därför att det kombinerar modern vinframställning med massor av frukt med Piemontes strama och sträva sidor. Ingen omedelbar njutning där inte – men de koncentrerade smakerna av mörka bär, örter, fat och kola tillsammans med de syrliga och sträva tonerna ger ett vin som har en härlig komplexitet. Lägg till lite tobak och kola (smörkola – inte knark!) i eftersmaken och du har en vinnare. Jag älskade 2006an och den här årgången känns inte mindre spännande. Men vinet behöver ett par år för att rundas av i syrorna.

Låt oss fortsätta i Piemonte men den här gången med nebbiolo. Läser du den här bloggen mer eller mindre regelbundet så vet du att jag tycker att druvsorten nebbiolo är en av världens mest intressanta druvsorter. Kombinationen av en nästan smärtsam och otillgänglig syra/strävhet med en helt unika och lätt parfymerade smaker/aromer av rosor, tjära, läder, tobak, violer, körsbär och torkad frukt är en sådan härlig kombination att jag bara kapitulerar. Men det är lite av en ”aquired taste” och inget för den som som gillar mjuka runda viner.

Perbacco Nebbiolo 2007 (92173, 179 kronor) från Vietti har en hel del av detta med smaker och dofter av röda bär (körsbär), torkad frukt, örter, läder, fat och tobak. Här finns också inslag av kakaopulver och eftersmaken har en bra intensitet och är förstås mycket sträv. Vinet kommer från flera vingårdar i Langhe (några riktigt kända cru lägen) men från yngre stockar (genomsnittsåldern är ändå 35 år). Delar av vinet har fått 10 månader på franska barriquer och därefter på stora fat av slovensk ek.

Luigi Pira skrev jag upp här i spalten för någon månad sedan (se här!) och det är tydligen en producent som går från klarhet till klarhet. 10 hektar viner i flera cru-lägen. Och även de ”enklare” vinerna håller mycket hög klass. Som den här – Pira Langhe Nebbiolo 2008 (90255, 195 kronor)- som doftar lätt parfymerat av rosor, örter, knäck och ladugård. Smaken är stramt och strävt kryddig med röda bär, torkad frukt, örter, knäck och salvia. Längden är imponerande och koncentrationen i vinet slår många dyrare Barolo och Barbarescoviner.

Och på tal om Barolo. Paolo Scavino gör några av områdets bästa viner. Nu släpps två – firmans ”vanliga” Barolo (92154, 359 kronor) och Barolo Cannubi (92153, 669 kronor) – båda från årgång 2006 och båda väldigt dyra. Den första är bra men inte imponerande för sina 360 kronor. Då köper jag hellre Nebbiolovinerna här ovan. Cannubi är däremot imponerande med sin fylliga superkoncentrerade smak av röda bär, tobak, läder, örter, körsbär, choklad, rosor och fat/knäck. Eftersmaken är superlång och supersträv – förstås!

Jag har även bloggat om de vinerna här!

Men över 600 kronor är mycket pengar. Personligen lägger jag dem hellre på en annan klassiker Nino Negris Sfursat 5 Stelle 2007 (99237, 425 kronor). Också det en nebbiolo – men inte i från Piemonte utan från Valtellina lite längre norrut mot den Schweiziska gränsen i Lombardiet. Vinet görs på druvor som fått torka i 3 månader. Men likheterna med Amarone är annars inte uppenbara. Vi snackar om ett orangerött vin med en komplex doft aaf kaffe, körsbär, örter och fat. Smaken är superkoncentrerad med smaker av röda och mörka bär, örter, fat, tobak och läder. Här finns lager på lager av frukt och kryddor, inslag av vanilj ohc en fantastisk lång, sträv och eldig eftersmak. Det är ett fantastiskt vin (ett av Italiens bästa) men det har också ett fantastiskt pris.

Låt oss fortsätta med sträva viner (som verkar vara lite av temat i dagens spalt) och argentinska Mendel Malbec 2008 (92257, 149 kronor). Malbec har fått lite oförtjänt stryk av vinsnobbar världen runt för att den ger enformiga viner men personligen gillar jag fylligheten och den fruktdrivna smaken. Just det är vinet har en sträv och mycket fruktdriven smak med mörka bär, fat och mörk bitter choklad. Vinet har malbecdruvans köttighet och är tuggbart och nästan löjligt strävt. Som med alla viner i dagens spalt hade det mått bra av ett par år i källaren!

Låt oss avsluta med lite mjukare grejer. Côtes-du-Rhônevinet Terre Pourpre 2007 (92116, 169 kronor) visar upp årgångens mjuka solmogna frukt. 60 procent grenache och 40 procent syrah har gett massor av röda bär, örter och torkad frukt. Och syrorna är inlindade i en nästan saftigt mjuk bärighet.

Mullineux Syrah 2008 (90253, 189 kronor) är en av de bästa sydafrikanska Rhônekopiorna jag har provat. Vinet har också fått riktigt bra recensioner i anglosaxisk press. Rökta charkuterismaker möter bär, salmiak, örter och rök. Bra koncentration och längd i eftersmaken. Läckert helt enkelt.

Missa inte heller Baigorri Reserva Tempranillo 2006 (99099, 199 kronor) från Rioja. Det här är spansk new wave – mörkt och blårött med dofter av mynta, mörka bär, salmiak, häst och ek. Smaken är fyllig och packad med mörka bär, kött, choklad örter och fat. Ganska långt från gamla tiders lingonsmakande och lite trötta reservor. Det här är modern vinframställning när den är som bäst!

Helt tabellen med alla provade viner hittar du här!

I dag lanseras ”sommarvinerna” på bolaget. Och det är ett gäng riktigt prisvärda viner som landar på hyllorna. Jag har tidigare skrivit om de flesta fynden – men här är månadens bästa och mest prisvärda röda.

Du kan läsa mer om nyheterna här:

Läcker rosé, bra vitt och schyssta grillviner

Sommarvinerna och ölen – hela tabellen

Mest prisvärda röda

Tercer Motivo Mencia 2007 (92247, 89 kronor)
Spanska distriktet Bierzo är hajpat och många av Spaniens bästa vinproducenter har sökt sig dit. Det mesta av intresset handlar om druvsorten mencia (och ofta från gamla stockar) som i smaken kan påminna om både cabernet franc och barbera. Men intresset innebär också att priserna har gått upp. Därför är det extra kul att vi nu får in en mencia under 100-lappen på bolaget.
Tercer Motivo kommer från Bodegas Neo och är gjort på druvor från 60 åriga vinstockar och har fått 15 dagars skalmaceration och 6 månader på ek (60 procent franska och 40 procent amerikanska fat).
Vinet är mörkt blårött i färgen. Doften är lite knuten med mörka bär, mineraltoner och fat. Smaken är medelfyllig med en kryddig smak av mörka bär, örter och fat. Det har menciadruvans lite syrliga och strama stil men också en generös frukt! Drick nu till grillat!

Bästa röda

Lauze 2007 (95307, 125 kronor) Frankrike,
Frankrike och Domaine de Sulauze från Coteaux d’Aix-en-Provence står för månadens bästa röda vin. 80 procent cabernet sauvignon, 15 procent syrah och 5 procent mourvèdre från stockar med en genomsnittlig ålder på 40 år. Lågt skördeuttag på 25 hl/ha. Lång urlakning – 6 veckor – och 18 månader på stora fat. Därefter 12 månaders lagring på flaska.
Detta har gett ett mörkt rött vin med en härlig doft av ladugård, mörka bär, trä/fat och örter. Smaken är medelfyllig och stram med en lite bitter och kryddig smak av mörka bär och korinter. Inslag av fat och cederträ. Och en lång lite stram avslutning. Drick nu eller spara i upp till fem år.

Jag älskar när jag hittar nya häftiga vinupplevelser och nya mer eller mindre kända distrikt. Särskilt områden som tidigare inte varit speciellt kända i finare vinrkretsar. För det görs fantastiska viner utanför Bordeaux, Bourgogne, Champagne, Rioja, Brunello och Barolo.

Jag har i har i flera tidigare inlägg här i Uppkorkat hajpat Côtes du Roussillon – ett distrikt som ligger nere mot spanska gränsen som tidigare klumpades ihop med hela Languedoc-Roussillon. Gå tillbaka 20 år i tiden och det mesta som producerades här ner i franska södern var oinspirerart bulkvin som framförallt producerades av kooperativ. Men en efter en har vi börjat lära oss namnen på distrikt som Tautavel, Faugères, St-Chinian och Côtes du Roussillon. Och frågar du mig så görs några av världens mest intressanta viner här nere.

Domaine Clos de Fées startades av en sommelier som hade tröttnat på sitt yrke och ville få lite mer förstahandskunskap om hur ett bra vin blir till. Hervé Bizeul hittade den platsen i kommunen Vingrau i Côtes du Roussillon och första årgången var 1998.

Domaine Clos de Fées Vielle Vignes 2007 (94571, 299 kronor) är ett av flera viner som görs av Bizeul. Druvblandningen består av 35 procent grenache, 35 procent carignan, 15 procent syrah och 15 procent av den lokala specialiteten lledoner pelut. Den senare ska vara en klon av grenache och är tydligen identisk till garnacha peluda (hårig garnacha) som det snackats en del om i Spanien och Rioja.

Druvorna kommer från mycket gamla stockar (50-100 år gamla) som vuxit på en jord rik på lera och kalksten. Avstjälkning, kallmaceration, temperaturreglerad jäsning och 12 månaders lagring på ett till två år gamla ekfat från Saury är standardbehandlingen för Vieilles Vignes. Buteljering sker sedan utan vare sig klarning eller filtrering.

2007 gav de ett vin som är djupt rubinrött i färgen. Doften är lätt volatil (mycket flyktiga syror) men de försvinner snart och öppnar upp en härlig fruktig/bärig bukett med inslag av örter (mynta, rosmarin), tobak, mineral, trä och grillat nötkött. Smaken är medelfyllig och silkigt koncentrerad med inslag av mörka och röda bär, örter, kött och trä. Det är runt med välintegrerade syror och har en lång elegant eftersmak.

Vinet kan drickas nu – men tål det att lagras? Ja det har ”excellent lagringspotential” enligt Herve Bizeul själv. Och vi får väl tro honom på orden. Om inte är det bara att köpa ett par buteljer och lägga undan i de sex år han rekommenderar!

Herve Bizeuls blogg hittar du här!

På tåget tillbaka från ännu en mastodontprovning. Drygt 140 nya viner, 5 vanliga och runt 50 julöl tar lätt musten ur en och får fenomenet ”vaskning” att kännas lockande. Men vilken provning det var – och vilka viner!

Tyvärr får vi vänta till den 1e och den 15e november innan vinerna släpps på bolaget. På fredag släpps oktobernyheterna (som jag redan skrivit om i papperstidningen) och håll koll här i bloggen för artiklar/bloggposter om fynden och de bästa köpen!

Men till dess – en liten sammanfattning av dagens provning:

• Champagne
10 fantastiska champagner släpps i det exklusiva sortimentet den 1/11 – och många har dessutom några år på nacken. Mina egna favoriter är Pol Roger Brut Vintage 2000 (94826, 428 kronor) och Pol Roger Blancs de Blanc 1999 (94825, 515 kronor). Båda förenar elegans (jag vet – ordet är rätt meningslöst – men ändå beskrivande), smakrikedom och mognadstoner med en i det närmaste sagolik koncentration. Citrus, smör, kakao och rostat bröd!

• Fantastiska riesling och intressant Alsace
Alsace, Tyskland och Australien briljerar med bra riesling i november. Hajpade Marcell Deiss (Alsace) kommer dessutom med en pinot gris och en gewurztraminer. Min favorit är naturligtvis Domaine Weinbachs Riesling Grand Cru Schlossberg 2008!

• Lysande Bourgogne
Pommard Epenots 2007 (94593, 299 kronor) från Louis Jadot är ett av de bästa pinot noir-viner jag provat på länge. 299 kronor kan låta dyrt men för den här kvaliteten i Bourgogne brukar du få betala mycket mer! Dessutom ett gäng bra viner från Camille Giroud och en fantastisk Corton med tio år på nacken från Louis Latour!

• Italien, Italien, Italien
Brancaia, Tenuta Belguardo, Pio Cesare, Feudi di San Gregorio, Matroberardino, Bussola – och då har jag bara nämnt de som visade sig från den goda sidan!

• Rhône 2007 vs 2008
Nu måste väl snart de fantastiska 2007orna vara slut. En och annan 08 har kommit och det visar sig att en del kunna göra riktigt hyfsade viner trots allt. Men de saknar kraften, koncentrationen, smakrikedomen och intensiteten. Man måste bara älska Rhône 2007!!!

• Julölen
Omkring 50 julöl släpps i år. En del riktigt bra. Jämtlands, Anchor Steam och Samuel Adams står sig väl i konkurrensen (som vanligt!) och N’Ice Chouffe kändes mindre söt i år!

Sommaren är inte över men efter lanseringsfria juli släpper bolaget nu ett gäng exklusiva viner i augusti. Här finns inte en enda butelj under 100 kronor och jag hoppas verkligen att Systembolaget ser över sin lanseringspolicy till nästa år. För även om det är kul med dyra viner – hur många konsumenter kan eller vill betala flera hundra kronor för sina viner?

Jag har tjatat en del om årgång 2007 och Rhône både här i spalten och på bloggen. Jag brukar normalt sett inte bry mig om hajpade årgångar: 1) De brukar aldrig vara så bra som man först hävdar 2) Det kommer alltid nya ”den bästa årgången någonsin” 3) De mer normala årgångarna ger oftast viner till ett bättre och mer överkomligt pris.

Men allt detta sagt – 2007orna i Rhône är exceptionellt bra och priserna har ännu inte rasat i höjden. Så frågan är om det går att göra ett bättre vinköp 2010? Ta till exempel Côtes-du-Rhône-Villages 2007 från Mas de Boislauzon (94365, 151 kronor). Vinet har den där koncentrerade smaken som bara kan komma ur bra årgångar med mycket sol och smakar härligt av mörk frukt, örtkryddor, nötkött och salmiak med en lång eftersmak.

Men det är ändå ingenting mot komplexiteten hos Château La Nerthe 2007 (94424, 319 kronor). La Nerthe är en av Châteauneuf-du-Papes absoluta topproducenter och vinerna innehåller den klassiska blandning av grenache, mourvèdre och cinsault. Och 07an gör ingen besviken! Här finns mogen rund frukt. Här finns kraft och styrka. Här finns örter, läder, tobak och smaker av nötkött och här finns en intensitet och längd som måste upplevas för att man ska förstå vad det handlar om. Drick nu eller spara den i en 5-10 år!

Låt oss fortsätta i södra Frankrike och med ett område som väl knappast är känt för kvalitetsviner: Côtes du Roussillon-Villages. Distriktet ligger söder om Corbières mitt i vad som brukar klumpas i hop som regionen Languedoc-Roussillon. Mas de la Devèze är en ny egendom i underdistriktet Tautavel och granne med den något mer kända producenten Mas Amiel. Ägaren och vinmakaren Olivier Bernstein har på kort tid blivit något av en superkändis för de viner han gör här i söder men också för de dyra superviner han gör i Bourgogne. La Devèze 2007 (94364, 197 kronor) är ett skolboksexempel på den nya våg som gör södra Frankrike till ett av världen mest intressanta vinområden. Blandningen på grenache, syrah och carignan har gett ett vin som är mörkt i färgen och mörkt i doften med björnbär, choklad, örter och fat. Smaken är fyllig och koncentrerad med en angenämt bitter fruktsmak och en lång finish med inslag av tobak. Håll ögonen på Olivier Bernstein!

När vi ändå är inne på dyra superviner så varför inte slänga in en Brunello di Montalcino. Om det finns något vindistrikt i världen som blivit överhajpat så är det just italienska Brunello. Vinerna kan visserligen vara fantastiska men allt för ofta stöter man på trött frukt och hutlösa priser. Brunello di Montalcino Annata 2005 (94359, 299 kronor) från Ciacci Piccolomini d’Aragona är motsatsen till detta. Vinet är visserligen traditionellt i smaken med mörka körsbär, läder, tobak och örter. Men den sköna frukten sjunger i glaset. Om bara all Brunello höll samma klass!

Slutligen två fantastiska vita viner. Gillar du chardonnay så missa inte Macon-Milly-Lamartine Clos du Four 2008 (94370, 165 kronor) eller Catena Alta Chardonnay 2007 (94334, 189 kronor). Den förra smakar urtypiskt för vit bourgogne med en rökigt mineralig doft och fräscha smaker av citrus, smör, mineral och tropisk frukt. Den senare har en mer kraftfull nya världen-stil med smör, fat och tropisk frukt.

Hela tabellen med alla provade viner hittar du här!

Slänger in en liten smaknotering på ännu en 2007a från södra Rhône som legat och skräpat som utkast här i bloggen. Den här gången gäller det Roger Sabons Châteauneuf-du-Pape Les Olivets 2007 (95830, 270 kronor).

I skrivande stund finns ännu ett drygt dussin buteljer kvar på Hansacompagniet i Malmö – men sedan är det nog slut.

Familjen Sabon har en lång historia i Châteauneuf-du-Pape. Vingården Les Olivets omfattar 8,5 hektar med framförallt grenache och en liten mängd syrah och cinsault på en jordmån av lera, krita och de karaktäristiska runda stenar som man brukar hitta i Châteauneuf-du-Pape.

Vinerna har jäst på temperaturkontrollerade tankar och skalen har lakats ur med musten i omkring 20 dagar. Efter jäsningen har det fått vila på 40 hektoliters gamla fat i cirka 15 månader. Och resultatet?

Ett fantastiskt vin med en klar röd färg. Doften är fortfarande lite knuten med mörka bär, örter, kött, grädde och tobak samt inslag av mynta. Smaken är medelfyllig, koncentrerat örtig med inslag mörka bär, mynta, kött och tobak. Och avslutningen är förvånansvärt rund med en balanserad smak och inlindade tanniner.

Familjen Sabon plus vinmakaren i källaren.