Uppkorkat

Fransmännen brukar snacka om ”terroir” – växtplatsens, mikroklimatets och jordmånens inverkan på druvsort och det färdiga vinet. Uppkorkat har besökt Allegrini och vingården La Poja i Valpolicella på jakt efter den terroir som skapar ett av områdets allra bästa viner.

Brunello di Montalcino kan vara fantastisk. För många är det sangioveses bästa uttryck – kraftfullare och mer karaktärsfull än vinerna från grannen Chianti i norr. Men Brunello kan också vara lite torr, oxiderad, hård och trist.

Intresset för distriktets viner har varit enormt de senaste 10-15 åren men för bara 30-40 år sedan var det så gott som okänt utanför Italien och ett av landets fattigaste vindistrikt. En DOCG-status (högsta kvalitetsbeteckningen enligt en italienska vinlagstiftningen) 1980 satte fart på intresset och Brunello har hajpats rejält i amerikansk vinpress vilket har lett till att priserna har skjutit i höjden. 2008 drabbades emellertid producenterna av en skandal, kallad Brunelloppoli i Italien och Brunellogate i anglosaxisk press, som fläckat ryktet något.

Anklagelser riktades mot bland andra stora producenter som Banfi, Antinori och Frescobaldi för att de olovligen och olagligen blandat ut sina Brunelloviner med vin gjorda på andra druvsorter än sangiovese (en Brunello ska nämligen vara gjord på 100 procent sangiovese). Misstanken var att de på det sättet hade försökt göra vinerna mer ”internationella” och lättillgängliga med hjälp av sorter som syrah, cabernet sauvignon och merlot.

Det hela slutade med att producenterna hade en omröstning om huruvida de skulle överge 100 procentsregeln – men en förkrossande majoritet röstade mot förändring (bara 4 procent ville ändra DOCG-reglerna). Och frågar du mig så var det ett bra beslut. Särskilt efterssom alla redan har en möjlighet att göra den typen av vin som en IGT Toscana!

Poggio San Polo var vad jag vet aldrig implikerad i Brunellogate. Vingården har producerat enastående sangiovese sedan en lång tid och köptes av Venetoveteranen Allegrini 2007 (som även investerat i Poggio al Tesoro i Bolgheri). 1997 var tydligen årgången som satte Poggio San Polo på kartan på allvar och vinerna har hållit mycket hög standard sedan dess.

Får några år sedan köpte jag två buteljer av årgång 2001 och i helgen gick den sista! Senast jag provade den (för kanske två år sedan) var jag inte så där jätteimponerad. Men den här gången möts jag av ett helt annat vin.

Druvorna kommer från San Polo och Monteluc i Montalcino. Den malolaktiska jäsningen har skett på franska barriques (225-liters ekfat) där vinet sedan fått vila i 24 månader. Sedan följde ytterligare 6 månader på flaska.

Färgen är röd (rubinröd) och doften känns fortfarande lite knuten med inslag av kakao, torkad frukt, mörka körsbär och vilt. Smaken är kraftfullt medelfyllig, sammetsaktig och koncentrerad. Inslagen av mörka körsbär, kakao-choklad och vilt går igen. Lägg till en härlig örtighet med rosmarin och timjan. Bra garvsyror som är inlindade i mjuk och härligt frukt. Vinet kan förmodligen lagras i ytterligare 5 år – men frågan är om det blir bättre av det!?4,5/5p

Okej glöm La Poja – Allegrinis fantastiska och hajpade vin gjort på druvsorten corvina. Och glöm firmans stora Amaroneviner. Nej det är inte prestigevinerna som ger dig mest vin per krona. Det är La Grola – en modern blandning på corvina och syrah.

Du har säkert hört talas om eller sett vinerna från Allegrini – en av de bästa vinproducenterna i Venetien. Jag har alltid varit ett fan av prestigevinet La Poja som görs på sent skördade druvor från vingården med samma namn (ynka 2,6 hektar) och som förde fram den bortglömda druvsorten corvina i rampljuset. Och La Poja är lysande men den är börjar också bli dyr (drygt 400 kronor flaskan).

Nej frågar du mig så är det firmans andra vingårdsbaserade Valpolicella,  La Grola (42334, 159 kronor) som är deras mest prisvärda vin. Jag har haft vinet som en personlig favorit i snart tio års tid och det är helt klart ett av världens mest prisvärda viner – trots att det kostar 159 kronor.

Vinet är en blandning på 80 procent corvina och 20 procent syrah som vuxit i vingården La Grola. Den omfattar 30 hektar på 310 meters höjd med en ler- och kritblandad jord. De två grundvinerna har lagrats 16 månader var för sig på ekfat och sedan blandats för att få ytterligare 10 månader på flaska. Och nya årgången 2007 är lysande. Den säljs inte som en Valpolicella utan en IGT Veronese!

Vinet har en mörk rödblå färg och en härlig doft av mörka körsbär, choklad, örter och fat. Smaken är intensiv men ändå välbalanserad med mörka bär (körsbär), choklad, vanilj och örter. Lägg till en lång och härlig eftersmak med bra syror. Ett vin som lätt kan lagras i en 3-8 år.

Tycker du att 150 kronor är lite mycket men ändå vill kolla upp druvsorten corvina – prova Corvina Veronoese 2008 (23072, 89 kronor) som ger en bra bild av vad det handlar om med mörka körsbär, fatvanilj och kryddor.

Allegrinis vingård La Grola!

Antingen var det jag som var på ovanligt bra humör den där nyhetsprovningen för någon månad sedan eller så är september 2010 verkligen en av de bästa nyhetsmånaderna någonsin. Jag tror inte att jag någonsin tidigare har hittat så många fynd och efter mitt tjat om dyra viner för vinnördarna (ja – dit räknar jag mig själv!) så släpper bolaget massor av intressanta viner i flera olika prisklasser. Här finns viner för såväl nörden som nybörjaren – och det är så ett bra nyhetssläpp bör se ut!

Låt oss börja i Portugal - ett vinland som egentligen har alla förutsättningar att konkurrera med Spanien som ett av Europas bästa. Ett bra klimat, egna spännande druvsorter och en bra jordmån ligger bakom några av världens mest intressanta viner. Halvön Setúbal är kanske mest känt för det söta vinet med samma namn som görs på druvorten muscat men här görs också bra röda viner och Alto Pina (94397, 59 kronor) är ett utmärkt exempel. Aragonês, touriga nacional och castelão utgör grunden i ett vin som är både tätt och smakrikt. Mörka bär möter mynta och knäckiga kakor och avslutningen är lite stram men ändå generös. Ett riktigt matvin helt enkelt.

Quinta do Noval heter en av de bästa och mest legendariska portvinsproducenterna. Först 2004 började firman på allvar att experimentera med röda bordsviner – det vill säga vanliga ”torra” rödviner som inte blivit förstärkta med vinsprit. Och är det något vi lärt oss de sista 20 åren så är det att Douro, distriktet som ger oss de fantastiska portvinerna, också gör Portugals bästa rödviner.

Cedro do Noval 2007 (94440, 159 kronor) är alltså bara den tredje årgången som buteljerats av firman. Man har valt att släppa det under den lägre kvalitetsklassen Vinho Regional Duriense eftersom vi för ovanlighetens skull hittar 35 procent syrah i blandningen tillsammans med de mer vanliga portvinsdruvorna touriga nacional (30 procent), touriga franca (25 procent) och tinta cao (10 procent). Vinet är tätt och koncentrerat i doft och smak. Mörka bär som svarta vinbär, björnbär och plommon samsas med örtkryddor (rosmarin och timjan) och i eftersmaken kommer inslag av både tobak och fat. Allt avslutas med en lång lång eftersmak.

Från en syrah till flera andra. Druvsorten är väl inget vi brukar förknippa med Argentina, även om den blivit allt populärare bland odlare i landet. Santa Ana Reserve Shiraz 2008 (94375, 72 kronor) kan nog bli en riktig favorit med sin friska smak av rökiga fat, mörka bär och choklad. Chilenska Santa Rita Medalla Real Syrah 2007 (94427, 106 kronor) är snäppet bättre och kanske ännu mer publik.. Smaken är rund och fyllig med inslag av svarta vinbär, björnbär, rök, och fatvanilj. Frukten är söt och tuggbar. Definitivt en syrah som visar upp druvsortens snällare sidor.

Vill du ha mer av druvsortens lite kärvare sidor prova Ruvio Syrah 2009 (94435, 69 kronor), Cortona Syrah 2008 (97129, 99 kronor) eller Pieve dei Monaci Syrah 2007 (94480, 113 kronor). Allt tre från Italien och i stigande kvalitetsskala. Den första har syrahs lite sträva och rökigt örtiga smaker av mörka bär och salmiak. Cortona bjuder på mer intensitet och djup i smaken och är rökigare och med ett mer tydligt inslag av ek. Och Pieve dei Monaci Syrah, slutligen, är rejält stram/sträv i smaken med ett härlig eftersmak av mörka bär, örter, tobak, rök och mineral.

Och när vi ändå talar om Italien. Låt oss avsluta med några viner i världsklass. Allegrinis La Poja 2006 (94422, 469 kronor) är förstås dyr och svår att få tag i men det är ett unikt vin på många sätt. 100 procent corvina och från ett av Venetiens bästa lägen – det är är ett av Italiens och världens bästa viner med en nästan parfymerad doft och superkoncentrerad smak mörka körsbär, russin, örtkryddor, ek och en touch av läder. Lägg dessutom till en eftersmak som aldrig tar slut.

Unika är också vinerna från Taurasi i Kampanien. Feudi di San Gregorio är en av Italiens allra bästa producenter och deras Taurasi 2005 (94430, 160 kronor) gjord på aglianico smakar härligt komplext av mörka körsbär, kryddor (kanel, örtkryddor och muskot), läder och tobak. Superkoncentrerad och supersträv kräver den några års lagring innan den kommer till sin fulla rätt! Men vilket vin!

Missa inte heller Marchesi di Frescobaldis klassiker Nipozzano Riserva 2006 (94545, 129 kronor) som är ett av mina absoluta favoritviner genom tiderna. Vinet kommer från det lilla distriktet Rufina i Chianti och är gjort på 90 procent sangiovese blandat med malvasia nera, colorino, merlot, cabernet sauvignon. Det här är kvintessensen av Chianti tappat på flaska. Välbalanserad körsbärsfrukt med inslag av choklad, fat och örter. Stilfullt och smakrikt helt enkelt!

Vinoteket måste vara gudarnas gåva till den vinintresserade restaurangbesökaren. Ni vet den där apparaten där du kan prova flera olika viner på glas genom att i förväg ladda ett chipkort med pengar och sedan go wild and crazy bland utbudet som finns att välja på.

Lagmark i Helsinborg är ett föredöme och så även Lammet & Grisen i Sälen där jag och familjen gjorde ett besök i veckan. Jag vet att ett vinotek är en rejäl investering för en restaurang (cirka 100 000 kronor per maskin) men som kund är det så skönt att för en gångs skull inte vara hänvisad till en handfull så där ljummet intressanta viner som krögaren ”tvingas” ha för de som inte vill köpa helflaskor. Och du behöver inte ha ett vinotek för att erbjuda mer än fyra viner på glas!

Lammet och Grisens vinlista är för övrigt värt ett helt inlägg. Restaurangen är med rätta prisbelönt för sin vinkällare och den nästan 60 sidor långa listan erbjuder det mesta man kan önska sig i vinväg. Vi snackar världsklass och förutom vinerna i vinoteket erbjuder man dessutom massor av viner på glas och små intressanta vinprovarpaket.

När jag var där i onsdags åt jag förstås deras varmrättsklassiker med lamm-, fläsk- och nötkött och passade på att sätta ihop en liten miniprovning. Det här var vad vi åt och drack:

Lammfile med potatisgratäng, sparris, houngs- och fetaostslungade rödbetor och örtagårdssås.

Alla som vet något om druvsorten pinot noir känner nog till att den är svårodlad och kan ge allt i från ett snipigt och trist jordgubbssmakande vin till något som närmar sig gudarnas nektar. Efterfrågan är också stor i förhållande till utbudet och det är svårt att hitta en bra Bourgogne för under 200-300 kronor. Sedan några årtionden tillbaka finns det riktigt bra pinot noir-viner från Nya världen som ofta är ett mycket mer prisvärda än vinerna från Bourgogne. Jag hittade två mycket bra exempel på amerikansk pinot noir i vinoteket även om priserna i just de här två fallen är Bourgogneekvivalenta:

Marimar Torres Pinot Noir 2004 4/5p

Vinimperiet Torres gör sanslöst bra viner runt om i världen. Den här från Marimar Torres Estate i Kalifornien, Russian River och vingården Don Miguel är en modern klassiker.

Ljust bourgogneröd i färgen. Stor utvecklad doft med röda bär (skogsbär) svamp och fat. Smaken är frisk, elegant och balanserad med söt rund fruktighet och en härlig pinot noir nerv. Lång eftersmak.

Tandem Pinot Noir Sangiacomo Vineyards 2003 4,5/5p

En ny bekantskap för mig! Det var sommeliern på restaurangen som rekommenderade den. Tandem gör traditionella viner enligt traditionella metoder. Just de här vingårdarna (där de köper druvor från flera odlare) ligger i Carneros och Sonoma Coast – dvs. två realtivt svala områden i Kalifornien.

Grumligt bourgogneröd i färgen – definitivt ofiltrerad! Stor utvecklad och komplex doft med inslag av röda bär, fat/trä och svamp. Smaken är medelfyllig och koncentrerad med toner av röda bär, fat och svamp och nötter. Lång och koncentrerad eftersmak. Läcker!

Fläskfile med risotto, rödvinssmör, rödkål, savoykål, brysselkål och portvinssås

Allegrini är en av Venetiens allra bästa producenter med bland annat kultvinet La Poja i sitt stall. Jag hittadet två Allegriniviner i vinoteket på Lammet & Grisen och passade på att prova firmans vanliga Valpolicella mot La Grola som också den är en modern klassiker.

Allegrini Valpolicella Superiore 3/5p

Fick inte med årgången på den här tyvärr – men ska kolla med restaurangen nu i efterhand.

Mörkt röd färg. I doften mosade bär, fat och russin. Medelfyllig relativt koncentrerad smak av mörka bär, örter, körsbär, russin och med en touch av ek. Mjuk och bärig!

La Grola 2006 3,5/5p

La Grola är ett av Allegrinis allra mest prisvärda viner. En IGT, det vill säga Indicazione Geografica Tipica, och ett vin som vuxit fram i motsättning till områdets gällande vinlagstiftning (oftast på grund av att vinmakaren velat använda andra druvsorter eller annan typ av lagring än vad lagen föreskriver).

Också här har vi en mörk ogenomskinlig blåröd färg. I doften känns den lite ung – eken dominerar med ett lager av körsbär och örter strax under. Smaken är frisk men ändå balanserad när det gäller syrorna. Mörka körsbär, choklad och eken dominerar och vinet skulle vinna på något års lagring.

Oxfile med ungsrostade rotsaker, varma körsbärstomater, broccoli och cognac och pepparsås

Pio Cesares Baroloviner var några av de första jag provade från distriktet. Detta var i början av 1990-talet och sedan dess har jag haft en soft spot för firman. Nu hittade jag två viner från grannsistriktet Barbaresco och Pio Cesare i vinoteket och lyckan var förstås total! Druvsorten nebbiolo när den är som bäst! Här hittar du mer info om vinerna.

Pio Cesare Barbaresco 2003 4/5p

En tredjedel av vinet har lagrats på nya ekfat (225 liters) i 30 månader resten av vinet har lagrats i äldre större fat.

Ljus orangeröd i färgen. En lätt parfymerad doft med inslag av röda bär, tobak, örter och läder. Smaken är stram och sträv med toner av körsbär, fat, örter och röda bär. Lång elegant eftersmak med inslag av tobak.

Barbaresco Il Bricco 2004 4,5/5p

Vingårdsbarbaresco från vingården Il Bricco som ägs av familjen Pio Cesare. Också det här vinet har fått 30 månader på nya ”barriquer” och resten av vinet har legat på 20 hl stora äldre fat.

Orangeröd i färgen. Stor doft av fat, knäck, mogna röda bär, läder och tobak. Klart tydligare inslag av ny ek här. Smaken är sträv och koncentrerad med röda bär, fat/kola, kryddor, läder och tobak. Lång sträv och kompex eftersmak. Bör lagras!