Uppkorkat

Tiden går fort och det är nu över två veckor sedan den fantastiskt roliga skånska bloggträffen på Lagmarks i Helsingborg. Jag lovade att återkomma med mer från provningen och nu har det blivit dags.

Min egen flight bestod av några favoriter från resan till Sydafrika men också två viner av en av de vi aldrig hann med att träffa. Adi Badenhorst är i högsta grad en del av det som kallas för The Swartland Revolution. Namnet kommer från en fest som hålls i november där vinmakarna (och deras familjer) i det gamla spannmålsdistriktet träffas och provar och snackar vin tillsammans. Och namnet fångar väl den pionjäranda som finns bland de ofta unga vinmakarna i distriktet där man ofta gör vin från gamla stockar och med så ”naturliga” metoder som det bara är möjligt.

Adi Badenhorst kommer från en gammal vinmakarfamilj (hans farfar arbetade som general manager på anrika Groot Constantia och hans pappa jobbade påbland annat Constantia Uitsig). Själv har Andree Adrian Badenhorst bland annat sju år som vinmakare på Rustenberg bakom sig. 2008 köpte han och hans kusin Hein 60 hektar i Swartland i Paardeberg nära bland andra Eben Sadie och Lammeschoek.

Egendomen heter Kalmoesfontein farm men han buteljerar vinerna under eget namn. Adi har också varit en av grundarna till ”The Swartland Revolution” och tillsammans med bland andra Eben Sadi och Chris och Andrea Mullineux har han tagit fram en egen ursprungsbeteckning kallad Swartland Independent Label (mer om denna framöver här i Uppkorkat!).

Nu gör han vin enligt ekologiska principer och ”så naturligt som möjligt” från 28 hektar med gamla buskrankor som planterades på 1950- och 60-talen. Och de har redan låtit tala om sig. Hans Secateurs Chenin Blanc som finns i beställningssortimentet är ett lysande exempel på hur bra druvsorten kan smaka i Sydafrika. Adi använder sig av hela klasar som han varken krossar eller avstjälkar. De röda vinerna jäser i antingen cementtankar eller träfat och får upp till fyra månaders macerering efter det att jäsnignen är klar. Och sedan följer lagring i stora 4000 liters träfat. Den enda manipulationen som görs är att han använder lite svavel före och efter jäsningen.

Jag hade med mig två Badenhorstviner till bloggträffen. Den ena var Secateurs Red Blend 2010 som är en blandning av cabernet sauvignon, carignan, cinsault och grenache. Det var helt klart det mest ”Nya Världen-aktiga” av de fem vinerna med en mörkt röd färg och en lite rökig doft av söta mörka bär, örter och kryddor. Smaken är fruktdriven men kryddig med mörka bär, örter, salmiak och inlindade syror. Dessutom en bra längd i eftersmaken.

Den andra AA Badenhorst Red Blend 2007 är också den en blandning men på shiraz, mourvèdre, grenache och cinsault. Det här är ett lite mer krävande och komplext vin med en mörkt röd färg och en sammansatt och lite knuden doft av mogna bär, mineral och läder. Smaken är också fylligare med en sammansatt palett av mörka bör, mineral, kryddor, läder och tuffa syror. Det här vinet borde gå att lagra i ytterligare några år!

I nuläget är det bara Chenin Blanc-vinet som jag nämnde ovan som finns i Systembolagets Beställningssortiment. De andra säljs till restauranger.

Bruwer Raats blir det mer av och om i Uppkorkat framöver. Också han är en pionjär men inte i Swartland utan i Stellenbosch. Bruwer jobbar bara med cabernet franc och chenin blanc – två druvsorter som han menar har de starkaste historiska bidningarna till Sydafrika som vinnation. Bruwer Raats jobbar ständigt med nya projekt och just nu håller han på med en helt nyplanterad cabernet franc/chenin vingård som kanske har den tätaste densiteten/planteringen i världen (ja i alla i Sydafrika). Och som han odlar enligt ekologiska principer

Till bloggprovningen tog jag med mig Raats Family Cabernet Franc 2009 (som faktiskt fortfarande går att köpa på bolaget!) som är lite av en klassiker. Vinet är gjort på 100 procent cabernet franc som har en genomsnittlig ålder på mellan 18 och 23 år som vuxit på vittrad granit. Druvorna sorterades för hand och krossades lett innan de fick en kallmacerering på fem dagar. Efter jäsningen pressades de i en traditionell ”basket press” och genomgick den malolaktiska jäsningen i rostfritt stål. Vinet lagrades sedan i ytterligare 18 månader före buteljering.

Det har gett ett mörkt rött vin med en härlig cabernet doft av örter (mynta), mörka bär, paprika och lite stjälkar. Smaken är medelfyllig till fyllig och kraftfull med en eldig smak av mörka bär, örter, paprika och mynta. Eftersmaken är härligt koncentrerad och sträv med en suverän längd. Kan lagras i minst fem år till för den som vill det!

Eben Sadie har det blivit mycket av här i Uppkorkat på sistone. Inte minst eftersom våra två episoder från vårt besök på Sadie Family Wines nu rullar i 24HD. Blir du nyfiken på Eben så kan du kolla in de avsnitten här!

Här och nu ska jag bara kort ge smakbeskrivningar från vinerna som jag hade med mig till provningen. Det första var Pofadder 2010 som är ett vin som är gjort på nästan 100 procent cinsult och som förhoppningsvis kommer till Sverige inom en kort framtid. Vinet ingår i Eben Sadies Old Vine Series och kommer från stockar som planterades på 1950-talet. Det är (också!) gjort så naturligt som det bara är möjligt med naturlig jäst, öppna jäskar, minimalt med svavel vid buteljeringen och med ungefär ett års lagring på gamla fat.

Naturlig jäst och öppna jäskar och ungefär ett års lagring på gamla fat. Vinet buteljeras med minsta möjliga svavelhalt men formligen exploderar av fruktsmaker i munnen och i näsan. Det här är ett vin som har grenache tyngd och kryddighet men pinot noirs mjuka och sammetslena. Det är ett av de häftigaste vinerna jag provat och så långt från nidbilden av Sydafrika som du kan komma!

Vinet är ljust rött och har en härligt kryddig doft som är fullständigt packat med röda bär (hallon och jordgubbar). Smaken är sammansatt men ändå rund, kryddig och bärig med inslag av hallon, kryddor och örter. Strukturen är stor och sammetslen på en och samma gång. Som ett slags kombination av Rhône och Bourgogne. Och eftersmaken är något alldeles extra.

Slutligen Columella 2009. Om Old Vine Series är ett försök ”att buteljera vinerna som de är”, som han uttrycker det – ja då är Columella Eben Sadies försök att uppnå perfektion. Vinet är en blandning av framförallt syrah (bland annat från hästskovingården som vi besökte här!) och mourvédre från runt åtta olika vingårdar spridda runt över hela Swartland. De olika vingårdarna vinifieras för sig (det skiljer upp emot sex veckor mellan den som mognar tidigast och den som mognar senast!) antingen i trä, lera eller cement.

De första 12 månaderna hålls vinerna separata och lagras på olika sätt (en del på ny ek). Därefter blandar han ihop den slutgiltiga cuvéen och låter den vila i ytterligare 12 månader på stora fat av äldre ek. Columella har en helt fantastisk struktur. Det är massivt men utan att vara tungt och har mer gemensamt med Rhône än Nya Världen.

Färgen är tät och djupt röd och doften fortfarande ung men sammansatt med inslag av mörka bär, choklad, fat, örter och peppar. Smaken är medelfyllig till fyllig och superkoncentrerad med massor av mörka bär, örtkryddor, peppar, choklad och fat. Syrorna är tuffa och längden i eftersmaken enastående. Vinet känns fortfarande ungt och kan lagras i 10 år utan problem.

Andries Burger hos Paul Cluver är ett förkroppsligande av den moderne vinmakaren. När han inte arbetar med att ständigt förbättra vinerna hemma i Elgin gör han vin i Alsace eller Rheinhessen. Allt för att lära sig mer och ta sina egna viner till nya höjder.

”Understated and elegant – complexity that develops with age”, är Andries Burgers ledord. I alla fall om man får tro den sydafrikanska vinbibeln Platters South African Wines. Och det märks i hans viner. Paul Cluvers röda och vita viner kommer aldrig att slå dig i skallen med rättfram frukt och massiva eksmaker. Nej här handlar det mer om subtilitet och elegans.

Du kan höra mer om Paul Cluver och Andries Burger i vårt tv-inslag som du hittar här.

Här är mina smaknoteringar på vinerna som vi provade!

Paul Cluver Sauvignon Blanc 2010
Inte en druvren sauvignon blanc utan uppblandad med 8 procent sémillon för att som Andries Burger uttrycker det –  ge ett bättre ”mellanregister”! Semillondruvorna har jäst på franska ekfat. Blekt gul. Lite gräsig doft med inslag av mineral, krita och krusbär. Friskt och smakrikt vin med inslag av grön och gul frukt, paprika, krusbär och mineral. Sémillondruvorna ger helt klart en extra dimension till det här vinet! 4/5p

Paul Cluver Riesling 2010
Det här är Paul Cluvers ”torra” riesling – men den går åt det halvtorra hållet. Druvorna växer på grusblandad lera. Gul färg. Stor blommig doft med inslag av citrus och mineral. Lätt torr till halvtorr och fokuserad smak med citrus, lime, blommor och mineral. Inga petroleumtoner. Lång läcker finish. 4/5p

Paul Cluver Close Encounter Riesling 2011
Paul Cluvers halvtorra riesling med 35 g/l restsockerhalt. Det här vinet har en blekt gröngul färg. Doften är stor och blommig med inslag av citrus, äpplen och mineral. Smaken är lätt till medelfyllig, halvtorr med bra koncentration och lång rieslingrisk och fokuserad eftersmak med inslag av äpplen och citrus. 4/5p

Paul Cluver Close Encounter 2009
Ljust gyllengul. Underbar doft av blommor, citrus och mineral. Lätt till medelfyllig, halvtorr, utvecklad och fokuserad smak med inslag av röda äpplen, citrus och mineral. Lång koncentrerad eftersmak med bra syror. 4,5/5p

Paul Cluver Gewurztraminer 2011
Gul färg. Stor kryddig doft med inslag av tropisk frukt (mango) och örter. Medelfyllig, koncentrerad kryddig smak av tropisk frukt, smör och lime. Lång välbalanserad avslutning och nästan lite fet och vaxig i tonen. 3,5/5p

Paul Cluver Chardonnay 2010
Gul färg. Krutig, komplex doft av tropisk frukt, smör, mineral och rostade fat. Medelfyllig, krutig, mineralig smak med inslag av rostad ek, smör, nötter och tropisk frukt. Lång koncentrerad eftersmak.

Paul Cluver Estate Pinot Noir 2009
Paul Cluvers ”vanliga pinot”. 11 månader på ekfat varav 20 procent var nya. Ljust röd. Stor fruktig doft med inslag av röda bär, kryddor och en touch av ek. Lätt till medelfyllig koncentrerad och kryddig smak med röda bär, mineral och en touch av välintegrerad ek. Sammetslik avslutning. Elegant. 4/5p

Paul Cluver Seven Flags Pinot Noir 2010
Från de äldsta vingårdsdelarna och med en total produktion på 8 fat av de 120 som utgörs av pinot noir. 11 månader på ek varav 30 procent var nya och resten andra- och tredjeårsfat. Ljust röd färg. Lite mer komplex näsa med röda bär, trä, lite fudge, och lite nötter. Medelfyllig komplex och sammansatt smak med bra syror och inslag av röda bär och välintegrerad ek. Lite mer återhållen i stilen och mer lagringstålig. Lång elegant eftesmak. 4,5/5p

Paul Cluver Riesling Noble Late Harvest 2010
Ädelrötade rieslingdruvor. Orangegul färg. Stor expressiv rieslingdoft med inslag av apelsiner, aprikoser och torkad frukt. Komplex näsa med inslag av mandel. Halvsöt koncentrerad fräsch och frisk smak av apelsiner och aprikosmarmelad. Inslag av mineral och mandelmassa. Enorm längd men ändå fräsch i eftersmaken. 5/5p

Paul Cluver Cabernet Franc 20??
Säljs bara på restaurang Fresh på vingården och görs i en mycket begränsad upplaga. Lysande cabernet franc med smak av mörka bär, örter, paprika och tobak. Rund och sammetslen och inte alls stjälkig. Tyvärr ingen årgång på flaskan!

Det var ett vin som fattades i min genomgång av Mazzeis viner de senaste dagarna. Gamla årgången, 2007an, av Tenuta Belguardo hade sålt slut. Men redan i torsdags fick jag chans att prova den nya eftersom vinet släpps på bolaget den 2 april.

Du kan läsa mina tidigare artiklar om Mazzei här:

Zisola, Belguardo – Mazzei (nästan) på besök i Helsingborg

Castello di Fonterutoli, Ser Lapo och Siepi – Mazze del 2

Tenuta Belguardo är prestigevinet från Mazzei-familjens Maremma egendom. Det är gjort på mestadels cabernet sauvignon och en liten del cabernet franc (2007 hade 90 procent CS och 10 procent CF). Första årgången kom 2000. Vinet får 18 månader på franska 225-liters fat (70 procent ny ek). Jag tyckte mig hör en hel del diskussioner om vinet bland mina kollegor – några tyckte det var bra och andra tyckte att det hade för mycket volatila syror (flyktigas syror som kan ge vinet en lite obalanserad känsla).

Det gjorde inte jag. Men jag ska i ärlighetens namn säga att jag ibland gillar viner som har lite funky volatilitet i sig! Här är mina smaknoteringar:

Mörkt röd färg. Ganska utvecklad men ung doft av körsbär, choklad, örter, nötter och fat. Medelfyllig till fyllig, frisk och koncentrerad smak av körsbär, örter, fat nötter och tobak. Bra men välintegrerade syror. Nästan lite saftig i stilen. Lång ung eftersmak. 4->4,5/5p

Det finns inga skyltar som skriker ut dess närvaro. Det finns ingen webbsida som talar om hur du hittar hit. Och skylten på grinden år så liten att du måste stiga ur bilen för att ens kunna läsa namnet Giuseppe Quintarelli. Uppkorkat besökte Quintarelli och Francesco Grigoli på vingården strax utanför Negrar i höstas för att prata om hans och familjens syn på vinframställning.

Ord som ”tradition”, ”familj” och ”ikonisk” brukar flimra förbi i medvetandet när man talar om Quintarelli – en legendarisk producent av Valpolicella och Amarone i Monte Cà Paletta norr om Veneto. Men trots att deras viner är världsberömda så skulle man kunna luras av familjens låga och ödmjuka profil.

Och Francesco Grigoli är lika blygsam som hans viner är djärvt uttrycksfulla. Han gör inget stort nummer av vad de gör i vingården eller i vinkällaren. Nej fokus är satt på slutresultatet och det finns en nästan andlig atmosfär i huset. Du får nästan intrycket att han behandlar sina viner som familjemedlemmar.

– Vi gör vinerna på ett väldigt traditionellt sätt. Det är inget konstigt med det, säger han lågmält.

Det var Francescos morfars far som startade firman på 1920-talet. Men det var hans morfar, den monumentale Giuseppe Quintarelli, som tog vinet från en lokal kändis till världsrykte när han började exportera det till USA på 1950-talet. Quintarelli blev en pionjär och inspiratör för många andra producenter i området och det är svårt att överskatta hans betydelse. Och vinerna är fortfarande standarden mot vilka andra siktar.

Men det har inte bara handlat om att försvara traditionen. Giuseppe Quintarelli var den förste att plantera och göra vin på cabernet franc och cabernet sauvignon i området (druvor som ingår i deras nu klassiska Alzero). Han var också bland pionjärerna när det gällde att göra torr vitt i Valpolicella (Bianco Secco). Och han har också experimenterat med olika tekniker i källaren och i vingården.

I dag omfattar vingårdarsarealen omkring tre hektar runt huset och ytterligare åtta en bit bort – de äldsta stockarna är mellan 40 och 50 år gamla. Och i vingården använder Francesco både den traditionella och moderna uppbindningsmetoder.

– Du vet – det beror på hur de olika vingårdslägena ser ut om om vi behöver skydda druvorna från solen eller inte, säger han.

Druvorna plockas förstås för hand i åtminstone tre omgångar genom vingården. De bästa går till amaronevinet som bara görs bra årgångar. Resten hamnar i deras Valpolicella och de andra vinerna. Valpolicellan görs i en ”ripassostil” där man blandar vanlig valpolicella med druvsaft från delvis torkade druvor och ger vinet en andra jäsning som gör det lite fylligare och rundare i stilen.

– Vi har hållit på med den så kallade ”ripassostilen” i åratal, långt innan den blev kommersiell. Det är har varit en vanlig metod här i Valpolicella och det var ett naturligt och traditionellt sätt att göra vin för min farfar, säger Francesco.

Metoderna i källaren är också traditionella men med en modern twist. Vinerna jäser i rostfritt stål men lagras sedan på trä. Valpolicella- och Amaronevinerna vilar på slavonsk ek i olika storlekar – minst sex år för Valpolicellan och minst åtta år för Amaronen – innan de släpps på marknaden. De aktuella årgångarna är 2002 respektive 2000 för de två vinerna..

– Vi vill inte ha eksmakande viner och vi använder aldrig amerikansk ek (som ju ger mer tydligare eksmak än franska och slavonska fat). Och vi gör bara en Amarone om förutsättningarna är de rätta. 2001 och 2002 gjorde vi till exempel ingen Amarone utan bara vår ”lilla Amarone” Rosso del Bepi – döpt efter morfar Giuseppe.

När Uppkorkat besökte vingården låg amaronedruvorna, corvina, corvinone och rondinella, redan utlagda sedan några veckor på stora träställningar på vinden och torkade. Där får de sedan ligga i runt 90 dagar och tappar upp emot 40 procent av vatteninnehållet vilket gör de extremt socker- och smakkoncentrerade. Och alla har sin roll att spela.

– Corvina och corvinone ger oss smak, kryddor, tanniner (garvsyor) och syror. Rondinella har mindre smak men ger mer färg och arom till det färdiga vinet.

Quintarellis hela produktion är inte större än 40 till 50000 buteljer per år. Hälften säljs i Italien och hälften går på export. Det finns egentligen inga enkla instegsviner. Deras ”vanliga” Valpolicella brukar sälja för runt 500 kronor i Sverige. Amaronen för mycket mer. Men de behöver inga marknadsföringskampanjer för att nå kunderna. Vinerna säljer slut av sig själva.

Och efter att ha provat igenom vinhusets viner så är det inte så svårt att förstå varför. Jag har stött på de som tycker att vinerna är alldeles för muskulösa och koncentrerade i smaken men det finns verkligen en härlig balans mellan frukten, syrorna och alkoholen i alla de jag har provat.

Tidigare i år dog Giuseppe Qintarelli 84 år gammal. Jag föreställer mig dock att hans ande och själ kommer att fortsätta att leva kvar i vinerna från Quintarelli.

Alla provad viner hittar du här!

Det brukar avfärdas som ett historiskt måste – men låt dig inte luras. Vinerna från Groot Constantia i Kapstadens Constantia distrikt är lysande. Friska, välbalanserade och med en bra ryggrad av syror.

Det är stekande hett när Uppkorkat möter Boela Gerber, vinmakare sedan 12 år på Groot Constantia, Sydafrikas äldsta och mest hisotriska vinegendom. Det var här som Kapstadens förste guvernör Simon van der Stel (som bla gett namn åt Stellenbosch) planterade de första stockarna 1685. Och det var här som man började göra ett sött muscatvin som snart blev legendariskt.

Men trots det hett med svenska mått mätt så räknas Constantia som ett så kallat ”cool climate” eller svalt klimat. Och det beror på den svala vind, the Sout-Eastern, som drar in över vingårdarna från havet. En vind som gör att det ibland är svårt för druvorna att mogna helt.

– Jag tänker dra upp vår cabernet franc. Det blir visserligen ett hyfsat vin men druvorna har svårt att mogna och jag tycker att den blir lite för grön och stjälkig i stilen, säger Boela Gerber.

Vi provade igenom i stort sett hela sortimentet av viner hos Groot Constantia. Vingården är inte direkt känd för att Sydafrikas mest experimentella men Boela Gerber och hans team håller hela tiden på att experimentera med olika fat, jästsorter, lagerings- och framställningsmetoder. Ett av de häftigaste vinerna just nu är en ”one off” – en shiraz utan någon som helst tillsats av svavel.

– Det var en kul grej – men inget jag vill göra göra om. Vinet har en lite funky karaktär som förmodligen kommer av någon typ av mikrobiologisk verksamhet.

Men annars är det i vingården som det största förändringsarbetet sker. Här försöker Boela på allvar kombinera olika druvsorter med olika jordmån och mikroklimat.

– Vi har rejäla höjdskillnader – från 50 meter över havet till 250 meter över havet. Alla vingårdar har sin egen karaktär. Högt upp är det mycket grantit med quartz som ger en klar och tydlig ”mineralig” ton åt vinerna. Längre ner är det mer sand och lera.

För några veckor sedan skrev jag om den svensk-serbiska vingården Podrum Bacina som drivs av ett gäng helsingborgare. Då hade jag provat deras mycket lovande röda bordeuxblandning Dolina Barrique. Nu har man också ett rosévin i beställningssortimentet.

Dolina Rosé 2010 (70846, 450 kronor för 6 flaskor) är gjort på en blandning av cabernet franc och merlot (plus två inhemska druvsorter) som fått en mycket kort skalmaceration för att laka ur den rosa färgen (det rör sig om några timmar säger en av delägarna Aleksander Milutinovic)

Det här är den första kommersiella årgången av rosévinet men produktionen är fortfarande liten – bara 1200 flaskor. Men redan i år siktar de på att göra 5-6000 flaskor!

Ännu har man inte riktigt kommit upp till samma standard som rödvinet men Doline Rosé känns ändå riktigt spännande. Enligt hemsidan går det inte att beställa i nuläget men jag vet att de snart ska ner för att skörda

Mörkt rosa färg (påminner om Clairetvinet från Brodeaux)
Stor bärig doft med inslag av röda bär, jordgubbar/jordgubbssaft och mineral.
Mycket frisk lite stjälkig ungdomlig smak av röda bär, mineral och citrus. De saftiga jordgubbssaftsmakerna och syran dominerar i nuläget och jag tror att vinet skulle må bra av att lagras några månader.

Har du ett favoritvin? Jag har egentligen alldeles för många för att nämna ett enskilt vin men jag måste erkänna att jag just nu älskar 04orna från Italien. En fantastisk årgång som fortfarande är full av liv och kraft men också har balans och nyansrikedom. Tyvärr har jag inte så många kvar – men nyligen öppnade jag en 04a av ett av mina absoluta favoritviner. Och jäklar vad bra den är!

Man kan förstås ha ”favovin” av flera olika anledningar.
Vinet kan …

• … vara sjuhelsikes bra helt enkelt! I floden av likgiltiga och tråkiga viner ger favovinet något extra. En extra kick eller dimension. Djup och smakrikedom där andra erbjuder yta och lättsam eller ringa njutning.

• … vara typiskt och representera själva kvintessensen av en region eller ett distrikt.

• … ha en speciell plats i ditt hjärta. Det kanske var det första vinet som gjorde att du fick upp ögonen för en för dig hittills okänd region. Det var kanske just det vinet som fick dig intresserad av vin till att börja med. Eller det var kanske med det vinet (eller i vinets vingård) som du friade till din partner eller hade fantastiskt sex (sådant lär ju hända!).

• … vara ett fynd! Krona för krona så representerar vinet det bästa du kan få för pengarna från en given region eller distrikt.

Tenuta di Ghizzanos vin Veneroso tillfredsställer åtminstone tre av dessa fyra kriterier. Nej jag har aldrig varit där (och alltså aldrig haft sex i dess vingårdar) men för mig representerar Veneroso allt det som är fantastiskt med den moderna vinrevolutionen i Toscana. Viner är sanslöst bra år efter år och är dessutom ett av de bästa (mest prisvärda) köpen från regionen. Och det är inte bara jag som ger det högt betyg. Åtskilliga gånger har det fått högt betyg av italienska vinbibeln Gambero Rosso Italian Wines!

Egendomen ligger vid den Toscanska kusten i byn Ghizzano bara 4 mil söder om Pisa. Distriktet kallas för Colline Pisane och är den västligaste av underregionerna till Chianti. Tenuta di Ghizzano har koncentrerat sig på vin sedan 1980-talet. Första vinet var just Veneroso och gjordes 1985. 1996 följde den (enligt mig) nästan lika imponerande Nambrot – mer av en ”supertoscanare” gjord på mestadels merlot och mindre mängder cabernet sauvignon, cabernet franc och petit verdot. Dessutom gör man ett ”enklare” rött vin kallat Il Ghizzano (men fortfarande riktigt bra!) och en söt Vin Santo som kallas för San Germano.

I början av 2000-talet påbörjade egendomen en övergång till organisk/ekologisk odling och är nu helt organiskt certifierade. Alla skörd sker för hand och druvorna går igenom ett strängt urval på sorteringsbord innan vinifiering. Vinerna är dessutom fottrampade och man använder sig bara av naturlig jäst. Pumpar används bara om det är absolut nödvändigt och vinerna jäser i antingen stål, cement eller stora träfat. Och alla viner genomgår malolaktisk jäsning (för Nambrot och Veneroso sker denna på träfat). Ek används med måtta – som en krydda och mognadsutvecklare snarare än som ett egenvärde.

Av prestigevinerna är det Veneroso som är mer klassisk i sin uppbyggnad (och Nambrot är mer av en modern supertoscanare). Vinet är gjort på 70 procent sangiovese och 30 procent cabernet sauvignon och säljs därför som en IGT Toscana – och inte en Chianti (Chianti får förutom sangiovese innehålla högst 20 procent andra druvsorter som tex cabernet, merlot och syrah). Druvorna växer på vingårdar med syd eller sydvästlig sluttning och på mellan 180 och 200 meters höjd. Jäsningen sker i 3000 liters träfat och 2500 liters cementtankar vid ungefär 28-30 grader celcius. Sedan får vinet 16 månader på andra, tredje och fjärde årets ekfat (225 liters och 500 liters).

Och 2004an är också modernt klassisk. Här möts sangioveses körsbärsfruktiga stramhet med cabernet sauvignons bärighet och eftersom båda sorterna har tuffa syror kräver vinet några år på flaska för att få den rätta balansen. Och just 2004an är ett bra exempel på allt som är bra med Toscana. Kraft och styrka men också nyansrikedom, mineralitet och balans.

Tät mörkt röd färg med orange kant
Fortfarande ung doft av nötter, mörka körsbär, fudge, ek och kryddor.
Medelfyllig mycket koncentrerad lite kryddig smak av mörka bär (körsbär), choklad, mynta/örter, nötter, mineral och ek. Suverän längd. Fortfarande tydliga garvsyror och lager på lager av frukt. Stilfull, mineralig och välbalanserad i all kraften. Håller ytterligare en 5-10 år beroende på dina egna preferenser!

Nej det är inte svårt och ja det tar lite tid. Men om du vill få till en riktigt intressant provning om några år så är det bara att börja spara! Och det bästa av allt är att det behöver inte heller bli speciellt dyrt!

Jag snackar förstås om ”vertikalaren” eller vertikalprovningen – flera olika årgångar av ett och samma vin i en enda provning (till skillnaden från horisontalarprovningen som ställer olika viner av samma årgång mot varandra). Det är en av världens häftigaste upplevelser för oss vinnördar och ger dig en unik möjlighet att se hur ett vin utvecklas över tid.

För några veckor sedan hade jag tillfälle att vara med om en sådan (ja det händer alldeles för sällan!). Det var min svägerskas man och jag som tillsammans ställde upp tre årgångar av Alain Brumonts moderna klassiker – Château Montus – mot varandra. Plus en Château Bouscassé Vieilles Vignes från samme Brumont. Själv stod jag för den mindre delen och tog med mig en flaska av årgång 2000 till Åkersberga. Micke fixade generöst nog de andra – en 04a, en 08a och Bouscassén från årgång 2006.

Det var ett gäng som det kanske tagit oss sju-åtta år att samla ihop (om man tar bort den äldsta så hade det gått på fem). Varje flaska hade kostat/kostar kanske mellan 150 och 230 kronor flaskan. Så utslaget på fyra personer blev priset inte värre än en enda halvdyr flaska! Och vilken kväll det blev!

Brumonts Montus och Bouscassé kommer från det fortfarande ganska okända distriktet Madiran i sydvästra Frankrike. De är gjorda på en blandning av den lokala och kraftiga druvsorten tannat tillsammans med cabernet sauvignon och cabernet franc. Och de lagras på en blandning av ny och gammal ek. Alla årgångar jag har provat har varit nästan svarta i färgen och smärtsamt sträva till att börja med. Som torra portviner med mängder av mörka bär och örtkryddor. Men med åldern rundas syrorna av och fram träder en mer nyanserad och mogen smak av mörka bär, cederträ och örter som liknar riktigt bra Bordeaux från stora årgångar men som också bär lite av söderns ”hetta”.

Min poäng med allt detta är att även du kan göra det här och få den där kicken. Det nästan löjligt fascinerande att se hur olika och ändå lika de olika årgångarna är i de olika glasen. Tycker du att Montus är lite i dyraste laget – prova då den ”vanliga” Chaâteu Bouscassé (2204, 119 kronor). Inte dålig den heller – och den tål lätt att lagras i tio år!

Vad smakade då de olika årgångarna? Ja naturligtvis har jag utlovat utförliga smaknoteringar i den något kortare versionen av den här artikeln i dagens papperstidning. Men av någon anledning hittar jag inte mina anteckningar i skrivande stund (Note to myself: Yo Magnus – använd Iphonen nästa gång!!!). Så det här får bli från minnet. Micke Helldén får korrigera mig om jag har fel! :) :(

Château Montus 2000
Tät mörkt röd färg med en tunn orange kant. Lite funky i doften med ladugård/häst/gödsel, mörka bär, cederträ och kryddor. Medelfyllig till fyllig och intensiv smak av mörka bär, örter, cederträ och tobak. De tuffa syrorna känns fortfarande men har rundats av och har gett vinet lite av en (sträv) sammetston. Lång välbalanserad eftersmak. Kan drickas nu eller sparas i ytterligare 3-5 år.

Châteua Montus 2004
Mörkt blåröd och tät färg med en antydan till orange kant. Ung lite rökig doft med inslag av mynta, svarta vinbär/mörka bär och fat. Nästan som ett portvin i doften. Medelfyllig till fyllig koncentrerad och sträv smak av mörka bär (björnbär och svarta vinbär), ekfat (cederträ och antydan till en lite rostad vaniljton) samt örtkryddor (mynta). Kraftiga syor – fortfarande ung men börjar visa spår av mognad. Bör sparas något eller några år – men kan hålla i 10 år till.

Château Montus 2008
Svart/blåröd opak färg. Ung lite knuten doft med mosade mörka bär, rostade fat och örter. Medelfyllig till fyllig supersträv smak med massor av mörka bär, fat, örter och tobak. Smärtsamt ungt och knutet i nuläget. Men det öppnar upp sig under provningen (luftningen i karaff). Lång sträv avslutning. Spara i 5-15 år.

Châteua Bouscassé Vieilles Vignes 2006
Mörkt tät blåröd med begynnande orangeton i kanten. Ganska stor och nyanserat komplex doft av mörka bär, rostade ekfat, örter, choklad och tobak. Medlfyllig till fyllig koncentrerad smak med begynnande mognadston. Här finns också mörka bär, rostade fat och örter. Tanninerna är fortfarande tuffa men känns också lite moget avrundade. Lång komplex avslutning. Kan drickas nu eller sparas i tio år.

Jag har den – och kanske du med! Önskan och drömmen om att göra vin. Men medan vi drömmer vidare tar andra saken i egna händer och gör sitt eget vin. Som Aleksander Milutinovic och hans kompanjoner i Bacina Vino.

Vägen till något är sällan spikrak och så har det också varit för Aleksander - en kille som jobbar som målare i Helsingborg – men som nu på allvar har fått ytterligare en karriär som vinbonde. Podrum Bacina (Bacinas vinkällare) ligger i byn Bacina i hjärtat av Serbien. Regionen Sumadija brukar kallas för Serbiens fruktträdgård och här ligger också vindistriktet Temnic.

Aleksander Milutinovics fick ärva gården Podrum Bacina när det inte längre fanns några släktingar kvar som kunde ta hand om den. Samtidigt gick han och ett gäng vinälskande kompisar i Helsingborg och hade den där drömmen.

– Vi gillade vin och vi möttes i vår beundran av Bordeauxviner. En av killarna kom ner till mig i Serbien och tittade på gården. Allt låg i träda och var igenväxt men vi tyckte ändå att det fanns goda förutsättningar för att göra bra vin, säger han.

2004 bildade han, Anders Carlsson, Göran Persson, Hans Björkdahl och Börje Nyberg ett bolag. De drog upp de gamla inhemska druvsorterna som var planterade på gården och ersatte dem med cabernet sauvignon, cabernet franc och merlot. 2007 gjorde de en provårgång på 100 flaskor. Och de gillade det. Redan nästa år satte de igång på allvar. De fick kontakt med en lokal tunnbindare och köpte serbiska 225 liters ekfat för lagring. 2008 och 2009 går att köpa på Systembolaget (beställningssortimentet – man måste köpa 6 flaskor minimum à 99 kronor styck) och 2010an ligger på fat.

Jag har provat både 2008 och 2009 av vinet som nu kallas Dolina Barrique – och vinerna är riktigt lovande. Jag gillar den senare något bättre och det känns som om man lärt sig (och förbättrat) något från första årgången. Det ska bli intressant att se vad Podrum Bacina kan presterna framöver. Här är mina smaknoteringar.

Dolina Barrique 2008
En blandning av 60 procent cabernet sauvignon, 30 procent merlot och 10 cabernet franc. Vinet har legat ungefär ett år på helt nya ekfat.
Ljust röd med blå ton. Ganska stor doft av koriner, svarta vinbär, cederträ, paprika och stjälkar. Lätt till medelfyllig mycket fruktig och lite syrlig smak med inslag av svarta vinbär (pastiller), rostade fat och en lite stjälkig grön ton. Lätt och friskt – inte helt olikt en cabernet franc från Loire. Drick nu!

Dolina Barrique 2009
Lysande år för europeiskt vin i allmänhet och Podrum Bacina hade också bra väder genom växtsäsongen. Samma druvsammansättning och samma längd på ekfatslagringen med den skillnaden att hälften av faten var nya och den andra hälften var 1 år gamla.
Ljust bordeauxröd med blåton. Lite yngre i doften med mer mörka bär, fudge/kola och fat. Smaken är medelfyllig och mer koncentrerad än i 08an. Här finns inslag av mörka bär, cederträ, fudge, kola och kaffe. Garvsyrorna är också lite tuffare men vinet känns ändå moget med bra balans i finishen. Drick nu eller spara i upp till 5 år.

Äntligen har värmen kommit på riktigt och det är dags att flytta ut matsalen utomhus. Få viner matchar värmen bättre än rosévinet och sommarens dryck går helt klart i rosa.

Jag har fått mängder av reaktioner både på min fråga om vad som är sommarens dryck både här i Uppkorkat men också på EricssonUncorkeds och hd.se:s Facebooksidor. Och lägger man  ihop resultaten från de tre sajterna så ligger rosé väldigt bra till för att kunna koras som ”sommarens vin”.

Rosévinet har gjort en rejäl comeback i Sverige de senaste åren. 2010 drack vi tre gånger så mycket rosé som fyra år tidigare (en ökning från 3 miljoner till 9 miljoner liter). Och även om vi dricker mer generellt än vi gjorde 2006 så är ökningen är ändå lite överraskande.

Och allt fler upptäcker rosévinets användbarhet. Det brukade vara en dryck som man (oftast kvinnor) drack mest för utseendets skull. Men när kvällarna är för varma eller maten för krävande (bufféer som blandar det ena med det andra) och det inte riktigt passar med rött eller vitt… ja då sitter rosévinet som en smäck!

För några veckor sedan skrev jag om sommarlanseringen och där fanns några riktigt bra rosa alternativ. Men jag har också tagit mig igenom det roséerna i det fasta sortimentet. Och här är de bästa enligt Uppkorkat!

Låt oss börja i lågprisspektrat och spanska Peñascal Rosado Temrpanillo Shiraz 2010 (2951, 57 kronor) som görs av den klassiska Rioja bodegan Palacios (som numera ägs av Hijos de Antonio Barceló) är riktigt bra för sina pengar. Vinet är lätt, friskt och mineraligt med inslag av dagg och röda bär. Rent och fruktigt i smaken och det bör vara suveränt till enklare pastasallader och lättare kötträtter (tex kyckling).

Argentinska Altosur Malbec Rosé 2010 (2930, 69 kronor) har från Finca Sophenia har ingen mindre än Michel Rolland (som konsulterande vinmakare) bakom sig. Också den har en frisk mineralig ton – men smaken är lite mer koncentrerad och här finns förutom röda och mörka bär också en lite kryddig örtighet som är riktigt trevlig.

Samma sak kan man säga om chilenska Carmen Rosé 2010 (2954, 69 kronor) som är en blandning av lika delar cabernet sauvignon och shiraz. Viña Carmen brukar göra bra viner och det här är inget undantag. Vinet är lite saftigare än de två tidigare och går åt det medelfylliga hållet med massor av röda bär (hallon) och en lite bitter finish. Båda Altosur och Carmen bör funka utmärkt till grillat fläsk och fisk!

Marqués de Cáceres är en klassisk producent i Rioja (en av de som var med och moderniserade vinframställningen i det andrika distriktet). Marqués de Cáceres Rosado 2010 (2755, 75 kronor) är gjord på 85 procent tempranillo och 15 proccent garnacha och ljust rosa färg och doftar av torkade frukter och örter. Smaken är medelfyllig och intensiv med röda bär, torkad frukt, örter och en lång och koncentrerad eftersmak. Drick till grillat nötkött, pastasallader och eller andra sommarfavoriter.

Bordeaux har en lång tradition av att göra roséviner och en specialitet för området är så kallade ”clairet”-viner som ursprungligen var en lite mörkare och kraftigare variant av rosa vin. Clairet du Château de Lisennes 2010 (2243, 79 kronor) är gjord på en klassisk Bordauxcocktail av merlot, cabernet sauvignong och cabernet franc. Den har också en lite kraftigare smak av röda och mörka bär (hallon och svarta vinbär) med inslag av örter. Fräscht helt enkelt.

Réserve du Bonnet Rosé 2010 (3181, 89 kronor) är en annan Bordeauxklassiker som brukar vara riktigt bra. Årets upplaga är inget undantag. Smaken är mycket frisk och koncentrerad med röda bär (hallon), krusbär och mineral.  Bra längd och en lite gräsig avslutning. Missa inte heller sydafrikanska Boschendahl Rosé 2010 (6007, 79 kronor) med sin friska fräscha smak av hallon!

Fler bra roséviner hittar du bland sommarvinerna!