Svensk négociant med amerikanska viner
Vad har en svensk stjärnkock, en av Sveriges mest kända vinprofiler och en fotograf gemensamt?
Vad har en svensk stjärnkock, en av Sveriges mest kända vinprofiler och en fotograf gemensamt?
Den var en av förra årets roligaste upptäckter – på torsdag kommer ny årgång av Château Petit Bocq!
Tasca d’Almerita var kanske den första vinproducenten som på allvar visade mig hur bra Siciliens viner kan vara. Det var 20 år sedan och det har hänt mycket sedan dess.
Idag finns det mängder av bra vinproducenter på Sicilien och vinerna är är bättre än någonsin. Men minnet av de där tidiga 90-tals årgångarna har etsat sig fast i minnet och det händer att jag undrar hur bra de där vinerna egentligen var och hur bra de har utvecklats sedan dess.
Som tur var har jag haft ett par buteljer av Tasca d’Almeritas Cabernet Sauvignon kvar i ”källaren”. Då i början av 1990-talet regerade cabernet- och chardonnayvinerna. Det var innan intresset för små och ovanliga druvsorter hade satt in och innan vinvärlden på allvar tröttnat på ”ännu en cabernet/chardonnay”. Tasca d’Almeritas Cabernet Sauvignon var en av de bästa jag hade provat och ett lysande exempel på en internationell druvsort som gjorde sig ovanligt bra i det syditalienska klimatet.
När jag nu öppnar buteljen 19 år efter skörden så förstår jag vad det var som gjorde mig så imponerad. Det är sällan jag öppnar gamla viner som håller ihop så väl som denna 93a. Dessutom brukar de där minnena av fantastiska viner ”back in the days” ofta vara lite missvisande. Det har hänt så otroligt mycket i vinvärlden de senaste tio-femton åren och jag har provat en hel del fantastiska viner sedan dess.
Men färgen är fortfarande helt otrolig med en tät mörkröd nyans och en tunn orange kant. Doften är stor och örtig med svarta vinbär, mörka bär, mynta och läder. Smaken är fyllig och rund med inslag av svarta vinbär, mynta, choklad och mörka bär. Här finns också lite tobak och läder. Dessutom en lång härlig eftersmak med mognadskomplexitet. Förmodligen blir det inte bättre utan är nu helt färdigt att drickas.
Spanska Priorat har varit rejält hajpat de senaste 10-åren men det känns väl lite som om den värsta uppståndelsen har lagt sig. Priserna stack iväg och konkurrensen ökade men vinerna är fortfarande riktigt bra.
Det jag gillar med vinerna från det lilla distriktet strax sydväst om Barcelona är att de ofta förenar kraft och styrka med en lite jordig/mineralig komplexitet. På ett sätt är de väl typiska för kraftiga röda druvblandningar och de har en hel del likheter, framförallt i struktur, med vinerna från Châteauneuf-du-Pape.
Rotllan Torra är ett litet vineri som fått rejält med uppmärksamhet av Robert Parker och The Wine Advocate som givit vinerna höga poäng. Jag har tidigare bara provat en ”vanlig” reserva 2003 från producenten som var riktigt bra. Men det här är något helt annat.
Rotllan Torra Tirant 2003 är ett av egendomens prestigeviner och är gjort på 25 procent vardera av garnacha, cariñena, cabernet sauvignon plus 15 procent syrah och 10 procent merlot. De äldsta stockarna är upp emot 90 år gamla och vinet har lagrats ett år på ny fransk ek och minst ett år på butelj innan det släpps på marknaden. Det var min svägerskas man (tack Micke!!!) som öppnade det nu i veckan och priset lär ha legat någonstans runt 500 kronor.
Mörk tät röd färg med blålila kant. Stor örtig doft med inlsag av mörka bär, plommon, fat och tobak. Smaken är medelfyllig till fyllig med bra koncentration och inslag av plommon, örter, fat, kött, torkad frukt, mineral och tobak. Bra syror och en härlig längd i eftersmaken.
Rotllan Terra tycker själva att vinet kan lagras i en 15 år och det är nog bara att instämma i den bedömningen. 2003an hade kanske mått lite bättre av ytterligare något eller några års lagring! Men den var lysande nu också. Ännu en 2003a som stått sig väl över tid!
Äntligen! Efter bolagets sommaruppehåll – den första augusti kommer ett hel del nytt och intressant att släppas på den svenska marknaden. Men väntar du på riktiga budgetviner – ja då får du vänta till i september.
Nyheterna i augusti håller rktigt hög klass men baksidan är förstås att de kommer med rätt häftiga prislappar. Fast om man jämför priset med den kvalitet som du får för pengarna så är det här ändå riktigt prisvärda viner. Främst är det kanske de vita vinerna som överraskar och extra kul är att Systembolaget vågat sticka ut hakan och köpa in viner som går lite emot de gängse smaktrenderna. För om du är van vid krispiga lätta och fräscha viner – ja då kommer några av de bästa köpen att slå dig med häpnad.
Jag tänker framförallt på vinerna från Lopéz de Heredia i Rioja. Det kommer tre viner (två vita) från den klassiska bodegan i augusti och det är som vanligt viner som går på tvärs mot gängse normer. I en tid när de flesta gärna vill ha sålt slut årgången innan den ens är klar så låter Lopéz de Heredia sina viner ligga på fat och på flaska i år innan de släpps på marknaden.
Viña Gravonia 2002 (96063, 199 kronor) och Viña Todonia Reserva Blanco 1996 (94185, 299 kronor) är två lysande exempel på hur härligt charmiga och annorlunda de här vinerna kan vara. Den första är närmast en ungdom i sammanhanget och har en lätt till medelfyllig frisk härlig och koncentrerad smak av mogen frukt, citrus, nötter, svamp och fat. Den senare går i samma stil men är kraftfullare och lite mer oxiderad med mer av allt och en lång läcker finish. Och den röda Viña Todonia Gran Reserva 1994 (96061, 599 kronor) är också härlig med smaker och dofter av torkade frukter, svamp, örter och nötter. Smakrikt och välbalanserat men det sistnämnda släpps bara på de tre vinkällarbutikerna i Stockholm, Göteborg och Malmö och priset är lite i det häftigaste laget!
Chenin blanc är en häftig druvsort men även om vi har börjat få lite fler sydafrikanska varianter till bolaget så har det varit ont om bra torr chenin blanc från Loire. Men det blir det ändring på nu när det lanseras inte mindre än fyra viner från en och samma producent i Savènnieres – distriktet som kanske är mest känt för Nicolas Jolys Coulée de Serrant – en fantastisk vingård och ett fantastiskt läge.
Domaine des Baumard är en annan hyllad producent i området som du släpper fyra mycket personliga och intressanta viner. Det är två årgångar av två viner: Clos de Saint Yves Svennières 2008 (92163, 189 kronor) och Clos de Saint Yves Svennières 1982 (92162, 359 kronor) samt Clos du Papillon Savennières 2007 (92166, 245 kronor) och Clos du Papillon Savennières 2000 (92105, 322 kronor). Den första är kanske den mest underliga i nuläget eftersom den domineras nästan helt av en kraftig smak av honung och nötter samt ett litet inslag av gummi. Den andra känns friskare (trots att det är en 82a) med en härlig smak av citrus, honung, ananas, mineral och lite bränt rostat bröd. 2007an av Clos du Papillon är kraftfull med smak av fruktpastiller, rök och mogen frukt. Och årgång 2000 har lite mer av de där gummitonerna som man ibland associerar med chenin men känns också den frisk och fräsch med toner av honung och ananas.
Det här är förstås viner som inte går hem hos alla – men fräckt och gott är det om du gillar smaker som går lite utöver det vanliga!
Månadens mest prisvärda vita måste nog vara nya zeeländska Pegasus Bay Riesling 2009 (97040, 149 kronor) som känns som en mogen tysk riesling med en kraftfull mineralig petruleumaromatisk smak av rieslingfrukt, honung, persikor och citrus. Och producentens Pegasus Bay Sauvignon Semillon 2010 (97039, 149 kronor) är också bra med sin doft och smak av druvskal, krusbär, mineral och bivax.
Tyska Clemens Busch Riesling vom Roten Schiefer 2010 (91238, 179 kronor) var en vinnare redan förra året och ny årgången är också lysande med en ung torr lätt och mycket frisk smak av citrus, mineral , druvor, petroleum och lite flintrök. Vinet känns nästan hårt i nuläget men ge det ett par år och det kommer att blomma ut i mer mogna smaker.
Och på tal om världens bästa druvsort – Weingut Leitz i Rheingau kommer med två fantastiska viner från årgång 2010. Det är Leitz Rüdesheimer Berg Kaisersteinfels Riesling Alte Reben (90654, 299 kronor) och Leitz Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling Alte Reben (90677, 299 kronor) – båda packade med fokuserad och ung rieslingsmak med citrus, en antydan av honung och petroleum, samt mineral. Och du kan förstås lägga till en eftersmak som aldrig tar slut. För ungt? Javisst! Men glöm bort de i några år och du har en fantastisk vinupplevelse framför dig!
Missa inte heller Hamilton Russells underbara Hamilton Russell Chardonay 2010 (97025, 249 kronor) till ett riktigt bra pris (100 kronor under priset i beställninsgsortimentet) med en nyanserad smak av citrus, mineral, rostade fat och smör samt. Tyvärr kännas Anthony Hamilton Russells röda pinot, Hamilton Russell Vineyards Pinot Noir (97027, 279 kronor) inte alls så bra som när jag provade den på vingården i januari.I den flaskan som jag provade nu fanns tyvärr de där lite rökiga och syrliga sydafrikanska tonerna som historiskt sett varit ett problem för Sydafrikanskt vin. Det är underligt – för den 2009a som jag provade på plats var fantastisk (läs mer om det besöket här!). Det blir att prova igen helt enkelt!
Sancerre brukar ofta vara ett lätt friskt och läskande vin men Henri Bourgeois Sancerre Jadis 2009 (99453, 299 kronor) bjuder på en förvånansvärt kraftfull smak av mogna persikor, nektariner, mango och melon. Torr mycket frisk och läskande.
Det släpps två exklusiva champagner i augusti. Den ena är Deutz Blanc de Blancs 2007 (99522, 599 kronor) som är alldeles för ung i nuläget med en nästan hård smak av mineral, citrus och kex. Men Deutz viner brukar öppna upp sig och bli fantastiska med tiden. Då känns Louis Roederer Brut Rosé 2007 (96017, 525 kronor) mycket mer tillgänglig redan nu med sin friska men ändå balanserade stil och inslag av röda bär, mineral, choklad och apelsin.
Bästa bubbelköpet är emellertid Rotari Flavio 2004 (96060, 149 kronor) – en riserva gjord på 100 procent chardonnay (och därmed en blanc de blancs) från Rotari (ägda av Mezzacorona) i Trento i norra Italien som gjort sig känt för prisvärda mousserande viner. Vinet lagras i minst fem år på jästfällningen (vilket är ovanligt) och det märks på de komplexa och utvecklade smakerna av mogen citrusfrukt, rostat bröd och smör. Det är både friskt och runt i smaken på en och samma gång och det är jäkligt mycket bubbel för penarna.
Bland de röda fynden i augusti finns flera italienska viner. Terre Di San Leonardo 2008 (99550, 129 kronor) från suveräna Tenuta San Leonardo i Trentino och Vigneti delle Dolomiti ger massor av vin för pengarna. Här är det en bordeauxblandning i flaskan och det känns på inslagen av svarta vinbär, röda bär, rostad ek och plommon. Bra syror och bra längd i eftesmaken.
Allegrinis Palazzo della Torre 2008 (91248, 149 kronor) är ett vin som går från klarhet till klarhet. Vi besökte det gamla palatset och vingårdarna när Uppkorkat var i Venetien i höstas och Allegrini gör nu allt för att göra det här vinet till ett ”äkta” vingårdsvin med bra koncentration och känsla av växtplatsen. Det är fortfarande ett ”modernt” italienskt vin med massor av smak av mörka bär, choklad och ekfat. Men koncentrationen tilltar för varje årgång och eftersmaken har en lite bitter fräschör. Corvina, rondinella och sangiovese bygger upp grunden i vinet och det lagras 15 månader på franska fat.
Bibi Graetz är konstnären som på tio år har gått från lovande vinmakare till superkändis. I restaurangkretsar har hans viner varit hajpade en längre tid men nu har alla andra en chans att lära känna hans viner lite bättre. I augusti släpps Grilli del Testamatta 2009 (99490, 159 kronor) och i september kommer ytterligare ett vin med det lite snuskiga namnet Soffocone di Vincigliata (läs mer här!). Grilli di Tesetamatta kan kanske räknas som ett ”andravin” till Testamatta och är gjort på 90 procent sangiovese och tio procent vardera av canaiolo och colorino. Jag gissar att det fått en del tid på ny fransk ek och det är mörkt bordeauxrött färgen och doftar lite brunelloaktigt med inslag av fat, röda körsbär och ekfat. Smaken är sträv och stram med röda och mörka bär, örter, kryddor, tobak och avslutningen är lång och sträv. Återigen riktigt mycket vin för pengarna.
VI fortsätter med bra prisvärda röda viner i mellanprisklassen. Bra pinot noir brukar kosta rejält mycket pengar men Rabl Vinum Optimum Pinot Noir 2009 (97034, 159 kronor) och Louis Jadots Beaune Premier Cru 2006 (90118, 179 kronor). Den första kommer från österrikiska Weingut Rabl som gör riktigt bra viner. Den här pinot noiren har kallmacererats i tre dagar innan jäsningen för att sedan lagras i 24 månader på 2-3 år gamla fat efter alkohol- och den malolaktiska jäsningen. Det färdiga vinet doftar skog, mogna röda bär (hallon) och lite ekfat. Smaken är lätt till medelfyllig och frisk med en utvecklad smak av hallon, örter, kryddor och fat! Och eftersmaken är lång och sammetslen.
Louis Jadots Beaune Premier Cru 2006 är egentligen inte så mycket att orda om. Jag ger ofta höga poäng och bra omdömden om producentens viner. För trots storskaligheten håller det mesta riktigt hög klass. Som det här vinet som smakar läckert, saftigt och nervigt av röda bär, svamp, örtkryddor, fat och med ett litet inslag av salmiak.
Augusti är också en riktigt bra månad för den som är på jakt efter Bordeaux. Det släpps sex viner mellan 175 och 375 krornor vilket måste anses som riktigt bra priser. Alla är från årgong 2009 – ännu en av de där årgångarna som har hyllats som ”den bästa någonsin”. Och vinerna är bra – fyllda med mycket frukt, bra syror och bra struktur. Några kan drickas redan nu och de bästa kommer att hålla länge.
Château Fourcas-Hosten 2009 (96051, 175 kronor) från Listrac är ett vin som brukar vara pålitligt och 09an är inget undantag. Doften är klassisk med mörka bär, kaffe, cederträ och fat. Smaken medelfyllig och stramt sträv med kaffe, mörka bär och och trä. Kan behöva något år för att rundas av lite.
Château Petit Bocq 2009 (96020, 239 kronor) och Château Le Boscq 2009 (96021, 269 kronor) är båda från Saint-Estèphe som ligger norr om Margaux, Saint-Julien och Pauillac. Båda egendomarna är båda nya bekantskaper för mig och de ägs av stora Dourthe men den drivs som egna egendomar i Bordeaux. Och i Petit Bocq’s fall finns den ursprunglia ägaren kvar vid rodret.
Château Petit Bocq 2009 är ett merlot- och cabernet sauvignon-dominerat vin med en mörkt blåröd färg och en koncentrerad smak av mörka bär, blyerts, fat och choklad. Vinet har rätt så tuffas syror och kan med fördel lagras i ytterligare en fem till åtta år. Även Château Le Boscq 2009 känns rätt stram i nuläget men har också den en härlig bärighet med mörka och röda bär och smak/doft av löv, örter, mynta och fat. I båda fallen snackar vi mycket bordeaux för pengarna.
Slutligen två lysande portugiser! Quinta do Vallado har jag skrivit en del om här i bloggen och Quinta do Vallado Touriga Nacional 2009 (94819, 275 kronor) är en ny härlig årgång av vinet som är gjort på 100 procent touriga nacional och som vinifierats i rostfritt stål och sedan lagrats i 16 månader på franska 225 liters ekfat. I doften känns det redan utvecklat med nötter, mynta, mörka bär och torkad frukt. Smaken är däremot stramare och riktigt tuff med mörka bär, torkad frukt, örtkryddor, ek och mynta. Eftersmaken är tuff men välbalanserad och vinet kan behöva något år i källaren.
Det behöver inte Barros Porto Colheita 1982 (95272, 489 kronor) som är ett så kallat colheita portvin. Colheita är till skillnad från tawny port, som är en blandning av olika årgångar som lagras länge på stora ekfat, och vintage port, som är ett årgångsportvin som lagras kortare tid på fat och längre tid på flaska – ett årgångsvin som lagrats länge på fat. Det här vinet är 30 år och känns ändå ungt och fräscht. Doften är stor och innehåller inslag av mynta, knäck, kola, nötter och torkad frukt. Smaken är kraftfull och fylligt söt med en nötig smak av torkad frukt, knäck, brända mandlar, russin och örtkryddor. Smakrikt, välbalanserat och överdådigt gott. Tyvärr släpps vinet bara på vinkällarbutikerna.
Tabellen med alla provade viner hittar du här!
Säger man Thelema Mountain Vineyards så är det många som hajar till. Gyles Webb var på många sätt föregångare och inspiratörer i den vinrevolution som startade på allvar på 1990-talet i Sydafrika. 20 år senare fortsätter utvecklingen och nu experimenterar man med ekologisk odling.
Uppkorkat har träffat Gyles son Thomas vid berget Simonsberg i Stellenbosch. Thelema grundades 1983 och första årgången kom 1988. Fokus har hela tiden varit på att göra viner med en bra struktur och bra lagringspotential. Vid millennieskiftet utvidgade man och köpte en fruktfarm Elgin och där gör man nu svalklimatsviner på bland annat chardonnay och sauvignon blanc.
Men mest känd är man kanske för sina cabernet och merlotbaserade viner. Som den smått legendariska The Mint Block Cabernet. Vingårdarna vid Simonsberg ligger otroligt vackert på mellan 300 och 640 meters höjd. Gyles Webb och vinmakaren Rudi Schultz har förstås fortsatt utvecklingen. De sensate åren har man inlett försök med ekologisk odling och lyckas det så kommer Thelema att helt gå över till en mer hållbar vinframställning. Men som Uppkorkat redan har uppmärksammat så betyder hållbarhet i Sydafrika mer än att bara slaviskt följa ett färdigt koncept.
Se inslaget med Thomas Webb här!
Som för många andra så var Bordeaux min första kärlek i vinets värld. Men med stigande priser och allt större konkurrens från andra spännande distrikt har andelen bordeauxviner i min ”källare” minskat drastiskt.
Nu har jag inte många buteljer kvar längre och i helgen öppnade jag en av de sista av ett antal 2002or som jag köpte ”en primeur” back in the days! 2002 var och är en sådan där årgång som inte tillhör de hajpade eller uppskrivna men där du just därför kunde köpa bra vin till ett rimligt pris. Och så är det fortfarande. Det går att köpa bra Bordeaux utan att bli ruinerad om man väljer bra slott utanför de allra mest omtalade egendomarna och om man håller sig borta från de allra mest uppskrivna årgångarna (”århundradets årgång” brukar ju dyka upp ett par gånger varje decennium! ;) ).
Château d’Angludet är en så kallad cru bourgeois från Margaux och ett av de mest prisvärda köpen i hela regionen. Grannarna heter Giscour, Brane Cantenac och du Tertre. Och ofta presterar d’Angludet i klass med de klassificerade cru classé-vinerna. Druvsammansättningen är den klassiska med huvuddelen cabernet sauvignon och merlot samt en liten del petit verdot.
Och 2002an är lysande just nu! Färgen fortfarande mörkt bordeauröd. Doften är klassisk med mörka bär (svarta vinbär), blyerts, paprika och kakao. Smaken är medelfyllig och välbalanserad och fortfarande lite stram med inslag av mörka bär, kakao, örter, blyerts, paprika och svarta vinbär. Eftersmaken välbalanserad och vinet var en utmärkt matchning till lammsadel och potatisgratäng! Drick nu eller inom de närmaste åren!
Det var ett vin som fattades i min genomgång av Mazzeis viner de senaste dagarna. Gamla årgången, 2007an, av Tenuta Belguardo hade sålt slut. Men redan i torsdags fick jag chans att prova den nya eftersom vinet släpps på bolaget den 2 april.
Du kan läsa mina tidigare artiklar om Mazzei här:
Zisola, Belguardo – Mazzei (nästan) på besök i Helsingborg
Castello di Fonterutoli, Ser Lapo och Siepi – Mazze del 2
Tenuta Belguardo är prestigevinet från Mazzei-familjens Maremma egendom. Det är gjort på mestadels cabernet sauvignon och en liten del cabernet franc (2007 hade 90 procent CS och 10 procent CF). Första årgången kom 2000. Vinet får 18 månader på franska 225-liters fat (70 procent ny ek). Jag tyckte mig hör en hel del diskussioner om vinet bland mina kollegor – några tyckte det var bra och andra tyckte att det hade för mycket volatila syror (flyktigas syror som kan ge vinet en lite obalanserad känsla).
Det gjorde inte jag. Men jag ska i ärlighetens namn säga att jag ibland gillar viner som har lite funky volatilitet i sig! Här är mina smaknoteringar:
Mörkt röd färg. Ganska utvecklad men ung doft av körsbär, choklad, örter, nötter och fat. Medelfyllig till fyllig, frisk och koncentrerad smak av körsbär, örter, fat nötter och tobak. Bra men välintegrerade syror. Nästan lite saftig i stilen. Lång ung eftersmak. 4->4,5/5p
Familjen Mazzei må tillhöra den toscanska vinhistorien men deras viner från egendomen Fonterutoli i Chianti Classico tillhör verkligen den moderna frontlinjen. När de mot slutet av 1990-talet, uppbackade av önologkonsulten Carlo Ferrini, valde att skrota två av sin hyllade viner för att satsa fullt ut på sin Chianti Classico. Och så föddes Castello di Fonterutoli i sin moderna form 1995.
Castello di Fonterutoli är prestigevinet och har ibland betecknats som (och ibland inte) en ”riserva”. Men nu verkar det som om man bestämt sig för att Fonterutoli är andravinet oavsett om Castellon är riserva eller inte. Man gör fortfarande en ”supertoscanare” (vin som görs vid sidan om de gällande bestämmelserna för de bästa vinerna i Toscana) i Siepi och man har väckt liv i namnet Ser Lapo (supertoscanaren man skrotade mot slutet av 1990-talet) för ett vin som kommer från en ung och lovande vingård. Men Mazzei och Fonterutoli ska ha all cred för att de verkligen satsar på sin Chianti Classico som förstavin.
För en dryg vecka sedan provade jag igenom vingårdens viner. (Det här är del 2 – du kan läsa den förra här!).
Här är mina anteckningar:
Badiola 2009 (75553, 114 kronor)
Om Fonterutoli är andravinet så är det här egendomens instegsvin. En IGT Toscana gjord på 70 procent sangiovese, 20 procent merlot och 10 procent cabernet sauvignon. Vinet har legat 9 månader på franska 225 liters fat (men knappast någon större procent med nya fat).
Ung röd färg och ung röd doft med inslag av röda bär, örter och lite ek. Smaken är full av röda bär (hallon, jordgubbar och körsbär). Ett fruktdrivet vin med liten örtighet i eftersmaken. 3/5p
Fonterutoli Chianti Classico 2009 (32229, 149 kronor)
Andravinet och vanligtvis mycket mycket vin för pengarna. Druvorna kommer från 120 olika lägen (5 vingårdar) runt egendomen och 09an är gjord på 90 procent sangiovese och 10 procent malvasia nero, colorino och merlot som vuxit på mestadels kalkstensdominerad jord. Vinet har fått 12 månader på små franska ekfat (40 procent var nya).
Det har gett ett vin med röd färg och en ung lätt parfymerad och lite rökig/knäckig/rostad doft (faten känns!) och mörka körsbär. Smaken är mycket frisk men välbalanserad med inslag av körbär, örter, fat och choklad. Eken känns mer integrerad i smaken. Lång eftersmak. 4/5p
Ser Lapo 2006 (73864, 189 kronor)
Döpt efter en av Mazzei-familjens anfäder och en gång namnet på en Supertoscanare från Fonterutoli. I dag är det ett nytt vin från en ganska ung vingård som Mazzei kunde köpa 2004. Det här är första årgången av vinet (om informationen på hemsidan stämmer) och det finns planer på att den ska ingå i Castello di Fonterutoli framöver. Det är väl både bra och dåligt – kul att bästa druvorna går till bästa vinet men med det vingårdsmaterial som Mazzei har till förfogande så borde man kunna fortsätta buteljera detta vin som en ”single vineyard”. 90 procent sangiovese och 10 procent merlot. 15-18 dagars urlakning och båda sorterna har fått 12 månader på franska barriquer (225 l och 50 procent nya fat).
Mörkt röd färg. Lit mer dämpad (jfr med Fonterutoli) doft med inslag av mörka bär, mineral, hallon och fat. Medelfyllig, stram och koncentrerad smak med inslag av körsbär, tobak, örter och fat. Bra och lite tuffa syror och en antydan till grön stjälkighet. Lite kärvare än de andra vinerna i uppsättningen men jag gillar det! 4/5p
Castello di Fonterutoli Chianti Classico 2007 (32130, 289 kronor)
En modern klassiker i Chianti Classico. Lika bra som Siepi (och mer klassiskt elegant i uppbyggnaden) och till halva priset! Druvor från de 50 bästa lägena. 85 procent sangiovese och 15 procent cabernet sauvignon och merlot. 15-18 dagars maceration och 16 månader i franska barriquer (60 procent nya). Sedan slutet av 90-talet tillhör det här vinet de allra bästa i hela Toscana.
Mörk röd färg. Utvecklad doft av mörka bär, körsbär, örter (salvia, rosmarin, mynta, lagerblad) och fat. Medelfyllig till fyllig mycket koncentrerad smak av mörka körsbär, choklad, örter (mynta) och tobak. Lång och välbalanserad eftersmak med bra och lite tuffa syror. Här finns också en liten fräsch stjälkighet och ton av paprika. 4,5/5p
Siepi 2007 (99251, 599 kronor)
När Mazzei skrotade två supertoscanare (gjorda på druvsorter eller druvsammansättningar och/eller lagringstider som inte var godkända för den högsta kvalitetsklassen i Toscana) så behöll man ändå Siepi – också den en modern klassiker som var med och skapade nya vinstilar i Italien på 1990-talet. Första årgången var 1992 och vinet består normalt av 50 procent vardera av sangiovese och merlot från ett ”cru”-läge – det vill säga en enskild (eller del av en enskild) vingård. Merlotdruvorna får 14 dagars urlakning och sangiovesen 16 dagar. Vinet har lagrats 16 (merlot) respektive 18 (sangiovese) månader på 225 liters franska ekfat (70 procent nya).
Vinet har en mörkt tät röd färg. Stor doft av svarta vinbär, mynta, eukalytpus, småkakor och rostade ekfat. Medelfyllig och koncentrearad smak av mörka bär (svarta vinbär), örter (mynta), fat och lagerblad. Bra och tuffa syror och lång eftersmak. 4,5/5p
Vi fortsätter att klippa avsnitten till Uppkorkats Sydafrika-serie som kommer att sändas nu i vår i 24HD och här på webben. I dag jobbar jag och Björn Lilja med ett avsnitt om Thelema Mountain Vineyards och deras smått legendariska The Mint Block Cabernet.
Vi träffade Thomas Webb, son till Gyles Webb som startade det hela med första årgången 1988. Här är en liten försmak. Thomas berättar om varför deras The Mint Bloc Cabernet smakar just mynta och eukalyptus.