
Det finns inga skyltar som skriker ut dess närvaro. Det finns ingen webbsida som talar om hur du hittar hit. Och skylten på grinden år så liten att du måste stiga ur bilen för att ens kunna läsa namnet Giuseppe Quintarelli. Uppkorkat besökte Quintarelli och Francesco Grigoli på vingården strax utanför Negrar i höstas för att prata om hans och familjens syn på vinframställning.
Ord som ”tradition”, ”familj” och ”ikonisk” brukar flimra förbi i medvetandet när man talar om Quintarelli – en legendarisk producent av Valpolicella och Amarone i Monte Cà Paletta norr om Veneto. Men trots att deras viner är världsberömda så skulle man kunna luras av familjens låga och ödmjuka profil.
Och Francesco Grigoli är lika blygsam som hans viner är djärvt uttrycksfulla. Han gör inget stort nummer av vad de gör i vingården eller i vinkällaren. Nej fokus är satt på slutresultatet och det finns en nästan andlig atmosfär i huset. Du får nästan intrycket att han behandlar sina viner som familjemedlemmar.
– Vi gör vinerna på ett väldigt traditionellt sätt. Det är inget konstigt med det, säger han lågmält.

Det var Francescos morfars far som startade firman på 1920-talet. Men det var hans morfar, den monumentale Giuseppe Quintarelli, som tog vinet från en lokal kändis till världsrykte när han började exportera det till USA på 1950-talet. Quintarelli blev en pionjär och inspiratör för många andra producenter i området och det är svårt att överskatta hans betydelse. Och vinerna är fortfarande standarden mot vilka andra siktar.
Men det har inte bara handlat om att försvara traditionen. Giuseppe Quintarelli var den förste att plantera och göra vin på cabernet franc och cabernet sauvignon i området (druvor som ingår i deras nu klassiska Alzero). Han var också bland pionjärerna när det gällde att göra torr vitt i Valpolicella (Bianco Secco). Och han har också experimenterat med olika tekniker i källaren och i vingården.
I dag omfattar vingårdarsarealen omkring tre hektar runt huset och ytterligare åtta en bit bort – de äldsta stockarna är mellan 40 och 50 år gamla. Och i vingården använder Francesco både den traditionella och moderna uppbindningsmetoder.
– Du vet – det beror på hur de olika vingårdslägena ser ut om om vi behöver skydda druvorna från solen eller inte, säger han.

Druvorna plockas förstås för hand i åtminstone tre omgångar genom vingården. De bästa går till amaronevinet som bara görs bra årgångar. Resten hamnar i deras Valpolicella och de andra vinerna. Valpolicellan görs i en ”ripassostil” där man blandar vanlig valpolicella med druvsaft från delvis torkade druvor och ger vinet en andra jäsning som gör det lite fylligare och rundare i stilen.
– Vi har hållit på med den så kallade ”ripassostilen” i åratal, långt innan den blev kommersiell. Det är har varit en vanlig metod här i Valpolicella och det var ett naturligt och traditionellt sätt att göra vin för min farfar, säger Francesco.
Metoderna i källaren är också traditionella men med en modern twist. Vinerna jäser i rostfritt stål men lagras sedan på trä. Valpolicella- och Amaronevinerna vilar på slavonsk ek i olika storlekar – minst sex år för Valpolicellan och minst åtta år för Amaronen – innan de släpps på marknaden. De aktuella årgångarna är 2002 respektive 2000 för de två vinerna..
– Vi vill inte ha eksmakande viner och vi använder aldrig amerikansk ek (som ju ger mer tydligare eksmak än franska och slavonska fat). Och vi gör bara en Amarone om förutsättningarna är de rätta. 2001 och 2002 gjorde vi till exempel ingen Amarone utan bara vår ”lilla Amarone” Rosso del Bepi – döpt efter morfar Giuseppe.
När Uppkorkat besökte vingården låg amaronedruvorna, corvina, corvinone och rondinella, redan utlagda sedan några veckor på stora träställningar på vinden och torkade. Där får de sedan ligga i runt 90 dagar och tappar upp emot 40 procent av vatteninnehållet vilket gör de extremt socker- och smakkoncentrerade. Och alla har sin roll att spela.
– Corvina och corvinone ger oss smak, kryddor, tanniner (garvsyor) och syror. Rondinella har mindre smak men ger mer färg och arom till det färdiga vinet.
Quintarellis hela produktion är inte större än 40 till 50000 buteljer per år. Hälften säljs i Italien och hälften går på export. Det finns egentligen inga enkla instegsviner. Deras ”vanliga” Valpolicella brukar sälja för runt 500 kronor i Sverige. Amaronen för mycket mer. Men de behöver inga marknadsföringskampanjer för att nå kunderna. Vinerna säljer slut av sig själva.
Och efter att ha provat igenom vinhusets viner så är det inte så svårt att förstå varför. Jag har stött på de som tycker att vinerna är alldeles för muskulösa och koncentrerade i smaken men det finns verkligen en härlig balans mellan frukten, syrorna och alkoholen i alla de jag har provat.
Tidigare i år dog Giuseppe Qintarelli 84 år gammal. Jag föreställer mig dock att hans ande och själ kommer att fortsätta att leva kvar i vinerna från Quintarelli.
Alla provad viner hittar du här!
