Uppkorkat

Det måste vara årets roligaste provning – den med de flesta av bolagets mousserande viner. Nyss hemkommen från Italien och Brescia – bubbelhuvudstaden i Lombardiet – så kändes det extra kul att kasta sig över närmare 150 viner.

De tråkiga nyheterna är att det inte finns några viner från Franciacorta i det vanliga sortimentet. Det finns en handfull i beställningssortimentet – men där gör de ingen nytta! Nej – skärpning. Se till exempel till att få hit Berlucchis fantastiska viner! Det är bara att byta ut ett gäng av de tråkigaste champagnerna – för de är verkligen trista.

Lagom till nyår kommer jag förstås att publicera hela tabellen med alla provade viner – men redan nu kan det vara läge att hålla fram några av höjdpunkterna (förra årets höjdare hittar du här!). Att döma av diskussionerna i provningsrummet så var de närvarande vinskribenterna lite oense om flera viner. Och det är väl egentligen bara bra!?

Här är några av mina favoriter! Alla provade blint!

Carrington Vintage Brut 2009 (7748, 69 kronor)
Carrington är ibland ett lysande mousserande vin för pengarna – och årgång 2009 är riktigt  bra med smaker av citrus, mineral, brioche och smör!

Freixenet Cordon Negro Brut (7738, 72 kronor)
Bara för att ett vin är massproducerat så behöver det inte vara dåligt. Visst Cordon Negro har varit förfärlig men i år har den en läcker fräschör med inslag av lime, bivax mineral och citrus

Cono Sur Brut (6894, 80 kronor)
Chilenskt bubbel! Hell yeah – det här vinet har en härlig doft av citrus, lime, mineral och rostat bröd. Smaken är frisk och mineralig med inslag av smör, lime och rostat bröd.

Jacob Creek Chardonnay Pinot Noir (7539, 89 kronor)
Vill du ha ett bubbel med lite rundare smak så prova den här. Smaken är fräsch med citrus, kakao, mineral och en liten brödighet. Och eftersmaken är lång, mjuk och rund.

Codorníu Selección Raventós (7778, 99 kronor)
Var en av favoriterna på förra årets provning och har inget av den där tunga lite klumpiga stilen som Cava kan ha ibland. Nej det här vinet har en lätt och mycket frisk smak av citrus, lime, minral och brioche och en aning choklad.

Graham Beck Blanc de Blancs Brut (6505, 149 kronor)
Brukar vara bra och är det i år igen. Frisk mineralig smak med inslag av smör, rostat bröd, svamp och nätter. Eftersmaken är lång med en lite bränd ton!

Jag återkommer med champagne i en annan artikel!

Amerikansk Chablis, Portvin från Sydafrika och sherry från Australien. En efter en har de försvunnit. Och i morgon den 1 september blir det förbjudet för australiska vinodlare att kalla sin mousserande viner för Champagne. Bra eller dåligt? Äntligen om du frågar mig!

Den så kallade nya världen (egentligen allt utom Europa och Mellanöstern när det gäller vin) gjorde sig känd för respektlösa kopior av Europas bästa viner. Egentligen är inte det så konstigt. För många konsumeter var och är Chablis en vinstil och inte en chardonnay från distriktet Chablis i Frankrike (som dessutom är en del av Bourgogne) och bubblande vin var förstås en Champagne oavsett var det var gjort (och inte ett mousserande vin gjort enligt vissa metoder från ett litet distrikt i närheten av Paris).

I början var det väl inte så farligt och kunde kanske ses som ett slags hyllning till vinmakarnas idoler. Men efterhand att konsumenternas vinintresse spred sig och globaliseringen samt konkurrensen ökade blev de en gång ofarliga kopiorna till ett reellt hot mot Europas vinnäring. Därför började först enskilda länder och sedan EU att lagstifta. I dag är tex Australiens vinsexport till EU 10 gånger större än den omvända handeln med Europeiskt vin i Australien.

Och det är just en sådan lag som nu sätter stopp för australisk champagne. För att få kallas Champagne ska ett vin vara gjort på någon av de tillåta druvorna, ha vuxit i distriktet Champagne, fått en andra jäsning på flaska och lagrats så länge som vinlagen föreskriver innan den släpps ut på marknaden.

Är det då något bra eller dåligt? Ja frågar du mig så har vi konsumenter bara att vinna på lagen. Hela grejen med vin och vinlagstiftning är att sätta lokala druvor och lokala regioner i fokus. Visst är de så kallade märkesvinerna (”brands”) helt ok – lite grann som en Cola – du vet vad du får och de smakar ungefär likadant hela tiden. Men kopierandet av vinstilar har lett till och leder fortfarande till en tråkig likriktning av hela vinvärlden (ja jag tänker på vinmakare som sträcker upp fingret i luften och gör viner som är till för att gå hem hos inflytelserika kritiker/journalister).

Om nya vinländer ska ha en riktig chans att etablera sig i vinvärlden så ska de göra det på egna meriter . Australien har ju lyckats alldeles utmärkt med att ta fram en helt egen stil när det gäller shiraz, cabernet, semillon och förstärkta muscat viner (så kallade ”liqueur muscat”). Det finns ingen anledning att titta i backspegeln. Vägen framåt är att hitta sin egen särart och när det gäller den så har Australien inget att skämmas för!

Här kan du läsa TTs artikel om stoppet!

Du behöver inte vara rojalist eller speciellt intresserad av sagolika bröllop för att fira nu på lördag. Jag kan tänka mig en och annan republikan som öppnar en flaska skumpa bara för att fira (eller för att skåla för kungahusets framtida fall) – och det är något vi borde göra lite oftare.

Livet är kort och vem vet hur många festtillfällen som finns kvar innan vi trillar dit. En sak är säker – det dricks alldeles för lite champagne eller mousserande vin i det här landet. Man kan förstås ha flera teorier om vad det beror på. Personligen tror jag att det har flera orsaker.

Champagne är fortfarande förknippat med något dyrt och festkrävande. Det ska till något speciellt (som studentavslutning, nyår, bröllop etc) innan vi lägger skumpan på kylning. Dessutom är det förmodligen många som tycker att det är svårt med bubbel. Är det verkligen någon skillnad på champagne och vanligt mousserande vin? Funkar den spanska varianten Cava? Är all riktigt champagne bra? Visst kan man alltid lita på Gula Änkan!?

Låt oss därför ge några snabbsvar de här frågorna!

• Ja klimatet, jordmånen och lagringen gör vinerna från Champagne speciella även om framställningsmetoden (se nördsnack här nedan) ofta är densamma i andra områden jorden runt. Den kalkrika jordmånen ger vinerna en nästan ojämförlig friskhet. Lägg därtill den långa traditionen. Champagne var kanske inte först, men det var där som konsten att göra mousserande vin gjordes till industri.

• Ja den spanska Cavan håller kanske sällan eller aldrig samma kvalitet som den bästa champagnen men frågan är om det finns ett mer prisvärt mousserande vin. Bra bubbel görs även i Italien, Australien, USA och Sydafrika.

• Nej all Champagne är verkligen inte bra. Du får oftast vad du betalar för och välj därför alltid vin från bra odlare och producenter. • Njae – det är inget fel på Gula änkan (eller Moët för den delen). Men det finns otroligt mycket bättre vin som dessutom ofta är billigare. Våga strunta i de allra vanligaste märkena och gå på någon av de lite mindre kända champagneproducenterna.

Så vad ska man då dricka? Här är tre riktigt bra köp!

Anna de Codorniú (7369, 94 kronor)

En Cava-klassiker. Kraftfullt men ändå stilfullt mousserande vin med med fin mousse och bra smak. Ren i frukten med äpplen och en lite oxiderad smak av nötter.

Pongrácz Brut (7628, 109 kronor)

Sydafrikanskt mousserande vin med champagnens komplexitet. Drygt 60 procent pinot noir och resten chardonnay. Frisk härlig frukt med en utvecklad smak med inslag av kakao och rostat bröd. Lång eftersmak!

Palmer Blancs de blancs 2004 (7553, 284 kronor)

En av vinvärldens verkliga skatter – Palmer gör sanslöst prisvärd Champagne som är billigare än både Moet och Gula änkan. Just det här vinet är vinhusets bästa (åtminstone på bolaget). 100 procent chardonnay och sex år har gett det är vinet en härlig doft av citrus, mineral, bröd, kakao, honung, blommor och rostat bröd. Smaken är mycket frisk, läckert citrusfruktig med inslag av äpplen, honung och början till den där härliga komplexiteten som vinet får med lagring.

Läs mer om champagnemetoden i Nördsnack!

Bubbel kanske är bubbel oavsett var det tillverkas men det är bara i Champagne som mousserande vin är champagne. Sedan 1994 får man nämligen inte använda ord som ”champagnemetoden” (méthode champanoise) utanför det franska distriktet.

Det finns flera olika metoder att göra mousserande vin. Den mest kända är den så kallade champagnemetoden och den används i nästan alla bubblande viner som har kvalitetspretentioner.

Den går ut på att man först jäser klart ett eller flera viner (i Champagne kan man använda över 50 olika viner för att få till en ”husstil” på den färdiga champagnen) som sedan tappas på butelj med lite jäst och lite socker. Detta sätter igång en andra jäsning på flaska, som förutom att det ger bubblor åt vinet, också ger nya smaker och komplexitet åt det annars rätt snipiga och syrliga basvinet.

Alla andra viner gjorda enligt den klassiska metoden får nöja sig med beteckningar som ”den traditionella metoden” (méthode traditionelle) eller ”gjord på traditionellt sätt”.

Det behöver inte alls betyda att de här vinerna är sämre – eller att Champagne är bättre (se krönikan här ovanför!) – men ingen annanstans görs så mycket och så bra mousserande vin som i Champagne.

Det var förresten inte Dom Pierre Pérignon, källarmästaren i klostret i Hautvillers mot slutet av 1600-talet, som kom på det där med bubblor. Han brukar istället anges som blandningens fader och gjorde sitt bästa för att undvika bubblorna i vinet.
Istället var det engelsmännen som utvecklade framställningen av mousserande vin. Londonborna gillade den nya friska mousserande vinstilen. I England fanns dessutom glas som var tjockt nog att inte spricka av trycket som bildades av efterjäsningen på flaska.

Men egentligen kom champagne till av ett misstag. I det kalla klimatet brukade jäsningen av vinerna stanna av under senhösten. Vinerna buteljerades men när värmen kom tillbaka på våren tog jäsningen fart igen och skapade bubblorna.

Tjuvstartar bloggen redan nu eftersom jag precis fick info om att chefsvinmakaren på anrika Dom Pérignon (Moët-et-chandons prestigeskumpa) nu startat en blogg. Det är den legendariska Richard Geoffroy som är Chef de cave på vad som kanske är världens mest kända champagne efter Veuve Clicquots ”Gula änkan”. Och till skillnad från den senare är ”Dompan”, som vi brukade kalla den på bolaget, dessutom en av världens bästa mousserande viner.

Bloggen heter kort och gott ”Making Dom Pérignon” och är ett initiativ värt att berömma. Ännu har han inte hunnit med så många inlägg – jag ska inte gnälla över frekvensen – men inlägget om höstens skörd och hans tankar om hur han ska foga samman 50 olika viner till ett (champagne blandas oftast av en mängd olika basviner för att få till en husstil och för att göra slutprodukten så bra som möjligt) är väl värt att läsa.

Och så här säger han om årgång 2009:

”This vintage seems to have a high potential but I am afraid you will have to wait until 2018 to learn of our decision!”

Det är en bit till 2018 (vi får hoppas att vi lever och har råd!) – men det säger en del om perspektivet!

Och snälla vinvärlden – läs på hemläxan! Hittills har vinproducenter (och vinimportörer) världen över varit dåliga (för att inte säga urusla) på att anpassa sig till det där vi kallar internet. När jag slutade skriva om vin för Barometern fick jag be vinmakare att skicka bilder på brända cd-skivor och via snigelpost ända från Argentina.

När jag nu åter börjar leta bilder på nätet är situationen lite bättre men fortfarande finns det producenter som saknar hemsidor och importörer som inte lägger ut promotionbilder på sina viner.

Så hallå! Vakna! Det är 2010 och Skynet regerar!