Uppkorkat

Det finns inga skyltar som skriker ut dess närvaro. Det finns ingen webbsida som talar om hur du hittar hit. Och skylten på grinden år så liten att du måste stiga ur bilen för att ens kunna läsa namnet Giuseppe Quintarelli. Uppkorkat besökte Quintarelli och Francesco Grigoli på vingården strax utanför Negrar i höstas för att prata om hans och familjens syn på vinframställning.

Ord som ”tradition”, ”familj” och ”ikonisk” brukar flimra förbi i medvetandet när man talar om Quintarelli – en legendarisk producent av Valpolicella och Amarone i Monte Cà Paletta norr om Veneto. Men trots att deras viner är världsberömda så skulle man kunna luras av familjens låga och ödmjuka profil.

Och Francesco Grigoli är lika blygsam som hans viner är djärvt uttrycksfulla. Han gör inget stort nummer av vad de gör i vingården eller i vinkällaren. Nej fokus är satt på slutresultatet och det finns en nästan andlig atmosfär i huset. Du får nästan intrycket att han behandlar sina viner som familjemedlemmar.

– Vi gör vinerna på ett väldigt traditionellt sätt. Det är inget konstigt med det, säger han lågmält.

Det var Francescos morfars far som startade firman på 1920-talet. Men det var hans morfar, den monumentale Giuseppe Quintarelli, som tog vinet från en lokal kändis till världsrykte när han började exportera det till USA på 1950-talet. Quintarelli blev en pionjär och inspiratör för många andra producenter i området och det är svårt att överskatta hans betydelse. Och vinerna är fortfarande standarden mot vilka andra siktar.

Men det har inte bara handlat om att försvara traditionen. Giuseppe Quintarelli var den förste att plantera och göra vin på cabernet franc och cabernet sauvignon i området (druvor som ingår i deras nu klassiska Alzero). Han var också bland pionjärerna när det gällde att göra torr vitt i Valpolicella (Bianco Secco). Och han har också experimenterat med olika tekniker i källaren och i vingården.

I dag omfattar vingårdarsarealen omkring tre hektar runt huset och ytterligare åtta en bit bort – de äldsta stockarna är mellan 40 och 50 år gamla. Och i vingården använder Francesco både den traditionella och moderna uppbindningsmetoder.

– Du vet – det beror på hur de olika vingårdslägena ser ut om om vi behöver skydda druvorna från solen eller inte, säger han.

Druvorna plockas förstås för hand i åtminstone tre omgångar genom vingården. De bästa går till amaronevinet som bara görs bra årgångar. Resten hamnar i deras Valpolicella och de andra vinerna. Valpolicellan görs i en ”ripassostil” där man blandar vanlig valpolicella med druvsaft från delvis torkade druvor och ger vinet en andra jäsning som gör det lite fylligare och rundare i stilen.

– Vi har hållit på med den så kallade ”ripassostilen” i åratal, långt innan den blev kommersiell. Det är har varit en vanlig metod här i Valpolicella och det var ett naturligt och traditionellt sätt att göra vin för min farfar, säger Francesco.

Metoderna i källaren är också traditionella men med en modern twist. Vinerna jäser i rostfritt stål men lagras sedan på trä. Valpolicella- och Amaronevinerna vilar på slavonsk ek i olika storlekar – minst sex år för Valpolicellan och minst åtta år för Amaronen – innan de släpps på marknaden. De aktuella årgångarna är 2002 respektive 2000 för de två vinerna..

– Vi vill inte ha eksmakande viner och vi använder aldrig amerikansk ek (som ju ger mer tydligare eksmak än franska och slavonska fat). Och vi gör bara en Amarone om förutsättningarna är de rätta. 2001 och 2002 gjorde vi till exempel ingen Amarone utan bara vår ”lilla Amarone” Rosso del Bepi – döpt efter morfar Giuseppe.

När Uppkorkat besökte vingården låg amaronedruvorna, corvina, corvinone och rondinella, redan utlagda sedan några veckor på stora träställningar på vinden och torkade. Där får de sedan ligga i runt 90 dagar och tappar upp emot 40 procent av vatteninnehållet vilket gör de extremt socker- och smakkoncentrerade. Och alla har sin roll att spela.

– Corvina och corvinone ger oss smak, kryddor, tanniner (garvsyor) och syror. Rondinella har mindre smak men ger mer färg och arom till det färdiga vinet.

Quintarellis hela produktion är inte större än 40 till 50000 buteljer per år. Hälften säljs i Italien och hälften går på export. Det finns egentligen inga enkla instegsviner. Deras ”vanliga” Valpolicella brukar sälja för runt 500 kronor i Sverige. Amaronen för mycket mer. Men de behöver inga marknadsföringskampanjer för att nå kunderna. Vinerna säljer slut av sig själva.

Och efter att ha provat igenom vinhusets viner så är det inte så svårt att förstå varför. Jag har stött på de som tycker att vinerna är alldeles för muskulösa och koncentrerade i smaken men det finns verkligen en härlig balans mellan frukten, syrorna och alkoholen i alla de jag har provat.

Tidigare i år dog Giuseppe Qintarelli 84 år gammal. Jag föreställer mig dock att hans ande och själ kommer att fortsätta att leva kvar i vinerna från Quintarelli.

Alla provad viner hittar du här!

Fransmännen brukar snacka om ”terroir” – växtplatsens, mikroklimatets och jordmånens inverkan på druvsort och det färdiga vinet. Uppkorkat har besökt Allegrini och vingården La Poja i Valpolicella på jakt efter den terroir som skapar ett av områdets allra bästa viner.

Få har väl kunnat undgå trenden med Amarone – det starka och fylliga rödvinet från Valpolicella som görs på torkade druvor. Först kom whiskyklubbarna och sedan amaronesällskapen – men även om det inte är världens mest elegant vin så kan bra Amarone vara helt fantastisk.

Amaronevinerna från Valpolicella i Venetien har paradoxalt nog blivit en riktig succcé. De kraftiga, eldiga fruktbomberna är kanske inte vinvärldens mest eleganta skapelser (men kolla in Uppkorkats besök hos Quintarelli för viner som också har finess)  men alla som provat en bra Amarone della Valpolicella vet vilka fantastiska smakexplosioner som vinstilen kan bjuda på.

Men det är lite konstigt att Amarone har blivit så populärt bland svenska konsumenter när starvkinerna är nästan hopplöst omoderna. För vinet har trots allt en alkoholhalt som matchar flera uppspritade viner och påminner en hel del om starkvin i sin struktur även om det är helt torrt.

Amarone görs av druvor (tidigare framförallt corvina, rondinella och molinara och numera corvina, rondinella och corvinone) som skördas sent och sedan får ligga och torka i en tre-fyra månader för att upp emot 40-50 procent av vätskan ska avdunsta och smakerna och sockerhalten koncentreras. Förr gjordes detta på halmmattor ute i vingården eller i vinkällaren men idag sker det oftast i plastbackar i fläktförsedda och fukt- och temperaturreglerade  lagerlokaler där man kan följa processen i minsta detalj. Det man framförallt vill undvika är att druvorna drabbas av röta eller mögel.

Normalt använder man också någon typ av specialjäst eftersom man vill att vinerna ska vara helt torra och utjästa i stilen (och vanliga jästceller brukar dö när druvmusten når en alkoholnivå på 15 procent). Man vill också undvika att jäsningen avstannar (vilket är vanligt när den innehåller höga sockerhalter) – för då bildas otrevliga flyktiga (volatila) syror som ibland kan vara ett problem i vissa viner. Det är inte alls ovanligt med amaroneviner på 15,5 och 16 procent eller mer – vilket gör att amarone ibland blir ett slags mellanting mellan vanliga bordsviner och starkvin. Och efter jäsningen följer ofta också en tids lagring på nya eller gamla ekfat.

Och de goda nyheterna för alla som älskar Amarone är att utbudet är stort. Det finns till exempel fyra amaroneviner i bassortimentet och många fler i det tillfälliga där årgångarna avlöser varandra.

Jag provade min första Amarone tidigt 1990-tal. Det var producenten Masis Serego Alighieri Vaia Armaron (2419, 379 kronor) – ett vin som kommer från en vingård som lär ha köpts av Dante Aligheris son Sergeo 1353. Det var och är ett fantastiskt vin med en koncentrerad nästan tjock och sträv smak av mörka körsbär, choklad, fat och kryddor.

Men hur bra är de andra lite billigare alternativen? Jag testade nyligen igenom de fyra i bassortimentet – och här är mina smaknoteringar!

Ca’ Montini Amarone Classico 2008 (12363, 179 kronor)
En bra inkörsport till Amaroneviner för den som inte provat de tidigare.  Färgen är mörkt röd och det har en lite kryddig doft av röda bär, torkad frukt och läder. Smaken är medelfyllig och lite stram med röda bär, örter, fat och  läder. Inte alls dumt – men man får bättre viner för 179 kronor. Finns på halvbutelj! 3-3,5/5p.

Capitel de’Roari Amarone 2008 (12366, 185 kronor)
Luigi Righettis viner har varit favoriter på bolaget så länge jag kan minnas. Och med det här vinet börjar vi närma oss riktigt bra Amarone. Färgen är mörkt röd och doften vibrerar av kryddor, mosade bär, läder, nötter och körsbär. Smaken är medelfyllig till fyllig med en nästan söt koncentration och ett välintegrerat inslag av fat, nötter och örtrkyddor. Eftersmaken är lång och välbalanserade med bra syror. Finns också på halvflaska! 3,5-4/5p

A Amarone 2008 (12343, 199 kronor)
I Alpa Zetas A Amarone  börjar fatinslaget bli lite mer påtagligt och här har också 5 procent cabernet sauvignon letat sig in i mixen (70 procent corvina och resten rondinella). Färgen är mörkt bordeauxröd och doften är utvecklad med inslag av fat, kryddor nötter, örter, läder och torkad frukt. Smaken är fyllig och eldig med röda och mörka bär, örter, kryddor, fat och choklad. Det är fruktdrivet men med bra syror. Finns också på halvflaska. 4/5p

Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2008 (22350, 269 kronor)
Lite av en klassiker och också ett vin i nya ek-skolan. Mörkt tät röd färg och en utvecklad doft av fat, kaffe, mörka bär och örter. Smaken är fyllig och kraftfull med en ”söt”/fruktdriven bärkoncentration. Här finns både mörka och röda bär, örter fat, torkad frukt, kaffe och choklad. Eftersmaken är lång och intensiv med tuffa syror. Finns också på 1/2-flaska!

Och är du riktigt intresserad av Amarone så missade du förstås inte vårt besök hos Quintarelli!?

Ord som ”tradition”, ”ikonisk” och ”legendarisk” brukar användas som Quintarelli – familjeproducenten vars Valpolicella och Amarone-viner verkligen sätter standarden för en hel region. Uppkorkat besökte familjen i den lilla orten Negrar strax norr Verona i oktober.

Okej glöm La Poja – Allegrinis fantastiska och hajpade vin gjort på druvsorten corvina. Och glöm firmans stora Amaroneviner. Nej det är inte prestigevinerna som ger dig mest vin per krona. Det är La Grola – en modern blandning på corvina och syrah.

Du har säkert hört talas om eller sett vinerna från Allegrini – en av de bästa vinproducenterna i Venetien. Jag har alltid varit ett fan av prestigevinet La Poja som görs på sent skördade druvor från vingården med samma namn (ynka 2,6 hektar) och som förde fram den bortglömda druvsorten corvina i rampljuset. Och La Poja är lysande men den är börjar också bli dyr (drygt 400 kronor flaskan).

Nej frågar du mig så är det firmans andra vingårdsbaserade Valpolicella,  La Grola (42334, 159 kronor) som är deras mest prisvärda vin. Jag har haft vinet som en personlig favorit i snart tio års tid och det är helt klart ett av världens mest prisvärda viner – trots att det kostar 159 kronor.

Vinet är en blandning på 80 procent corvina och 20 procent syrah som vuxit i vingården La Grola. Den omfattar 30 hektar på 310 meters höjd med en ler- och kritblandad jord. De två grundvinerna har lagrats 16 månader var för sig på ekfat och sedan blandats för att få ytterligare 10 månader på flaska. Och nya årgången 2007 är lysande. Den säljs inte som en Valpolicella utan en IGT Veronese!

Vinet har en mörk rödblå färg och en härlig doft av mörka körsbär, choklad, örter och fat. Smaken är intensiv men ändå välbalanserad med mörka bär (körsbär), choklad, vanilj och örter. Lägg till en lång och härlig eftersmak med bra syror. Ett vin som lätt kan lagras i en 3-8 år.

Tycker du att 150 kronor är lite mycket men ändå vill kolla upp druvsorten corvina – prova Corvina Veronoese 2008 (23072, 89 kronor) som ger en bra bild av vad det handlar om med mörka körsbär, fatvanilj och kryddor.

Allegrinis vingård La Grola!

Antingen var det jag som var på ovanligt bra humör den där nyhetsprovningen för någon månad sedan eller så är september 2010 verkligen en av de bästa nyhetsmånaderna någonsin. Jag tror inte att jag någonsin tidigare har hittat så många fynd och efter mitt tjat om dyra viner för vinnördarna (ja – dit räknar jag mig själv!) så släpper bolaget massor av intressanta viner i flera olika prisklasser. Här finns viner för såväl nörden som nybörjaren – och det är så ett bra nyhetssläpp bör se ut!

Låt oss börja i Portugal - ett vinland som egentligen har alla förutsättningar att konkurrera med Spanien som ett av Europas bästa. Ett bra klimat, egna spännande druvsorter och en bra jordmån ligger bakom några av världens mest intressanta viner. Halvön Setúbal är kanske mest känt för det söta vinet med samma namn som görs på druvorten muscat men här görs också bra röda viner och Alto Pina (94397, 59 kronor) är ett utmärkt exempel. Aragonês, touriga nacional och castelão utgör grunden i ett vin som är både tätt och smakrikt. Mörka bär möter mynta och knäckiga kakor och avslutningen är lite stram men ändå generös. Ett riktigt matvin helt enkelt.

Quinta do Noval heter en av de bästa och mest legendariska portvinsproducenterna. Först 2004 började firman på allvar att experimentera med röda bordsviner – det vill säga vanliga ”torra” rödviner som inte blivit förstärkta med vinsprit. Och är det något vi lärt oss de sista 20 åren så är det att Douro, distriktet som ger oss de fantastiska portvinerna, också gör Portugals bästa rödviner.

Cedro do Noval 2007 (94440, 159 kronor) är alltså bara den tredje årgången som buteljerats av firman. Man har valt att släppa det under den lägre kvalitetsklassen Vinho Regional Duriense eftersom vi för ovanlighetens skull hittar 35 procent syrah i blandningen tillsammans med de mer vanliga portvinsdruvorna touriga nacional (30 procent), touriga franca (25 procent) och tinta cao (10 procent). Vinet är tätt och koncentrerat i doft och smak. Mörka bär som svarta vinbär, björnbär och plommon samsas med örtkryddor (rosmarin och timjan) och i eftersmaken kommer inslag av både tobak och fat. Allt avslutas med en lång lång eftersmak.

Från en syrah till flera andra. Druvsorten är väl inget vi brukar förknippa med Argentina, även om den blivit allt populärare bland odlare i landet. Santa Ana Reserve Shiraz 2008 (94375, 72 kronor) kan nog bli en riktig favorit med sin friska smak av rökiga fat, mörka bär och choklad. Chilenska Santa Rita Medalla Real Syrah 2007 (94427, 106 kronor) är snäppet bättre och kanske ännu mer publik.. Smaken är rund och fyllig med inslag av svarta vinbär, björnbär, rök, och fatvanilj. Frukten är söt och tuggbar. Definitivt en syrah som visar upp druvsortens snällare sidor.

Vill du ha mer av druvsortens lite kärvare sidor prova Ruvio Syrah 2009 (94435, 69 kronor), Cortona Syrah 2008 (97129, 99 kronor) eller Pieve dei Monaci Syrah 2007 (94480, 113 kronor). Allt tre från Italien och i stigande kvalitetsskala. Den första har syrahs lite sträva och rökigt örtiga smaker av mörka bär och salmiak. Cortona bjuder på mer intensitet och djup i smaken och är rökigare och med ett mer tydligt inslag av ek. Och Pieve dei Monaci Syrah, slutligen, är rejält stram/sträv i smaken med ett härlig eftersmak av mörka bär, örter, tobak, rök och mineral.

Och när vi ändå talar om Italien. Låt oss avsluta med några viner i världsklass. Allegrinis La Poja 2006 (94422, 469 kronor) är förstås dyr och svår att få tag i men det är ett unikt vin på många sätt. 100 procent corvina och från ett av Venetiens bästa lägen – det är är ett av Italiens och världens bästa viner med en nästan parfymerad doft och superkoncentrerad smak mörka körsbär, russin, örtkryddor, ek och en touch av läder. Lägg dessutom till en eftersmak som aldrig tar slut.

Unika är också vinerna från Taurasi i Kampanien. Feudi di San Gregorio är en av Italiens allra bästa producenter och deras Taurasi 2005 (94430, 160 kronor) gjord på aglianico smakar härligt komplext av mörka körsbär, kryddor (kanel, örtkryddor och muskot), läder och tobak. Superkoncentrerad och supersträv kräver den några års lagring innan den kommer till sin fulla rätt! Men vilket vin!

Missa inte heller Marchesi di Frescobaldis klassiker Nipozzano Riserva 2006 (94545, 129 kronor) som är ett av mina absoluta favoritviner genom tiderna. Vinet kommer från det lilla distriktet Rufina i Chianti och är gjort på 90 procent sangiovese blandat med malvasia nera, colorino, merlot, cabernet sauvignon. Det här är kvintessensen av Chianti tappat på flaska. Välbalanserad körsbärsfrukt med inslag av choklad, fat och örter. Stilfullt och smakrikt helt enkelt!

Är på resande fot och håller på att skriva av mig lite funderingar om och smaknoteringar på Châteauneuf-du-papes viner. Men jag sticker emellan med en riktigt prisvärd Amarone!

Amaronevinerna från Valpolicella i Venetien har blivit något av en succéstory. De kraftiga, eldiga fruktbomberna är kanske inte vinvärldens mest eleganta skapelser men alla som provat en bra Amarone della Valpolicella vet vilka fantastiska smakexplosioner som vinstilen kan bjuda på.

Vinet görs av druvor (framförallt corvina, rondinella och molinara) som skördas sent (oftast i oktober) och sedan får ligga och torka i en tre-fyra månader för att vatten ska avdunsta och smakerna och sockerhalten koncentreras (kallas appassimento på italienska).

Förr gjordes detta på halmmattor ute i vingården eller i vinkällaren men idag sker det oftast i plastbackar i välluftade lagerlokaler där man kan följa processen i minsta detalj. Det man framförallt vill undvika är att druvorna drabbas av röta eller mögel.

Normalt använder man också någon typ av specialjäst eftersom man vill att vinerna ska vara helt torra och utjästa i stilen (och vanliga jästceller brukar dö när druvmusten når en alkoholnivå på 15 procent). Det är därför inte alls ovanligt med amaroneviner på 15,5 och 16 procent – vilket gör att amarone ibland blir ett slags mellanting mellan vanliga bordsviner och starkvin.
Efter en långsam jäsningen följer ofta också en tids lagring på nya ekfat.

Alpha Zeta är en ganska ny egendom i Veneto – startade 1999 – och ett samarbete mellan Matt Thompson (en Nya Zeeländsk vinmakarkonsult), David Gleave (en kanadensisk Master of Wine) och Gaetano Tobin (chef för ett lokalt kooperativ). Fokus är på att göra moderna fruktiga viner från lågavkastande vinrankor i området och frukten köps in av lokala odlare.

Just den här Alpha Zeta Amarone 2006 (12343, 199 kronor) är gjord på 70 procent corvina, 25 procent rondinella och 5 procent cabernet sauvignon. Druvorna har fått svaljäsa (23 grader) med skalen i tre veckor och det färdiga vinet har lagrats i 18 månader på nya och två år gamla ekfat.

Det har gett ett mörkt körsbärsrött vin som doftar mosade bär (björnbär, körsbär och annan mörk frukt), choklad, ceder och russin. Smaken är fyllig och koncentrerad med inslag av mörka körsbär, choklad och fat. Syrorna lindas in av den mjuka frukten och eftersmaken är ovanligt balanserad och finessrik. Och för 199 kronor är det här ett riktigt fynd!

För samma känsla:
Okej – 199 kronor är mycket pengar – och de tråkiga nyheterna är att när det gäller Amarone – ja då är det de här prisklasserna som gäller.
Om du ändå vill få en liten känsla för vad en Amarone handlar om så kan du prova ett Ripassovin från samma område – det vill säga Valpolicella.
Firma Masis Campofiorin (5123, 105 kronor) eller Campolieti (6792, 87 kronor) är inga amaroneviner – men de bjuder på lite av samma smaktyper till ett mycket lindrigare pris.
Du kan läsa mer om Campolieti här och Ripasso här!

Skåne har fått en ny landskapsrätt – kan vi läsa på hd.se just nu. Det verkar vara en härlig kombination av saftigt fläskkött och en spiskummindoftande morotspuré. Men vad dricker man då till detta?

Uppkorkat vill inte vara sena med att ge ett bra dryckesalternativ – och vi går till Venetien och klassikern Campolieti Ripasso (6792, 87 kronor) för den perfekta kombinationen.

Campolieti är ett vin som är gjort av Venetiens ”usual suspects” – druvsorterna corvina, rondinella och molinara. Ordet ”Ripasso” används i området för tekniken att låta en ”vanligt” vin från området (en Valpolicella) få en andra jäsning i fat/tankar där man jäst områdets prestigevin Amarone. Vinet får en andra jäsning av den jästfällning som finns i faten och får en lite rundare och fylligare karaktär.

I det här fallet har det gett en frisk och fruktig smak med inslag av röda bär (körsbär) och örter. Vinet har en bra balans om kommer att passa suveränt till vår nya landskapsrätt!