Uppkorkat

Tiden går fort och det är nu över två veckor sedan den fantastiskt roliga skånska bloggträffen på Lagmarks i Helsingborg. Jag lovade att återkomma med mer från provningen och nu har det blivit dags.

Min egen flight bestod av några favoriter från resan till Sydafrika men också två viner av en av de vi aldrig hann med att träffa. Adi Badenhorst är i högsta grad en del av det som kallas för The Swartland Revolution. Namnet kommer från en fest som hålls i november där vinmakarna (och deras familjer) i det gamla spannmålsdistriktet träffas och provar och snackar vin tillsammans. Och namnet fångar väl den pionjäranda som finns bland de ofta unga vinmakarna i distriktet där man ofta gör vin från gamla stockar och med så ”naturliga” metoder som det bara är möjligt.

Adi Badenhorst kommer från en gammal vinmakarfamilj (hans farfar arbetade som general manager på anrika Groot Constantia och hans pappa jobbade påbland annat Constantia Uitsig). Själv har Andree Adrian Badenhorst bland annat sju år som vinmakare på Rustenberg bakom sig. 2008 köpte han och hans kusin Hein 60 hektar i Swartland i Paardeberg nära bland andra Eben Sadie och Lammeschoek.

Egendomen heter Kalmoesfontein farm men han buteljerar vinerna under eget namn. Adi har också varit en av grundarna till ”The Swartland Revolution” och tillsammans med bland andra Eben Sadi och Chris och Andrea Mullineux har han tagit fram en egen ursprungsbeteckning kallad Swartland Independent Label (mer om denna framöver här i Uppkorkat!).

Nu gör han vin enligt ekologiska principer och ”så naturligt som möjligt” från 28 hektar med gamla buskrankor som planterades på 1950- och 60-talen. Och de har redan låtit tala om sig. Hans Secateurs Chenin Blanc som finns i beställningssortimentet är ett lysande exempel på hur bra druvsorten kan smaka i Sydafrika. Adi använder sig av hela klasar som han varken krossar eller avstjälkar. De röda vinerna jäser i antingen cementtankar eller träfat och får upp till fyra månaders macerering efter det att jäsnignen är klar. Och sedan följer lagring i stora 4000 liters träfat. Den enda manipulationen som görs är att han använder lite svavel före och efter jäsningen.

Jag hade med mig två Badenhorstviner till bloggträffen. Den ena var Secateurs Red Blend 2010 som är en blandning av cabernet sauvignon, carignan, cinsault och grenache. Det var helt klart det mest ”Nya Världen-aktiga” av de fem vinerna med en mörkt röd färg och en lite rökig doft av söta mörka bär, örter och kryddor. Smaken är fruktdriven men kryddig med mörka bär, örter, salmiak och inlindade syror. Dessutom en bra längd i eftersmaken.

Den andra AA Badenhorst Red Blend 2007 är också den en blandning men på shiraz, mourvèdre, grenache och cinsault. Det här är ett lite mer krävande och komplext vin med en mörkt röd färg och en sammansatt och lite knuden doft av mogna bär, mineral och läder. Smaken är också fylligare med en sammansatt palett av mörka bör, mineral, kryddor, läder och tuffa syror. Det här vinet borde gå att lagra i ytterligare några år!

I nuläget är det bara Chenin Blanc-vinet som jag nämnde ovan som finns i Systembolagets Beställningssortiment. De andra säljs till restauranger.

Bruwer Raats blir det mer av och om i Uppkorkat framöver. Också han är en pionjär men inte i Swartland utan i Stellenbosch. Bruwer jobbar bara med cabernet franc och chenin blanc – två druvsorter som han menar har de starkaste historiska bidningarna till Sydafrika som vinnation. Bruwer Raats jobbar ständigt med nya projekt och just nu håller han på med en helt nyplanterad cabernet franc/chenin vingård som kanske har den tätaste densiteten/planteringen i världen (ja i alla i Sydafrika). Och som han odlar enligt ekologiska principer

Till bloggprovningen tog jag med mig Raats Family Cabernet Franc 2009 (som faktiskt fortfarande går att köpa på bolaget!) som är lite av en klassiker. Vinet är gjort på 100 procent cabernet franc som har en genomsnittlig ålder på mellan 18 och 23 år som vuxit på vittrad granit. Druvorna sorterades för hand och krossades lett innan de fick en kallmacerering på fem dagar. Efter jäsningen pressades de i en traditionell ”basket press” och genomgick den malolaktiska jäsningen i rostfritt stål. Vinet lagrades sedan i ytterligare 18 månader före buteljering.

Det har gett ett mörkt rött vin med en härlig cabernet doft av örter (mynta), mörka bär, paprika och lite stjälkar. Smaken är medelfyllig till fyllig och kraftfull med en eldig smak av mörka bär, örter, paprika och mynta. Eftersmaken är härligt koncentrerad och sträv med en suverän längd. Kan lagras i minst fem år till för den som vill det!

Eben Sadie har det blivit mycket av här i Uppkorkat på sistone. Inte minst eftersom våra två episoder från vårt besök på Sadie Family Wines nu rullar i 24HD. Blir du nyfiken på Eben så kan du kolla in de avsnitten här!

Här och nu ska jag bara kort ge smakbeskrivningar från vinerna som jag hade med mig till provningen. Det första var Pofadder 2010 som är ett vin som är gjort på nästan 100 procent cinsult och som förhoppningsvis kommer till Sverige inom en kort framtid. Vinet ingår i Eben Sadies Old Vine Series och kommer från stockar som planterades på 1950-talet. Det är (också!) gjort så naturligt som det bara är möjligt med naturlig jäst, öppna jäskar, minimalt med svavel vid buteljeringen och med ungefär ett års lagring på gamla fat.

Naturlig jäst och öppna jäskar och ungefär ett års lagring på gamla fat. Vinet buteljeras med minsta möjliga svavelhalt men formligen exploderar av fruktsmaker i munnen och i näsan. Det här är ett vin som har grenache tyngd och kryddighet men pinot noirs mjuka och sammetslena. Det är ett av de häftigaste vinerna jag provat och så långt från nidbilden av Sydafrika som du kan komma!

Vinet är ljust rött och har en härligt kryddig doft som är fullständigt packat med röda bär (hallon och jordgubbar). Smaken är sammansatt men ändå rund, kryddig och bärig med inslag av hallon, kryddor och örter. Strukturen är stor och sammetslen på en och samma gång. Som ett slags kombination av Rhône och Bourgogne. Och eftersmaken är något alldeles extra.

Slutligen Columella 2009. Om Old Vine Series är ett försök ”att buteljera vinerna som de är”, som han uttrycker det – ja då är Columella Eben Sadies försök att uppnå perfektion. Vinet är en blandning av framförallt syrah (bland annat från hästskovingården som vi besökte här!) och mourvédre från runt åtta olika vingårdar spridda runt över hela Swartland. De olika vingårdarna vinifieras för sig (det skiljer upp emot sex veckor mellan den som mognar tidigast och den som mognar senast!) antingen i trä, lera eller cement.

De första 12 månaderna hålls vinerna separata och lagras på olika sätt (en del på ny ek). Därefter blandar han ihop den slutgiltiga cuvéen och låter den vila i ytterligare 12 månader på stora fat av äldre ek. Columella har en helt fantastisk struktur. Det är massivt men utan att vara tungt och har mer gemensamt med Rhône än Nya Världen.

Färgen är tät och djupt röd och doften fortfarande ung men sammansatt med inslag av mörka bär, choklad, fat, örter och peppar. Smaken är medelfyllig till fyllig och superkoncentrerad med massor av mörka bär, örtkryddor, peppar, choklad och fat. Syrorna är tuffa och längden i eftersmaken enastående. Vinet känns fortfarande ungt och kan lagras i 10 år utan problem.

Få har betytt mer för den nya och unga generationen vinmakare i Sydafrika än Eben Sadie. Med ett drygt decennium bakom sig och den redan legendariska Columella har han nu fokus på något helt annat. Personliga viner från gamla stockar och bortglömda druvsorter.

Eben Sadies Old Vine Series är något annat än Columella och Palladius, hans moderna röda och vita vin som han själv beskriver som ett sökande efter perfektion. Nej The Old Vine Series handlar om att göra uttrycksfulla viner från 50-100-åriga stockar och på på druvsorter som vi normalt inte förknippar med Sydafrika. Som grenache och cinsault.

Sadies Pofadder (en cinsault från vinrankor som planterades på 1950-talet) och Soldaat (en grenache från ännu äldre stockar) är bland det bästa och coolaste som kommit ifrån Sydafrika. Det är så långt ifrån nidbilden av Sydafrika som man kan komma!

I vårt andra program med Eben Sadie (du ser det först här!) mötte vi upp med honom i hans vinkällare i Swartland öster om Riebeek Kasteel för att bland annat prata om och prova de här vinerna!

Glöm naturvinerna och de exklusiva lanseringarna. Två veckor in i nya månaden så brukar hajpen kring nyheterna ha lagt sig. Det är då som du i lugn och ro kan hitta några av de riktiga fynden. Och här är månadens vin!

Domaine Santa Duc Les Quatre Terres 2009 (98031, 119 kronor) – en lysande Côtes-du-Rhône från en av de allra bästa producenterna i Gigondas i Södra Rhônedaelen. Just det här vinet är ett lite enklare med druvor från fyra olika distrikt: Vacqueyras , Roaix, Seguret och Rasteau.

Vinet är gjort på 70 procent på grenache 25 procent syrah och resten cinsault och carignan som skördas för hand och får jäsa i 20 dar tillsammans med stjälkarna (!). I det här fallet med druvor från den underbara årgången 2009 så har det gett ett djupt rött vin med en fantastisk doft av kryddor, peppar, röd och torkad frukt, mineral och tobak. Smaken är medelfyllig och koncentrerad med inslag av röda bär, torkad frukt, kryddor, peppar och nötter. Vinet har en eldig avslutning med tuffa syror och lång lång eftersmak.

Missa inte heller Santa Duc’s Gigondas Prestige des Hautes Garrigues 2009 (95093, 295 kronor) gjord på en klassisk cocktail av 80 procent grenache (från gamla stockar), 15 procent mourvèdre, 3 procent syrah och 2 procent cinsault. Druvorna har macererats i hela två månader innan pressningen tillsammans med stjälkarna! Vinet har sedan lagrats på en blandning av gamla och nya fat i två år. Färgen är mörkt röd och doften ung med inslag av kakao, choklad och torkad frukt. Smaken är ung, fyllig, eldig och superkoncentrerad med inslag av  röda bär, torkad frukt, peppar, örter och ek. Eftersmaken är härligt sammansatt med en touch av choklad och massiva syror. Lagra i ytterligare 3-8 år!

2007orna och årgång 2009 i södra Rhòne har gjort många lyriska. Men om man bara fokuserar på de riktigt stora årgångarna riskerar man att missa riktigt bra viner.

2006 var inte alls lika hajpad – men det är en undervärderad årgång som enligt många är mer öppen och lättare att ta till sig än till exempel den koncentrerade föregångaren 2005.

Bosquet des Papes har varit en av mina favoritegendomar de senaste åren och man gör i dag flera olika cuvéer. Deras ”vanliga” Tradition görs på mestadels grenache (upp emot 75 procent) och sedan mindre mängder av syrah, mourvèdre, vaccarése, cuonoise och cinsault. Och 2006an är extremt drickbar just nu!

Färgen är röd med en lätt dragning åt orange.
Vinet har en stor saftig doft med inslag av kryddor, sötlakrits och peppar. Jag hittar också torkad frukt, karamelliserat socker, läder och röda bär.
Smaken är medelfyllig och intensiv med inslag av röda bär, sötlakrits, kryddor, peppar och en nästan lite bitter umamiton med touch av tobak och nötkött. Syrorna är runda och inlindade i frukten och eftersmaken är lång och välbalanserad.

Det finns många fynd i Systembolagets sista säsongssläpp för året men det är de udda vinerna om kittlar allra mest. Eller vad sägs om en söt vit mousserande zibbio, en röd söt malbec och en Rivesaltes från 2001!?

Ja med tanke på att det är en vinterlansering så borde det förstås vara fler starkviner i sortimentet. Men var är sherryn, madeiran och portvinet (en ruby port gör ingen vinnörd glad!)?. Det hade bara varit så cool om bolaget hade kunnat lansera ett gäng starkviner med lite ålder.

Nåja Chateau la Casenove 2001 (99190, 145 kronor för 500 ml) är ett bra substitut. Vinet kommer från Rivesaltes i södra Frankrike (på gränsen mot Spanien) och är ett så kallat vin doux naturel – ett sött vin som görs genom att jäsningen avstannas med vinsprit. Här är det grenache som är basen och vinet har en mörkt röd brunaktig färg. Doften är stor och utvecklad med tydliga mognadstoner. Jag hittar torkad frukt, mynta, nötter och en massa andra örter. Smaken är intensivt söt och koncentrerad med massor av torkad frukt, örter (mynta igen), russin, nötter och tobak. Det här dessutom en lång och härlig finish. Riktigt spännande och intressant.

Det är också argentinska Malamado Malbec 2008 (99065, 79 kronor för 375 ml) som är ett slags latinamerikansk motsvarighet till vin doux naturel eller andra förstärkta viner. Det är gjort på 100 procent malbec som fått jäsningen avstannad. Därefter har det lagrats i ekfat i två år. Färgen är mörkt röd och doften återigen fylld av torkad frukt, mörka bär, örter, choklad och läder.  Smaken är medelfyllig och söt med inslag av röda och mörka bär, ekfat, örter, nötter, torkad frukt och läder. Eftersmaken har bra koncentration och längden lysande. Både de här vinerna kan du använda till ostbrickan (före, under eller efter jul!).

Ett annat lite udda vin är Brown Brothers Zibibbo (90423, 99 kronor) som smakar lite grann som en australisk variant av Asti Spumante eller Moscato d’Asti. Och det är inte så konstigt eftersom det är en av muscatsläktingarna (muscat d’alexandrie) som döljer sig bakom namnet zibibbo. Vinet är halvsött och mousserande med en frisk och halvsöt smak av druvor, sockervadd och blommor. Här finns rejält med rund söt fruktighet vilket gör att du kan kombinera det med de flesta fruktdesserter. Läckert helt enkelt!

Senare idag går tredje avsnittet av Uppkorkat som tv-program ut på 24HD. Den här gången handlar det om danska vinbarer och vi har besökt tre ställen med lite olika inriktning. Två av dessa fokuserar på ekologiska/biodynamiska respektive naturliga viner.

Därför passar jag också på att tipsa om de bästa ekologiska produkterna på bolaget. Jag har tidigare skrivit om de vita vinerna (här och här) – idag är det dags för de röda. Och eftersom det varit en hel del lyxviner här i bloggen på sista tiden så är det extra kul att åtta stycken kostar under 100 kronor.

Först en bekännelse: Sist jag skrev om ”ekoviner” fick jag ett samtal från en bonde som gjorde klart att det inte finns några ekologiska viner. Och han har ju  rätt – det är druvorna som är odlade enligt organiska, ekologiska eller biodynamiska principer. Men försök själv att skriva ”vin från druvor som odlats enligt ekologiska principer” genomgående i en artikel och du förstår problemet. Jag kommer därför att skriva ”ekoviner” och ”ekologiska viner” och med det menar jag druvor som odlats med ekologiska metoder (dvs utan bekämpningsmedel eller konstgödsel).

Du kan läsa mer om mina tankar om ekologiskt här!

Nog snackat – nu till vinerna. Ska man vara lite kritisk så kan väl tycka att de flesta går i samma stil. Det borde finnas utrymme för mer variation även bland ekovinerna!

Vi börjar i södra Italien och med ett vin som ibland är riktigt bra. il Nostro Rosso del Salento 2010 (32205, 55 kronor) är gjort på en cocktail av 90 procent negroamaro och 10 procent primitivo och har en lätt frisk och bärig smak med inslag av röda bär, torkad frukt och tobak. Här finns bra syror och en lite rökig touch som ger komplexitet till vinet och 55 kronor är ju inget dåligt pris!

Frågar du mig så borde Sicilien vara för varmt för druvsorte merlot men Zeta Troppo Merlot Cabernet 2009 (2180, 64 kronor) har riktigt bra druvkaraktär med inslag av mörka bär, kaffe, blyerts och örter. Drick till höstens grytor!

Vill du ha lite mognad i ditt vin så prova Azabache Crianza 2007 (2708, 79 kronor) från Rioja. Druvsammansättningen är den klassiska med 60% tempranillo, 30% garnacha och 10% graciano. Vinet har tempranillos kryddighet och runda smak av röda bär, torkad frukt, fat, dill, choklad och örter. Läcker Rioja till ett väldigt trevligt pris!

Cameleon Reserva Cabernet Sauvignon 2010 (6518, 79 kronor) är ett suveränt exempel på det som vi vinnördar brukar kalla för ett ”fruktdrivet vin”. Ett vin fullt av solmogen frukt och mjuka bäriga smaker. Men i det här fallet är de koncentrerade smakerna av mörka bär (svarta vinbär och plommon) och ekfat (vanilj) kombinerad med bra och lite tuffa syror.

Vi fortsätter med de udda druvblandningarna och Sicilien. Raccolto Nero d’Avola Cabernet Sauvignon 2010 (32452, 89 kronor) är ett kraftfullt vin med en koncentrerad smak av plommon, körsbär och torkad frukt. Här finns rejäla syror som är inlindade i mjuk frukt och en lång eftersmak med inslag av vanilj.

Vi fortsätter med rätt kraftfulla och bäriga viner. Chilenska Misiones de Rengo Reserva 2009 (6510, 89 kronor).  Återigen möts vi av ett medelfylligt vin med en koncentrerad smak av mörka bär (svara vinbär), tobak, choklad och vanilj. Bra längd och bra koncentration i eftersmaken.

Cono Sur Cabernet Sauvignon Carmenere 2009 (6586, 90 kronor) kommer också från Chile men är saftigare och mjukare i stilen. Här är inledningen lite bitter med röda och mörka bär, örter och fat. Men avslutningen är lite saftig med mjuka och inlindade syror. Publik helt enkel.

Och slutligen ett vin med lite annan karaktär. I Château Pech-Latt 2010 (2233, 93 kronor) från Corbières i södra Frankrike dominerar örtigheten och de provencalska kryddorna över bärigheten. Här finns en härlig pepprighet med inslag av rökt korv och björnbär. Lite kärvare men ändå välbalanserad!

Tabellen med alla ekovinerna hittar du här!

Hösten firar vi med ett stort nyhetssläpp på bolaget med mängder av bra köp. Det bästa av allt är att fynden börjar redan vid 60 kronor flaskan. Det var länge sedan sist!

I september samsas lyxvinerna med Systembolagets höstlansering som innehåller mängder av bra viner under 100-lappen. Och just därför börjar jag med att fokusera på just dessas i detta första inlägg om nyheterna (håll utkik för mer om Bordeaux och Portugal senare i veckan!).

Jag trodde aldrig att genache skulle bli ”inne” men grenacheblandningar har blivit lite av en modegrej de senaste åren. En ny generation har tagit druvsorten till hjärtat och i dag görs det suveräna druvrena eller blandade grenache-viner.

Sydfranska Paul Mas Estate GSM 2010 (99040, 69 kronor) är ett bra exempel på det senare och här hittar du den tillsammans med de vanliga kompisarna syrah och moruvèdre – därav forkortningen ”GSM”. Vinet är packat med smaker av av röda och mörka bär.  I doften är den saftig men smaken är stram och sträv med inslag av fat, tobak och örter. Drick till nötkött.

Vi fortsätter i södra Frankrike och Rhône. Cloitre Saint Pierre Grenache 2009 (94915, 89 kronor) är också den är lite saftig i doften men kryddig och kraftig i smaken. Röda bär möter läder, örter, salmiak och hallonbåtar. Här finns en härlig koncentration och bra längd i eftersmaken. Drick till lamm!

Château Grand Moulin Vieilles Vignes Grenache 2007 (90415, 105 kronor) tar det hela ännu ett steg vidare. Den här gången befinner vi oss i Corbières – en annan klassisk sydfransk appellation. Namnet till trots så handlar det om en blandning på syrah och grenache (hittar ingen ren Vieilles Vignes Grenache på hemsidan i alla fall!). I doften hittar jag salmiak och heta dammiga grusvägar (också det typiskt för grenache) och smaken är klassisk med örter, kryddor, röda bär, torkad frukt och läder. Eftersmaken är lång och mogen. Drick till grillat fläsk, lamm eller nöt!

Och när vi ändå är i Rhône – Gigondas har seglat upp som en rejäl utmanare till Châteauneuf-du-Pape som södra Rhônes bästa distrikt. Guigals Gigondas 2007 (99189, 179 kronor) är ännu ett fantastiskt vin från årgång 2007.  Återigen är det grenache som dominerar följt av mourvèdre och syrah. Rund men ändå kraftig med inlindade garvsyror slår den till med en koncentrerad och intensiv smak av mörka och röda bär, salmiak, peppar, örter, kött och läder. Kan drickas nu eller lagras i ytterligare en fem år!

Barossa Tower Grenache Shiraz Mourvèdre 2009 (90393, 99 kronor) från Australien och Barossa Valley är något för alla er som vill ha GSM-blandningens lite saftigare sidor även i smaken. Det här vinet är eldigt och saftigt med fat, choklad, mynta och örter. Också den som gjord för grillat fläsk.

Bland de vita finns de också några riktigt bra köp under 100 kronor. Italienska Selvabianca Malvasia Bianca 2010 (95662, 65 kronor) kommer laddad med mängder av kryddig mogen tropisk frukt som mango och papaya. Smaken är lång och ovanligt koncentrerad för ett vin i den här prisklassen.

Också Domaine Nicole Blanc 2010 (99019, 69 kronor) (också den från Paul Mas) innehåller mängder av grön tropisk frukt men den är lättare och friskare i stilen.

Missa inte heller Baron de Badassiere Picpoul de Pinet 2010 (94814, 79 kronor) med en aromatisk smak av grape och mineral eller spanska Les Sorts Blanc 2009 (95636, 109 kronor) från ”heta” distriktet Montsant. Här får vi en kryddig, mineralig och lite oxiderad smak av citrus, ekfat och rök. Intressant! Och bäst av allt (ochför att sluta cirkeln) – det är gjort på 1oo procent grenache blanc!

Tabellen med alla provade höstvinerna hittar du här!

Alla vinerna i den lite exklusivare septemberlanseringen hittar du här!

Låt mig börja med de goda nyheterna: I juni får många av de billigare vinerna riktigt höga poäng! De dåliga nyheterna då? Jo – de billiga kostar alla över hundralappen!

Ja så ser det tyvärr ut, och har sett ut under årets lanseringar på Systembolaget. De dyra lyxvinerna dominerar helt ”månadssläppen” medan budgetvinerna sprids ut på några få säsongslanseringar. Jag kan inte säga jag gillar det – för det riskerar att göra nyhetssläppen en till en angelägenhet endast för dem med tjocka plånböcker!

Juni bjuder annars på mängder av klassiker. Som La Spinettas Ca’ di Pian Barbera d’Asti 2007 (92156, 182 kronor). Och vad är det som gör att du ska lägga nästan 200 spänn på det här vinet? Jo därför att det kombinerar modern vinframställning med massor av frukt med Piemontes strama och sträva sidor. Ingen omedelbar njutning där inte – men de koncentrerade smakerna av mörka bär, örter, fat och kola tillsammans med de syrliga och sträva tonerna ger ett vin som har en härlig komplexitet. Lägg till lite tobak och kola (smörkola – inte knark!) i eftersmaken och du har en vinnare. Jag älskade 2006an och den här årgången känns inte mindre spännande. Men vinet behöver ett par år för att rundas av i syrorna.

Låt oss fortsätta i Piemonte men den här gången med nebbiolo. Läser du den här bloggen mer eller mindre regelbundet så vet du att jag tycker att druvsorten nebbiolo är en av världens mest intressanta druvsorter. Kombinationen av en nästan smärtsam och otillgänglig syra/strävhet med en helt unika och lätt parfymerade smaker/aromer av rosor, tjära, läder, tobak, violer, körsbär och torkad frukt är en sådan härlig kombination att jag bara kapitulerar. Men det är lite av en ”aquired taste” och inget för den som som gillar mjuka runda viner.

Perbacco Nebbiolo 2007 (92173, 179 kronor) från Vietti har en hel del av detta med smaker och dofter av röda bär (körsbär), torkad frukt, örter, läder, fat och tobak. Här finns också inslag av kakaopulver och eftersmaken har en bra intensitet och är förstås mycket sträv. Vinet kommer från flera vingårdar i Langhe (några riktigt kända cru lägen) men från yngre stockar (genomsnittsåldern är ändå 35 år). Delar av vinet har fått 10 månader på franska barriquer och därefter på stora fat av slovensk ek.

Luigi Pira skrev jag upp här i spalten för någon månad sedan (se här!) och det är tydligen en producent som går från klarhet till klarhet. 10 hektar viner i flera cru-lägen. Och även de ”enklare” vinerna håller mycket hög klass. Som den här – Pira Langhe Nebbiolo 2008 (90255, 195 kronor)- som doftar lätt parfymerat av rosor, örter, knäck och ladugård. Smaken är stramt och strävt kryddig med röda bär, torkad frukt, örter, knäck och salvia. Längden är imponerande och koncentrationen i vinet slår många dyrare Barolo och Barbarescoviner.

Och på tal om Barolo. Paolo Scavino gör några av områdets bästa viner. Nu släpps två – firmans ”vanliga” Barolo (92154, 359 kronor) och Barolo Cannubi (92153, 669 kronor) – båda från årgång 2006 och båda väldigt dyra. Den första är bra men inte imponerande för sina 360 kronor. Då köper jag hellre Nebbiolovinerna här ovan. Cannubi är däremot imponerande med sin fylliga superkoncentrerade smak av röda bär, tobak, läder, örter, körsbär, choklad, rosor och fat/knäck. Eftersmaken är superlång och supersträv – förstås!

Jag har även bloggat om de vinerna här!

Men över 600 kronor är mycket pengar. Personligen lägger jag dem hellre på en annan klassiker Nino Negris Sfursat 5 Stelle 2007 (99237, 425 kronor). Också det en nebbiolo – men inte i från Piemonte utan från Valtellina lite längre norrut mot den Schweiziska gränsen i Lombardiet. Vinet görs på druvor som fått torka i 3 månader. Men likheterna med Amarone är annars inte uppenbara. Vi snackar om ett orangerött vin med en komplex doft aaf kaffe, körsbär, örter och fat. Smaken är superkoncentrerad med smaker av röda och mörka bär, örter, fat, tobak och läder. Här finns lager på lager av frukt och kryddor, inslag av vanilj ohc en fantastisk lång, sträv och eldig eftersmak. Det är ett fantastiskt vin (ett av Italiens bästa) men det har också ett fantastiskt pris.

Låt oss fortsätta med sträva viner (som verkar vara lite av temat i dagens spalt) och argentinska Mendel Malbec 2008 (92257, 149 kronor). Malbec har fått lite oförtjänt stryk av vinsnobbar världen runt för att den ger enformiga viner men personligen gillar jag fylligheten och den fruktdrivna smaken. Just det är vinet har en sträv och mycket fruktdriven smak med mörka bär, fat och mörk bitter choklad. Vinet har malbecdruvans köttighet och är tuggbart och nästan löjligt strävt. Som med alla viner i dagens spalt hade det mått bra av ett par år i källaren!

Låt oss avsluta med lite mjukare grejer. Côtes-du-Rhônevinet Terre Pourpre 2007 (92116, 169 kronor) visar upp årgångens mjuka solmogna frukt. 60 procent grenache och 40 procent syrah har gett massor av röda bär, örter och torkad frukt. Och syrorna är inlindade i en nästan saftigt mjuk bärighet.

Mullineux Syrah 2008 (90253, 189 kronor) är en av de bästa sydafrikanska Rhônekopiorna jag har provat. Vinet har också fått riktigt bra recensioner i anglosaxisk press. Rökta charkuterismaker möter bär, salmiak, örter och rök. Bra koncentration och längd i eftersmaken. Läckert helt enkelt.

Missa inte heller Baigorri Reserva Tempranillo 2006 (99099, 199 kronor) från Rioja. Det här är spansk new wave – mörkt och blårött med dofter av mynta, mörka bär, salmiak, häst och ek. Smaken är fyllig och packad med mörka bär, kött, choklad örter och fat. Ganska långt från gamla tiders lingonsmakande och lite trötta reservor. Det här är modern vinframställning när den är som bäst!

Helt tabellen med alla provade viner hittar du här!

Jag sa det redan när jag startade den här bloggen – och jag säger det igen: Franska södern är hett och blir bara hetare! Karaktärsfulla druvsorter, kraft och styrka från det varma klimatet och producenter som gör moderna viner men som smakar allt annat än modernt likriktat.

En av dessa är Philippe Gimel som för två veckor sedan gästade Klippan och Bjärhus gårdsbutik för andra året i rad. För ett år sedan var han och hans egendom Saint Jean du Barroux helt okända för mig (och de flesta andra). 16,5 hektar (14,5 hektar med vin) 300-400 meter upp på Mont Ventouxs och angränsande distrikt som Gigondas, Vacqueyras och Beaumes-de-Venice. Vingården sköts dessutom enligt ekologiska principer.

Sedan dess har det hänt en del. Och du kan läsa mer om Saint Jean du Barroux här:

En kultvinmakare i Klippan

SJB – En hyllning till blandningen

SJBs två nykomlingar

och alla artiklar hittar du i den här söksträngen!

2003 var första årgången av Saint Jean du Barrouxs viner. Nu finns det dessutom två nykomlingar i stallet – en Micro Climate och Saint Jean du Barroux Rosé. Vi fick dessutom prova nya ågångar av La Source (som tidigare hette No 4) och L’Argile (som tidigare hette Oligocène) och återknyta bekantskapen med La Pierre Noire (som tidigare hette No 5).

SJB La Montagne 2008
Det här är andra årgången av SJBs vita som jag provar. Vinet är en blandning av grenache blanc, bourboulenc och clairette som naturligtvis handskördats med lågt skördeuttag – 25hl/ha. Tre fjärdedelar vinifierades i tank och den sista fjärdedelen i ekfat. Förra årgången (2007) av det här vinet var ett brett frukigt och kryddigt vin med tropiska fruktsmaker. Den här gången känns vinet friskare och fräschare!
Gul färg. Doft av citrusblommor, lime, mynta, grapefrukt och mineral. Frisk, koncentrerad smak av blommor, lime, bivax, honung och örter. Inslag av grapefrukt, mineral och bra längd på eftersmaken.

SJB La Rosé 2010
Philippe har velat göra rosé så länge han har gjort vin och han har försökt de senaste fyra åren. Men eftersom sockerhalten är så hög och höstklimatet är så svalt i SJB så har han inte lyckats få vinet att jäsa klart i tid. Men i år lyckades han. 1400 liter grenache och 60 liter cinsault har gett 1388 buteljer rosé (så den lär bli svår att få tag på!). Vinet har ett nästan osannolikt ph-värde för en rosé – ph 3.05 – vilket är i klass med några av de friskaste vita vinerna (till exempel tysk riesling). Och det känns! Normalt ska roséviner konsumeras så fort som möjligt – men det här vinet vore intressant att lagra en 3-10 år!
Vinet har en svagt rosa färg och en frisk lätt parfymerad doft av citrus, lime, röda bär (jordgubbar), torkad frukt och kola. Smaken är mycket frisk och koncentrerad med en kritig mineralton, röda bär (jordgubbar), citrus och kola. Här finns också en lång härlig uppfräschande eftersmak med inslag av jordgubbar.

SJB La Source 2008
Tidigare kallad No 4 eller The Danish Cuvée – nu kallad La Source efter vattenkällan som finns på ägorna. Det här är Philippe Gimels ”enklaste” vin – dvs det som är gjort för snabbast konsumtion. Lågt skördeuttag på 30 hl/ha och en mix av grenache, carignan och cinsault. 100 procent avstjälkning och 7 dagars maceration. 2,5 års lagring på tankar och vinet buteljerades 18 februari i år. Det här är ett vin som kan drickas nu eller lagras i 3-5 år.
Röd färg och en liten knuten doft av mörka bär, fudge/kola, örter och ladugård. Medelfyllig och koncentrerad smak av mörka bär, choklad, örter och tobak. Bra syror som känns integrerade i frukten och lång nästan söt och fruktdriven eftersmak. Känns mer öppen, rundare och fylligare än 2006an som jag provade för ett år sedan.

SJB l’Argile 2006
Vinet som först hette Oligocène har fått ta namn efter den vattenbevarande lerjorden l’Argile. Blandningen består av grenache, syrah, carignan och cinsault som avstjälkades till 75 procent och som fått skalmacerera i 12 dagar. Skördeuttaget är låga 20 hl/ha. Jäsning och lagring har skett i tankar av cement och emalj. Jag har tidigare provat både 2004 och 2005 som båda varit enastående! 2006 är minst lika bra!
Mörk röd färg. Kryddig doft med mörka bär, örter, fudge, mineral, tobak och choklad. Lite ”hot and dusty” (kännetecken för grenache!). Medelfyllig, stram/sträv och koncentrerad smak med bär, torkad frukt, provencalska örter/garrigues och choklad. Tuff garvsyra som är inlindad i söt frukt. Suverän längd i eftersmaken med örter och peppar.

SJB Micro Climat 2009
I princip 100 procent grenache från en liten del av SJB där druvorna nådde en exceptionell mognad. Druvorna skördades i mitten av oktober och enligt Philippe var de inte lika koncentrerade som druvorna till La Pierre Noire – men de hade en ”crazy maturity”. De var större och innehöll mer socker helt enkelt. Druvorna vinifierades separat och när några av Philippes vänner tyckte att han borde buteljera den som ett särskilt vin. ”Jag tycker att det här är helt galet – men alla verkar älska vinet!”, säger han. Och visst är det ett extremt vin med en alkoholstyrka på 16-17 procent. Det här är något för alla er som älskar Amarone!
Röd färg. I doften nästan lite av maceration carbonique-toner. Här finns också inslag av röda bär, russin/fikon och dadlar. Definitivt lite av den där ”heta och dammiga” tonen som grenache kan ha. Smaken är fyllig, nästan söt och eldig med en koncentrerad smak av röda bär, örter, peppar, läder och torkad frukt. Lång eldig eftersmak!

SJB La Pierre Noire 2006
SJB no 5 har blivit La Pierre Noire och det är vin som nu hyllas av vinkritiker världen över (vinet har fått 94 poäng av Robert Parker). 85 procent grenache och 15 procent syrah skördades den 8e september och ett skördeuttag på 15 hl/ha. 25 procent av klasarna avstjälkades och vinet fick 18 dagars skalmaceration. Det här är Philippes flaggskepp och ett vin som kan lagras i 10-20 år eller mer. ”My grenache is darker an more tannic than my syrah”, säger Philippe. Och La Pierre Noire är verkligen ett exempel på hur bra viner man kan göra på grenache!
Mörkt röd färg. Stor och sammansatt doft av mörka bär, örter, fudge, choklad, tobak och läder. Fyllig superkoncentrerad smak av mörka bär, provencalska örter, tobak, choklad och läder. Rejäla men välinlindade och välintegrerade syror som omges av söt frukt. Lång komplex eftersmak.

Läs också vad Ingvar Johansson skriver om vinerna i bloggen Billigt Vin!

Ekologisk odling, fokus på grenache och inga ekfat så långt ögat når. Philippe Gimels Saint Jean du Barroux lyckas ligga helt rätt i tiden genom att han gör sin egen grej.

Han var lite av en ”rising star” redan när jag träffade honom för första gången för lite över ett år sedan (här hittar du allt som jag skrivit SJB). Men Philippe Gimel var knappast känd i några större kretsar. Om någon så var det bloggaren Ingvar Johansson på bloggen Billigt Vin som ”upptäckte” SJB här i Sverige – en liten egendom på 16,5 hektar (12,5 är planterade med vin) i Ventoux i södra Frankrike.

Sedan dess har det hänt en hel del. 94 poäng av Robert Parker, världens mest inflytelserike vinskribent, för toppvinet La Pierre Noire har förstås gjort sitt. Nu kan amerikanerna inte få nog av hans viner och vinkonsumenterna i Kina har börjat visa intresse. Så risken är att vi i Europa snart inte får se skymten av en flaska.

Men det handlar inte bara om vinet. Philippe Gimel är en hårt arbetande och outtröttlig ambassadör för sina egna och södra Frankrikes viner. Han är ständigt på resa för att marknadsföra sina egna viner men också sprida kunskap om bra vin och dryckeskultur. Och i går fredag gästade han åter Sverige och Bjärhus Gårdsbutik utanför Klippan.

– Många franska vinodlare ser det som tortyr att behöva berätta något om vad de gör. Om du frågar om de vinifierar sina druvor separat så svarar de ”javisst”. Sedan gör de precis tvärtom i vinkällaren!, säger han och skrattar.

Philippe har en helt annan attityd. Han helt öppen med hur han gör sina viner. Det är lite ”Nya Världen” över den inställningen – men i en värld där allt fler vinkonsumenter vill veta mer om det de dricker (var, hur, när ända ner på micronivå) så ligger det förstås helt rätt i tiden. Han förordar kunskap istället för grumlig mystik.

För ett år sedan hade han fyra viner på marknaden. Nu har det tillkommit två – och båda provade jag så sent som igår. Den första är en rosé!

– Jag har velat göra ett rosévin sedan jag började. Men problemet är att jag har ett så svalt klimat att det inte hinner jäsa färdigt i tid. För att ett rosé ska funka måste det buteljeras i mars. Annars är det för sent för säsongen.

– Mitt vita vin som håller på och jäser nu har fortfarande 50 gram restsocker per liter kvar! Andra brukar kyla ner jästankarna för att hålla jästemperaturerna i schack. Jag får värma dem för att jäsningen ska kunna börja!

Det andra är vad som skulle kunna kallas för en supercuvée – en Micro Climate. Vin från en liten del av vingården med ett extremt mikroklimat och druvor med extrem mognad. Resultatet blev ett vin med 16-17 procent alkohol och en rund russinlik fruktighet. Inte helt olik en Amarone.

Men det är inte en supercuvée i amerikansk blockbusterstil. Här finns tillstymmelse till ny ek och det är inget försök att göra ett ”bästa” vin.

– Jag experimenterar. Jag tycker att det här är helt galet – men folk älskar den. Jag kommer att göra olika typer av viner när jag känner för det och om jag tycker att det är intressant. Jag hade vänner som tyckte att jag borde buteljera den här tanken separat. Det var kul helt enkelt, säger Philippe Gimel.

Och hur smakar vinerna? Håll utkik här i Uppkorkat! Utförliga smaknoteringar kommer inom kort!