13 december, 2011 klockan 13:47
Vägen har varit lång sedan hembryggarstarten på 1980-talet. Jessica Heidrich forskade på stamceller och använde fritiden åt att brygga, nätverka och sprida kunskap om öl. Som hemmabryggare, aktiv medlem i Svenska Hembryggarföreningen och som öldomare i diverse tävlingar.
Men när hon 2009 fick frågan om hon ville göra något eget – återuppliva det gamla varumärket S:t Eriks som hennes blivande arbetsgivare Galatea hade köpt – var hon inte svårövertalad.
– Ja sa ”javisst” och undrade var bryggeriet var. Men något bryggeri fanns inte. Okej… men när vill ni att ölet ska vara klart? Om ett par månader sa min chef och jag trodde han skojade.
Då är det tur att det finns vänner. Jessica ringde upp sin gamle kompis Urban Nilsson på Slottskällans bryggeri och undrade om hon skulle kunna få brygga en omgång öl emellan bryggeriets tappningar.
Men tajmingen var den sämsta tänkbara. Det var november och Slottskällan var precis som de flesta andra bryggerier i full gång med att göra sin vinter- eller julöl.
Men det blev ett öl och sedan dess har det blivit flera till. Och det säger också lite om den communitykänsla som finns hos de svenska ölbryggarna. De flesta känner varandra och lär också av varandra.
– Det är det som är så kul. De flesta känner varandra från Svensk Hembryggarföreningen. Vi kollar in vad andra gör och det är ju så man lär sig.
St Eriks varumärke har gått från klarhet till klarhet på bara lite drygt två år. Jessicas öl har erövrat mängder av priser. Och det är kanske inte så konstigt. Alla som provat hennes Pale Ale vet att den är en extremt välbalanserad och smakrik utan att gå till överdrifter. Ändå är det inte alla som har varit odelat positiva.
Vissa ölnördar gillar inte trenden med ”flying beermakers” (termen kommer från ”flying winemakers” – vinmakare som åker runt och gör vin på olika kontinenter och ofta också under olika säsonger). Öl som görs på och i samarbete med olika bryggerier.
– Nej det finns de som menar att det inte är på riktigt om det inte finns ett riktigt bryggeri. Brygger vi Sigtuna eller St Eriks här till exempel?
Men beviset är i flaskan som det brukar heta och nu brygger hon öl både hos Slottskällan och i det helt nya bryggeriet på Sigtuna Brygghus i Arlanda. Det stod färdigt så sent som i midsommar cch det är där Uppkorkat möter henne.
– Jag hade tänkt att vi skulle ha den gamla delen av bryggeriet som experimentlåda för mig och Sigtunas bryggare – men redan nu behöver v i utrymmena. Det har gått sjukt fort.
Ändå skjuter hon mycket från höften. Experimenten görs ofta i full skala direkt i de stora tankarna. Hon använder sig av intuition och erfarenhet. Men det är klart att bakgrunden som mikrobiolog har varit nyttig.
– Jag känner direkt om det är något fel på ölet och vad som har gått snett. Det är ovärderligt när man brygger och sitter som domare i öltävlingar.
De senaste årens trend med IPA, det vill säga India Pale Ale, tror hon inte är över. Däremot tror hon att vi kommer att få se mer balanserade och drickbara öl som inte är så där löjligt humlade.
– Jag var i USA nyligen och märkte hur man där har börjat göra öl som är mer ”europeiska i stilen” – med en mer nyanserad humlesmak.
Och hon är inte så mycket för extrema experiment, som tex BrewDogs Sink The Bismark – ett öl som mer liknar whisky än öl.
– Nej de är roliga men inget man vill dricka mer av när man väl smakat dem.
Lokalerna vid Arlanda stad är fyllda av malt från Finland och Tyskland och olika humlesorter från bland annat Nya Zeeland. Men trots att det är just det som många snackar om – humlen och malten – så är det ändå jästen som spelar huvurollen enligt Jessica.
– Det är jästen som gör ölen! Du kan ha samma typ av malt och humle och få helt olika öl. Det är jästen man ska vara rädd om och skämma bort – det är den som gör det färdiga ölet!
Senaste projektet är en ölserie tillsammans med firade krögaren Mattias Dahlgren, mannen bakom restauranger som gamla Bon Lloc och numera Mattias Dahlgren Grand Hotel. Och det första ölet blir, hör och häpna, en lager.
– Det är många som rynkar på näsan åt lagerölen och vägrar dricka den. Men det kan vara ett fantastiskt och balanserat öl. I det här fallet har vi utgått från vad som är genuint svenskt kryddat med enbär – och vi tycker att det lovar riktigt bra.
Och bra är det – i alla fall att döma av fatprovet som Uppkorkat fick prova som smakade härligt lätt, citrusfriskt och grapeigt (mer om det i Uppkorkat i 24HD om ett par veckor).
Men som ”flying beermaker” utan eget fast bryggeri – vad kommer härnäst? Några utländska samarbeten?
– Man vet aldrig, säger Jessica Heidrich och ler lite hemlighetsfullt.
Vi känner att något är på gång – och förhoppningsvis får vi reda på det så fort Jessica känner sig färdig att berätta!
hd.se
