Uppkorkat

Som för många andra så var Bordeaux min första kärlek i vinets värld. Men med stigande priser och allt större konkurrens från andra spännande distrikt har andelen bordeauxviner i min ”källare” minskat drastiskt.

Nu har jag inte många buteljer kvar längre och i helgen öppnade jag en av de sista av ett antal 2002or som jag köpte ”en primeur” back in the days! 2002 var och är en sådan där årgång som inte tillhör de hajpade eller uppskrivna men där du just därför kunde köpa bra vin till ett rimligt pris. Och så är det fortfarande. Det går att köpa bra Bordeaux utan att bli ruinerad om man väljer bra slott utanför de allra mest omtalade egendomarna och om man håller sig borta från de allra mest uppskrivna årgångarna (”århundradets årgång” brukar ju dyka upp ett par gånger varje decennium! ;) ).

Château d’Angludet är en så kallad cru bourgeois från Margaux och ett av de mest prisvärda köpen i hela regionen. Grannarna heter Giscour, Brane Cantenac och du Tertre. Och ofta presterar d’Angludet i klass med de klassificerade cru classé-vinerna. Druvsammansättningen är den klassiska med huvuddelen cabernet sauvignon och merlot samt en liten del petit verdot.

Och 2002an är lysande just nu! Färgen fortfarande mörkt bordeauröd. Doften är klassisk med mörka bär (svarta vinbär), blyerts, paprika och kakao. Smaken är medelfyllig och välbalanserad och fortfarande lite stram med inslag av mörka bär, kakao, örter, blyerts, paprika och svarta vinbär. Eftersmaken välbalanserad och vinet var en utmärkt matchning till lammsadel och potatisgratäng! Drick nu eller inom de närmaste åren!

Har du ett favoritvin? Jag har egentligen alldeles för många för att nämna ett enskilt vin men jag måste erkänna att jag just nu älskar 04orna från Italien. En fantastisk årgång som fortfarande är full av liv och kraft men också har balans och nyansrikedom. Tyvärr har jag inte så många kvar – men nyligen öppnade jag en 04a av ett av mina absoluta favoritviner. Och jäklar vad bra den är!

Man kan förstås ha ”favovin” av flera olika anledningar.
Vinet kan …

• … vara sjuhelsikes bra helt enkelt! I floden av likgiltiga och tråkiga viner ger favovinet något extra. En extra kick eller dimension. Djup och smakrikedom där andra erbjuder yta och lättsam eller ringa njutning.

• … vara typiskt och representera själva kvintessensen av en region eller ett distrikt.

• … ha en speciell plats i ditt hjärta. Det kanske var det första vinet som gjorde att du fick upp ögonen för en för dig hittills okänd region. Det var kanske just det vinet som fick dig intresserad av vin till att börja med. Eller det var kanske med det vinet (eller i vinets vingård) som du friade till din partner eller hade fantastiskt sex (sådant lär ju hända!).

• … vara ett fynd! Krona för krona så representerar vinet det bästa du kan få för pengarna från en given region eller distrikt.

Tenuta di Ghizzanos vin Veneroso tillfredsställer åtminstone tre av dessa fyra kriterier. Nej jag har aldrig varit där (och alltså aldrig haft sex i dess vingårdar) men för mig representerar Veneroso allt det som är fantastiskt med den moderna vinrevolutionen i Toscana. Viner är sanslöst bra år efter år och är dessutom ett av de bästa (mest prisvärda) köpen från regionen. Och det är inte bara jag som ger det högt betyg. Åtskilliga gånger har det fått högt betyg av italienska vinbibeln Gambero Rosso Italian Wines!

Egendomen ligger vid den Toscanska kusten i byn Ghizzano bara 4 mil söder om Pisa. Distriktet kallas för Colline Pisane och är den västligaste av underregionerna till Chianti. Tenuta di Ghizzano har koncentrerat sig på vin sedan 1980-talet. Första vinet var just Veneroso och gjordes 1985. 1996 följde den (enligt mig) nästan lika imponerande Nambrot – mer av en ”supertoscanare” gjord på mestadels merlot och mindre mängder cabernet sauvignon, cabernet franc och petit verdot. Dessutom gör man ett ”enklare” rött vin kallat Il Ghizzano (men fortfarande riktigt bra!) och en söt Vin Santo som kallas för San Germano.

I början av 2000-talet påbörjade egendomen en övergång till organisk/ekologisk odling och är nu helt organiskt certifierade. Alla skörd sker för hand och druvorna går igenom ett strängt urval på sorteringsbord innan vinifiering. Vinerna är dessutom fottrampade och man använder sig bara av naturlig jäst. Pumpar används bara om det är absolut nödvändigt och vinerna jäser i antingen stål, cement eller stora träfat. Och alla viner genomgår malolaktisk jäsning (för Nambrot och Veneroso sker denna på träfat). Ek används med måtta – som en krydda och mognadsutvecklare snarare än som ett egenvärde.

Av prestigevinerna är det Veneroso som är mer klassisk i sin uppbyggnad (och Nambrot är mer av en modern supertoscanare). Vinet är gjort på 70 procent sangiovese och 30 procent cabernet sauvignon och säljs därför som en IGT Toscana – och inte en Chianti (Chianti får förutom sangiovese innehålla högst 20 procent andra druvsorter som tex cabernet, merlot och syrah). Druvorna växer på vingårdar med syd eller sydvästlig sluttning och på mellan 180 och 200 meters höjd. Jäsningen sker i 3000 liters träfat och 2500 liters cementtankar vid ungefär 28-30 grader celcius. Sedan får vinet 16 månader på andra, tredje och fjärde årets ekfat (225 liters och 500 liters).

Och 2004an är också modernt klassisk. Här möts sangioveses körsbärsfruktiga stramhet med cabernet sauvignons bärighet och eftersom båda sorterna har tuffa syror kräver vinet några år på flaska för att få den rätta balansen. Och just 2004an är ett bra exempel på allt som är bra med Toscana. Kraft och styrka men också nyansrikedom, mineralitet och balans.

Tät mörkt röd färg med orange kant
Fortfarande ung doft av nötter, mörka körsbär, fudge, ek och kryddor.
Medelfyllig mycket koncentrerad lite kryddig smak av mörka bär (körsbär), choklad, mynta/örter, nötter, mineral och ek. Suverän längd. Fortfarande tydliga garvsyror och lager på lager av frukt. Stilfull, mineralig och välbalanserad i all kraften. Håller ytterligare en 5-10 år beroende på dina egna preferenser!

Marqués de Grinñons egendom Dominio de Valdepusa i La Mancha har varit en av spjutspetserna i den spanska vinrevolutionen sedan 30 år tillbaka. I en tid då allt handlade om Rioja och området i och kring La Mancha var känt för odrickbara bulkviner lyste Valdepusa som en fyr i en dimmig stormnatt.

Någon gång vid mitten av 1990-talet provade jag för första gången egendomens cabernet och kort därefter det legendariska syrahvinet – och de knockade mig helt. Det var något helt annat än de menlösa och trötta vinerna som brukade komma från La Mancha. Här fanns smakrikedom, kraft och struktur. Moderna viner för moderna konsumenter. Och för mig var det klart att Spanien hade en potential som låg långt bortom Rioja.

Då hette vinerna Marqués de Griñon – men sedan början av 2000-talet buteljeras de under egendomens namn – Dominio de Valdepusa. Markisen Carlos Falcó utbildade sig i USA vid University of California, Davis och sökte sedan hjälpa av franska storheter som Alexis Lichine (vinskribent och då ägare av Bordeauxslotten Château Priuré-Lichine och Château Lascombes) och professor Émile Peynaud (den moderna vintillverkningens kanske främste representant). Han fick rådet att plantera franska druvsorter och fick hjälp av Lichine att marknadsföra och distribuera sina viner.

Eftersom egendomen låg utanför de mer kända vindistrikten kunde markisen experimentera med utländska druvsorter, beskärning och konstbevattning (droppbevattning) – något som då var förbjudet enligt den spanska vinlagstiftningen. Och historien gav honom liksom hans samtida pionjärer i Italien rätt (där vinmakare klassade ned sina viner till ”bordsviner” – Vino da Tavola – för att kunna göra så bra viner som möjligt).

Dominio Valdepusa är i dag en egen pago – en vingård med egen ursprungsbeteckning – även om man skulle kunna buteljera sina viner som DO Méntrida (officiell hemsida för DO Méntrida hittar du här!) Möjligheten infördes av den regionala regeringen i Castilla-La Mancha år 2000 och infördes i den spanska vinlagen 2003. En Vino de Pago ska vara en vingård med ”högsta internationella rykte” och de behöver inte tillhöra något officiellt distrikt (DO – Denominación de Origen). Och de får bara använda sina egna druvor. Dominio de Valdepusa blev tillsammans med Pago Finca Elez (Manuel Manzaneques lysande syrah!) de första vingårdarna som tilldelades den nya beteckningen.

Dominio de Valdepusa består i dag av 3000 hektar varav 42 ha är planterade med vin. Caliza är en av egendomens enklare viner och har fått sin namn från den kalksten, ”caliza”, som utgör underlagret i Dominio de Valdepusas vingårdar. Vinet är en blandning av 65 procent syrah och 35 procent petit verdot – dvs. en vild mix av Rhône och Bordeaux om man så vill! Druvorna handskördades och fick sedan en lång maceration tillsammans med musten (4-5 veckor). Efter jäsning har vinet lagrats i 10 månader på nya eller något år gamla fat av fransk Allier-ek.

Det har gett ett vin som är mörkt blårött och tätt i färgen. Doften är stor med massor av mörka bär, örtkryddor (mynta, salvia), choklad och rostade ekfat. Här finns inslag av både björnbär och svarta vinbär. Smaken är medelfyllig till fyllig med en rund fruktig smak av björnbär, svarta vinbär, plommon, rostad ek och örter. Här finns syror men de är inlindade i mjuk frukt och smaker av choklad. Lång välbalanserad finish. Drick nu eller de närmsta två-tre åren!

Vinet finns inte att köpa i Sverige. Jag köpte det på färjan till Helsingfors för runt 9-10 euro! Jag önskar att jag hade köpt fler!

Italiensk supertoscanare och fantastisk Barolo. Dessutom riesling av världsklass. Här är månadens bästa och mest prisvärda röda och vita viner!

Månadens mest prisvärda röda

Insoglio del Cinghiale 2008 (92066, 169 kronor)
När Lodovico Antinori sålde Ornellaia till Mondavi-Frescobaldi 2002 skapade han Tenuta di Biserno tillsammans med bordern Piero och världsvinmakaren Michel Rolland. Första årgången producerades 2003. Det här vinet har bara blivit bättre och bättre. Det är en blandning av cabernet franc, merlot och petit verdot. Smaken är fyllig med inslag svarta vinbär, bjärnbär, fat och örter. Det är nästan portvinsaktigt med en lång sträv eftersmak. Jag säger bara wow!

Månadens bästa röda

Barolo Pira Luigi 2006 (95324, 299 kronor)
Luigi Pira blev tydligen kända i USA före Italien. Och om firmans ”vanliga” Barolo är så här bra är det inte så konstigt. Ljust orangeröd i färgen (vem har sagt att koncentrerade viner måste vara svarta?!). Doften är klassisk med rosor, torkad frukt, tobak och örter. I smaken möts vi av en fantastisk koncentration. Röda bär möter torkad frukt, örter, tobak och tobak. Eftersmaken är sammansatt, lång, sträv och härlig. Vilket vin!

Månadens mest prisvärda vita

Willi Schaefer Riesling QbA 2009 (94932, 129 kronor)
Klassisk ung och torr till halvtorr moselreisling från kultförklarade Willi Shaefer som gör några av världens bästa rieslingviner. Det här vinet är friskt koncentrerad i en blommig och fruktdriven stil. Här finns druvor, citrus, äpplen och här finns en så där lång härlig eftersmak som bara riesling är kapabel att erbjuda. Drick nu eller lagra i upp till 5-10 år.

Månadens bästa vita

Forstmeister Geltz Zilliken Saarburg Rausch Riesling Spätlese 2009 (94934, 229 kronor)
Det stod mellan den här och Willi Schaefers Graacher Domprobst. Båda är fantastiska. I det här vinet hittar jag en torr till halvtorr smak packad med citrusmarmelad, botrytis (?), honung och mogen frukt. Lägg till en lång, ung och härlig eftersmak. Lagra i 5-20 år!

Willi Shaefer Graacher Domprobst Riesling Spätlese 2009 (90215, 269 kronor)
Måste ta med det här vinet också. Tydligen har Willi Shaefer bara 4ha vingårdar och med tanke på det här det här rena vrakfyndet. I den unga doften finns blommor, citrus och mineral. Smaken är halvtorr och mycket frisk med en härlig koncentration av citrus, apelsin och lime. Här finns även inslag av rökig mineral och en lång lång eftersmak. Lagra i 5-20 år!

Fler favoriter i marssläppet hittar du här!

För fjärde gången anordnades California Wine Festival i Sverige och för andra gången var showen i Helsingborg. Uppkorkat gjorde ett nedslag under lördagen och trots att det var lite glest mellan gästerna så var det en härlig upplevelse med massor av bra viner från spännande producenter.

Det var Two N Event med Nils H Catering och Sofiero Slottsrestaurang som arrangerat evenemanget med hjälp från bland annat Michel Jamais. Och all heder till eldsjälar som lägger ned tid och pengar på att ta den här typen av evenemang utanför storstäderna. Såväl vinskribenter och sommelierer som den intresserad allmänheten i Stockholm är bortskämda med massor av bra möjligheter att dricka vin – och vi på ”landsbygden” vill gärna vara med och dela på kakan! ;)

Faktum är att jag höll på att missa hela eventet (jag vet det är klumpigt!). Hade det inte varit för Twitter och Sommel hade jag nog suttit och svurit hemma i tv-soffan så här några timmar efter festivalens stängning! Men nog om det. Det kommer att bli en hel del från mässan här i Uppkorkat framöver!

En sak är säker – den här typen av festivaler behövs. Utbudet av amerikanska viner på bolaget är bedrövligt och det är sällan jag (och andra skribenter och konsumenter) har möjlighet att prova dessa viner. Det är synd eftersom de amerikanska vinerna (inte bara de från Kalifornien) håller en väldigt hög standard. Amerikanska Wine Spectator är kanske partiska men när tidskriften som vanligt listade årets (2010-års) 100 bästa viner så hamnade inte mindre än 5 amerikanare bland topp tio!

Men den höga kvaliteten och en köpstark inhemsk marknad innebär också att vinerna är dyra – ja till och med mycket dyra. Var det en sak som blev tydlig i kväll (förutom att jag egentligen inte provade ett enda dåligt vin) så var det att det fanns få viner som kostade eller skulle kosta under 200 kronor på bolaget. I de prisklasserna är konkurrensen stenhård och det kan vara en av anledningarna till att bolaget inte vågar köpa in amerikanska viner (Sverige är ju trots allt en mycket liten vinmarknad).

Jag säger inte att vinerna är oskäligt dyra! Ta till exempel Joseph Phelps smått legendariska Insignia vars 2006a fanns med på festivalen ikväll. Det kostar någonstans mellan 160-200 dollar i USA. På bolaget finns i dagsläget en 2003:a och två 2004:or (varför det finns två och varför den ena är 600 kronor dyrare är ett mysterium!?) som ligger mellan 999 och 1700 kronor flaskan. Det känns otroligt dyrt men jämför man med motsvarande kvalitet från Bordeaux så känns plötsligt priset lite mer rimligt (även om jag själv inte har råd att köpa det! ;) ).

Insignia 2006 är dessutom ett helt fantastiskt vin som är gjort på 95 procent cabernet sauvignon och 5 procent petit verdot som hämtas från några av Napa Valleys bästa vingårdar. Vinet får 24 månader på 100 procent ny fransk ek;

Vinet har en mörk blåröd färg. Doften känns fortfarande ung och tät och nästan rökig med inslag av mörka bär, kaffe, cigarrlåda, örter, fat och choklad.

Smaken är fyllig och superkoncentrerad packad med mörka bär, fat, örter (mynta), fat, cederträ och choklad. Syrorna (garnsyrorna/tanninerna) är inlindade i en mjuk men ändå fast frukt och längden i eftersmaken är enastående. Det här är ett riktigt kraftvin men det har ändå finess och nyanser.

Insignia tillhör USA:s och Kaliforniens kultviner. Första årgången gjordes 1974 (Joseph Phelps Vineyards startade verksamheten 1972) och det är inte det här vinet och de andra amerikanska prestigevinerna som är problemet. Nej det är alla de där som ligger någonstans mellan 300 och 600 kronor flaskan – för sådana fanns det många av på festivalen. För här är plötsligt konkurrensen en annan. Såväl Australien som Nya Zeeland gör fantastiska pinot noir- och cabernetviner till hälften av det priset och Argentina är inte långt efter med kraftull cabernet och malbec. Även Sydfrankrike utmanar med viner som har Nya Världens härliga frukt och den Gamla Världens lysande struktur.

Men nog med gnäll. För vinerna var verkligen fantastiska – och det kommer att bli mycket mer från Calfornia Wine Festival här i Uppkorkat framöver. Jag hoppas bara att arrangörerna redan nu tänker sig en ny festival i Helsingborg nästa år! Då kommer jag garanterat att vara där för att prova några av världens bästa viner!

Är du vinnörd så kommer julen tidigt 2010. Jag har redan presenterat månadens bästa och mest prisvärda samt hela tabellen med alla nyheterna. Men det finns så mycket bra att skriva om så att det är svårt att veta var man ska börja! ;)

Månadens mest prisvärda och bästa röda vin kom båda från två legendariska italienska producenter och Toscana. Polizianos Vino Nobile och Antinoris Ornellaia. Så låt oss fortsätta  i Italien! Poliziano står även bakom Mandrone di Lohsa 2007 (94873, 249 kronor) som är en personlig favorit sedan några år tillbaka. Vinet är en klassisk supertoscanare (från Maremma) – gjord inte på sangiovese utan cabernet sauvignon blandat med små mängder alicante, petit verdot och carignano. Vinet är som en förening av Toscana och Bordeaux med en mörk blåröd färg och dofter av svarta vinbär, tobak, cederträ och gödsel. I munnen möter vi en koncentrerad smak av svarta vinbär och röda bär med inslag av örter, kaffe och cederträ. Eftersmaken är lång och imponerande.

Imponerande är också Angelo Gaja, mannen som kommit att personifiera modernisterna i Piemonte. Hans viner tillhör de allra bästa i Italien och jag har alltid varit förtjust i hans lite mindre prestigefyllda viner som Sito Moresco i Piemonte. Billiga är de inte men krona för krona levererar de bästa möjliga vinupplevelse för pengarna!

Sito Moresco 2007 (94786, 299 kronor) är en skön blandning av nebbiolo, cabernet sauvignon (igen!) och merlot som fått 12 månader på små franska ekfat (ett och två år gamla). I doften hittar jag tobak, läder, körsbär och fat. Det har en fyllig och superkoncentrerad smak av körsbär, röda bär, torkad frukt, tobak, örter och fat. Här finns tuffa syror och en bra lagringspotential. Det är ett fantastiskt vin helt enkelt.

I nuläget vinner det över merlotdominerade Promis 2008 (94787, 259 kronor) från Gajas Ca Marcanda-egendom i Toscana som också det är ett mycket bra vin. Här är det mer örter, rostat kaffe och fatinslagen känns tydligare. Välbalanserat och inte lika strävt som Sito Moresco men det här just därför inte samma lagringspotential.

Månadens riktiga överraskning kommer från Spanien och distriktet Toro som är hett just nu. Quinta Quietud är en helt ny bekantskap för mig. Vingården startades så sent som 1999 och har 16 hektar planterade med vin. Quinta Quietud 2005 (94867, 229 kronor) är gjord på 100 procent tinta de toro (tempranillo) och har lagrats på en tredjedel nya, en tredjedel ettåriga och en tredjedel tvååriga ekffat. Det är ett fylligt vin packat med smaker av mosade mörka bär (björnbär, svarta vinbär), örter (mynta, rosmarin), kaffe, grädde och choklad. Här finns gott om syror men de är inlindade i en förförisk och mjuk frukt. Och eftersmaken är lång och sammansatt. Vilket vin!

Bodegas Roda i Rioja tillhör distriktets förnyare. Deras Roda Reserva (fram till 2002 kallad för Roda II) och Roda 1 Reserva brukar hålla mycket hög standard och årgång 2006 är inget undantag. Frågar du mig så är Roda Reserva 2006 (99916, 269 kronor) det bättre köpet med sin moderna medelfylliga smak av mörka bär, örter, choklad och tobak. Vinet är nästan lite portvinsaktigt med en rund fruktdriven avslutning och gjort på en blandning av tempranillo, garnacha och graciano.

Roda 1 Reserva (99917, 399 kronor) går i samma stil och är möjligtvis snäppet bättre rent kvalitetsmässigt. Men så kostar det också 130 kronor mer! Här är det 100 procent tempranillo som gäller. Rostade fat, mörka bär, örter och tobak samsas på tungan och syrorna är runda och inlindade i frukten. Bådar Roda-vinerna hamnar långt ifrån Riojas ”vanliga” och mer traditionella smakprofil och i en blindprovning är det nog få som skulle placera vinet i distriktet.

Men det är knappast någon som kan undgå att Castillo Ygay Gran Reserva Especial 2001 (90167, 298 kronor) från Marqués de Murrieta är en klassisk Rioja i alla bemärkelser. 93 procent tempranillo plus 7 procent mazuelo som fått vila 31 månader i amerikanska ekfat (varav 10 månader på ny ek). Därefter lång lagring på flaska innan det släpps ut på marknaden. Färgen är klassiskt tegel/orange-röd. Doften är lätt oxiderad med röda bär, svamp och nötter. Smaken är frisk och koncentrerad med röda bär, torkad frukt, svamp, nötter och fat. Avslutningen är kryddig. Skolboksexempel på Rioja helt enkelt!

Missa inte heller Brunus Blend 2007 (94862, 149 kronor) från distriktet Montsant intill det mer kända Priorat. Också här möts vi åter av spanska nya vågen: Ett mörkt vin packat med mörk frukt, örter och fat. Blandningen är karaktäristisk för Montsant (och Priorat): carignan, grenache och syrah. Vem sa att spanska viner är tråkiga?

Månadens bästa och mest prisvärda viner hittar du här!

Hela tabellen med alla decembernyheterna hittar du här!

Hur väljer man ut fyra viner ur det fantastiska decembersläppet som når hyllorna idag? Det går förstås inte men de här fyra från Champagne, Toscana x 2 och Eden Valley representerar något av det bästa och häftigaste som du stöter på i vinsammanhang.

Hela tabellen hittar du här!

Månadens mest prisvärda röda:

Vino Nobile di Montepulciano Poliziano 2007 (94784, 179 kronor) 4,5/5p
Polizianos viner från Toscana håller en fantastiskt hög klass. Det här är deras vanliga Montepulciano (inte den legendariska Asinone) och den brukar vara ett av Italiens mest prisvärda viner.

07:an är inget undantag. 85 procent prugnolo gentile (dvs. sangiovese) och 15 procent colorino, canaiolo och merlot och det färdiga vinet har lagrats mellan 14-16 månader på ek (en blandning av nya, gamla, stora och små fat). Smaken är medelfyllig och lite syrlig med inslag av röda och mörka bär, fat, örter och choklad. Det här är ett intensivt och koncentrerat vin med en lång och komplex eftersmak. Kan lagras i ytterligare 5-8 år.

Månadens bästa röda:

Ornellaia 2007 (94796, 989 kronor) 5/5p
En av de mest kända supertoscanarna – och ett vin som nått världsrykte och kultstatus sedan första årgången 1985. Från hajpade distriktet Bolgheri och gjord på en klassisk bordeauxcocktail: 55% cabernet sauvignon, 27% merlot, 14% cabernet franc, 4% petit verdot.

Jag har inte alltid varit lika imponerad av Ornellaia som många andra men 07:an är fantastisk. Färgen är blåröd och ogenomtränglig. Doften klassisk med svarta vinbär, stall, örter, ceder och korint. Smaken är fyllig och superkoncentrerad med röda/mörka bär (svarta vinbär igen!), fat, ceder, tobak och choklad. Koncentrationen är suverän, intensiteten är suverän och längden enorm. Kan förmodligen lagras 10-15 år utan problem. Missa inte lillebror Le Serre Nuove dell’Ornellaia 2008 (94795, 395 kronor) som också är fantastiskt och det för mindre än halva priset.

Månadens mest prisvärda vita:

Pewsey Vale The Contours Riesling 2004 (94688) 4,5/5p
Eden Valley i South Australia är ett av de allra bästa distrikten i Nya Världen för riesling. Ofta lite fruktigare och mer limesmakande än den tyska förlagan men kanske också lite lättare att ta till sig.

Det här vinet har fått 6 år på flaska och kommer från en av områdets bästa producenter Pewsey Vale – och vilket vin det är! Doften är fortfarande lite knuten med grön frukt (citrus) och inslag av mineral/petroleum. Smaken är mycket frisk och koncentrerad med en mogen druvig frukt och inslag persika, petroleum och citrus. Eftersmaken är lång och balanserad. Moget nu!

Månadens bästa vita:

Mailly Les Échansons Grand Cru 1999 (94834, 769 kronor) 5/5p
Månadens bästa vita blev en Champagne och kanske något för er med tjocka plånböcker nu till nyår! Jag har tidigare skrivit upp kooperativet Mailly och deras lysande viner och det här vinet är en av deras prestigebuteljeringar. Les Échansons är gjort på 75 procent pinot noir och 25 procent chardonnay som kommer från husets grand cru-vingårdar i Montagne de Reims.

Det är oerhört sällan man har möjlighet att dricka så här pass mogen champagne – och det är nästan alltid en fantastisk upplevelse. I det här fallet är doften komplex med inslag av mogen frukt, nötter, smör och citrus. Smaken är koncentrerad och frisk med citrus och mogen rund frukt. Här finns inslag av smör, rostat bröd och kakao. Vinet är lätt och kraftfullt på en och samma gång med en suverän längd i eftersmaken. Sa någon ordet elegant?

Det har blivit mycket Rhône och Bourgogne här i Uppkorkat när det handlat om nyheterna i november – men frågan är om något land och område kan matcha Italien och Toscana när det gäller mängden bra viner!?

Toscanska kusten bloggade jag om igår och distrikt som Maremma, Morellino di Scansano, Val di Cornia och Bolgheri producerar nu viner i klass med de som kommer från de mer traditionella ursprungsbeteckningarna som Chianti och Brunello di Montalciono. Ofta är vinerna från kusten mer moderna i stilen och blandningar på italienska och internationella (läs franska) druvsorter. Tyvärr använder många producenter lite för mycket ny ek vilket kan göra vinerna obalanserade men när de hittar rätt blir det världsklass!

Marchesi Mazzeis Tenuta Belguardo (94774, 239 kronor) brukar vara riktigt bra och 2007an är inget undantag. Vinet görs på cabernet sauvignon och cabernet franc. Färgen är mörkt röd och i doften finns mörka bär, kaffe, örter och tobak. Smaken är medelfyllig och koncentrerad med inslag av bär, mynta, svamp och tobak. Eftersmaken är lång och balanserad med inlindade syror. Men frågan är om den är 100 kronor bättre än lillebror Serrata di Belguardo?

Poggio al Tesoro heter en annan suverän producent vid den toscanska kusten som producerar viner på franska druvsorter. Egendomen samarbetar med en av Venetiens bästa producenter – Allegrini. Dedicato a Walter 2007 (94629, 499 kronor) är gjord på 100 procent cabernet franc och ett riktigt lågt skördeuttag (30 hl/ha). Vinet har fått 18 månader på ny ek – och det känns. Smaken är fyllig och koncentrerad med tuggbar mörk frukt och inslag av småkakor, fat och vanilj. Just nu dominerar eken och det smakar lite för mycket knäck och kola för min smak.

Då är Sondraia 2007 (98916, 279 kronor), också den från Poggio al Tesoro och Bolgheri, ett bättre vin och det till nästan halva priset. Också här är smaken fyllig och superkoncentrerad med mörka bär, örter och fat. Men eken är inte lika uttalad (18 månader på nya och gamla fat) och sammansättningen med cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc passar mig mycket bättre. Men även om båda vinerna är runda och fruktdrivna så tror jag att de mår bra av att lagras något eller några år för att mildra ektonerna.

Tenuta Marsiliana vet jag egentligen inget om men deras Marsiliana 2005 (96045, 309 kronor) från Maremma är riktigt bra. Här känns det tydligt att det är Bordeaux som är förlagan. I doften finns lite ladugårdstoner (gödsel) och den intensiva smaken av mörka bär (svarta vinbär och plommon), cederträ, blyerts och tobak speglar blandningen av cabernet sauvignon, merlot och petit verdot.

Brancaia heter en fantastisk producent i Chianti och deras Brancaia Illtraia 2007 (94527, 399 kronor), också den från Maremma, håller samma höga standard som allt som görs av firman. Det här vinet är gjort på cabernet sauvignon, sangiovese och petit verdot. Färgen är mörkt blåröd och ogenomtränglig. Mosade björnbär, tobak, fat och örter möter näsan och smaken av körsbär, choklad, örter, fat och tobak är lång och välbalanserad. Lysande helt enkelt.

Och med det drar vi oss inåt kusten mot Chianti och Brunello men vi stannar kvar hos Brancaia. Brancaia Chianti Classico 2007 (94526, 269 kronor) är ett typexempel på hur modernt tänkande möter en gammal klassisk vinstil. 85 procent sangiovese och resten merlot och hälften nya/hälften gamla franska ekfat har gett ett vin som representerar allt det som är bra med Italien 2010. De luktar härligt av choklad, örter och tobak ovanför en härlig körsbärsfrukt. Och smaken är frisk och balanserad med inslag av mörka körsbär, choklad, tobak och nötter.

Fattoria di Felsina i Chianti Classico-zonens sydöstra hörn är en av Italiens allra bästa vinproducenter. Deras Chianti Classico Riserva Rancia anses av många vara ett av de bästa sangiovesevinerna i världen. Men även firmans ”vanliga” Chianti Classico Fèlsina Berardenga 2007 (90046, 149 kronor) är en stilfull Chianti i klassisk stil. 100 procent sangiovese som fått 12 månader på traditionella fat (alltså ingen ny ek!) har gett ett vin i bästa oldschoolstil. Smaken är frisk och stram med körsbär, tobak, örter och inslag av ”gamla” fat (lite oxiderad och nötig). Och för bara 149 kronor är detta ett riktigt fynd!

Fattoria Carpineta Fontalpino är en ny bekantskap för mig. Egendomen ägs av Filippo och Giola Crest och ligger precis på gränsen till Chianti Classico i provinsen Siena. Giola Cresti är önolog och arbetar tydligen som konsult lite överallt i Italien. Do Ut Des 2007 (99088, 347 kronor) har fått högsta betyg – det vill säga tre glas – i italienska vinbibeln Gambero Rosso.

Och vinet är en riktig ”blockbuster”. 33 procent vardera av cabernet sauvignon, sangiovese och merlot har gett en färg som är nästan svart och ogenomtränglig. Doften är ung och portvinslik med inslag av mörk frukt, fat (knäck) och mynta. Smaken domineras av mörka körsbär och plommon och inslag av örter, fat och tobak. Bra längd och tuffa syror – vinet känns ungt och skulle behöva ytterligare några år på flaska för att rundas av.

Slutligen Tenuta Olivetos Brunello di Montalcino Oliveto 2004 (94627, 379 kronor) som liksom Berardenga ovan har en lite gammalmodig och traditionell stil. I färgen är den brunröd. Doften är lite rökig och balsamisk med inslag av örter, körsbär och tobak. Smaken är medelfyllig och koncentrerad med mogen frukt, körsbär, svamp och örter. Eftersmaken är lång och sträv. Ett vin som kräver mat för att komma till sin rätt!

Kvintessensen av Bordeaux!? Jag vet – det låter pretto och svårdefinierat. Men faktum är att Saint-Julien kombinerar allt det som gör Bordeaux till världens bästa vindisktrikt. Dessutom är vinerna härifrån hyfsat prisvärda!

Saint-Julien är den minsta av de berömda appellationerna eller ursprungsbetecknade underområdena i Haut-Medoc på den vänstra stranden av Gironde strax norr om staden Bordeaux. Tillsammans med Pauillac, Margaux och St-Estephé bildar området världens bästa vinregion. Ingen annanstans finns så många ansedda egendomar som producerar så mycket förstklassisgt vin.

Och det är i Saint-Julien som vi hittar Château Beychevelle. Egendomen är en så kallad fjärde cru. Det betyder att det hamnade i den fjärde klassen när områdets viner klassificerades inför världsutställningen  i Paris 1855. Klassificeringen gjordes utifrån de priser som egendomarnas viner såldes för vid den tiden och har blivit något av en standard som andra sett upp till och försökt kopiera och som fått efterföljare i bland anant St-Émilion och Graves.

Men den har också blivit något av en rigid och fatalistisk kvarnsten för egendomar som hamnade lägre än de i dag förtjänar eller inte kom med alls. I stort sett gäller den än i dag och det var först på 1990-talet som den på allvar utmandes av garagevinvågen av tidigare helt oklassificerade egendomar som plötsligt sålde för lika mycket eller mer än sina gamla aristokratiska grannar.

Namnet Beychevelle sägs komma av franskans ”baisse voile” som enligt sägen står för att sjömännen som färdades uppför Girlonde sänkte sina segel i vördnad inför slottets ägare admiral Duc d’Épernon. Enligt Tom Stevenson i The Sothebys Wine Encyclopedia så är detta nys och nonsens eftersom karln inte bodde på slottet. Istället skulle det kunna stå för att sjömännen drog ner sina byxor och visade aktern när de seglade förbi slottet.

Det må vara hur det vill med den saken. Mer intressant för oss vinnördar är att Beychevelle är ett suveränt exempel på cabernet sauvignon-dominerad Bordeaux och relativt sett rena fyndet (vi snackar Bordeaux och toppkvalitet = superdyrt!). Jag har alltid gillat vinernas fruktiga charm och de är sällan överdrivet hårda eller strama i stilen. Nej Beychevelle är på något sätt kvintessensen av Saint-Julien: Det finns bättre viner men inte knappast till det priset.

Jag har inte många bra bordeauxer kvar i min ägo men i helgen öppnade jag en av två 1998or som låg och skräpade. Har du läst på så vet du att 1998 inte var någon av de mer haussade årgångarna – men den var inte heller dålig! Skörden räddades som så ofta av bra väder i augusti.

Druvorna skördades mellan den 24 september och den 7 oktober och det blev till slut 20000 lådor Beychevelle 1998 som byggdes upp av 49 procent cabernet sauvignon, 45 procent merlot och 6 procent petit verdot. Så hur mår det så här 12 år senare?

Ja i färgen märks mognaden. Den är djupt bordeauxröd med en bred orange kant. Doften är relativt utvecklad med tydligt inslag av mörka bär, cederträ, blyerts och höstlöv. Här finns också en liten ton av bondgård. Smaken är medelfyllig, koncentrerad och fortfarande lite stram. Mörka bär (svarta vinbär) möter cederträ och plommon. Vinet har en lätt kryddig ton och en lite bitter avslutning som får mig att tänka på bitter choklad.

I nuläget är det svårt att säga om vinet kommer att bli bättre eller har nått (och eventuellt också gått över) sin topp. Jag skulle nog inte ge det mer än fem år till. Vi får se om jag sparar den sista flaskan så länge!