Uppkorkat

Jag sa det redan när jag startade den här bloggen – och jag säger det igen: Franska södern är hett och blir bara hetare! Karaktärsfulla druvsorter, kraft och styrka från det varma klimatet och producenter som gör moderna viner men som smakar allt annat än modernt likriktat.

En av dessa är Philippe Gimel som för två veckor sedan gästade Klippan och Bjärhus gårdsbutik för andra året i rad. För ett år sedan var han och hans egendom Saint Jean du Barroux helt okända för mig (och de flesta andra). 16,5 hektar (14,5 hektar med vin) 300-400 meter upp på Mont Ventouxs och angränsande distrikt som Gigondas, Vacqueyras och Beaumes-de-Venice. Vingården sköts dessutom enligt ekologiska principer.

Sedan dess har det hänt en del. Och du kan läsa mer om Saint Jean du Barroux här:

En kultvinmakare i Klippan

SJB – En hyllning till blandningen

SJBs två nykomlingar

och alla artiklar hittar du i den här söksträngen!

2003 var första årgången av Saint Jean du Barrouxs viner. Nu finns det dessutom två nykomlingar i stallet – en Micro Climate och Saint Jean du Barroux Rosé. Vi fick dessutom prova nya ågångar av La Source (som tidigare hette No 4) och L’Argile (som tidigare hette Oligocène) och återknyta bekantskapen med La Pierre Noire (som tidigare hette No 5).

SJB La Montagne 2008
Det här är andra årgången av SJBs vita som jag provar. Vinet är en blandning av grenache blanc, bourboulenc och clairette som naturligtvis handskördats med lågt skördeuttag – 25hl/ha. Tre fjärdedelar vinifierades i tank och den sista fjärdedelen i ekfat. Förra årgången (2007) av det här vinet var ett brett frukigt och kryddigt vin med tropiska fruktsmaker. Den här gången känns vinet friskare och fräschare!
Gul färg. Doft av citrusblommor, lime, mynta, grapefrukt och mineral. Frisk, koncentrerad smak av blommor, lime, bivax, honung och örter. Inslag av grapefrukt, mineral och bra längd på eftersmaken.

SJB La Rosé 2010
Philippe har velat göra rosé så länge han har gjort vin och han har försökt de senaste fyra åren. Men eftersom sockerhalten är så hög och höstklimatet är så svalt i SJB så har han inte lyckats få vinet att jäsa klart i tid. Men i år lyckades han. 1400 liter grenache och 60 liter cinsault har gett 1388 buteljer rosé (så den lär bli svår att få tag på!). Vinet har ett nästan osannolikt ph-värde för en rosé – ph 3.05 – vilket är i klass med några av de friskaste vita vinerna (till exempel tysk riesling). Och det känns! Normalt ska roséviner konsumeras så fort som möjligt – men det här vinet vore intressant att lagra en 3-10 år!
Vinet har en svagt rosa färg och en frisk lätt parfymerad doft av citrus, lime, röda bär (jordgubbar), torkad frukt och kola. Smaken är mycket frisk och koncentrerad med en kritig mineralton, röda bär (jordgubbar), citrus och kola. Här finns också en lång härlig uppfräschande eftersmak med inslag av jordgubbar.

SJB La Source 2008
Tidigare kallad No 4 eller The Danish Cuvée – nu kallad La Source efter vattenkällan som finns på ägorna. Det här är Philippe Gimels ”enklaste” vin – dvs det som är gjort för snabbast konsumtion. Lågt skördeuttag på 30 hl/ha och en mix av grenache, carignan och cinsault. 100 procent avstjälkning och 7 dagars maceration. 2,5 års lagring på tankar och vinet buteljerades 18 februari i år. Det här är ett vin som kan drickas nu eller lagras i 3-5 år.
Röd färg och en liten knuten doft av mörka bär, fudge/kola, örter och ladugård. Medelfyllig och koncentrerad smak av mörka bär, choklad, örter och tobak. Bra syror som känns integrerade i frukten och lång nästan söt och fruktdriven eftersmak. Känns mer öppen, rundare och fylligare än 2006an som jag provade för ett år sedan.

SJB l’Argile 2006
Vinet som först hette Oligocène har fått ta namn efter den vattenbevarande lerjorden l’Argile. Blandningen består av grenache, syrah, carignan och cinsault som avstjälkades till 75 procent och som fått skalmacerera i 12 dagar. Skördeuttaget är låga 20 hl/ha. Jäsning och lagring har skett i tankar av cement och emalj. Jag har tidigare provat både 2004 och 2005 som båda varit enastående! 2006 är minst lika bra!
Mörk röd färg. Kryddig doft med mörka bär, örter, fudge, mineral, tobak och choklad. Lite ”hot and dusty” (kännetecken för grenache!). Medelfyllig, stram/sträv och koncentrerad smak med bär, torkad frukt, provencalska örter/garrigues och choklad. Tuff garvsyra som är inlindad i söt frukt. Suverän längd i eftersmaken med örter och peppar.

SJB Micro Climat 2009
I princip 100 procent grenache från en liten del av SJB där druvorna nådde en exceptionell mognad. Druvorna skördades i mitten av oktober och enligt Philippe var de inte lika koncentrerade som druvorna till La Pierre Noire – men de hade en ”crazy maturity”. De var större och innehöll mer socker helt enkelt. Druvorna vinifierades separat och när några av Philippes vänner tyckte att han borde buteljera den som ett särskilt vin. ”Jag tycker att det här är helt galet – men alla verkar älska vinet!”, säger han. Och visst är det ett extremt vin med en alkoholstyrka på 16-17 procent. Det här är något för alla er som älskar Amarone!
Röd färg. I doften nästan lite av maceration carbonique-toner. Här finns också inslag av röda bär, russin/fikon och dadlar. Definitivt lite av den där ”heta och dammiga” tonen som grenache kan ha. Smaken är fyllig, nästan söt och eldig med en koncentrerad smak av röda bär, örter, peppar, läder och torkad frukt. Lång eldig eftersmak!

SJB La Pierre Noire 2006
SJB no 5 har blivit La Pierre Noire och det är vin som nu hyllas av vinkritiker världen över (vinet har fått 94 poäng av Robert Parker). 85 procent grenache och 15 procent syrah skördades den 8e september och ett skördeuttag på 15 hl/ha. 25 procent av klasarna avstjälkades och vinet fick 18 dagars skalmaceration. Det här är Philippes flaggskepp och ett vin som kan lagras i 10-20 år eller mer. ”My grenache is darker an more tannic than my syrah”, säger Philippe. Och La Pierre Noire är verkligen ett exempel på hur bra viner man kan göra på grenache!
Mörkt röd färg. Stor och sammansatt doft av mörka bär, örter, fudge, choklad, tobak och läder. Fyllig superkoncentrerad smak av mörka bär, provencalska örter, tobak, choklad och läder. Rejäla men välinlindade och välintegrerade syror som omges av söt frukt. Lång komplex eftersmak.

Läs också vad Ingvar Johansson skriver om vinerna i bloggen Billigt Vin!

Ekologisk odling, fokus på grenache och inga ekfat så långt ögat når. Philippe Gimels Saint Jean du Barroux lyckas ligga helt rätt i tiden genom att han gör sin egen grej.

Han var lite av en ”rising star” redan när jag träffade honom för första gången för lite över ett år sedan (här hittar du allt som jag skrivit SJB). Men Philippe Gimel var knappast känd i några större kretsar. Om någon så var det bloggaren Ingvar Johansson på bloggen Billigt Vin som ”upptäckte” SJB här i Sverige – en liten egendom på 16,5 hektar (12,5 är planterade med vin) i Ventoux i södra Frankrike.

Sedan dess har det hänt en hel del. 94 poäng av Robert Parker, världens mest inflytelserike vinskribent, för toppvinet La Pierre Noire har förstås gjort sitt. Nu kan amerikanerna inte få nog av hans viner och vinkonsumenterna i Kina har börjat visa intresse. Så risken är att vi i Europa snart inte får se skymten av en flaska.

Men det handlar inte bara om vinet. Philippe Gimel är en hårt arbetande och outtröttlig ambassadör för sina egna och södra Frankrikes viner. Han är ständigt på resa för att marknadsföra sina egna viner men också sprida kunskap om bra vin och dryckeskultur. Och i går fredag gästade han åter Sverige och Bjärhus Gårdsbutik utanför Klippan.

– Många franska vinodlare ser det som tortyr att behöva berätta något om vad de gör. Om du frågar om de vinifierar sina druvor separat så svarar de ”javisst”. Sedan gör de precis tvärtom i vinkällaren!, säger han och skrattar.

Philippe har en helt annan attityd. Han helt öppen med hur han gör sina viner. Det är lite ”Nya Världen” över den inställningen – men i en värld där allt fler vinkonsumenter vill veta mer om det de dricker (var, hur, när ända ner på micronivå) så ligger det förstås helt rätt i tiden. Han förordar kunskap istället för grumlig mystik.

För ett år sedan hade han fyra viner på marknaden. Nu har det tillkommit två – och båda provade jag så sent som igår. Den första är en rosé!

– Jag har velat göra ett rosévin sedan jag började. Men problemet är att jag har ett så svalt klimat att det inte hinner jäsa färdigt i tid. För att ett rosé ska funka måste det buteljeras i mars. Annars är det för sent för säsongen.

– Mitt vita vin som håller på och jäser nu har fortfarande 50 gram restsocker per liter kvar! Andra brukar kyla ner jästankarna för att hålla jästemperaturerna i schack. Jag får värma dem för att jäsningen ska kunna börja!

Det andra är vad som skulle kunna kallas för en supercuvée – en Micro Climate. Vin från en liten del av vingården med ett extremt mikroklimat och druvor med extrem mognad. Resultatet blev ett vin med 16-17 procent alkohol och en rund russinlik fruktighet. Inte helt olik en Amarone.

Men det är inte en supercuvée i amerikansk blockbusterstil. Här finns tillstymmelse till ny ek och det är inget försök att göra ett ”bästa” vin.

– Jag experimenterar. Jag tycker att det här är helt galet – men folk älskar den. Jag kommer att göra olika typer av viner när jag känner för det och om jag tycker att det är intressant. Jag hade vänner som tyckte att jag borde buteljera den här tanken separat. Det var kul helt enkelt, säger Philippe Gimel.

Och hur smakar vinerna? Håll utkik här i Uppkorkat! Utförliga smaknoteringar kommer inom kort!

Älskar du också grenache? Du vet den där bespottade druvsorten som är stor i södra Frankrike och i Spanien men som alltid behandlats lite styvmoderligt. Nu verkar det som om grenache har fått lite av en ny vår! Inte minst tack vare viner som SJB Oligocéne.

Till och med i Rioja, där man tidigare sett ner på garnacha till förmån för tempranillo, verkar en del framsynta producenter omvärdera druvsorten som ger viner med hög alkohol, ganska ljus färg, men med en kryddig och lite ”het” och komplex smakpalett.

För alla oss som vet att grenache utgör stommen i Châteaneuf-du-Pape har det aldrig varit någon tvekan. Men nyckeln till grenache framgång ligger i lågt skördeuttag! Och ofta mår druvsorten bra av att användas och blandas med andra sorter som cinsault, syrah och carignan.

Jag har tidigare skrivit en hel del om Saint Jean du Barroux och Philippe Gimels fantastiska grenacheblandningar här i Uppkorkat. Nu för några dagar sedan fick jag ett tillfälle att öppna SJB Oligocéne 2005 igen. Vinet har sedan dess döpts om och heter nu SJB l’Argile – men det är samma härliga vin.

75 procent grenache, 15 syrah och 5 procent vardera av cinsault och carignan. Lågt skördeuttag med 20 hl/ha och 12 dagar skalmaceration (urlakning av skalen i druvmusten). Därefter 1,5 års lagring i cementtankar och alltså ingen ny ek (dvs oldschool!)

Färgen är fortfarande mörkt blåröd.
Direkt efter att vinet hällts på karaff möts jag av en stor doft av bär (röda och mörka), jordgubbar, lakrits, något rökigt (fudge – kola), örter och läder.
Smaken är först medelfyllig-fyllig och lite stram med mörka bär, choklad, örter, nötkött och torkad frukt. Bra koncentration i eftersmaken.
Efter en timme karaff är doften lite ”dammigare” (en het och lite dammig grusväg – ett av grenachedruvans karaktärsdrag)  och rökigare – och här finns mer mosade bär, nötkött och tobak.
Smaken öppnar upp sig och går åt mer mogna röda bär, nötter, torkade frukter, örter (provencalska) och inlag av salmiak. Lång koncentrerad och lite stram eftersmak.

Det här vinet kommer med största sannolikhet att fortsätta utvecklas åtminstone en 3-5 år till!

Sommaren var fylld av många härliga vinupplevelser och en av dessa kom inte oväntat under ett besök i Åkersberga. Själv hade jag tagit med mig en flaska av Philippe Gimels fantastiska Saint Jean du Barroux nr 5 2006 som vi pitchade mot Domaine Calvet-Thunevins Hugo – ett modernt kultvin. Och vilken match det blev!

Domaine Thunevin-Calvet startade som ett samarbete mellan Jean Luc Thunevin och Jean-Roger Calvet så sent som 2001. Den förre är känd som en av de mest inflytelserika ”garagisterna” i Bordeaux. Thunevin var inte först men det han gjorde med Château Valandraud blev lite av standarden för garagerörelsen som svepte över den högra stranden av Gironde under 1990-talet. Superkoncentrerade viner från okända eller speciellt utvalda jordplättar i St Emilion och Pomerol – gjorda med extremt låga skördeuttag och som fick massor av ny ek och extra lång urlakning för att få ut så mycket extrakt som möjligt.

Jean-Roger Calvet är kanske inte lika känd men också han har en gedigen bakgrund som vinodlare från familjen Calvet i Maury i södra Frankrike. Det var när Jean-Roger tog över familjens egendom med ambitionen att göra storartad grenache à la Châteauneuf-du-Pape som äventyret började.

Tillsammans har de skapat en egendom på omkring 65 ha och man gör flera olika viner – bland dem den massiva Hugo – en Côtes du Roussillon (ja - Côtes du Roussillon är hett!) som består av 60 procent grenache, 30 procent carignan och 10 procent syrah. Skördeuttaget är lågt (20 hl/ha) och vinet får normalt en 18 månader på ny ek. Produktionen är på blygsamma 5000 flaskor och vinet buteljeras ofiltrerat.

Hugo är alltså ett vin som är gjort i en lite nya världen inspirerad stil och därför var det extra kul att prova den mot Philippe Gimels Saint Jean du Barroux nr 5 som är lite mer oldschool. Även SJB nr 5 är gjord med på i huvudsak grenache (85 procent + 15 procent syrah) och skördeuttaget är ännu lägre än för Hugo (15 hl/ha). 5an har dessutom inte sett skymten av ek.

Så hur gick matchen? Allt är förstås en fråga om smak. Personligen har jag en förkärlek för mer klassiska smaker där man tydligt känner var vinet kommer från (terroir) men båda vinerna är fantastiska.
Smaknoteringarna följer här:

Domaine Calvet-Thunevin Hugo 2003
Mörk blåröd opak färg.
Stor doft av mörka bär (björnbär, svartavinbär…), fat och mynta. Nästan portvinsaktig i stilen.
Superkoncentrerad fyllig smak av mörka bär, fat och choklad. Lång koncentrerad eftersmak. Helt klart nya världen inspirerad men det hade varit omöjligt att säga var vinet kom från i en blindprovning.
4,5/5p

Saint Jean du Barroux nr 5 2006
Röd färg med blå kant.
Stor sammansatt doft som växer i glaset. Här finns röda och mörka bär, örter, tobak och nötkött.
Medelfyllig till fyllig koncentrerad smak av röda bär, örter och tobak. Lång komplex och intensiv eftersmak med välintegrerade tanniner. Mer oldschool och utan skymten av ny ek och med en klar känsla av terroir!
4,5+/5p

Örtkryddor, nötkött, nyanserade toner av röda och mörka bär, torkad frukt och läder. Och inte ett spår av vanilj eller ny ek. Provence och södra Frankrikes viner har en helt egen stil som går på tvärs mot den rådande trenden med ekmättade fruktbomber.

I två inlägg har Uppkorkat redogjort för Philippe Gimels besök i Klippan i fredags. Och nu avrundar jag det hela med smaknoteringar på de rödviner som han korkade upp under provningen. Alla från egendomen Saint Jean du Barroux i Ventoux. Och även om det är att generalisera (det finns rätt mycket modernistiska viner även i södra Frankrike) – så är Gimels viner ett bra exempel på södra Frankrike när det är som bäst. Ursprungstypiskt och omaskerat. Ingen ny ek så långt ögat når. Det här är oldschool för frankofilen!

Det ska redan nu sägas att det här är viner som kostar en del. Och tyvärr går det inte att köpa dem på Systembolaget (är du intresserad av vinerna så får du ta kontakt med Vinminvin) – men jag lovar att återkomma med andra bra prisvärda alternativ från den franska södern inom kort!

(OBS! Inga färgnoteringar – det var för mörkt i lokalen helt enkelt ; ) )

SJB Oligocéne 2004 185 kr 4-4,5/5p

75 procent grenache, 15 syrah och 5 procent vardera av cinsault och carignan. Lågt skördeuttag med 20 hl/ha och 14 dagar skalmaceration (urlakning av skalen i druvmusten). 1,5 års lagring i cementtankar.

En fantastisk doft av mörka och röda bär, örtkryddor (timjan, rosmarin, salvia, mynta), läder och choklad. Lite ”hot and dusty” eller het och dammig som är en term som ibland brukar användas för att beskriva grenache. Smaken är medelfyllig till fyllig, sträv och koncentrerad med mörka och röda bär, örter, läder och choklad. Lång lite eldigt kraftfull eftersmak med inslag av tobak och mognadstoner.

SJB Oligocéne 2005 195 kr 4/5p

Samma druvsammansättning men 2 dagar kortare skalmaceration. 1,5 års lagring på cementtankar.

En mer knuten doft som känns ”svalare” och yngre än 04an. Samma inslag av örter och choklad men mer mörka än röda bär och ett inslag av rått nötkött. Smaken är också den medelfyllig till fyllig men med mer inlindade tanniner (de sträva garvsyrorna lindas in av fruktsmakerna). Lång lite mer elegant eftersmak (inte lika kraftfull som 04an). Ett mjukare och fruktigare vin än 2004an.

SJB Cuvée nr 4 2007 135 kr 3/5p

Gjord för att vara ett lite mer lättillgängligt vin för tidigare konsumtion. 70% grenache, 25% carignan och 5% cinsault. 7 dagars skalmaceration och ett något större skördeuttag – 30 hl/ha.

I doften lite mer mosade bär i doften men definitivt samma örighet som i det båda andra. Grenachedominansen märks tydligare här med en lite ”het och dammig” karaktär. I smaken är det medelfylligt och friskt bärigt med smaker av mörka bär och örter. På det hela taget ett mjukare vin än Oligocéne!

SJB Cuvée nr 5 2006 285 kr 4,5-5/5p

85 procent grenache och 15 syrah. Extremt lågt skördeuttag – 15hl/ha. 18 dagars skalmaceration. Vinet har jäst tillsammans med stjälkarna (75 procent) och har sedan lagrats 3 år på cementtankar.

Ung knuten doft med ett lite ”dammigt”/rökigt inslag av mosade bär och örter. Fyllig superkoncentrerad smak av röda mogna bär, örter, läder och tobak. Sträv med bra fruktsyror. Bra längd och lång eftersmak. Ungt – behöver mer tid för att rundas av.

Pinot noir, cabernet sauvignon, merlot och chardonnay. Så heter vinvärldens superkändisar. Men det är lätt att missa att många av världens allra bästa viner är gjorda på mer än en druvsort. Så också vinerna Saint Jean du Barroux från heta franska södern!

I fredags besökte Philippe Gimel – grundaren av Saint Jean du Barroux i Ventoux – Klippan och Bjärhus Gårdsbutik för att visa upp sina viner. Egendomen är belägen i Provence på Mont Ventouxs sluttningar (300-400 meter över havet) och i närheten av de mer berömda Rhônedistrikten Vacqueyras, Gigondas och Beaumes-de-Venise. Och det är bara 25 km till Châteauneuf-du-pape där Gimel bland annat jobbat för två av områdets bästa producenter Château du Beaucastel och Domaine de la Janesse.

Philippe Gimels röda viner är precis som hans vita blandningar på flera druvsorter (här hittar du ett inlägg om hans vita). Visst är det grenache – södra Frankrikes viktigaste druvsort – som dominerar, men det är verkligen så att summan av grenache tillsammans med syrah, cinsault och carignan är större än de enskilda delarna.

– Grenache kan lätt nå sockerhalter som motsvarar ett vin med 20 % alkohol. Och ingen skulle vilja dricka det. Vi behöver syrah, cinsault och carignan för balansen, säger Philippe Gimel.

De olika druvsorterna kompletterar varandra. Visst det finns fantastiska viner runt om i världen som är gjorda på 100 procent grenache men då snackar vi om superkoncentrerad frukt från lågavkastande (och ofta uråldriga) vinstockar. Och eftersom solen aldrig är något problem i Provence så gäller det att hitta den perfekta balansen.

– För mig är sockret i druvorna aldrig något problem. Då är det viktigare att hitta rätt med tanninerna. Det gäller att skörda när tanninerna är som bäst, säger Philippe Gimel.

”Fenolisk mognad” har blivit något av ett trendbegrepp de senaste åren. För när Philippe Gimels generations far- och morföräldrar helt och hållet gick på mängden socker i druvorna för att bestämma skördedatum – så är dagens vinodlare ute för att hitta en balans mellan sötman, fenolerna (framförallt tanniner och färgämnen) och vinsyrorna. Orsaken till detta är enkel. Du kan skörda druvor som har uppnått perfekt sockermognad som ändå smakar bittert, strävt och omoget. Sådana viner utvecklas sällanbra. Frukten blir aldrig mjuk och inbjudande utan smakar bara torrt och omoget.

– En månad kan göra all skillnad i världen. Jag brukar smaka på kärnorna som innehåller de tuffaste tanninerna. Smakar du för tidigt så förstör tanninerna dina smaklökar för en hel dag – det smakar som strävt överbryggt te. En månad senare kan du äta kärnorna som nötter!

Just därför har Gimel börjat experimentera med att jäsa och urlaka druvorna tillsammans med druvklasarnas stjälkar. Detta var vanligt förr och används fortfarande i vissa delar av vinvärlden (tex i Bourgogne) där druvan i sig (dvs druvans skal) innehåller relativt lite tanniner/strävhet. Men många moderna vinmakare har gått ifrån det för att just göra vinerna mjukare och mer lättillgängliga. Allt är förstås en fråga om balans!

Men hur vet man att stjälkarna är mogna? Smakar Gimel på stjälkarna också???

– Nej, skrattar han. Jag känner på dem och luktar på dem. Vi tar först bort alla stjälkar och sedan lägger vi tillbaka de bästa i jäskaren. Mogna stjälkar kan ha en liten ton av papper och nu senast fick vi ett väldigt tydligt inslag av kanel från stjälkarna.

Philippe Gimel har en ekologisk/organisk inställning till vinodling, I vingården använder han naturligt gödsel och han använder bara organiskt godkända produkter för behandling av sjukdomar och skadedjur. Men så har han också det perfekta läget för att det ska fungera. Mistralen, som drar genom södra Frankrike och Rhône håller druvorna torra och hela även under blöta år. Och Gimels läge på Mont Ventoux (och i närheten av en annan bergskedja – Dentelles de Montmirail) verkar vara extra gynnsamt.

– Min mäklare hade skickat flera prospekt till mig men inget höll måttet. Så när jag skulle kolla på den här egendomen så sa jag att jag nog måste tänka på det extra noga. Men så fort jag såg platsen så förstod jag att det här var något alldeles extra.

– Jag behöver bara spreja mot mjöldagg ett par gånger under växtperioden. Folk tror inte att jag är klok. Ta årgång 2008 som var en katastrof för Rhône och södra Frankrike – den värsta i mannaminne. Det var för blött och druvorna blev förstörda. Mina vänner i Châteauneuf-du-pape led alla helvetets kval och jag gick runt och var lugn. Hur kan du vara så obekymrad??? frågade de mig. Men jag sa bara – kolla mina druvor – de är perfekta!

Gimel tror också att det är viktigt med biologisk mångfald. I hans vingårdar (sammanlagt 12 hektar med vinrankor), där plantorna har en genomsnittlig ålder på 30 år, växer mängder av olika kloner. Här finns ingen likriktning där alla plantorna har en enda gemensam förälder – dvs den bästa klonen. Några plantor har stora bär och andra små och de kompletterar varandra.

– De som började plantera vin här i Provence visste vad de gjorde. Har du bara en sorts planta så riskerar hela skörden att brinna inne om något går fel. Det är också det som är hemligheten med Châteauneuf-du-pape. 13 druvsorter är tillåtna – men det växer många fler i gårdarna!

Jordmånen består framförallt av lera som behåller den lilla fuktighet som finns i området och ger plantorna precis lagom med vatten. Druvorna skördas naturligtvis för hand. Vi snackar sen skörd i oktober och mogna nästan skrumpna druvor. Skördeuttaget är lågt – ja mycket lågt. Gimel tar ut någonstans mellan 15 och 30 hektoliter/hektar för sina röda viner. Det är långt under det som lagen föreskriver och långt under vad många Châteauneuf-producenter tar ut – och just Châteaneuf brukar framhållas som ett av de områden där avkastningen är som lägst.

I källaren handlar det om att försöka behålla druvornas och mustens kvalitet. Här finns ingen ny ek så långt ögat når. Han har några gamla ekfat – mest för syns skull – men föredrar att jäsa, macerera (urlaka druvskalen i musten) och lagra sina viner på cementtankar. Urlakningen har hittills varat mellan 7 och 18 dagar beroende på vilket rött vin vi talar om.

– Cementen har ungefär samma egenskaper som ekfat – det vill säga det mognar vinet genom att tillföra små mängder av luft. Men vi slipper de överdrivna smakerna av vanilj och rostade ekfat.

När Saint Jean du Barroux startade upp 2003 under primitiva former (han gjorde vinet i ett ”garage”) var det naturlig jäst som gällde. Och det är så han vill att det ska vara – men hans nya vinkällare har tvingat honom att börja använda odlade jäststammar.

– Man har lagrat frukt i den källaren i 20 år och där finns en massa dålig jästsvamp. Skulle jag bara köra med naturlig jäst så riskerar jag att förstöra vinet.

De färdigjästa vinerna får sedan vila mellan 1,5 och 3 år. Sedan följer filtrering och buteljering. Och resultatet talar för sig själv. Komplexa, koncentrerade, köttiga och örtiga viner fyllda av röd och mörk frukt. Ingen ny ek som maskerar men en kraft som matchar det bästa Châteauneuf har att erbjuda. Provence och Rhône i en härlig förening! Men han vill inte kallas sig en förespråkare för minimal inblandning.

– Allt är en fråga om balans. Jag har turen att ha en fantastisk vingård. Ibland måste man jobba mycket – ibland sköter det hela sig själv, säger Philippe Gimel.

Fakta
• Philippe Gimel utbildade sig till och jobbade först som farmaceut. Därefter bytte han inriktning och tog ett diplom som önolog vid universitetet i Toulouse.
• Under 1990-talet jobbade han för två av Châteauneuf-du-papes bästa egendomar: Château Beaucastel och Domaine de la Janesse.
• 2003 gjorde han första årgången av Saint Jean du Barroux – AC Ventoux. Och när hans första vin fick vad han själv kallar för ”galna” recensioner blev han snabbt känd i vinkretsar. Nu har han precis börjat släppa 2007orna.

Philippe Gimels besök i Klippan har vi bloggaren Ingvar Johansson på Billigt Vin att tacka för! Läs mer om Saint Jean du Barroux på Ingvars blogg.

Bloggen Italienska viner har också skrivit om händelsen!

En kultvinmakare i Klippan? Det låter inte så lite osannolikt men på fredagskvällen gästade Philippe Gimel, en ny och högintressant vinmakare från Ventoux i Rhône/Provence, nordvästra Skåne och ledde en provning av sina viner från egendomen Saint Jean du Barroux.

Det var Ingvar Johansson på vinbloggen Billigt Vin som tillsammans med Gimels svensk-danska importör Vinminvin som anordnade provningen på Bjärhus Gårdsbutik strax utanför centrala Klippan. Och tack för det – för Saint Jean du Barroux var en ny och mycket trevlig bekantskap!

Jag är inte säker på att han skulle gå med på att kallas ”kultvinmakare” men i vissa kretsar har han redan nått kultstatus – och det med bara fem årgångar ute på marknaden (han startade 2003 och nu håller 07orna på att släppas). Men han tycker själv att medieintresset varit smått hysteriskt och han har bland annat fått 90 och 91 poäng av Robert Parker – något som brukar betyda stjärnglans.

Det är nästan alltid inspirerande att få träffa vinmakare i verkliga livet. Förvånansvärt ofta brukar de vara jordnära entusiaster som sprudlar av engagemang och dessutom gärna delar med sig av sina erfarenheter och hemligheter. Det finns naturligtvis undantag men Gimel visade sig tillhöra denna kategori och jag passade naturligtvis på att pumpa honom om allt möjligt. Och det kommer bli mer Gimel här i bloggen – men här kommer en första teaser!
Och varning - nu blir det lite nördigt!

Vid fredagens provning testade vi fem viner varav ett vitt. Och låt oss börja med det senare.

Saint Jean du Barroux 1 2007 (220 kronor)

Vinet (AC Ventoux) är gjort på en tredjedel vardera av druvsorterna grenache blanc, bourboulenc och clairette. Druvorna växer i Gimels 12 hektar stora vingård som liggger på mellan 300 och 400 meters höjd på Mount Ventoux (och som angränsar till Gigondas, Beaumes de Venice och Vacqueyras) i Provence/södra Rhône.

Enligt Gimel är det just blandningen som är en av hemligheterna bakom hans viner. De tre druvsorterna i det här vinet för alla med sig en aspekt som bidrar till helheten och ökar komplexiteten i slutprodukten. Grenache ger sötma, alkohol och kryddighet. Clairette och bourboulenc ger friskhet med inslag av citrus, blommor och grapefrukt.

Han håller också, inte helt oväntat, hårt på ett lågt skördeuttag – dvs han ser till att vinrankorna inte ger mer än 25 hektoliter per hektar (i Tyskland är det på sina ställen vanligt med 100 liter per hektar och i Bordeaux kan även bra egendomar ta ut 40-50 hl/ha). Druvorna har förstås handplockats och vinet har fått 11 månader på gamla ekfat (eftersom han inte vill ha smaken av ny ek). Men 2007an ska inte ha genomgått någon malolaktisk jäsning – det vill säga den andra jäsning (bakteriell till skillnad från den första som orsakas av jästsvampar) som vinet ofta får vid framställningen och som omvandlar de hårdare äppelsyrorna i vinet till mjukare mjölksyror.

Jäsningen har skett vid en låg temperatur (cirka 20 grader celsius) för att bevara fruktigheten och friskheten men eftersom det är så pass kallt på Ventouxberget så behöver han inte använda någon konstgjord kylning av musten.

Allt detta har gett ett vin som doftar friskt av citrus, blommor och mineral och har en lätt kryddig ton. Det får mig att förvänta mig ett lätt och friskt vin men smaken formligen exploderar i munnen. Här finns en koncentrerad eldigt kryddig smak av tropisk frukt, fruktpastiller, citrus och honung. Vinet är torrt men frukten påminner en hel del om den som finns i vissa söta viner. Gimel gav själv en antydan om att det kunde påminna om en Loire eller en Jurancon – och visst finns här drag av både chenin blanc och petit manseng!? Ett massivt vin!

Kvalitetspoäng: 3,5/5p

(OBS! Ta poängen med en nypa salt – jag skriver ut den mer för öppenhet och transparens än som något definitivt ”betyg” – det var min personliga bedömning under inte helt idealiska provningsförhållanden! Och det var det enda vita vinet i provningen)

Enligt vinmakaren är vinet alldeles för ungt i dagsläget – men jag är inte säker på att det håller de 20 år som Gimel menar att man kan spara vinet (men det är oftast en fråga om personlig smak). För egen del skulle jag nog ge det någonstans mellan 2 och 10 år!

Mer Gimel och Saint Jean du Barroux blir det i Uppkorkat i helgen!

Och du kan läsa mer om Saint Jean du Barroux i bloggen Billigt vin!