Uppkorkat

På bara några år har de skapat en av Sydafrikas bästa och mest intressanta syrahviner. De gör ett härligt sött stråvin och går i täten för en ny oberoende ursprungsmärkning. Andrea och Chris Mullineux är en av anledningarna till att Swartland är en av världens hetaset vinregioner just nu.

Vi besökte paret i deras vingårdar som ligger alldeles utanför Riebeek Kasteel. Deras och deras förresten. Mullineux äger inga vingårdar utan leasar och köper in druvor från mellan 12 och 12 olika lägen. Och just blandningen av olika lägen

– Vi hade kunnat göra en supercuvée à la Robert Parker från en av våra vingårdar. Men vi vill inte göra det. Vi vill ha ett vin med balans, säger Chris Mullineux.

Se vårt inslag med Andrea och Chris!

Tiden går fort och det är nu över två veckor sedan den fantastiskt roliga skånska bloggträffen på Lagmarks i Helsingborg. Jag lovade att återkomma med mer från provningen och nu har det blivit dags.

Min egen flight bestod av några favoriter från resan till Sydafrika men också två viner av en av de vi aldrig hann med att träffa. Adi Badenhorst är i högsta grad en del av det som kallas för The Swartland Revolution. Namnet kommer från en fest som hålls i november där vinmakarna (och deras familjer) i det gamla spannmålsdistriktet träffas och provar och snackar vin tillsammans. Och namnet fångar väl den pionjäranda som finns bland de ofta unga vinmakarna i distriktet där man ofta gör vin från gamla stockar och med så ”naturliga” metoder som det bara är möjligt.

Adi Badenhorst kommer från en gammal vinmakarfamilj (hans farfar arbetade som general manager på anrika Groot Constantia och hans pappa jobbade påbland annat Constantia Uitsig). Själv har Andree Adrian Badenhorst bland annat sju år som vinmakare på Rustenberg bakom sig. 2008 köpte han och hans kusin Hein 60 hektar i Swartland i Paardeberg nära bland andra Eben Sadie och Lammeschoek.

Egendomen heter Kalmoesfontein farm men han buteljerar vinerna under eget namn. Adi har också varit en av grundarna till ”The Swartland Revolution” och tillsammans med bland andra Eben Sadi och Chris och Andrea Mullineux har han tagit fram en egen ursprungsbeteckning kallad Swartland Independent Label (mer om denna framöver här i Uppkorkat!).

Nu gör han vin enligt ekologiska principer och ”så naturligt som möjligt” från 28 hektar med gamla buskrankor som planterades på 1950- och 60-talen. Och de har redan låtit tala om sig. Hans Secateurs Chenin Blanc som finns i beställningssortimentet är ett lysande exempel på hur bra druvsorten kan smaka i Sydafrika. Adi använder sig av hela klasar som han varken krossar eller avstjälkar. De röda vinerna jäser i antingen cementtankar eller träfat och får upp till fyra månaders macerering efter det att jäsnignen är klar. Och sedan följer lagring i stora 4000 liters träfat. Den enda manipulationen som görs är att han använder lite svavel före och efter jäsningen.

Jag hade med mig två Badenhorstviner till bloggträffen. Den ena var Secateurs Red Blend 2010 som är en blandning av cabernet sauvignon, carignan, cinsault och grenache. Det var helt klart det mest ”Nya Världen-aktiga” av de fem vinerna med en mörkt röd färg och en lite rökig doft av söta mörka bär, örter och kryddor. Smaken är fruktdriven men kryddig med mörka bär, örter, salmiak och inlindade syror. Dessutom en bra längd i eftersmaken.

Den andra AA Badenhorst Red Blend 2007 är också den en blandning men på shiraz, mourvèdre, grenache och cinsault. Det här är ett lite mer krävande och komplext vin med en mörkt röd färg och en sammansatt och lite knuden doft av mogna bär, mineral och läder. Smaken är också fylligare med en sammansatt palett av mörka bör, mineral, kryddor, läder och tuffa syror. Det här vinet borde gå att lagra i ytterligare några år!

I nuläget är det bara Chenin Blanc-vinet som jag nämnde ovan som finns i Systembolagets Beställningssortiment. De andra säljs till restauranger.

Bruwer Raats blir det mer av och om i Uppkorkat framöver. Också han är en pionjär men inte i Swartland utan i Stellenbosch. Bruwer jobbar bara med cabernet franc och chenin blanc – två druvsorter som han menar har de starkaste historiska bidningarna till Sydafrika som vinnation. Bruwer Raats jobbar ständigt med nya projekt och just nu håller han på med en helt nyplanterad cabernet franc/chenin vingård som kanske har den tätaste densiteten/planteringen i världen (ja i alla i Sydafrika). Och som han odlar enligt ekologiska principer

Till bloggprovningen tog jag med mig Raats Family Cabernet Franc 2009 (som faktiskt fortfarande går att köpa på bolaget!) som är lite av en klassiker. Vinet är gjort på 100 procent cabernet franc som har en genomsnittlig ålder på mellan 18 och 23 år som vuxit på vittrad granit. Druvorna sorterades för hand och krossades lett innan de fick en kallmacerering på fem dagar. Efter jäsningen pressades de i en traditionell ”basket press” och genomgick den malolaktiska jäsningen i rostfritt stål. Vinet lagrades sedan i ytterligare 18 månader före buteljering.

Det har gett ett mörkt rött vin med en härlig cabernet doft av örter (mynta), mörka bär, paprika och lite stjälkar. Smaken är medelfyllig till fyllig och kraftfull med en eldig smak av mörka bär, örter, paprika och mynta. Eftersmaken är härligt koncentrerad och sträv med en suverän längd. Kan lagras i minst fem år till för den som vill det!

Eben Sadie har det blivit mycket av här i Uppkorkat på sistone. Inte minst eftersom våra två episoder från vårt besök på Sadie Family Wines nu rullar i 24HD. Blir du nyfiken på Eben så kan du kolla in de avsnitten här!

Här och nu ska jag bara kort ge smakbeskrivningar från vinerna som jag hade med mig till provningen. Det första var Pofadder 2010 som är ett vin som är gjort på nästan 100 procent cinsult och som förhoppningsvis kommer till Sverige inom en kort framtid. Vinet ingår i Eben Sadies Old Vine Series och kommer från stockar som planterades på 1950-talet. Det är (också!) gjort så naturligt som det bara är möjligt med naturlig jäst, öppna jäskar, minimalt med svavel vid buteljeringen och med ungefär ett års lagring på gamla fat.

Naturlig jäst och öppna jäskar och ungefär ett års lagring på gamla fat. Vinet buteljeras med minsta möjliga svavelhalt men formligen exploderar av fruktsmaker i munnen och i näsan. Det här är ett vin som har grenache tyngd och kryddighet men pinot noirs mjuka och sammetslena. Det är ett av de häftigaste vinerna jag provat och så långt från nidbilden av Sydafrika som du kan komma!

Vinet är ljust rött och har en härligt kryddig doft som är fullständigt packat med röda bär (hallon och jordgubbar). Smaken är sammansatt men ändå rund, kryddig och bärig med inslag av hallon, kryddor och örter. Strukturen är stor och sammetslen på en och samma gång. Som ett slags kombination av Rhône och Bourgogne. Och eftersmaken är något alldeles extra.

Slutligen Columella 2009. Om Old Vine Series är ett försök ”att buteljera vinerna som de är”, som han uttrycker det – ja då är Columella Eben Sadies försök att uppnå perfektion. Vinet är en blandning av framförallt syrah (bland annat från hästskovingården som vi besökte här!) och mourvédre från runt åtta olika vingårdar spridda runt över hela Swartland. De olika vingårdarna vinifieras för sig (det skiljer upp emot sex veckor mellan den som mognar tidigast och den som mognar senast!) antingen i trä, lera eller cement.

De första 12 månaderna hålls vinerna separata och lagras på olika sätt (en del på ny ek). Därefter blandar han ihop den slutgiltiga cuvéen och låter den vila i ytterligare 12 månader på stora fat av äldre ek. Columella har en helt fantastisk struktur. Det är massivt men utan att vara tungt och har mer gemensamt med Rhône än Nya Världen.

Färgen är tät och djupt röd och doften fortfarande ung men sammansatt med inslag av mörka bär, choklad, fat, örter och peppar. Smaken är medelfyllig till fyllig och superkoncentrerad med massor av mörka bär, örtkryddor, peppar, choklad och fat. Syrorna är tuffa och längden i eftersmaken enastående. Vinet känns fortfarande ungt och kan lagras i 10 år utan problem.

En av de roliga sakerna med vinmässan Vinordic är att man kan stöta på människor, producenter eller importörer som man aldrig annars skulle träffa. Som Ave & Aja – en liten ny importör med intressanta spanska viner.

Det var när Ann Jacobsson (Aja) och Anneli Velin (Ave) hade problem med att komma in på de spanska bodegorna som idén om att starta en importfirma föddes.

– Ann hade bott i Spanien i 20 år och jag och min man hade nyss flyttat ner. Vi åkte runt och provade viner hos olika producenter men vissa vägrade släppa in oss om vi inte var företagare, säger Anneli Velin.

Det blev starten på Ave & Aja. Nu arbetar de med en handfull bodegor i Ribera del Duero, Rioja, Cadiz och Cigales som Can Paixano, Concejo Bodegas, Huerta del Albalá, Marqués del Velilla och Viña Vilano.

Jag provade igenom deras viner och uppskattade verkligen den varma, rättframma kryddiga och generösa stilen hos de flesta. Lite mycket ek här och var för min smak (men det  är ju verkligen en smaksak). Men de riktigt bra vinerna backade upp eken med bra och härlig frukt.

Som Huerta del Albalás Barbazul 2007 från Cadiz. Vinet är gjort på en blandning av syrah, merlot, cabernet sauvignon och tintilla de rota. Vinet har djupt röd färg och en lite jordig kryddig doft av bär. Smaken är koncentrerad me röda bär, örter, läder och kryddor. Vinet finns att beställa som låda (6 flaskor à dryga 900 kronor på beställningssortimentet).

Riktigt bra är också Marques de Velilla, Doncel de Mataperras 2004 – ett vin från Ribera del Dureo och gjort på 100 procent tinta del pais eller tempranillo som fått 12 månader på fransk ek och som sedan lagrats på både tankar och flaska. 04an har en lite oxiderad och nötig doft med mogen frukt, svamp, nötter och kryddor. Smaken är koncentrerad med inslag av röda bär, örter, läder, nötter och fat. Vinet känns moget och har en bra struktur.

Viña Vilano, Reserva 2004 kommer också från Ribera del Duero och också gjord på 100 procent tempranillo förstås. Det här vinet har fått 18 månader på amerikansk ek och det känns men frukten bär upp fattonen väl. Vinet är mörkt rött och har en doft av kryddor/mynta, bär, fat och choklad. Smaken är medelfyllig till fyllig och har inslag av röda bär, örter, fat, choklad och torkad frukt. Syrorna känns välintegrerade och eftersmaken är lång och härlig.

Håll också ögonen på två riktigt schyssta hus-Cavor från baren/krogen Can Paixano i Barcelona.

Fet, rökigt ekig och saftig. Nidbilden av shiraz från Nya Världen är ganska tydlig. Men när Uppkorkat åkte till Sydafrika så var vi på jakt efter något annat. Vi frågade läsare och kollegor vilka vingårdar vi inte fick missa och det var flera som nämnde Haskell. Och naturligtvis åkte vi dit!

Vi tog oss till Helderberg i Stellenbosch för att möta Rianie Strydom på Haskell Vineyards som ett bra exempel på att Sydafrika är både en gammal och ung vinnation och hur mycket som har hänt efter apartheidregimens fall och de senaste tio åren. Haskell startade så sent som 2002. Första årgången som släpptes på marknaden var 2007. Men på bara fem år har Rianie Strydom och Haskell Vineyards lyckats göra sina Pillars och Aeon syrahviner världsberömda.

Rianie gör också vin under en annan etikett - Dombeya Wines – Haskells systerviner som är mer fokuserade på prisvärde och en yngre publik och som man bland annat marknadsför via sociala medier.

För snart en vecka sedan var det tänkt att Carina Falcone från Marchesi Mazzei och Castello di Fonterutoli skulle hålla en provning på Gastro. Tyvärr blev Carina Falcone sjuk och fick inte lämna Italien men vinimportören Johan Lidby ställde ändå till med en riktigt schysst provning av de flesta av vinhusets viner.

Mazzei är en av många anrika vinproducenter i Toscana (anor bak till 1400-talet). Men ännu viktigare än det är att firman varit med och drivit på den moderna förvandlingen i Chianti Classico och kvalitetsmedvetenheten i projekt som Chianti Classico 2000 (ett projekt som drevs av Consorzio Vino Chianti Classico för att hitta nya och bättre kloner på druvsorterna och bättre tekniker i vingården).

Mazzei var också bland de första att göra sig av med några av sina så kallade ”supertoskanare” (men inte alla) – det vill säga viner gjorda utanför eller vid den förr så rigida vinlagens bestämmelser och istället satsade på att göra sin Chianti Classico ”Riserva” – Castello di Fonterutoli till sitt prestigevin.

Mazzeis grund är förstås egendomen Castello di Fonterutoli i Toscana strax norr om Siena där man har en mängd vingårdar. Men på 1990-talet utvidgade man sina intressen och köpte vingårdar både i Maremma Toscana (Belguardo) och på Sicilien (Zisola). Vinerna från söder och den toscanska kusten är förstås lite fläskigare och mer fruktdrivna i stilen – men det finns ändå en husstil.

Jag har provat Fonterutolis viner under en tioårs-period och det finns en anledning till att Mazzeis får lysande recensioner år efter år (till exempel från vinbibeln Gambero Rossso Italian Wines). Framförallt vinerna från Toscana har en härlig struktur och smakrikedom parat med en elegans och återhållsamhet som kännetecknar stora viner.

Här är några av vinerna som vi provade (mer kommer i del 2)!

Zisola

Familjen Mazzei köpte Zisola tre kilometer från havet på Sydöstra Sicilien i slutet av 1990-talet. Första vinet gjordes 2004. Det här är familjens försök att göra det de gör i Toscana fast på Sicilien och med nero d’Avola – det vill säga man vill göra eleganta viner med bra struktur. De här vinerna är helt klart mer fruktdrivna än de från Belguardo och Fonterutoli. I dag är 21 av 50 hektar använda för vinproduktion (ska upp till 30 hektar) och vinrankorna är planterade som fristående buskar. Man har även planterat lite syrah, cabernet sauvignon och petit verdot på prov.

Zisola 2009 (71912, 129 kronor)
2009 var en varm/het årgång över hela Europa och man gjorde inte toppvinet Doppiozeta under de betinglserna. Vinet är gjort på 100 procent nero d’avola som fått 20 dagars skalmacerering och vinet har lagrats 10 månader på fransk ek (1/3 var nya fat). Det har gett ett vin med en mörk röd färg och en lite ”dammig” tät näsa av mörka bär, mynta, choklad och småkakor. Smaken är medelfyllig och bärig med smak av röda (hallon) och mörka bär, örter och salmiak. Här finns en touch av ek och en hyfsat lång och elegant finish. 3,5/5 p

Doppiozeta 2008 (99309, 249 kronor)
Zisolas toppvin. Första årgången var 2006. 2008 gjordes på 60 procent nero d’Avola, 30 procent syrah och 10 procent cabernet franc. Vinet fick 30 dagars urlakning med skalen och har lagrats 16 månader på fransk ek (50 procent var nya fat). Mörk röd färg och en stor lite rökig doft av mörka bär, småkakor (knäck), ek och örter. Medelfyllig till fyllig smak av mörka bär, örter, mynta, rökiga ekfat, vanilj och kola. Lång eftersmak med bra syror och bra struktur. 4/5p

Belguardo

Mazzei köpte Tenuta Belguardo vid mitten av 1990-talet och egendomen ligger 10 mil från Fonterutoli och granne med Brancaia. Familjen tycker själva att skillnaderna mellan Chianti och Maremma är större än de mellan Maremma och Sicilien. Här är klimatet alltid varmare och torrare än i Chianti. Prestigevinet Tenuta Belguardo var tyvärr inte med på provningen eftersom det var slutsålt!

Belguardo Rosé 2010 (99148, 89 kronor)
Rättfram rosé som görs av 50/50 sangiovese och syrah. 24-36 timmars skalmacerering och 2 månader på 500 liters ekfat. Det här är ett friskt och fräscht vin med massor av röda bär och mineral. Bra syror och smak av hallon och jordgubbar. 3/5p

Serrata Belguardo 2009 (22955, 99 kronor)
80 procent sangiovese och 20 procent alicante nero.  10 månader på mest fransk ek (man använder också lite amerikansk ek). Vinet har en ungt röd färg och doft av kakao, knäck, örter, kryddor och bär. Smaken är medelfyllig och kryddig med inslag av körsbär, örter, nötter (en angenäm oxidationston) och ek. Bra syror och bra balans med en lite bitter finish. 3,5/5p

Bronzone Belguardo 2008 (75791, 149 kronor)

Går under den snävare ursprungsbeteckningen Morellino di Scansano DOCG och en ”cru” från 5 hektar som planterades för en 10-11 år sedan på sandsten och kalksten. 100 procent sangiovese som fått 14 månader på ek (50 procent nya fat). Färgen är mörkt bordeauxröd och i doften slås jag av en unga aromer av ek, mörka bär, körsbär och örter. Den är lite mer knuten än Serrata Belguardo. Smaken är medelfyllig+ och koncentrerad med en en lite syrlig ton och inslag av röda och mörka bär, körsbär, fat och örter. Bra koncentration och bra längd i eftersmaken. 4/5p

Det brukar avfärdas som ett historiskt måste – men låt dig inte luras. Vinerna från Groot Constantia i Kapstadens Constantia distrikt är lysande. Friska, välbalanserade och med en bra ryggrad av syror.

Det är stekande hett när Uppkorkat möter Boela Gerber, vinmakare sedan 12 år på Groot Constantia, Sydafrikas äldsta och mest hisotriska vinegendom. Det var här som Kapstadens förste guvernör Simon van der Stel (som bla gett namn åt Stellenbosch) planterade de första stockarna 1685. Och det var här som man började göra ett sött muscatvin som snart blev legendariskt.

Men trots det hett med svenska mått mätt så räknas Constantia som ett så kallat ”cool climate” eller svalt klimat. Och det beror på den svala vind, the Sout-Eastern, som drar in över vingårdarna från havet. En vind som gör att det ibland är svårt för druvorna att mogna helt.

– Jag tänker dra upp vår cabernet franc. Det blir visserligen ett hyfsat vin men druvorna har svårt att mogna och jag tycker att den blir lite för grön och stjälkig i stilen, säger Boela Gerber.

Vi provade igenom i stort sett hela sortimentet av viner hos Groot Constantia. Vingården är inte direkt känd för att Sydafrikas mest experimentella men Boela Gerber och hans team håller hela tiden på att experimentera med olika fat, jästsorter, lagerings- och framställningsmetoder. Ett av de häftigaste vinerna just nu är en ”one off” – en shiraz utan någon som helst tillsats av svavel.

– Det var en kul grej – men inget jag vill göra göra om. Vinet har en lite funky karaktär som förmodligen kommer av någon typ av mikrobiologisk verksamhet.

Men annars är det i vingården som det största förändringsarbetet sker. Här försöker Boela på allvar kombinera olika druvsorter med olika jordmån och mikroklimat.

– Vi har rejäla höjdskillnader – från 50 meter över havet till 250 meter över havet. Alla vingårdar har sin egen karaktär. Högt upp är det mycket grantit med quartz som ger en klar och tydlig ”mineralig” ton åt vinerna. Längre ner är det mer sand och lera.

Spanska nya vågen har jag skrivit en del om här i Uppkorkat – och det finns en anledning till det. För frågan är om vinerna från Iberiska halvön någonsin har varit bättre?! Fyllda av frukt- och bärsmaker med men ändå med bra ryggrad och struktur.

Trots det finns det de som hävdar att spanska viner är tråkiga. Jag tillhörde också den kategorin för något årtionde sedan eftersom jag då tyckte att de mest smakade vanilj och trött oxiderad frukt. Men det har hänt otroligt mycket de senaste tio åren. Distrikt som Priorat, Bierzo, Montsant och La Mancha (det sistnämnda förut mest känt för dåliga bulkviner – men se här för ett exempel på ett lysande vin därifrån ) har producerat otroligt bra viner och den gamla publikfavoriten Rioja har lyckats transformera sig till något nytt och spännande.

Det finns förstås distrikt som inte riktigt håller måttet. Inte för att det inte görs bra viner – utan mer för att de inte håller den standard som de kunde nå upp till. Jag tänker på DOs (ursprungsbetecknade områden) som Ribera del Duero och Toro. Distrikt som visserligen har fantastiska viner men de är för få i förhållanden till potentialen. Det borde komma mer bra viner därifrån (se tex vad Decanters panel av provare sa efter en stor provning i höstas: Ribera del Duero panel critical…

Montsant i Katalonien nära (direkt nedanför) hajpade Priorat har blivit ett av mina favoritdistrikt de senaste åren med spännande och individuella viner. Fram till och med 2001 tillhörde området det stora vinområdet DO Tarragona – men sedan 2002 har man rätt till egen ursprungsbeteckning och vinproducenterna har jobbat hårt för att göra något bra av sina ofta gamla och lågavkastande vinstockar. I stilen påminner de en hel del om de som görs i Priorat och gjorda på ungefär samma druvcocktail (de röda ofta med garnacha och carniñena (även känd som mazuelo) som bas och med inslag av franska sorter som cabernet sauvignon, merlot och syrah) men de är oftast billigare och inte riktigt lika fläskiga/kraftiga i stilen.

Just det här vinet hittade jag när jag åkte båt till Helsingfors i somras och det finns tyvärr inte på bolaget. Priset var nog runt 120-140 kronor om jag inte minns fel. Cellars Can Blau bildades så sent som 2003 och äger enorma 300 hektar i Montsant (men om jag förstår hemsidan rätt så är det bara 34 som hektar som används i produktionen). Can Blau 2008 är gjord på 40 procent cariñena, 40 procent syrah och 20 procent garnacha. Det har lagrats nio månader på helt nya fat. Ungefär 80 000 butljer produceras av det här vinet.

Röd – mörk röd färg
Stor sammansatt doft av läder, mynta, mörka bär, choklad och ekfat, knäck och fudge.
Medelfyllig koncentrerad smak av mörka och röda bär, torkad frukt, läder, örter, ekfat och choklad. Fruktdriven med en nästan söt bärighet. Runt och smakrikt med lång finish!

Senare idag går tredje avsnittet av Uppkorkat som tv-program ut på 24HD. Den här gången handlar det om danska vinbarer och vi har besökt tre ställen med lite olika inriktning. Två av dessa fokuserar på ekologiska/biodynamiska respektive naturliga viner.

Därför passar jag också på att tipsa om de bästa ekologiska produkterna på bolaget. Jag har tidigare skrivit om de vita vinerna (här och här) – idag är det dags för de röda. Och eftersom det varit en hel del lyxviner här i bloggen på sista tiden så är det extra kul att åtta stycken kostar under 100 kronor.

Först en bekännelse: Sist jag skrev om ”ekoviner” fick jag ett samtal från en bonde som gjorde klart att det inte finns några ekologiska viner. Och han har ju  rätt – det är druvorna som är odlade enligt organiska, ekologiska eller biodynamiska principer. Men försök själv att skriva ”vin från druvor som odlats enligt ekologiska principer” genomgående i en artikel och du förstår problemet. Jag kommer därför att skriva ”ekoviner” och ”ekologiska viner” och med det menar jag druvor som odlats med ekologiska metoder (dvs utan bekämpningsmedel eller konstgödsel).

Du kan läsa mer om mina tankar om ekologiskt här!

Nog snackat – nu till vinerna. Ska man vara lite kritisk så kan väl tycka att de flesta går i samma stil. Det borde finnas utrymme för mer variation även bland ekovinerna!

Vi börjar i södra Italien och med ett vin som ibland är riktigt bra. il Nostro Rosso del Salento 2010 (32205, 55 kronor) är gjort på en cocktail av 90 procent negroamaro och 10 procent primitivo och har en lätt frisk och bärig smak med inslag av röda bär, torkad frukt och tobak. Här finns bra syror och en lite rökig touch som ger komplexitet till vinet och 55 kronor är ju inget dåligt pris!

Frågar du mig så borde Sicilien vara för varmt för druvsorte merlot men Zeta Troppo Merlot Cabernet 2009 (2180, 64 kronor) har riktigt bra druvkaraktär med inslag av mörka bär, kaffe, blyerts och örter. Drick till höstens grytor!

Vill du ha lite mognad i ditt vin så prova Azabache Crianza 2007 (2708, 79 kronor) från Rioja. Druvsammansättningen är den klassiska med 60% tempranillo, 30% garnacha och 10% graciano. Vinet har tempranillos kryddighet och runda smak av röda bär, torkad frukt, fat, dill, choklad och örter. Läcker Rioja till ett väldigt trevligt pris!

Cameleon Reserva Cabernet Sauvignon 2010 (6518, 79 kronor) är ett suveränt exempel på det som vi vinnördar brukar kalla för ett ”fruktdrivet vin”. Ett vin fullt av solmogen frukt och mjuka bäriga smaker. Men i det här fallet är de koncentrerade smakerna av mörka bär (svarta vinbär och plommon) och ekfat (vanilj) kombinerad med bra och lite tuffa syror.

Vi fortsätter med de udda druvblandningarna och Sicilien. Raccolto Nero d’Avola Cabernet Sauvignon 2010 (32452, 89 kronor) är ett kraftfullt vin med en koncentrerad smak av plommon, körsbär och torkad frukt. Här finns rejäla syror som är inlindade i mjuk frukt och en lång eftersmak med inslag av vanilj.

Vi fortsätter med rätt kraftfulla och bäriga viner. Chilenska Misiones de Rengo Reserva 2009 (6510, 89 kronor).  Återigen möts vi av ett medelfylligt vin med en koncentrerad smak av mörka bär (svara vinbär), tobak, choklad och vanilj. Bra längd och bra koncentration i eftersmaken.

Cono Sur Cabernet Sauvignon Carmenere 2009 (6586, 90 kronor) kommer också från Chile men är saftigare och mjukare i stilen. Här är inledningen lite bitter med röda och mörka bär, örter och fat. Men avslutningen är lite saftig med mjuka och inlindade syror. Publik helt enkel.

Och slutligen ett vin med lite annan karaktär. I Château Pech-Latt 2010 (2233, 93 kronor) från Corbières i södra Frankrike dominerar örtigheten och de provencalska kryddorna över bärigheten. Här finns en härlig pepprighet med inslag av rökt korv och björnbär. Lite kärvare men ändå välbalanserad!

Tabellen med alla ekovinerna hittar du här!

November och december betyder dryckeslyx på bolaget. Det är två månader fulla av dyra prestigeviner. Men därmed inte sagt att de inte är prisvärda. Så samla på dig julklapparna redan nu!

Hela tabellen med provade nyheter hittar du här!

”Bourgogne är svårt” – ja du har hört det förut och jag säger det igen. Pino noir-druvans delikata kryddiga fruktighet är svår att lära sig att förstå och vinerna försvinner ofta i en blindprovning med mer kraftfulla druvsorter. Dessutom är bra Bourgogne så dyrt att få har råd att dricka det. Men är du en stor fan av druvsorten så är det här tillfället för dig. För på måndag släpps åtta Bourgogner och tre pinot noir-viner från Nya Världen.

Personligen gillar jag Louis Jadots Beaune Premier Cru 2004 (90225, 159 kronor) – ett vin som har fått lite mognad. Jadot behvöver knappast någon introduktion – firman tillhör de mest välrenommerade i Bourgogne. Det här vinet har en kryddig doft med inslag av röda bär, nysågat trä, örter och svamp. Smaken är lätt, frisk och kryddig med toner av röda bär, nötter coh svamp. Den är så där ”nervig” på tungan som jag vill att pinot ska vara. Ett lysande exempel på bra Bourgogne som inte behöver ruinera dig.

Robert Chevillons Nuits-Saint-Georges Vieilles Vignes 2009 (90458, 359 kronor) är förstås något helt annat. Vinerna från Nuits-Saint-Geroges brukar vara lite kraftigare i stilen och det är också det här. Smaken är medelfyllig och koncentrerad med röda bär, fat och örter. Här finns tydliga syror och fokuserad frukt och ekfatstonen är välintegrerad i helheten. Men så är det också dubbelt så dyrt som Jadots enklare vin. Riktigt bra är också Gevrey-Chambertin Ostrea 2008 (90452, 385 kronor) från en annan välkänd firma Trapet. Doften är komplex med röda bär, skog, svamp och kryddor. Smaken är frisk och koncentrerad med röda bär, skog, svamp och örter. Och med en bra längd i eftersmaken.

Det släpps också en hel del bordeauxviner i november. De flesta från 2008 men också ett par från 2004. Mina favoriter, när pris och kvalitet tas i beaktande, är Château Poujeaux 2004 (92234, 298 kronor) och Château Grand-Puy Ducasse 2008 (95474, 334 kronor). Den första tillhör områdets mer prisvärda viner och bjuder på klassiska smaker av svarta vinbär, kaffe, ladugård, cederträ och örter.Här finns inget av den stjälkiga gräsighet som Bordeaux kan ha ibland. Istället får vi tuffa syror inlindade i schysst frukt!

Château Grand-Puy Ducasse är också ett av områdets bättre köp och ett suveränt exempel på Bordeaux från underdistriktet Pauillac. 2008an har en medelfyllig och nästan besk smak av mörka bär, mörk choklad, örter och ek. Här finns också rejäla syror och vinet känns verkligen ungt. Det behöver 5-10 år för att visa sig från sin allra bästa sida.

Månadens bästa köp kommer från Italien och det är inte helt oväntat Polizianos Vino Nobile di Montepulciano 2008 (99262, 179 kronor). 2008an känns lite ung i nuläget – men det här är skolboksexemplet på bra sangiovese. Massor av stram körsbärssmak, mineraltoner och med bra och lite tuffa syror. Lägg till lite tobak och en lång koncentrerad eftersmak. Göm i vinkällaren och öppna om fem år!

Och på tal om sangiovese. Månadens vin måste vara Fontodis Vigna del Sorbo Chianti Classico Riserva 2007 (93996, 331 kronor). Fontodi var bland de första som gjorde 100 procentig sangiovese i Chianti när andra fortfarande spädde ut vinet med vita druvor. Det vinet, Flaccianello della Pieve, skapade rubriker på 80- och 90-talen och är fortfarande ett av Toscanas bästa viner. Men Vigna del Sorbo är inte mindre imponerande. 90 procent sangiovese och 10 procent cabernet sauvignon som får någonstans mellan 16 och 24 månader på fransk ek (50 procent ny). Smaken är stor och koncentrerad med mörka körsbär, örter, tobak, fat, kryddor och vanilj. Avslutningen fokuserad och sträv!

Cornas i norra Rhône brukar få stå i skuggan av sina mer berömda grannar Hermitage och Côte Rôtie – men vinerna härifrån på 100 procent syrah kan vara helt enastående. Som Les Arènes 2005 (94818. 269 kronor) från Chapoutier. Det känns fortfarande ungt även om det börjar få lite mognadstoner med smaker av torkad frukt, mörka bär (björnbär), röda bär, örter, salmiak och fat. Det har en lång komplex eftersmak med ett behagligt inslag av hostmedicin (ni vet den goda sorten! ;) ). Drick nu eller lagra i upp till fem år!

Quinta do Vallado skrev jag upp i september och nu kommer deras Quinta do Vallado Sousão 2008 (90380, 259 kronor) på den inte helt kända druvsorten sousão. Vinet är fottrampat och har fått 20 månader på ny fransk ek – och man gjorde endast 2000 flaskor. Druvsorten är annars känd som portvinsdruva och det är något portivnsaktigt över doften med mörka bär och mynta. Smaken är koncentrerad frisk och syrlig med massor av mörka bär, örter, fat och tobak. Vinet har en lång och balanserad eftersmak med finess och välintegrerad ek. Men det är förstås också lite för ungt i nuläget.

Och vad vore släppet utan en lysande nebbiolo? Barolo La Rocca e la Pira 2004 (90020, 389 kronor) från Alfredo Roagna lever upp till förväntningarna. Det här är en monumentalt vin men en nästan smärtsam koncentration av torkad frukt, röda bär, läder, tobak och örter. Här finns riktigt tuffa syror och en lång och fokuserad eftersmak. Det kan drickas nu eller lagars i upp emot en 5 till 8 år.

Slutligen – låt oss titta på några riktigt mogna viner istället. Vad jag vet har jag inte tidigare provat viner från Viña Valoria – men nu plötsligt dyker det upp två viner som inte är 3, 5 eller ens 10 år gamla. Nej Viña Valoria 1973 (99048, 199 kronor) och Viña Valoria 1968 (99290, 259 kronor) är båda runt 40 år gamla och de är helt enastående. 68an har en orangeröd lite brunaktig färg och doftar lätt oxiderat av svamp och nötter. Men smaken är medelfyllig och rund och nästan sött fruktig med inslag av torkad frukt, örter, fat, nötter och svamp. Här finns inget torrt eller trött över det 43 år gamla vinet – nej här finns bra furkt och en lång och härlig eftersmak. 73an är också riktigt bra men kanske inte riktigt lika imponerande. Med tanke på åldern så måste de här båda vinerna vara årets fynd!

PS: På Uppkorkats engelska motsvarighet – Ericsson Uncorked – kan du läsa om Clash of the Titans – Ornellaia vs Sassicaia

Hösten firar vi med ett stort nyhetssläpp på bolaget med mängder av bra köp. Det bästa av allt är att fynden börjar redan vid 60 kronor flaskan. Det var länge sedan sist!

I september samsas lyxvinerna med Systembolagets höstlansering som innehåller mängder av bra viner under 100-lappen. Och just därför börjar jag med att fokusera på just dessas i detta första inlägg om nyheterna (håll utkik för mer om Bordeaux och Portugal senare i veckan!).

Jag trodde aldrig att genache skulle bli ”inne” men grenacheblandningar har blivit lite av en modegrej de senaste åren. En ny generation har tagit druvsorten till hjärtat och i dag görs det suveräna druvrena eller blandade grenache-viner.

Sydfranska Paul Mas Estate GSM 2010 (99040, 69 kronor) är ett bra exempel på det senare och här hittar du den tillsammans med de vanliga kompisarna syrah och moruvèdre – därav forkortningen ”GSM”. Vinet är packat med smaker av av röda och mörka bär.  I doften är den saftig men smaken är stram och sträv med inslag av fat, tobak och örter. Drick till nötkött.

Vi fortsätter i södra Frankrike och Rhône. Cloitre Saint Pierre Grenache 2009 (94915, 89 kronor) är också den är lite saftig i doften men kryddig och kraftig i smaken. Röda bär möter läder, örter, salmiak och hallonbåtar. Här finns en härlig koncentration och bra längd i eftersmaken. Drick till lamm!

Château Grand Moulin Vieilles Vignes Grenache 2007 (90415, 105 kronor) tar det hela ännu ett steg vidare. Den här gången befinner vi oss i Corbières – en annan klassisk sydfransk appellation. Namnet till trots så handlar det om en blandning på syrah och grenache (hittar ingen ren Vieilles Vignes Grenache på hemsidan i alla fall!). I doften hittar jag salmiak och heta dammiga grusvägar (också det typiskt för grenache) och smaken är klassisk med örter, kryddor, röda bär, torkad frukt och läder. Eftersmaken är lång och mogen. Drick till grillat fläsk, lamm eller nöt!

Och när vi ändå är i Rhône – Gigondas har seglat upp som en rejäl utmanare till Châteauneuf-du-Pape som södra Rhônes bästa distrikt. Guigals Gigondas 2007 (99189, 179 kronor) är ännu ett fantastiskt vin från årgång 2007.  Återigen är det grenache som dominerar följt av mourvèdre och syrah. Rund men ändå kraftig med inlindade garvsyror slår den till med en koncentrerad och intensiv smak av mörka och röda bär, salmiak, peppar, örter, kött och läder. Kan drickas nu eller lagras i ytterligare en fem år!

Barossa Tower Grenache Shiraz Mourvèdre 2009 (90393, 99 kronor) från Australien och Barossa Valley är något för alla er som vill ha GSM-blandningens lite saftigare sidor även i smaken. Det här vinet är eldigt och saftigt med fat, choklad, mynta och örter. Också den som gjord för grillat fläsk.

Bland de vita finns de också några riktigt bra köp under 100 kronor. Italienska Selvabianca Malvasia Bianca 2010 (95662, 65 kronor) kommer laddad med mängder av kryddig mogen tropisk frukt som mango och papaya. Smaken är lång och ovanligt koncentrerad för ett vin i den här prisklassen.

Också Domaine Nicole Blanc 2010 (99019, 69 kronor) (också den från Paul Mas) innehåller mängder av grön tropisk frukt men den är lättare och friskare i stilen.

Missa inte heller Baron de Badassiere Picpoul de Pinet 2010 (94814, 79 kronor) med en aromatisk smak av grape och mineral eller spanska Les Sorts Blanc 2009 (95636, 109 kronor) från ”heta” distriktet Montsant. Här får vi en kryddig, mineralig och lite oxiderad smak av citrus, ekfat och rök. Intressant! Och bäst av allt (ochför att sluta cirkeln) – det är gjort på 1oo procent grenache blanc!

Tabellen med alla provade höstvinerna hittar du här!

Alla vinerna i den lite exklusivare septemberlanseringen hittar du här!