Curlingföräldrar — de som sopar isen för sina barn

Han är berömd för sitt uttryck Curlingföräldrar, den danske barnpsykologen Bent Hougaard. Nu debatteras hans teser vildsint i Stockholmstidningarna och tv:s debattprogram hakar på. Budskapet glider rakt in i boet: dagens överbeskyddande föräldrar gör sina barn en otjänst.

Mer. Den tändande gnistan var ett överfall kombinerat med nedsättande okvädingsord för två år sedan. Offret var barnpsykologen Bent Hougaard som i egenskap av pedagogisk revisor besökte ett större dagis någonstans i Danmark. I ett hörn av gården stod en pojke i fem-, sexårsåldern och kastade sand i huvudet på några yngre flickor. Bent Hougaard bad pojken sluta men fick till svar att han inte bestämde över honom. Då tog Hougaard resolut spannen med sand, satte upp den på taket till en bod och började gå därifrån. Till hans häpnad attackerade pojken honom bakifrån och skrek "Dit gamle Røvhul! Du bestemmer ikke over mig!"
I vredesmod skrev Hougaard boken "Curlingföräldrar &servicebarn — debatt om vår nya syn på barn". Med curlingföräldrar menar han föräldrar, framför allt från medelklassen, som frenetiskt sopar isen framför sina framglidande barn för att de ska få en så enkel och smärtfri väg in i vuxenlivet som möjligt. Föräldrar som tar alla stötar med skolan eller kompisar. Föräldrar som skjutsar sina barn till och från skolan och alla utvecklande aktiviteter. Föräldrar som låter barnen bestämma allt från vad man ska äta till middag till vart man ska resa på semestern. Resultatet blir, menar Bent Hougaard, barn som hela tiden står i centrum och totalt tappar respekten för vuxna människor. Som blir mer eller mindre odrägliga för alla i dess närhet.

Nu har debatten börjat leta sig in i svenska medier. För någon vecka sedan intervjuades Hougaard i TV4:s Hetluft och efteråt fick barnboksförfattaren Anna Wahlgren och barnpsykologen Bengt Grandelius kommentera hans tankar. Båda vände de sig chockerat mot att dansken förordade straff i sin uppfostran, samt att han beklagade att barn numera saknade skamkänslor.
Vi träffar honom i jylländska Vejle, det ljusa kontoret andas smakfull dansk design. Han plirar på oss genom sina små runda glasögon och ler förtjust när han hör om de svenska specialisternas reaktioner.
— För att ett barn ska fungera i samvaron med andra människor måste det lära känna de socialt accepterade spelreglerna. Det måste lära sig att skilja mellan rätt och fel, mellan ädelt och fegt, mellan sant och falskt. Om barnen inte lär sig skämmas får vi skamlösa människor. Människor som alltid gör vad de har lust till. De blir hänsynslösa, rena psykopaterna. Psykopater saknar skamkänsla.
Han plirar lite till.
— I min barndom skulle man egentligen skämmas bara för att man fanns till, och det är inget att längta tillbaka till. Men man kan inte avskaffa skammen.
Han nyper i ärmen på sin finstickade tröja.
— Skammen är en del av det tunna kulturlagret som gör civilisationen. Vad som händer om den försvinner har vi sett exempel på i forna Jugoslavien. Män dödar sina grannar och våldtar deras hustrur. Utan skamkänslor blir vi bestar.

Dagens situation, säger Bent Hougaard, stammar ur 68-generationen.
— Den ville avskaffa alla auktoriteter och införde fri uppfostran. Det viktigaste var att vi alla fick chans att realisera oss själva, och det kan ju i och för sig vara bra. Men det innebar också att barnen skulle uppfostras med uppmuntran, aldrig med straff. Att barn skulle behandlas som vuxna, vara med och fatta beslut om vad man ska äta, ha på sig, vad man ska göra och när. Och visst, vissa saker kan man mycket väl förhandla om. Andra är icke förhandlingsbara.
— Barn måste veta vem som bestämmer och får aldrig tvivla på det. De är inte mogna att ta det ansvar som många föräldrar vill lägga på dem — små barn är inte små vuxna, de är små människor. Glömmer man det ställer man bara till förvirring. Ibland ser det ut som om dagens föräldrar har hällt ut det sunda förnuftet med barnets badvatten...
För att skapa ett samhälle där människor respekterar varandra hävdar Bent Hougaard att straff är en viktig ingrediens i barnuppfostran.
— Många föräldrar vill inte höra talas om straff, men det är nödvändigt. Då menar jag inte fysisk bestraffning, absolut inte! Men man måste sätta upp vissa regler och vara konsekvent i användandet. Tänk er att vuxna sitter och diskuterar något, då kan inte barnet vara i centrum hela tiden, det blir helt olidligt. Om barnet inte accepterar det kan man ta till en stunds isolering. Inte sända ner det i källaren för att stå till halsen i iskallt vatten medan hemska ormar simmar runt. Nej, men en stunds time out, en stund på rummet.
Andra lämpliga straff som Bent Hougaard förespråkar är förlorande av privilegier: om barnet vägrar sänka ljudet på radion stängs radion helt enkelt av. Eller frihetsbegränsningar: om storasyster inte slutar reta lillebror får hon inte gå och se den där filmen.
— Det hindrar inte att vi ska behandla våra barn med respekt och värdighet och ge dem kärlek och omsorg. Allt detta ingår i uppfostran.

Att barnen hamnat mer i centrum skyller Bent Hougaard på dagens samhälle där det förväntas att båda föräldrarna arbetar, och alltså lämnar in telningarna på en institution.
— I Danmark träffar vi våra barn i genomsnitt tre timmar om dygnet, i vaket tillstånd. Denna tid måste bli perfekt och fyllas med innehåll. Barn skjutsas kors och tvärs till en mängd aktiviteter efter skolan. Det finns ungar som har en späckad 45-timmars arbetsvecka och man blir inte förvånad när man hör att 25 procent av alla danska barn mellan sex och åtta år skickas till skolpsykolog.
Det spekuleras i om vi glömt bort att ha tråkigt och hela tiden strävar efter att vara sysselsatta med något meningsfullt. Bent Hougaard talar om de viktiga motsatsförhållandena. Glädje-sorg, kärlek-hat, ha skojigt-ha tråkigt.
— Om föräldrarna alltid kämpar för att det positiva ska dominera blir det en obalans. Barnen får aldrig lära sig vara tacksamma, behöver aldrig anstränga sig. Mycket vill ha mer. Se bara på alla leksaker, jag brukar kalla det för McDonaldisering. I mitt arbete är jag bland annat barnsakkunnig i domstolar och det innebär att jag besöker bortåt 60 danska hem varje år. Jag kan konstatera att aldrig har danska barn varit så rika. Varje barnkammare liknar en leksaksaffär, men tyvärr är hälften av leksakerna billigt Happy Mealskräp som går sönder efter fem minuter, resten är dyra batteridrivna grejer där batteriet tagit slut. En leksak är rolig en liten stund, sedan tröttnar barnet. Easy come, easy go.

Han tror att barndomen har blivit alltför psykologiserad.
— Föräldrarna är rädda för att göra fel. När jag håller föredrag och bland annat berättar om mina straffsatser brukar reaktionerna bli: "Får man verkligen göra så?" Jag hävdar att det är nödvändigt. Liksom det är nödvändigt att vuxna får tid för sig själva, att barnen inte alltid står i centrum. Vi skapar bara stora egoister och när de kommer till skolan och senare ut i arbetslivet, blir det allas kamp mot alla. Vi ser det redan i trafiken, eller när folk står i kö. "Jag först!" Eller så blir barnet överbeskyddat och räknar med att bli lika överbeskyddat på dagis, i skolan eller på jobbet. Ju mer man hjälper sitt barn desto mer hjälplöst blir det. Det gäller att finna balansen.
Han är nöjd med att ha skapat debatt, Bent Hougaard. "Curlingföräldrar och servicebarn" har i Danmark sålt i 8 000 exemplar. För tio år sedan kom hans "Piskan eller moroten — om konsten att uppfostra barn mellan två och sju år" och den har 24 000 danska föräldrar köpt och begrundat. Efter det uppflammande ståhejet i Sverige stod fem förlag på kö för att köpa rättigheterna och Prisma vann. I augusti ligger den svenska översättningen på bokhandelsdiskarna och då har man slagit samman hans båda bästsäljare till en volym. Man får alltså analysen och problemlösningen i ett.
Efter TV4 har han fått en inbjudan från TV2 till Carin Hjulström-Livhs torsdagsprogram "21.30" och svenska skolor och föreningar vill att han ska komma över och hålla föredrag. Bent Hougaards pressade program kommer alltså framöver att bli ännu tightare.
— Men det känns stimulerande, ler han. Nu ska jag gå på svenskkurs så att alla, även stockholmarna, förstår vad jag säger.
Förmodligen kommer det inte att dröja länge innan Curlingförälder är ett uppslagsord i Nationalencyklopedin...

Erica Elmberg