Pionjären i männens lekstuga

Olympiska spelen 1932 var... låt oss säga, aningen annorlunda. Bara resan tog fyra veckor och i drygt två månader var svenska sommartruppen borta. Vi har träffat den enda kvinnan, 72 år efter Amerikaäventyret med 71 gubbar.

Mer. Här sitter Ingeborg Ingers, 91 år och 329 dagar ung, med knät fullt av käcka kavaljerer. Bilden är som hämtad direkt ur en journalfilm från SF.
Bragdbrottaren Ivar Johansson, fanbäraren Bo Lindman, seglaren Olle Åkerlund och moderne femkamparen Sven Thofelt. Alla trängs de i hennes famn, dagen till ära i blå klubbrockar, ljusa byxor, vita skor med lädersulor och stiliga halmhattar. 50 aktiva karlar och 21 manliga ledare inom glas och ram. Och så en späd 20-åring, Kickan kallad, i elegant kjol och snygg håruppsättning. En pionjär i männens lekhage.
I främre raden, mellan överledaren J Sigfrid Edström och legendariske simbasen Erik Bergvall, parkerar hon — den enda kvinnan i svenska sommartruppen i Los Angeles 1932. Hon hette Ingeborg Sjökvist på den tiden och tävlade i simhopp, till vardags för Kalmar SS. 72 år senare hittar vi henne i en villa i Rydebäck. Det står Ingers på dörren.
— Välkomna till flintaåldern, säger hon och skrattar hjärtligt.
— Den här bilden är tagen precis efter invigningen. Där står den stilige Sven Thofelt. Jag såg honom i ridmomentet på stadion. Han hade otur i lottningen och fick en liten... ja, det såg ut som en gris faktiskt. Det gick illa, han trillade av grisen, fastnade i stigbygeln och blev hängande och knäckte några revben, men kämpade tappert vidare.
— Och titta där. Där är den väldige Johan Richtoff.

Nu pekar Ingeborg Ingers på en bastant men likblek figur. Den felande länken mellan Boris Karloff och Aleksandr Karelin.
— Han var livrädd för solen, Richtoff, och satt alltid i skuggan när vi andra låg och lögade oss på båtdäck. Jag minns när han klev upp på olympiska mattan. Han såg ut som en vit vålnad i sin brottardräkt och han måste skrämt vettet ur motståndarna.
Den skräckinjagande söndagsskoleläraren Johan Richtoff från BK Kärnan i Limhamn vann tungviktsklassen och Sverige tog ytterligare nio guld, plus fem silver och nio brons.
Ingeborg Sjökvist var själv nära pallen. Väldigt nära.
— Jag tävlade i höga hopp och hade gjort mina tre första, som var språng från fem meter och språng och ståhopp från tio meter. Nu återstod endast tyska hoppet, som jag aldrig kunde tåla. Efter de där tre raka hoppen stod jag på femman igen och väntade på min tur när någon typ smög fram bakom mig och viskade: "Du ligger tvåa". Ja, jag blev lite spänd och så var det bara det där eländiga tyska hoppet kvar. Det gick väl inte jättedåligt men jag fick inte riktigt till det och jag slutade fyra.
Grenledaren Erik Bergvall var säkert nöjd med sin skyddsling ändå. Ingeborg Ingers beskriver simpappan som en jovialisk farbror. Men Erik Bergvall och Asea-chefen J Sigfrid Edström, inramade på hennes högra respektive vänstra sida på fotot, representerade på sitt sätt två skolor. För och emot, eller förr och nu om ni vill.

Vid ett möte med Sveriges olympiska kommitté 1929 höll Bergvall ett brandtal mot damidrott och SOK föreslog "att kvinnor icke skola äga rätt att deltaga i OS". Mot det beslutet reserverade sig en person, Edström. Nu fick inte den svenska modellen gehör hos Internationella olympiska kommittén och i juli 1932 anslöt 20-åriga Ingeborg Kickan Sjökvist till den manstarka truppen på Stockholms centralstation.
— Kvinnor tävlade ju inte i brottning och boxning som i dag och någon egentlig debatt minns jag inte. Däremot att Pappa Bergvall, vi kallade honom så, var en kunnig och omtänksam ledare.
— Vi seglade från Göteborg med Drottningholm och kom fram till New York nio dygn senare. Det var pampigt med alla skyskrapor i morgondimman. Sedan fortsatte resan tvärs över kontinenten med tåg — det tog fem dygn ytterligare. På båten var det väckning klockan sju varje morgon för träning. Det fanns ett långdäck att springa och gymnastisera på. Cyklisterna trampade på rullband och brottarna körde sina egna pass, men framför allt minns jag de finska gymnasterna som gick på händerna precis över allt.
— Ibland blåste det förstås rejält. Dukarna var våta så att porslinet inte skulle glida omkring i hög sjö och linor var spända över däck. Själv hade jag inga problem men de väldiga släggkastarna, med Ossian Skiöld i spetsen, var jättesjuka. Jag räknade förresten ut att man kunde äta elva gånger per dag om man hade lust.

I Los Angeles inkvarterades den svenska truppen i OS-byn. Alla utom en.
— Jag fick bo med de andra kvinnliga deltagarna på magnifika Chapman Park Hotel. Det gick bra det också och det blev rätt festligt, speciellt när amerikanskorna drog in.
Om resan till LA var dryg så var återtåget minst sagt omständligt, eller rena sightseeingen.
— Vi åkte via San Fransisco, Portland, Minneapolis, Detroit, Montreal och Chicago och vi gjorde stopp på småstationer i svenskbygderna. Där stod långbord uppdukade på perrongerna. Svenskamerikanerna var otroliga. Det var nästan larvigt emellanåt. Jag fick hälsningar med hem och jag minns hur jag åkte runt bland annat på Öland för att överlämna presenter till emigranternas släktingar.
Kickan Sjökvist hann med ytterligare ett OS, i Berlin 1936. Där bestod svenska truppen av 143 män och sju kvinnor.
— Det var helt annorlunda. Präglat av nazismen och med hakkorsflaggor över allt. När Hitler själv kom till en tävling reste sig alla som på en given signal — allt var så otroligt överdrivet. Sammanhållningen var inte heller densamma eftersom vi stannade betydligt kortare tid och inte reste i samlad trupp.

Så gick åren och fröken Sjökvist utexaminerades som lärarinna. I Fågelmara i Blekinge träffade hon sin blivande make Lennart. Hoppets stjärna föll pladask och blev fru Ingers på kuppen. 1956 flyttade de till Helsingborg och så småningom till Rydebäck.
— Jag arbetade 20 år på Planteringens skola och jag har varit engagerad i gymnastikföreningen Turn. Min man var också gymnast men framför allt är han intresserad av segling. Jag försökte få min dotter Marianne att börja med simhopp men... nej, hon ville inte.
Tre barn och sex barnbarn har de, Ingers.
— Själv kan jag tacka en sträng men bra gymnastikfröken för mycket. Min pappa Leonard var förresten duktig idrottare och mästerskytt, min storasyster Lala tävlade också i höga hopp och tog OS-brons i Amsterdam 1928 och min andra syster Vivi var massgymnast och med i uppvisningstruppen i Berlin -36.
— I dag ser jag nästan all sport på tv. OS i Aten blir en höjdare och jag tror mycket på Anna Lindberg.
Men så sviktar 2004 års svenska favorit inte ens för tyska hopp.

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28