Designklassiker presenteras i ny bok
Lite vilse i pannkakan när det gäller design? För lite kunskap om de gamla, riktigt kända godingarna? Lugn, det finns hjälp. I Carolina Söderholms nyutkomna "Svenska formgivare" får man veta mer om storheter som Carl Malmsten, Estrid Ericson och Josef Frank, Stig Lindberg och några till.
Bildmaterial
Carl Malmstens soffa "Samsas" från 1960.
Carl Malmsten.
Josef Franks tygmönser "Vegetable Tree".
Mer. Idag har vi Svensk Form som har en avgörande roll nu under Designåret 2005. Svensk Form hette ursprungligen Svenska slöjdföreningen, bildades 1845 och är världens äldsta i sitt slag. Den har mer än något annat präglat svensk formhistoria och spritt svensk formgivning både här hemma och internationellt. Bland annat arrangerade man Stockholmsutställningen 1930 och H55.
Redan 1899 kom den första svenska möbelutställningen "Moderna möbler". Man försökte nå förbi borgerligheten och siktade in sig på lägre medelklass och arbetarklass med möbelritningar som passade deras resurser och behov. Erik Josephsons "Svanmöbeln", en grönlaserad köksgrupp med vit svandekoration, gjorde succé med sin blandning av svensk allmoge och jugendstil och gratisritningar sändes ut till 900 snickare över hela landet.
I boken tas alla de stora händelserna upp. När det gäller H55 i Helsingborg,"det svenska folkhemmets största och mest praktfulla manifestation", med nyheter som stringmöbler och Astrid Sampes maskintillverkade mattor hördes också en del kritiska röster mitt i framgångsbruset. Nya och djärva ideér efterlystes.
"Svenska formgivare" (Historiska media) tar inte upp arkitektur, grafisk design, smyckekonst och mode. Men här finns Ellen Key och Carl och Karin Larsson, Carl Malmsten, Handarbetets Vänner, Märta Måås-Fjetterström och Astrid Sampe, Orrefors glas, Svenskt tenn med Estrid Ericson och Josef Frank, Hertha Bengtsson och Stig Lindberg, Bruno Mathsson och Sigvard Bernadotte.
I skriften "Skönhet för alla" som kom ut 1899 hade Ellen Key valt Carl och Karin Larssons hem i Lilla Hyttnäs som förebild för skönhet i vardagen. Samma år publicerades Carl Larssons planschverk "Ett hem" där han också passade på att gissla borglighetens dåliga smak: "Tockna lampor och sickna skärmar! I detta granna skräp och lysande elände sitta nu herre och fru. .." skrev han om tidens mode med stormönstrade tapeter och bruna möbler.
Ellen Key fann det Larssonska hemmet vackert och ändamålsenligt och lanserade en käpphäst "ett hem som skapats av lyckliga människor och därför i sin tur också måste skapa lyckliga människor".
Baksidan har konsthistorikern Elisabet Stavenow-Hidemark tittat närmare på och påpekar att på Hyttnäs var man inte alltid så noga. Trådarna på de vackra bonaderna och dukarna är slarvigt fästa och mycket av inredningen "dekorativt smäckhantverk".
Det som gör läsningen extra spännande är att Carolina Söderholm väljer att inte bara skildra den yrkesmässiga sidan och utvecklingen hos dem hon valt ut. Hon ger dessutom en bild av deras liv och personlighet och hur det präglat skapandet. Mycket tydligt blir det när det gäller Carl Malmsten, 1888—1972, inredningsarkitekt, möbelformgivare och pedagog. Han hyllades för sin stilsäkerhet men det fanns också de som kallade honom bakåtsträvare.
"Hans person omges av ett närmast mytologiskt skimmer, han var överklasspojken som blev hantverkare, en känslig konstnärssjäl som styrde familj, medarbetare och elever med järnvilja och benhård auktoritet. Malmsten var kontroversiell både i det privata och i offentligheten, känd för sin frispråkighet och arbetsenergi, men också för sitt eldfängda humör, sin självupptagenhet och sin förmåga att kasta sig huvudstupa in i de mest utopiska begrepp".
Låter det inte spännande?
Som 28-åring vann han både första och andra pris i tävlingen om möbler till Stockholms stadshus och karriären fick skjuts direkt. Carl Malmsten står för en blandning av tradition och modernitet med en enkelhet som hade sin grund i svenska allmogemöbler. Under 1910-talet inspirerad av nationalromantiken, under 20-talet av nyklassicismen tog han på 30-talet avstånd från funktionalismen men påverkades ändå mot ytterligare förenkling. Några av klassikerna är pinnstolen "LiIla Åland" och fåtöljen "Advokat".
Han var också mycket intresserad av pedagogik och hade själv gjort uppror mot skolan. När sonen Olof kom i samma situation grundades "Olofskolan" 1927 med vikt på elevaktivitet, naturstudier, slöjd och konstnärligt skapande men skolan fick läggas ner efter tolv år. Då gick det bättre med Capellagården på Öland och verkstadskolan i Stockholm som fortfarande är i drift.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus