Han hänger med i svängarna

Tommy Rander kallades en gång "Hisingens Mick Jagger", tog sedan steget till vänster och blev förgrundsgestalt i den svenska musikrörelsen, avancerade till skivbolagsdirektör och de senaste 19 åren har han levt och blött för speedwaysporten. Nyligen gav han ut boken "Kurvornas konst".

PORTRÄTTET. Han sätter ner kaffemuggen och lutar sig fram över bordet på fiket i Gårda:
— Stones och bra speedway, säger han och låter meningen hänga kvar i luften ett ögonblick.
— Speedway är som gladiatorspel. Det låter och det luktar. Det är en fysiskt sport. Och bra rock'n'roll är också fysisk. Man känner med hela kroppen.

Det finns tre avgörande händelser som gjorde att Tommy Rander fastnade för speedway.
Den första har förstås med barndomen att göra, den andra var Björn Afzelius ekonomi och den tredje ett gräl med den svenska landslagsledningen.

Så låt oss börja från början.

Som så många andra från arbetarklassen fick även familjen Rander det lite bättre för åren efter andra världskriget när det svenska folkhemmet sakta men säkert byggdes upp och pengarna som sparades gick till en grön BSA med sidovagn (en brittisktillverkad motorcykel) som familjen åkte runt i med pappa Wilhelm som förare. Åren 1950-52 var familjen bosatt i Sundsvall och det var där Tommy Rander såg sin första speedwaytävling på Bergsåker.

Sen gick flyttlasset tillbaka till Göteborg. Bostadsområdet Färjenäs vid Älvsborgsbrons fästning. Ett av Sveriges sista omoderna bostadskvarter. Utedass och vedbod på gården.
Och mer speedway. Kaparna var klubben och de körde på Sävedalsbanan. Den unge Tommy Rander var hängiven. Tills han fick en gitarr och upptäckte Elvis. Han lärde sig spela "What you've done to me" och "Teddy Bear" och gick till Flunsåsparken vid Slätta Damm för att titta på Rock-Boris och Rock-Olga. Fast bäst gillade han den unga Sonya Hedenbratt.
— Fick man inte låtsas om. Det var ju jazz.

En tid spelade han med Kent Skogs orkester ("på 50-årsfester") men när popvågen från England vällde in över landet bildades först Rangers som blev The Shakers. Gruppen spelade på popbandstävlingarna som hölls i Medborgarhuset i Gamlestan.
Av banden i den engelska popvågen var Rolling Stones outstandning. De kom också till Göteborg och spelade i Mässhallen.
Gitarrspelande kompisen Martin klättrade upp i ett träd utanför Park Avenue för att kunna vinka till Keith Richards, han ramlade ner och bröt armen.

Och det var i samma veva som Tommy Rander började kallas "Hisingens Mick Jagger" och Shakers var ett av de svenska popband som det gick lite bättre för än många andra och det blev ett par Tio-i-topp-hits, några turnésvängar innan allt tog slut på nyårsafton 1968.
Då hade Stones fått Tommy Rander att upptäcka de svarta farbröderna som var orginalen. Och han och kamraterna lyssnade på Muddy Waters och lirade göteborgsk blues.
— Vi var seriösa bluesstudenter.

Tommy Rander började jobba i hamnen, fick som så många andra ett "politiskt uppvaknande" och i en värld som präglades av just uppvaknande och uppror mot den rådande ordningen var Göteborg ett riktigt rött fäste och Tommy Rander började skriva för GT och göra program för Sveriges Radio och blev aktiv inom den växande musikrörelsen, startade tidningen Musikens Makt, skrev boken "Rockens roll", köpte egen studio och började jobba för skivbolaget Transmission.
— Jag gick regelbundet på speedway under hela den här tiden. Men det var ingenting man snackade om med folk i musikrörelsen, säger Tommy Rander och ler ett leende lika snett som ett skär av Anja Pärson i den brantaste av slalombackar.

Det var i den här vevan Björn Afzelius på allvar kom att påverka Randers vägval. Den gamle Hoola Bandoola-medlemmen var knuten till Transmission, men var ingen större ordningsman vad gällde ekonomin.
— Han hade trassel med fogden och ville ha min hjälp med att röja upp det hela. Men istället gick han till en rådgivare som sa till honom att om han kunde få skivbolaget att gå omkull skulle han få tillbaka sina inspelade tejper och skulle så kunna gå till ett nytt bolag. Och Björn köpte det där och var ute och korsfäste sig själv i pressen var och varannan dag och jag blev så jävla trött på den där röran.

— Mitt i den här vevan tog jag tåget till Vetlanda och gick på speedway och när jag stod där på banan och tittade tänkte jag "varför håller jag inte på med det här istället?", säger han och slår ut med händerna i den universiella gesten.
Efter en resa till en VM-kvaltävling i Danmark och ett gräl med den svenska landslagsledningen på färjan på väg hem sa en av ledarna "gör nåt själv då" till Tommy Rander.
— Jag gick ner på en träning hos Kaparna. Sen kom jag in i styrelsen 1987. Jag hade ju mina erfarenheter från politiken och att ordna stora arrangemang.

När Tommy Rander tog sig an klubben låg de längst ned i seriesystemet. Tio år senare var laget uppe i elitserien och året därpå blev Tommy ordförande. Och själv fixade han med sponsorer, producerade tv-sändningar från speedwaytävlingar och var med och byggde nya Arendalsbanan.

Men någon arbetsnarkoman är han inte. Om han får säga det själv.
— Nä, jag är i grund och botten en lat människa som behöver en spark i ändan, säger Tommy Rander.
Det finns andra beskrivningar av honom. En människa som kan vara besvärlig att jobba med, men som å andra sidan får saker och ting gjorda.
Han protesterar lite grann mot den bilden, men säger sen:
— Jag har ju svårt för folk som har tagit på sig något och sen ringer och säger "jag kan inte på lördag, då åker jag till Mallorca". Då blir jag förbannad. Se för jävelen till att få gjort det du ska...

Och nu har han alltså också skrivit en bok om speedway i Sverige och världen, "Kurvornas konst". Det är en bok för "de som hakat på tåget de senaste sju-åtta åren". Och så är han tillbaka som ordförande i Kaparna, klubben han lämnade efter SM-guldet 2003. Ekonomin var körd i botten och Tommy Rander lät sig övertalas att försöka få ordning på torpet igen.
Kaparna överlevde. I alla fall ekonomiskt. Men förra säsongen trillade laget ur elitserien. 2007 ska laget vara tillbaka i elitserien och då ska också nya Säve multisportarena stå färdig. Jo, Rander jobbar med den också.

Men när det är klart tänker Tommy Rander tacka för sig och ta tag i det där projektet som legat och grott i flera år.
Det om Tommys biologiske pappa Bernt Johannesson som jobbade på ett fartyg som fick kvarstad i Göteborgs hamn under andra världskriget, som till sist fick lämna hamnen men fartyget gick under och pappan hamnade i tyskt fångläger, flyttades flera gånger, till sist till ökända Bergen-Belsen där han räddades undan döden tack vare att de vita bussarna dök upp i sista stund.
— Ett strängt litterärt projekt som jag måste ägna mig åt på heltid, konstaterar Tommy Rander.

Dessutom hastar det. Bernt Johannesson är 86 år och bor i Trondheim.
Och om det inte skulle gå vägen för Kaparna, om de hör av sig igen och ber att Tommy Rander tar hand om ordförandeklubban igen...
— Då säger jag "far åt helvete". Ha, ha, ha.

Foto: Kalle Lind

Stefan Lindqvist stefan.lindqvist@hd.se042-489 90 36