Mitt fotoalbum — Dana Sederowsky

Bildmaterial

Jag och kulturministern brukar mingla ihop. Senast var på foajébaren på Stadsteatern under filmfestivalen i Göteborg 2005. Vi har haft kontakt sedan 2001 då jag bad honom att inviga min utställning på Göteborgs konstmuseum. Han kunde tyvärr inte, men sedan dess är vi bundisar. Han är verkligen genuint intresserad. När vi träffas berättar jag om vad som hänt sedan sist och han berättar om sin sommarstuga. MY ERICSON

Dunkers kulturhus i februari 2004. Jag blev tillfrågad av intendenten, Magnus Jensner, om jag ville ingå i utställningen Samtidskonsten i fokus. Det var jättesmickrande och hedrande. Dunkers köpte även in flera fotografier av min New York-serie och en video till de samtida samlingarna. Det är en av de saker som betytt mest. Att det är på hemmaplan betyder väldigt mycket.

Paris i juni 1976. Min första utlandsresa med farbror Ben, pappa Bo och mamma Tina. Det var här jag reste mig för allra första gången och såg då Eiffeltornet. Det är vad som sägs i alla fall. Pappa är fotograf och har dokumenterat allt. Mamma är kostymör, så både bilder och mode har varit en naturlig del i min uppväxt.

Skolavslutning från Sankt Jörgenskolan. Vår lågstadiefröken hette Gun-Britt Liljefors och tiden med henne var jättemysig. Vi var några tjejer som följdes åt upp i nian: Bim Navrin, Linda-Lotta Thelin, Ulrika Ågren, jag, Julia Wagner och Andrea Larsson. Men jag var aldrig någon gruppmänniska, vilket var självvalt. Jag har tyvärr ingen kontakt med tjejerna i dag.

Tillsammans med den amerikanske konstnären Herbert Gentry på Landskrona konsthall 1987. Jag hängde tidigt med mina föräldrar på utställningar. Här är jag tolv och jag gick själv fram för att prata med Herbert Gentry. Jag var så oblyg och intresserad. Vi pratade musik och jag minns att han var så oerhört rar.

Den här bilden av dörren till mitt rum, min skolväska och en upphittad pinne har jag tagit med min första kamera som jag fick när jag var tre år. Senare satte jag ihop alla de här bilderna till ett kompendium tillsammans med en del frågeställningar. Jag funderar över hur medvetet ett barn är om sitt bildseende. Är det en slump att jag beskar bilderna på det här sättet? Kan man lära sig ett hantverk eller är känslan medfödd? Jag tror inte att jag skulle kunna göra om de här bilderna i dag! Bilderna var en del av de arbetsprover jag skickade till Högskolan för fotografi och film 1996.

Tårta på bord. Morfars kalas hemma hos honom i Grevie by. Jag är tre år och det är tydligt fokus på vad jag är intresserad av...

Första resan till New York på egen hand. Jag är 16 år och hälsar på "Uncle Ben", alltså farbror Ben, som är konstnär och som bodde i New York i många år. Jag var vansinnigt stolt över att resa själv och överväldigad av alla intryck. Jag kom hem till Helsingborg med en massa konstiga prylar. Jag har alltid klätt mig udda och kanske sett knasig ut i helsingborgarnas ögon. Men det har jag också gillat.

Den världsberömda fotografen Cindy Sherman ställde ut på Malmö konsthall 1995. Se så lycklig jag är! Jag gick konstlinjen på Nordvästra Skånes folkhögskola i Munka Ljungby och Sherman var en idol. Hon plåtar sig själv och det hade jag också börjat göra. Hon signerade utställningsboken som jag hade köpt. Hon skrev "Dana, good luck in the ugly art world." Det där kan jag verkligen hålla med om i dag!

Årliga turen till Roskildefestivalen. Iklädd tajta skinnbyxor trots att det var 30 grader. Jag var tuff. Musik är ett stort intresse och på Roskilde fanns många starka personligheter som gjorde intryck på mig. Som PJ Harvey, Babes in Toyland och L7. Jag åkte med kompisar från folkhögskolan. Vi var ett sammansvetsat gäng. På skolan fanns inget annat att göra än att jobba. Vi cyklade till ateljén i ur och skur och sov över på madrasser. När vi ville se något annat åkte vi till Ängelholm! Den här tiden har betytt jättemycket.

Mitt första performanceframträdande. Det var 1996 mitt under veteranbilsrallyt i Helsingborg. Vi står på Kungsgatan och gamla tullhuset syns där borta. Jag är utklädd till polis. Den riktiga polisen sa ingenting. Jag frågar aldrig om lov, jag gör det för att jag vet att det blir bra bilder. En kompis fotograferade då. I dag tar jag alla bilder själv, med hjälp av stativ.

Jag och berömde fotografen Andres Serrano hemma hos honom i Brooklyn 1998. Hans hem var helt vansinnigt med dödskallar, altartavlor och kitsch i kvadrat. Det var under den här New York-vistelsen som jag gjorde min första fotoserie med doktorn/sjuksköterskan. Jag ville hitta en universell symbol, en auktoritet, som alla i hela världen förväntar sig ska säga och agera på ett visst sätt, men som inte gör det. Senare har jag utvidgat figuren extremt mycket. BEN SEDEROWSKY

År 2000 tar jag emot Helsingborgs stads kulturstipendium på stadsbiblioteket. Jag var jätterörd. Det var känslofyllt att ta emot priset just där eftersom jag hängde på biblioteket jättemycket när jag växte upp.

Med mamma och Gunilla Ahlström som drev Galleri 1+1 och som är en mycket god vän till familjen. Vi står på gården till gamla stadsmuseet under Midvinterljus 1997. Jag älskar glasögon och jag gillar att synas, men i dag är jag extremt nedtonad. Det krävdes för mycket tid att klä sig som jag gjorde då. Fast när det är fest slår jag fortfarande på stort.

Jag fick Hasselbladsstiftelsens San Michelestipendium 2004. I en månad bodde jag på Capri och det genererade en fotografisk serie som visades året efter. Det var första gången man integrerade samtidskonst på Villa San Michele så det var ganska speciellt. Till vernissagen kom svenske konsuln och det blev stående ovationer i den italienska pressen. Många av besökarna hade tårar i ögonen, det var laddat på många sätt.