Sanna Ekmans sista entré

Ikväll är det årsavslutning på Fredriksdalsteatern i Helsingborg. Sanna Ekman gör sin sista entré innan hon byter lustspel mot verkstaden på Österlen. Det Ekmanska arvet förvaltar hon med ro.

Mer. När Sanna Ekman tittar tillbaka på sommaren 2006 kommer hon förmodligen att minnas den som en logistisk kamp. Eller som en tung och het klänning i ett svunnet Venedig.
I drygt två månader, sex dagar i veckan, har hon spelat den skvallerglada, manstokiga värdshusvärdinnan Brighella i Carlo Goldonis "Herrskap och tjänstehjon" på Fredriksdalsteatern.
—  Vi har haft jättekul, men är medtagna av värmen. När solen lyst rakt på scenens mörka golv har det varit upp till 63 grader varmt, som en gryta alltihopa. Och våra 1700-talskläder väger flera kilo. Det är skönt när det regnar, säger Sanna Ekman och tittar ut över Öresund som ligger blygrått under tunga skyar.
Kallbadhuset och Pålsjö krog har blivit två av hennes andningshål i sommar. Hon har ätit många middagar på restaurangen där vi sitter nu och tagit långa bad tillsammans med nioåriga dottern Suzy vid pålarna på damavdelningen. Familjen har hyrt ett hus i backen strax ovanför, men så ofta som schemat tillåtit kört till sitt ordinarie sommarhus på Österlen, i skogen i närheten av Ravlunda. Pendlandet har betytt ett pusslande med barn, katter och saker.
— Jag brukar funka bäst under stress, men nu har jag märkt att jag inte är riktigt lika käck som när jag var yngre. Jag glömmer en massa saker.
På landet måste hon hinna med att vara rörmokare och trädgårdsmästare också.
— Det går aldrig att få tag på hantverkare när man väl behöver dem så då får man fixa själv. Men det är roligt också, jag är en problemlösare. Jag har anlagt en rosenrabatt, annars är det en naturtomt som vi försöker tukta samtidigt som vi måste böja oss för naturens lagar, skrattar hon.
För drygt tio år sedan blev Sanna Ekman polisen Katta med halva svenska folket. En omröstning utsåg rollfiguren i tv-serien "Tre kronor" till den karaktär vi älskar att hata mest, ett omdöme skådespelerskan är särskilt stolt över. I en födelsedagsintervju 2001 avslöjade Sanna Ekman att hon gärna skulle vilja pröva sina vingar i en fars. Den önskan har hon målmedvetet uppfyllt. Före Fredriksdalsteatern bland annat i publiksuccéen "Stulen kärlek", i vilken hon åter spelade med Bertram Heribertsson, en gång affärsföreståndaren Reine i "Tre kronor".
— Det var väldigt roligt att jobba ihop igen, vi tog liksom vid där vi slutade. Så är det i den här branschen: det är sorgligt att skiljas, samtidigt vet man att man träffas igen förr eller senare, säger hon och knäpper hårt med fingrarna åt en enträgen geting som vill suga i sig cocacola.
— Knäppandet är ett knep som vi kört hela sommaren på Fredriksdal. Getingarna tror att det är en fågel.
Fars är inte det enda hon ägnat sig åt på senare år. Hon var till exempel sekreterare i Pernilla Augusts regissörsdebut, novellfilmen "Blindgångare", spelade Kristin i Per Morbergs och Ernst Billgrens version av "Fröken Julie".
— Strindberg skriver så fantastiskt, jag upptäcker något nytt hela tiden i hans texter. Det är så många undertoner. Det var också roligt att få spela Kristin, att hon inte alltid behöver vara en kontrast till Julie och sådär klichéful.
I höst har "Förortsungar" premiär. Det är en nyinspelning av den smått legendariska filmen "Rännstensungar". I Ylva Gustavssons manus är slummen på Söder utbytt mot förortsbetongen i Fittja, men handlingen känns igen och musiken lika viktig som i föregångaren. Sanna Ekman spelar sjungande raggarmorsa.
— I min ryggsäck har jag min danskarriär och den är bra att ha när jag ska göra musikalnummer, säger hon och avbryter sig själv när två nakna kvinnor klättrar ner från stegarna i vattnet.
—  Jag fattar inte varför det inte är något plank mot insyn! Det måste vara en man som byggt det där kallbadhuset. Typiskt att damsidan syns bäst från restaurangen.
Hon var tre år när hon började dansa och ungefär lika gammal när hon började få små skådespelarroller. En av de första var i Tage Danielssons julkalender "Hercules Jonssons storverk". Sanna Ekmans pappa är regissören Mikael Ekman som i sin tur är son till Hasse Ekman, regissör, manusförfattare och skådespelare. Sannas farfarsfar var skådespelaren Gösta Ekman (den äldre).
— Jag gick nog i trean, fyran när mina kompisar förstod att Gösta Ekman var min farbror. Han gjorde ju mycket barngrejer då. Som liten drömde jag om att också bli skådespelare, men när jag upptäckte att alla andra i min släkt spelade teater ville jag det inte längre.
Hon tillbringade en stor del av sin barndom på teater, uppvuxen med sin mamma som var sminkös och perukmakare vid Stockholms stadsteater.
—  Jag lärde känna teatern både framifrån och bakifrån. Särskilt minns jag Fred Hjelms upplevelserika pjäser. De sitter hårt inpräntade.
Sanna Ekman satsade stenhårt på dansen under tonåren och utbildade sig sedan på Balettakademien. Men skådespelardrömmen fanns kvar och slutligen var det hennes pappa som fick henne att satsa.
—  Han förstod att jag inte vill bli skådespelare eftersom namnet Ekman fick mig att känna sådana prestationskrav. Han sa "Du är kvinna. Alla andra skådespelare i släkten är män. Det går inte att jämföra." Och då bestämde jag mig. Jag flyttade till New York och fick min skådespelarutbildning där, berättar hon och byter sedan några ord om djur med en i personalen som nu torkar av borden på uteserveringen.
Sanna Ekmans familj har två katter och hon har alltid haft katter.
— Det har varit ett ständigt fästingplockande och baddande med alsolsprit på sår och bölder i sommar.
Hennes sambo är rockmusikern Mats Ronander och det var han som fick henne att upptäcka Österlen för tio år sedan. Men Skåne är hon djupt rotad i sedan tidigare i och med barndomssomrarna i farmors hus i Hov på Bjärehalvön.
— Jag har varit på väg att flytta ner till Skåne permanent flera gånger. Men vintrarna på landet utan snöplogade vägar avskräcker mig.
I kväll, söndag, är det avslutningsföreställning på Fredriksdalsteatern.
—  Ganska befriande faktiskt. Nu väntar ateljén på mig. Jag ligger lite efter, har inte jobbat ordenligt där de senaste två åren så det rycker verkligen i den tarmen, säger Sanna Ekman som tidigare målat och nu gör konstverk i blyinfattat glas, en komplicerad teknik.
Inga nya skådespelarroller är inplanerade.
—  Det är normalt att inte veta vad som händer, men ovissheten är ändå jobbig. Det gäller att förlita sig på ödet lika mycket som att kämpa hårt för det man vill. Mest av allt känner jag för att göra roliga sitcoms nu. Jag gillar snabb-tv-folket och att slippa sitta och vänta så länge som under filminspelningar, säger hon innan hon sticker iväg för att handla mat innan kvällens föreställning.

Sanna Ekman
Ålder: 41 år
Familj: Sambon Mats Ronander, dottern Suzy, styvbarnen Victor Ray och Gina
Bor: I lägenhet på Söder i Stockholm samt i hus på Österlen
Meriter: dansare, fotomodell, inspelningsledarassistent, attributörassistent, regiassistent, programledare, skådespelare, konstnär
Drömyrke i ett annat liv: arkitekt eller advokat

Om fysisk träning: Jag kör lite body pump, lite body toning, lite Qi gong ibland. Men jag har tränat så mycket hela livet att det inte är så kul längre. Jag försöker träna samtidigt som jag gör andra saker. Rollen som Brighella är ju mycket fysiskt krävande och jag äter och dricker mycket hela tiden. Den här sommaren har jag också badat mer än jag gjort någon sommar förut.

Om kändisskap: Numera tycker jag bara det är trevligt. Det händer att vi får konstiga samtal, men de går alltid att avfärda på ett snällt sätt. Jag försöker vara en så god människa som jag kan vara, behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Suzy kommer nog att tycka att det är jobbigt att ha kända föräldrar om några år, men det ingår och går över.

Om Helsingborg: Staden har verkligen växt i mina ögon under sommaren. Mellan varven har vi hunnit köra omkring och upptäcka en del, bland annat Sofiero Jag förstår inte varför inte fler semestrar här. Det är en kontinental stämning, särskilt på den nya strandpromenaden. Man tror att det är Kreta man sitter och ser på andra sidan. Det finns många fina hus också, lite väl mycket texmexvillor på sina ställen bara, men de kanske har ett kulturvärde de med om några år.

Om tvångstankar: Som skådespelare är det lätt att få fixa idéer, tvångstankar, om att man måste värma upp på ett speciellt sätt för att föreställningen inte ska gå snett. Jag brukar göra lite tunggymnastik och ta låga toner för att få bort slemmet, men annars tänka att jag är bara en människa, ingen robot och jag kan göra fel.

Johanna Nihlén