I Allershuset är tiden alltid ur led

Ute skiner septembersolen och låtsas att det fortfarande är sommar. Inomhus råder full julstämning. Fyra röda ljus brinner med klar låga och adventsbuffén lockar med ansjovissnittar, rödkålssallad med parmesan, pepparkaksmuffins med ädelost — och lite till. I Allershuset med alla sina veckotidningar är tiden nästan alltid ur led.

MER. Allers matredaktör Mette Ankarloo har dukat julfint och checkar av en sista gång. Mandarinklyftorna har väl inte börjat torka? Ser dillvipporna fortfarande pigga ut?
Och när fotografen kryper under skynket för att ta första bilden så ropar hon, nej!, glöggen är inte riktigt varm än. Snart immar glasen välkomnande — helt perfekt.

För så är det. Allt lagas till i det lilla köket på bottenplanet, provsmakas och får godkänt. Recepten kollas och dubbelkollas och trippelkollas. Och sen händer det att alla på redaktionen får smaka...
— Jag har gått upp 20 kilo sen jag började jobba här, säger Allers chefredaktör Åsa Tengvall, skrattar och tillägger:
— Många tror att vi byter recept mellan våra olika tidningar. Aldrig i livet! Konkurrensen är stenhård!

Ja, konkurrensen är stenhård även inom svenska delen av koncernen. Fyra av landets fem "familjeveckotidningar" hör hit, och flera av kändistidningarna, 28 vecko- och månadstidningar allt som allt.

I huset på Landskronavägen i Helsingborg har Femina och nykomlingen Laura sina redaktioner liksom Allers, Matmagasinet, Allers Trädgård, alla korsordstidningarna och Antik & Auktion. Redaktionen för tidningen Foto finns i ett annat hus. Och det är här i Helsingborg tidning efter tidning trycks även om de görs i Stockholm, Malmö eller Göteborg: Hänt Extra, Se & Hör, Svensk Damtidning, Hemmets Veckotidning, Året Runt, Magasinet Skåne, MåBra, Jaktjournalen, Fiskejournalen.... 1,4 miljoner ex rullar fram mot distributionsbilarna varje vecka. Det gäller att trycktiderna hålls!

Vi kommer inifrån stan tidigt en morgon, lämnar Landskronavägen och svänger in på gästparkeringen framför det karakteristiska Allershuset. Drar i det röda dörrhandtaget och kliver in till Gunilla Lind och Solbritt Strandell i receptionen. Det är de som håller reda på alla de 400 anställda här i administrationsbyggnaden, plus i tryckeriet och i alla andra byggnader. Sedan tre veckor också de 200 medarbetarna både i Stockholm och Malmö. En gång leder fram till den stora personalmatsalen som serverar fläskkotletter med palsternacka och ännu längre bort finns fotostudion.
Men vi tar den röda hissen upp till åttonde och högsta våningen.

Där är det låst. Här finns styrelserummet och ett mottagningsrum där tiden stått stilla. De ursprungliga Bruno Mathssonfåtöljerna (Karin) i brunt skinn och stålrör har tvättats och fräschats upp, ja hela våningen har målats om — i ursprungliga 70-talsfärger. I sammanträdesrummet breder ett stort ellipsbord av Fritz Hansen ut sig. Det är här styrelsen med ordförande Katinka Aller från danska ägarfamiljen har möten, hon är femte generationen Aller. Här har man mottagningar och avtackningar och i andra ändan av planet internutbildning; ljust och luftigt och en strålande utsikt.

1974 stod huset klart. Och att det ända från start låtit tala om sig i arkitekturkretsar förvånar inte. Arkitekterna Bengt Blasberg och Henrik Jais-Nielsen förde in mycket nytänkande för tiden. Huset är klätt i aluminium för att spegla dagens gång och väderleken och än idag lyfts man av de genomgående röda hissdörrarna, de ljusa kontorsväggarna, den råa betongen och de knallgrönmålade fönstren. Entrébaldakinen är också röd, den enda signalerande färgklicken rent exteriört. Greppet håller, också efter 30 år.
Huset är som en organism i sig med hemlagat i matsalen, egen elektriker, egen rörmokare, egen sjuksköterska, eget gym och egen squashhall med egna mästerskap.

Sjunde våningen är direktionens.
Klockan elva har vi bokat tid med Kristina Waldén, förlagsredaktören, redaktionens röst i företagsledningen, tidningsmakaren som redan för 21 år sedan handplockades från jobbet som chefredaktör på konkurrerande Hemmets Journal för att blåsa nytt liv i Hemmets Veckotidning i Malmö. Tidningen som tappat mark och blivit "väldigt lik sig själv". Där mötte hon en viss kluvenhet på redaktionen men också en glädje och rena "nybyggarandan" i arbetsgrupper och inför nysatsningarna.
— Vi började åka ut alltmer och träffa människor. Innan var det så att man måste ha 17 jobb inbokade för att få åka till Norrland, säger hon.
Med 20 000 plus ökade Hemmets Veckotidning plötsligt mest i svensk press.
— Mitt jobb går ut på det, att göra en koncentrerad insats, säger hon och man kan ana en viss skärpa.
Nästa var tidningen Allers som också hade upplageproblem. "Den hade blivit så allvarstyngd. Glädjen måste finnas kvar." Och sen Hänt i Veckan och MåBra som förde en tynande tillvaro och var nedläggningshotad....
— Då skrev de bara om dystra saker i MåBra, de var rigida. Man skulle ut och springa och äta kruska. Och vin, nej inte alls! Tillsammans med nya chefredaktören vände vi på det. Man ska inte avstå från livets goda, man ska unna sig!
MåBra är en tidning som går utmärkt idag. Och det var förresten för insatserna på Allers Kristina Waldén fick Stora journalistpriset 1987.

Hon är nog en riktigt järnlady tänker jag och noterar fastheten i den blå blicken. Håret är snyggt grått och sådär lätt rufsigt välvårdat. Läppstiftet rödaste rött, åtminstone i början av samtalet. Men skrattet finns här och ofta en vässad formulering, mycket träffsäker.
Och makt, det har hon.
— Makt? På sätt och vis, säger hon och drar på orden. Men vi gör allt i team. Det är väsentligt. När man ska höja upplagan gör man det tillsammans med gänget som jobbar där. Det är de som gör det möjligt. Men det är viktigt med humor och skratt. Man ska ha roligt när man jobbar.
I början av 90-talet var det Feminas tur att utvecklas.
Och tiden då? Har vi nutidsmänniskor fortfarande tid för veckotidningarnas långa reportage?
- Det ska vara skrivet så att ingen kan lägga undan tidningen och säga att det här läser jag på tisdag. Man måste bli fångad och vilja läsa, genast.
Kristina Waldén tar fortfarande del i det mesta som görs, men har inte längre en egen plats på nästan varje redaktion. Nu håller hon sig till det egna rummet, det som har en flaska Champagne Bonnaire på bordet.
En bit bort finns vd Martin Hanssons chefsrum med fönster mot Sundet och ägarfamiljen. Här pratar vi ekonomi, och den är god (som vi berättade i gårdagens tidning).

Redaktionen för Antik & Auktion ligger också på sjunde våningen och samtalsämnet vid fikabordet är givet — den nya websidan ska just gå igång. Väntan inför starten är spänd efter ett halvårs jobb. Kommer allt att fungera? En nyhet är att kända antikexperter ska vända på saker, se och kommentera, en annan möjligheten att chatta med experter i realtid. "Vi lämnar papyrusrullarna och brevduvorna" som någon säger. Rent praktiskt börjar det lacka mot jul här också.

Jul på Allers brukar starta med gratifikation vid luciatid, nu senast var det 17 000 kronor per anställd, före skatt. Överhuvudtaget är det här ett företag där personalomsättningen är låg, många blir kvar i både 20 och 30 år. Kenneth Karlsson hör hit. Från att ha förberett monteringen av text och bild, sköter han sedan tre år tillbaka guidningen med ibland upp till tre grupper om dagen. Och många kommer allt längre ifrån, besök från Halland och Småland är inte ovanliga. Just den här dagen är det PLR, Pensionerade lärares riksförbund, som visas runt och får se företagsfilmen.
— Många har ingen aning om hur mycket jobb det är med en tidning. Jag har flera gånger fått kommentaren "Oj, men då är den inte så dyr".
En Allers kostar idag 19,50, en Femina 39 och en Laura 36 kronor.

Nykomligen Laura finns på första våningen liksom Feminas redaktion. Mest plats tar Allers — hela femte och halva fjärde våningen är Allersland. På resten av fjärde planet ryms korsordsredaktionen med sina fem (!) korsordstidningar och två Sudokumagasin och så servicen till de andra tidningarnas kryss. Bara Allers kör minst 30 kryss i veckan och ser till att alltid basunera ut det på omslaget. Korsord säljer!

— Korsord är nyttigt. Och billigt. Jag har läst att det håller Alzheimers på avstånd. Och man kan göra det var som helst, säger chefen Nette Sebbfalk.
Många äldre har tiden, ensamstående, vaktpersonal, många löser korsord i tvättstugan, på bussen, på stranden.
Frilansande konstruktörer gör korsorden men man gör också egna. Några uppdateras igen när åren gått och får nya bilder och aldrig att någon hör av sig...
Korsordsvågen kom på tidigt 90-tal. Virkningen var först, så stickboomen och sen korsorden — och de har kommit för att stanna. Det är tidningar för nybörjare och så den lätta, Bra Korsord, Stjärnkryss och Mästarkryss. Och flera varianter av sudoku.
Men löser hon själv?
— På sommaren, för jag löser så mycket på jobbet. Men då tar jag konkurrenternas. Och sudoku är ett utmärkt sömnpiller fast det säljer som fasiken.
Konkurrensen är hård, särskilt från kvällspressen.
— Det är krig kan man säga!

På fjärde våningen finns också småredaktionerna Allers Trädgård och Matmagasinet med tre anställda var.
Från starten för åtta år sedan har marknadens tre mattidningar blivit åtta.
Matmagasinet har skribenter runt om i landet. I Helsingborg handlar det mer om redigering och layout. Och stilen är inte flashig och glamorös, Matmagasinet är "tidningen som ska ligga på köksbänken och inte på soffbordet".
— Det ska inte behövas en saluhall i närheten, ingredienserna ska finnas på Ica. Vi riktar oss till den vanlige hemmakocken som måste ha något i magen.
Och så gäller det att ligga rätt i årstid — för mat betyder det oftast ett helt år före, bilderna måste tas när det är säsong.
Förutsättningarna för Allers Trädgård är desamma. De tre som jobbar där får inte ge sig ut på särskilt många trädgårdsreportage. Det gör frilansarna. Och så är det nästan överallt i huset. Här är hjärnan, där är utförarna, här redigeras och layoutas och faktakollas och skrivs smågrejer och checkas helheter.
Men det blåser medvind även om konkurrensen från framförallt stora Allt om Trädgård är tuff.
— Intresset är jättstort. De har ökat och det har vi också. Vår upplaga ligger på 54 000 vid senaste mätningen, säger chefen Eva Malmström.
Men — vad tycker hon själv är roligast?
—,Vårgrejerna! Fröerna! Att planera framåt!
Här hänger redan amaryllissidorna färdiga, snart är det planteringsdags. Ett problem är annars att de flesta trädgårdsjournalister bor i södra Sverige. Drömmen är att få tag i någon i Pajala!

På modetidningen Feminas redaktion är det eftermiddagsfika och nu handlar det mest om ad Susanne Gellbergs mammas äppelkaka.
— Den här äppelkakan är nog den godaste jag ätit, säger någon.
— Vi måste få receptet, säger en annan.
Susanne Gellberg från Råå har jobbat på Femina i två omgångar, först på 70-talet "när de bytte chefredaktör hela tiden" och nu de senaste fem åren med ansvar för formen, kontakt med tekniken, komma med idéer, tänka ut roliga omslag — hålla reda på allt.
— Det är inte glamoröst så det smäller men jättekul. Femina är en gammal men nytänkande stor modetidning. Och det är kul att den finns härnere när alla andra ligger i Stockholm.

Jämfört med en dagstidning känns Allershusets redaktioner - som ett lugnt kontorslandskap. Ganska tyst. Välklätt. Ingen polisradio som brusar, inga snabba just-nu-uppdrag. Under tiden rasslar tryckpressen dygnet runt med benhårda leveranstider. Ändå är det inte bara kändistidningarna med sina sista-minuten-fotografier som är sent ute, månadstidningarna kan de också.
— Det låter kanske konstigt att säga att vi har det stressigt men här finns en speciell typ av stress, säger Eva Malmström på Allers Trädgård.
Annars ligger man långt framme över hela linjen. Hos de flesta är jultänket redan överstökat, nu kliver man in i nästa års produktion. När vi andra huttrar i vinterstormen luktar man på vårblommorna här.
— Man är ju hela tiden helt fel på det, som fotografen Ralph Månsson säger. Jag tog grillbilder till nästa år igår och nu fotograferar jag julmat. Julstjärnor och sånt brukar vi plåta efter jul för då kan man få dem till skänks av blomsterhandlarna.

Det är Allers som är störst på hemmaplan, fetast med sina 235 200 i upplaga vid senaste TS-mätningen 2005. Sveriges äldsta veckotidning som började tryckas i Helsingborg 1894. Trots ett minus på 4 500 förra året är Allers en riktig guldkalv. Och en vän för livet.
— Framförallt prenumeranterna sitter formligen och väntar på onsdagarna. Och är det något mankemang med utdelningen ringer de direkt, de saknar sin tidning. De har en väldig tillit till den och vi har alltid hållt en kamratlig ton, säger chefredaktören Åsa Tengvall.
Allers får inte göra fel och många ringer och tipsar.
— Vi får mycket av våra reportage den vägen och det kan gälla svåra saker. Men de är inte rädda för att vi ska förvanska något och vår policy är att alla vi intervjuat får läsa och godkänna.
För även om tidningen förändrats genom åren har grundtonen alltid varit densamma. Och det uppskattar prenumeranterna som är mellan 30 och 105 år, runt 50 är medium.
- De överger inte sin tidning . Många har den nästan tills de dör — eller inte kan läsa längre.
Och visst är de olika familjetidningarna lika, men tyngpunkterna skiljer. För Allers del är det idag kryss och mat och reportagen förstås.
Telefonen ringer ständigt. Och "vännen" Allers ställer upp med en dam som svarar på telefonfrågor nästan hela dagen lång. En del söker gamla mönster eller recept. En äldre herre hör av sig: "Min fru var på förstasidan 1940, jag vill så gärna ha den bilden". Andra undrar vad de ska göra med ett kilo äpplen eller vill ha mattips inför ett dop.
— Vi är så snälla att vi servar med det med, säger Åsa Tengvall.

Nykomlingen i gänget är Laura som gjort en rivstart mot målgruppen kvinnor 40+. Upplagesiktet var inställt på 50 - 60 000 men hamnade snabbt runt 80 000 så ribban höjdes — till 100 000.
Varför går det så bra?
— Vi är duktiga på vad kvinnor vill ha, vi har gått på vår egen kunskap. Laura är bred och folklig och inte riktad mot storstad. Och det här en demografiskt sett jättestor grupp, säger chefredaktören Ulla Lagerblad som också chefar för Hemmets veckotidning i Malmö.
När man är 40+ har man lite mer tid och lite mer råd att unna sig. Att det finns pengar att hämta vet de som annonserar nuförtiden och annonsingången har varit så bra att man gått upp i sidantal och har väntelista.
Vad är det då som går hem? Ja, egentligen det alldeles vanliga kvinnokonceptet.
Mode, skönhet, inredning, kvinnors hälsa, resor — men kvinnor informerar också kvinnor om teknik. MP3, GPS, att ringa med Skype och tipsar om bra tekniska småprylar. Hur de ska användas, inte hur de är konstruerade. Det har väckt respons.
Maten här är ingen vardagsmat men ska inte ta mer än 20 minuter att fixa och satsningen att använda sig av "vanliga kvinnor" som modeller har blivit en succé. I första numret uppmanades kvinnor att höra av sig och gissa om de gjorde det.
— Vi vill visa att man duger som man är. Man måste inte vara trådsmal och 25.

"Med flit och spänst i språkets tjänst" är devisen ovanför dörren till korrekturet på tredje våningen, det som "troligen" är Sveriges största med elva anställda. Här läser man de flesta sidor tre gånger — i tolv tidningar. Fast en av de anställda slipper Jaktjournalen —hon är vegan och totalvägrar.
Och så recepten - där får det bara inte bli fel, men blir det ändå, ibland.
— Ringer telefonen är man väck. Vi försöker vara "läsare", det vi inte förstår, förstår inte läsaren heller.

I de två fotoateljéerna handlar det inte bara om mat, australiensiska toppmodellen som bara kallas Britt fotograferas i vackra festklänningar inför julens och nyårets festligheter. Nonchalant avslappnad i en vit fåtölj eller urringat sittande, alltid lika vacker. På det glansiga fotot i Feminas novembernummer kommer ingen att se att just detta bara är liten fräsch oas i en ganska rörig ateljé.
Att det blir just novembernumret beror på att läsarna ska hinna handla i tid — men lika mycket för att affärerna inte får sina festleveranser förrän i oktober.
Modeassistenten Sanna Magnusson, 26 år, är yngst på Femina. Hon åker till Stockholm på modevisningar ibland och hemma blir det diskussion om vad man ska satsa på. Det gäller att tänka i olika prisklasser, olika storlekar, blandade märken (vi är inte "köpta"). Och sen ringa och beställa.
— Det är en hel del logistik, mycket att packa upp och skicka tillbaka. Ibland kommer inte det vi väntar på och jag ringer och ringer igen, ibland får vi inte det vi trodde och vi får tänka om. Ibland får vi mycket mer, för alla vill ju vara med.
Till slut återstår bara 40 av hundratalet klänningar som synats i sömmarna. Glittriga och lockande ska de breda ut sig över elva sidor och skapa feststämning, det är stort.
Och då är vi strax framme vid jul, på Allers förlag vill säga. Vi andra har fortfarande inte kommit längre än till september.

Lisbeth Schön lisbeth.schon@hotmail.com