Clowner läker med lek

MER. Alice Barte är fortfarande Alice Barte när hon passerar receptionen vid Helsingborgs lasarett och går bort mot den stora hisshallen. Där möter hon kollegan Viveka Olofsson, som drar en stor koffert på en bagagevagn. Det är onsdag morgon, de ska gå ronden. Men inte i respektingivande vita rockar, utan som sjukhusclowner. Det är folk i hissen men det är tyst ända tills en metallisk högtalarröst berättar att vi är på våning två.
Några minuter senare bänkar sig Alice Barte och Viveka Olofsson för ett kort möte med personalen på lekterapin. Där får de veta vilka barn som ligger inne på barnavdelningen och vad de har för sjukdomar. Alice och Viveka antecknar. Vi väntar utanför av hänsyn till patientsekretessen.

Under tiden bläddrar vi i en pärm om sjukhusclownernas arbete. Jan Neiderud, sektionschef för barn- och ungdomsmedicin skriver på en sida att glädje och humor är hälsobefrämjande och att "leken läker". Bodil Jönsson, professor i Lund och författare av boken "Tio tankar om tid", skriver att "när apatin ger vika, om så bara för en halvtimme, sker det något i människan, något som bär en mening, ett sammanhang och en glädje. Något som förskjuter balansen åt det friska hållet".
Det är det som projektet Salut handlar om. Det startade 2004 för att undersöka och ta fram metoder för hur clownerna kan användas ännu bättre i vården. Namnet kommer från ordet salutogent, det man blir frisk av, i motsats till patogent, som beskriver det man blir sjuk av.

Några minuter senare är mötet slut. Alice och Viveka åker ner till källarplanet. På vägen pratar vi om arbetet. Hur närmar de sig barn som är avvaktande. Alla gillar ju inte clowner.
— Vi måste vara lyhörda och känna av stämningen. Barnen har inte kommit till sjukhuset för att bli underhållna, utan för att de har ont, är sjuka och kanske lite rädda, säger Alice Barte.
— Vår ingång är inte att vi ska skapa en massa skratt. Vi söker kommunikation, men tränger oss inte på. Clownen är en kontrast, som kan ifrågasätta det som är runtomkring, säger Viveka Olofsson.

Nere i sjukhuspersonalens kala omklädningsrum börjar sedan förvandlingen. Alice och Viveka öppnar sina väskor och låser upp ett par klädskåp. De fyller hela golvet med rutiga, randiga och färgglada kläder, musikinstrument och småprylar.
— Vi önskar oss en egen lokal. En lekstuga på taket, bredvid lekterapin och barnavdelningen, säger Alice Barte medan hon packar upp ännu fler saker.
De klär av sig sina Svenssonkläder och på sig strumpbyxor, jätterosett, basker och klädnypor. Viveka ställer sig framför handfatet för att sminka sig.
— Hur får man tänt här ovanför? frågar hon.
— Man knäpper med fingrarna och visslar! svarar Alice och sätter tonen för dagen.
Sakta men säkert förvandlas Viveka och Alice till sina clownalteregon Professor Fiffikus och Baiba. De målar sig inte så mycket. Det behövs inte och kan se skrämmande ut på nära håll.
— Fiffikus är lite disträ, som man kan vara ibland, säger Viveka om sin figur, samtidigt som hon letar febrilt i sin lilla börs.
— Som jag är nu till exempel, för jag vet inte hur jag ska betala min lunch.

Ner med läppstift och ansiktsfärger. Dags för uppvärmning, som inför en viktig match. De klappar varandra i händerna och spelar Pippi Långstrump på munspel så att det ekar bland plåtskåpen.
— Har du inte näsan på dig? frågar Viveka och spänner ögonen i Alice.
— Det har inte du heller, svarar Alice.
När de röda näsorna sitter på plats försvinner det sista av Alice och Viveka. Rösterna förändras. De börjar prata genom näsan och drar på vokalerna, så att det låååter så hääär. Det är lite läskigt och kittlande på samma gång. Vilka är de nu? Kan man förvänta sig några vettiga svar?

Klockan har blivit nio och clownerna är redo för en rond på barnkliniken. "Varning för truck" läser Fiffikus lite oroligt på dörren innan de går ut. I den stora hisshallen får de ta emot dagens första spontana kommentar.
— Man blir ju glad direkt, säger en kvinna i medelåldern.
Uppe på barnavdelningen går Fiffikus och Baiba bort till lådan där barnen kan lägga post till clownerna. Fiffikus låser upp den undertill. Först verkar den tom. Men när de känner efter ramlar en hel hög med teckningar ner på golvet med en duns.
Ett snabbt tåg. En katt. En bild av Baiba. Mycket av posten är från 3,5-åriga Ebba Magnusson, som Baiba träffade i måndags.

De går bort till Ebbas rum. Tittar in genom det runda fönstret i dörren. Knackar på.
— Ebba... tack för teckningarna, säger Baiba och tar några klampande steg in, med Fiffikus i hälarna.
Fiffikus var inte med i måndags. Ebba blir lite blyg och tar skydd bredvid sin mamma.
— Oj, nu vill jag gömma mig också, säger Fiffikus och döljer ansiktet bakom teckningarna hon har i handen.
Blygheten försvinner och Ebba visar ett plåster som hon har på armen. Hon behandlas för en ful halsfluss som inte vill ge med sig.
— Här satt en slang. Den är borta nu, säger Ebba.
— Ebba, jag har också en slang, säger Baiba och pekar på telefonsladden som sitter fast med två klämmor i byxlinningen på henne.
— Kan jag koppla ihop mig med dig?
— Nej, koppla ihop dig med mig! säger Fiffikus.

När de gör det strömmar all kunskap som professor Fiffikus besitter över till Baiba under häftiga kroppsryckningar.
Efteråt måste de pusta ut ett tag. Ebba tror att de tänker gå.
— De hade inga bubblor med sig! säger hon.
— Nej, det hade de inte, säger Ebbas mamma Linda Magnusson.
— OJOJOJ, säger Fiffikus och börjar leta runt i sin röda väska.

Hon hittar det hon söker och rummet fylls av skira såpbubblor. Ebba och Baiba studsar runt för att fånga dem.
Ebba berättar att hon får åka hem i morgon.
— Kan ni komma hem till mig?
Nej, sånt gör inte clownerna. Men hon kan få något annat med sig hem.
Baiba och Fiffikus tar fram ett kort på sig själva. De skriver en hälsning på det och Linda Magnusson säger "Titta, Ebba, vad fint".

Baiba och Fiffikus är ute i korridoren igen. Några sköterskor ropar på dem inifrån ett beredningsrum för mediciner.
— Hur länge är ni här i dag? Det var en tjej som frågade efter er. Hon är på provtagning nu, säger en av sköterskorna.
Baiba och Fiffikus antecknar tjejens namn och rumsnummer. Lovar att söka upp henne efter lunchen.
I korridoren står en mamma och vaggar sitt barn. Det är Sara Lindgren med sonen Tim Lindgren, sju månader. Baiba och Fiffikus stannar på avstånd. Fiffikus tar upp ett pyttelitet munspel med fyra blåshål i.
— Du är liten, då är det bra med små instrument.
De spelar en försiktig liten visa. Fiffikus dansar och visar sina färgsprakande skor. Tim Lindgren spricker upp i ett stort leende.

I ett av rum på avdelningen ligger två tonårstjejer. De har vuxna anhöriga kvinnor vid sin sida. Baiba och Fiffikus gläntar på dörren. Tonåringar är inte lika lätta att roa som yngre barn, enligt clownernas erfarenheter.
Ändå kör de värsta tramsnumret. De står i dörröppningen och undrar om de kan stiga in.
— Man måste fråga om lov först, säger Fiffikus. Innan man får gå in.
— Måste man fråga om lov först? säger Baiba och gör världens löjligaste min.
— Det måste man.
— Hon säger att man måste fråga om lov först, säger Baiba högt och stegar in i rummet bort till en av de vuxna kvinnorna, som sitter i en fåtölj. Sedan återvänder Baiba lika snabbt till Fiffikus i dörröppningen. Tjejerna i rummet skrattar högt, liksom deras anhöriga.
— Fick du lov? frågar Fiffikus.
— Hon frågar om jag fick lov, ropar Baiba in i rummet.
De går in och fortsätter i samma höga tempo, innan de plötsligt bryter och spelar "Blinka lilla stjärna". Det får lille Josef i rummet intill att smyga ut för att lyssna.

Utanför i korridoren möter clownerna 6-åriga Maliina Nielsen, som håller sig lite på avstånd. Clownerna undrar om hon har någon säng.
— Får vi kolla på den?
Fiffikus lutar sig mot Baiba och börjar snarka.
— Brukar du sova så här som Fiffikus?
Maliina skakar på huvudet.
— Har du två "i" i ditt namn? Det har jag också, säger Fiffikus.
— Kan du skriva sådana där bokstäver? frågar Baiba imponerat.
Fiffikus skriver ett kort till Maliina. Maliina skriver också lite på det.
— Vill du ha smygpost, flygpost eller snyggpost? frågar Fiffikus.
— Smygpost, säger Maliina.
Fiffikus ställer sig bakom ett hörn och smyger fram och lämnar över kortet.
En stund senare sjunker Fiffikus och Baiba sjunker ihop på en bänk utanför barnmottagningen. Klockan är halv tolv. De plockar av sig clownnäsorna och låter dem hänga och dingla i sina band.
— Jag måste ha mat! säger Fiffikus, men med Vivekas desperata röst.
Personalmatsalen hägrar.
Dags för scenbyte.

En kvart senare hugger de båda hungriga clownerna in på dagens rätt, som är älgfärslåda. De sitter där i sina clownkläder, mitt bland sjukvårdspersonalen och vanliga civilklädda besökare. Folk hejar vant, clownerna är ett välkänt inslag på sjukhuset.
Mellan tuggorna berättar Viveka och Alice att de var på studiebesök hos sina holländska kollegor i Cliniclowns förra helgen. Sjukhusclowner är inget unikt för Sverige eller Skåne. Idén kommer från USA från början och har spridits till flera länder.
Viveka började jobba som sjukhusclown 1994 på barnonkologen i Göteborg, där cancersjuka barn får vård. Det var på initiativ från Barncancerföreningen Väst som inspirerats av "Le Rire Medécin", en grupp sjukhusclowner som jobbat på barnkliniker i Frankrike sedan 1991.
1997 kom sjukhusclownerna till Skåne genom projektet Clown i vården, som finansierades av Skånelandstingen. Viveka var en av de två clownerna, den andra var Nina Gyllensköld.
— Tre år senare bildade vi vår ideella förening Clownronden, som i dag består av åtta clowner, säger Viveka. Varje vecka besöker clownerna sjukhusen i Helsingborg, Malmö och Kristianstad. De jobbar alltid två och två, för att avlasta varandra och för att det helt enkelt blir bättre och roligare. Clownerna är inte anställda av sjukhusen, utan av Clownronden som är en ideell förening.
Vem betalar clownernas verksamhet? Själva Salutprojektet finansieras av bidrag från bland annat Allmänna arvsfonden. Medan föreningen Clowronden går runt med hjälp av kulturbidrag och olika sponsorpengar. Alice och Viveka vill inte hamna i en situation där folk på lasaretten kan säga att "vi har råd att ha clowner, men inte att ge bra vård till alla".

Efter lunchen och en stärkande kopp kaffe har en del av masken fallit av. Alice och Viveka åker ner till omklädningsrummet för att bättra på sminket. På vägen tillbaka upp till barnkliniken springer vi på Åsa Löfgren Mattsson, läkare på barnmottagningen.
Hon tycker att clownerna är jättebra, särskilt för de patienter som är långliggare.
— Cancerpatienterna behandlas i Lund, men de får ofta olika sorters biverkningar och då kommer de hit. Clownerna kan vara med vid nålsättningar och är duktiga på att se vilka behov barnen har och hjälpa dem att få utlopp för sin ilska och sina andra känslor, säger Åsa Löfgren Mattsson.
— De livar upp alla barnen och oss i personalen. Clownerna är med i teamet men upplevs inte som lika hotfulla som vi som kommer med nålar, dropp och jobbiga besked.

Inne på barnkliniken kommer Matilda Engström gående med sin mamma Karolina Engström. Matilda ska skrivas in på avdelningen och stannar till utanför expeditionen. Baiba ställer sig framför, mitt i korridoren.
— Om man står här ser man en massa som går förbi precis framför och bakom en, säger hon.
Matilda plockar åt sig ett mjukislejon som ligger i soffan och viftar med det i luften.
— O hjälp! Ett lejon! säger Baiba och pressar sig mot väggen för att komma undan.
Sjuksköterskan Anki kommer ut och ger en gliring åt de fega clownerna.
— Nu ska jag sticka dig i fingret medan du pratar med den där clownen, säger hon till Matilda.
— Hur många droppar har du i ditt finger, frågar Fiffikus, som ju är intresserad av fakta och vetenskap.

Baiba plockar i stället fram en "plattifant", ett tygdjur som liknar en elefant, att skrämma lejonet med. Men Matilda ryter med sitt lejon och skräms mycket bättre tillbaka. Baibas hela uppenbarelse rinner ner för väggen och ut över golvet i spelad skräck.
Anki säger till Matilda att det är dags att gå in i undersökningsrummet.
Vad tycker du om clownerna? frågar vi Matilda.
— Bra!!
Har du träffat dem innan?
—Nää, säger hon.
Mamma Karolina Engström tror att clownerna kan förgylla tillvaron för barnen.
— Barn kan ha det svårt på sjukhuset. De är i en utsatt position.

Baiba och Fiffikus tar en sväng inom sköterskeexpeditionen.
Vad tycker sköterskorna om clownerna?
— De är mest i vägen! säger en sköterska, men det är förstås bara på skoj.
— Vi tycker att de ska vara här lite mera. Helst varje dag, säger en annan.
— Det är väldigt roligt att arbeta med er. Ärligt, alltså, säger Baiba och försöker se allvarlig ut, trots klädnyporna i håret.
— Vi är lite oroliga för att en del barn ska komma tillbaka bara få att få träffa clownerna igen, säger en tredje sköterska.
Vad tänkte ni när ni första gången fick höra att ni skulle jobba med clowner?
— Vi är rätt öppna av oss. Vi tyckte det skulle vara intressant.

Klockan är snart halv fyra, clownerna har gjort sitt jobb, och de är dags att bli Alice och Viveka igen. När allt smink är borta, kläderna nerpackade och skåpsdörrarna låsta sätter de sig med varsin kopp kaffe i fiket i lasarettets entréhall.
De är utmattade.
— Vi skulle inte kunna göra det här jobbet på ett slappt sätt, man måste lägga ner sin själ, säger Viveka.
— Den absoluta närvaron suger energi, men den tillför förstås också, säger Alice.
Både Alice och Viveka har starka minnen från sina år som sjukhusclowner. Alice tänker på en liten kille som spenderade sina första fyra år på sjukhuset. Han var arg på allt, även clownerna.
— Men en dag var vi inne på dagvården och lekte med ett annat barn ute i korridoren. Pojken betraktade oss inifrån sitt rum. Plötsligt kom allt till en punkt då det blev för svårt för honom att hålla emot. Han började skratta, djupt inifrån kroppen. Vi hade så roligt. Därefter blev vi världens viktigaste för honom, säger Alice.

Det händer förstås också tragiska saker. Då är det viktigt att de tillhör en grupp. Clownronden har två psykologer knutna till sig.
— Det har hänt, inte så ofta men några gånger, att vi haft barn som dött. Man blir berörd, när man lever med egna barn. Men så länge ett barn lever finns det liv. När vi möter barnet är det barnet och inte barnets sjukdom som är i fokus. De är en här och nu-situation som är liv. De kan få avreagera sig på clownen. De kan kasta bollar på honom eller henne, och det kan sedan ta en ny vändning och bli till en lek, även om situationen är allvarlig, säger Viveka.
Clownerna möter inte bara barnen på barnkliniken. De besöker också barn som är på behandling i andra delar av sjukhuset, som intensiven och tryckkammaren. Det är en del av den utveckling som sker inom projektet Salut.

Salut är uppdelat i tre faser. Under 2004 och 2005 följde särskilda observatörer clownerna för att undersöka vad som händer i mötet med barnen. Vissa familjer valdes ut till Salutfamiljer som fick träffa clownerna lite oftare. Under 2005-2006 prövas metoderna som tagits fram och vårdpersonalen utbildas i Clownrondens arbetssätt. Under 2006-2007 vidareutvecklas de nya sätten att arbeta. Resultaten ska dokumenteras i en bok och projektet avslutas med en internationell konferens till våren.
Christian Penno, överläkare på barnenheten i Helsingborg, menar att clownerna gör stor nytta.
— Det finns studier som visar att barn som går in i sig själva och får ett depressionsliknande tillstånd och stänger sig mot omgivningen tar lägre tid på sig att bli friska. Mycket av clownarbetet är ett sätt att öppna en kommunikation med barnet och ibland också med föräldrarna. Och det fungerar, säger han.

Det viktigaste är inte att clownerna är roliga, utan att de visar att man kan tänka annorlunda i den mänskliga kommunikationen, menar han. Vad kan man göra i mötet med rädda, arga, ledsna och glada barn?
— Clownerna är bra att resonera med när man kört fast i en relation med ett barn och är osäker på hur man ska närma sig det på ett bra sätt. De är proffs på relationer, på kontakt. Som läkare är det dessutom svårt att vara alltför gravallvarlig när man ser en clown. Man blir lite clown själv.
Det är viktigt med lekterapi, sångterapi och andra former av kommunikationshjälp där barn kan få uttrycka sig på sina villkor. De kan ju inte som en vuxen berätta vad de känner för en psykolog eller kurator. Dessutom är det viktigt med kultur i vården, tycker Christian Penno.
— Det är när vi mår som sämst som vi behöver kulturen som mest.
Kan clowner vara skadliga på något sätt?
— Om du eller jag skulle klä ut oss och försöka vara roliga skulle det säkert skrämma och inte göra nytta. Men sjukhusclownerna är professionellt utbildade och har en viss medicinsk kunskap. De vet när de inte ska gå in.
Om man är rädd för clowner, då?
— Clownerna "jagar" aldrig någon. Är man rädd för clownerna, är man kanske rädd för andra saker också. Och det är bra om ett barn kan berätta om det. Det öppnar samtalet.

Han tror att clownerna skulle göra nytta på vuxenavdelningarna också.
— Absolut. En del kanske skulle känna sig osäkra först. Vågar vi skratta, vågar vi vara barnsliga? Men det händer att vuxna människor vill ha med sig clownerna till sina anhöriga. De jagar dem i hisshallen. "Kan ni inte komma och muntra upp dem lite?".
Alice Barte och Viveka Olofsson bekräftar vad Christian Penno säger. I eftermiddags i hissen fick de en fråga från en sköterska på en av vuxenavdelningarna.
— Det händer ofta. Just nu har vi inte tid och möjlighet, men vårt sätt att jobba skulle fungera där med, säger Alice Barte.
— Vi vill vända de svåra stunderna och öppna nya dörrar som kan hjälpa både barn och vuxna att hitta tillbaka till sitt mod och sin livsglädje.

Nicklas Nordström nicklas.nordstrom@hd.se042-489 91 41