Filborna - Gambia tur och retur

Plötsligt har avståndet krympt till tjugo meter. Nu står de där mitt emot varandra. Tittar på varandra. Måttar varandra.Är det så de ser ut. Det har ju kommit så mycket emellan dem. Som hela Europa, Gibraltarsund, Atlasbergen och Sahara. Som sekler av kolonialtjat om svart och vitt, ditt och mitt. Som att i Gambia är Kunta Kinte inte en tv/bok-hjälte från 70-talet utan en landsman med en bara halvt påhittad släktstory. Som att det skiljer 30 år i förväntad livslängd mellan en svensk och en gambian. Som att 75 procent av Gambias folk är bönder, ett yrke som i Sverige är en exotisk tv-ungkarl som söker en fru. Som att vi är svenskar och dom är gambier.

MER. "They have smiling faces"
Vi och dom står mittemot varandra på Banjul International Airport. Ett sovjetiskt betongrymdskepp prytt med arabiska krumelurer. Dom med kepsar och jeans som pratar helsingborgsskånska är 16 stycken från Filbornaskolan. Dom med grönvita skoluniformer som pratar wolof är 20 stycken från Banjulnding Upper Basic School. Gambierna står prydligt uppställda på linje och håller upp planscher med Gambias och Sveriges flaggor och texten "Welcome to your heaven".
Klass PP3 från Filborna har kommit asande på sitt bagage, samlat sig i en klunga och väntar tålmodigt de där 20 meterna ifrån. Hela klassen måste vara med om Mötet på en och samma gång. Båda gängen ser nervösa och lite rädda ut över mötet.
Så. Alla är här. Sara, Malin, Johan & Co halvspringer fram och hälsar på Abdoulie, Aminata, Fatima & Co.
Soma Chabhani, PP3:s sociala glädjetornado, skrattkramar alla. Lättnad ersätter nervositeten. Långe smale Lamin Joof från Banjulnding ler stort.
— I'm very happy to meet them. They have smiling faces.
Flygresan från Sverige har varit lång och de två svenska minibussarna går snart mot Modou Joofs camp i Yuna ute på den gambianska savannen. Längs vägen sitter folk i skuggan av träd och säljer meloner medan getter trippar förbi och skyltar varnar "Prevent malaria — sleep under treated bed net every night". Vi kommer till Gambia under malariamånaderna. Det är nu sjukdomen bryter ut efter ett giftigt moskitobett i slutet av regnsäsongen. Varje år smittas 350 000 personer.
Svetten rinner redan längs skulderbladen på Filbornaeleverna i den 40-gradiga minibussen.
Det kommer ett sms från Helsingborg: "Här össnöar det".

"Det är underbart, jag dör!"
Gustav Larsson, Inger Andersson och Bodil Karsten är lärarna som drog igång äventyret. De tre gick på en trumkurs hos svenskgambiern Modou Joof på Mångkulturellt Centrum i Helsingborg. Idén uppstod — och fick fäste. Under gymnasiet har pedagogprogrammets klass 3 sedan fått lira djembetrummor, dansa afrikanskt och måla på djurhudar. Kontakten med Banjulnding-skolan fick de genom Modou Joof. De har brevväxlat med Banjulnding sedan i ettan. Nu betalar Skolverket hälften av resa och logi, Filborna resten. För eleverna på Banjulnding är det första gången de får utrikesbesök.
Lärartrion Inger, Bodil och Gustav var på Modou Joofs camp i Yuna hösten 2005. De har berättat för eleverna om magbesvären, värmen och fattigdomen. De har ofta betonat att det här inte är en klassresa utan en del i utbildningen.
— Det här handlar om att lära sig något om sig själv, att inse att ensam är man inte så stor, att det behövs solidaritet, tycker Bodil.
Knappt två månader innan avresedagen, en solig septemberdag, stod klass PP3 och lyfte in 50 datorer i en container på skolgården till Filbornaskolan. Ännu var Gambia bara en tanke, en fläck på kartan. Och Soma Chabhani var så sugen, så sugen på Afrika.
— Det är underbart, jag dör! Jag tänker på den här resan varje dag! Det här är min dröm. Det är bara "oh, my god".
Drömmen är här, det är den 1 november och flight DK3893 till Banjul har lyft från Kastrup. På planet spelade Anel Mesic och Emil Lang bluffpoker när Emil hojtade:
— Fattar ni, pappa höll värsta talet innan jag åkte. "Om det kommer ett vildsvin och attackerar när du är ute i skogen — för helvete, klättra upp i ett träd, stanna inte och slåss med dem!".
Inga vildsvin anfaller, men första kvällen i Gambia står halvmånen mitt på himlen och lyser upp Modou Joofs enkla bushcamp i Yuna — en halvtimmes skakig väg in i landet från kusten. Det äts chilidränkt barracudagryta med rött och gult ris. Rummen har fått godkänt trots besök från ödlor och paddor. Men Märta Möller känner en viss svindel.
— Det känns inte som om man förstår det här. Man känner sig som en kändis, alla uppvaktar en, hämtar väskor, springer efter vår buss och ropar "hello!".
Efter maten showar dans- och trumgruppen African Roots. En man i dreadlocks dansar limbo under en brinnande trädgren medan trummorna dundrar och halvmånen lyser halogenstarkt. Anel står med armarna i sidorna och ser förbryllad ut.

"Se på mina händer. Se här".
Det är nu två dagar efter mötet på flygplatsen och brevvännerna ska bli vänner i svettig realtid. I samlingssalen på Banjulnding Upper Basic School står 50 datorer från Sverige. Rektorn Ruth Jawla skrev ner en behovslista när Inger, Bodil och Gustav var här förra året. Sedan har det skramlats och dragits i trådar hemma i Helsingborg. Containern har skeppats söderut. Nu är allting i Banjuldning — och de båda gängen turas om att spexa för varandra. Värdklassen sjunger på mandinka medan Filborna gör en afrikansk "Imse vimse spindel" och Soma snurrar en rockring runt halsen. Rummet är packat med nervös förundran och hysterisk glädje.
Den längsta killen i salen är brevvän med den kortaste. Anel träffar sin brevvän Abdoulie Badjie. En 20-årig kille med ett stort snabbt skratt. Abdoulie tillhör diola-folket, den tredje största etniska gruppen i Gambia efter mandinka och wolof. För fem år sedan gick hans pappa bort.
— Pappa hade varit sjuk, han hade ögonproblem, sedan drack han sprit, klättrade upp i ett palmträd och föll ner. Han dog, säger han.
Nu bor Abdoulie hos sin morbror nära skolan, de är tio personer i hushållet. Mamma och hans sex syskon bor i Sanyang. Det är bara 15 kilometer från skolan, men en bushtaxi dit varje dag hade kostat 26 dalasi per dag, sådär åtta kronor.
— Jag lever i en fattig familj, men jag vill bli klar med min utbildning. Mamma är bonde, hon föder oss, men hon kan inte betala de här bushtaxi-resorna. Därför stannar jag här vid skolan och jobbar hos henne i helgerna.
När Anel trycker Abdoulies hand känns den annorlunda. Abdoulie visar själv upp sina händer framför sig.
— Jag är en bonde. Se på mina händer. Se här.
Handflatorna har tjocka svarta valkar. Hud som lagts på hud genom hårt kroppsarbete.
— Jag har arbetat hårt hos min mamma med att odla majs och ris. Turister som kör förbi fälten och ser oss bönder sitta och dricka ataja (Gambias nationalté) och säger att vi inget gör, de vet inte vad de pratar om. Bönderna är de fattigaste och hårdast arbetande människorna i Gambia.
Under dagen lär korte Abdoulie och långe Anel känna varandra. Anel håller på Arsenal och Abdoulie på Chelsea. Men vad ser Abdoulie för skillnader mellan de bådas liv?
— Anel bor på en vacker plats där det inte finns våld och fattigdom, alla är respektfulla. Hans liv kommer att bli enklare än mitt liv.
Morbrodern som Abdoulie Badjie bor hos har två fruar, en muslim här kan ha fyra. När ska han själv gifta sig?
— Kanske efter min utbildning. Just nu har jag ingenting, inga pengar. Och jag nöjer mig med en fru.

"Vår lärare har berättat att ni har den billigaste elektriciteten i världen"
Skolans rektor Ruth Jawla kör oss hem till Modou Lamin Ceesay. I baksätet sitter Modou med sin brevkompis Janni Melander. Han är en mandinka-kille från Banjulnding, hon är en skånska från Bjuv. Han är 15 år, hon 18. Han gillar historia. Hon gillar gymnastik. Modou vill bli journalist eller sjuksköterska. Janni vill bli polis, men först vill hon göra lumpen.
Modous familj kommer emot oss och hälsar. Här bor han tillsammans med mamma, pappa, fem systrar, tre bröder och mormor.
— Oj, jag har bara en syster, säger Janni.
På Modous skoluniform står skolans honnörsord: "Kunskap, disciplin, hängivenhet". Modou har tagit skolan på orden. Janni är en pratglad skrattande tjej, bredvid henne är Modou eftertänksamt lillgammal.
— Jag är ledsen att jag inte skickade en bild på mig, men jag har ingen bra bild på mig själv, säger Janni.
Modous hem är ett lågt hus i betongelement med korrugerad plåt som tak och fönsterluckor. Modous mamma, Oumie Samateh, ber oss stiga in i ett rum där en bokhylla, fyra fåtöljer och ett bord är de enda möblerna. Oumie har precis fått tvillingar. Hon lyfter den lilla flickan i Jannis knä. Janni är nära tårar.
— Jag blir så rörd, man inser inte att det är så här tills man kommer in här. Men alla här är samtidigt vänliga. Och alla är samlade på ett ställe, det är inte som hemma där våra gamla sitter på äldreboenden.
Modou säger att hans pappa jobbar som chaufför på nationella säkerhetstjänsten. Mamma odlar det som går att odla nära huset: potatis och majs. Intill huset springer några höns. Hur tror Modou att hans liv skiljer sig från Jannis? Han tänker efter.
— Att vi lever i våra "extended familys" kanske. I Sverige har ni en stark ekonomi. Det är kallt. Det förvånade mig att den svenska klassen var så vänliga mot oss direkt när ni kom. Vår lärare har berättat att ni har den billigaste elektriciteten i världen.
Ordet teranga betyder gästvänlighet och är en egenskap som gambianer identifierar sig med. Även Modou.
— Vi är kända för vår gästvänlighet. Det är det bästa med Gambia. Och att vi är ett fredligt land. Värst är fattigdomen.
Janni frågar: "Vad är det första du skulle vilja göra om du kom till Sverige?". Men istället för att säga "att kasta snöboll" eller att "titta på blondiner" svarar Modou som den ambitiöse skolpojk han är.
— Jag skulle vilja lära mig om er kultur och ert regeringsskick.
Modou beskriver en helt vanlig dag i sitt liv så här:
— Jag kommer hem från skolan och så läser jag mina böcker till femtiden. Sedan spelar jag fotboll här i närheten. Efter det tvättar jag mig och läser lite mer av mina läxor.
Han visar oss runt. I hörnan av tomten finns "toaletten" bakom korrugerad plåt, utan tak. I ett litet intilliggande hus har han sitt rum. På ett skrivbord står ett stearinljus, någon elektricitet finns inte, och här ligger böckerna Modou läser i skenet från stearinljuset: biologiboken ligger överst. En normal bok kostar 120 dalasi, sådär 30 kronor. Inte alla har råd med det.
— I Sverige är all skolundervisning gratis, och böckerna också, berättar Janni.
Utbildningen är Modou Lamin Ceesays väg ut, hans chans. Han säger det här själv. Han drömmer om universitetet, men först måste han få ihop pengar till senior school nästa år.
— Men det är mycket dyrt, jag hoppas få stöd från någon organisation eller från regeringen. När jag tagit min examen vill jag fortsätta min studier utomlands.
Modou vänder sig till Janni.
— Is it winter or summer in Sweden now?

"Den här skolan fanns inte före Jammeh"
På en bänk i skuggan på Banjulndings skolgård sitter rektor Mrs Ruth Jawla. Hon berättar att skolavgiften för tre månader kostar 100 dalasi, knappt 30 kronor. Ändå var det inte förrän regeringen började betala alla flickors avgift som de fick gå i skolan. Innan dess hade familjerna satsat sina pengar på pojkarna.
Ruth bodde i Huddersfield, England, under sin studietid på 80-talet. Hon pratar om Sverige och Gambia, väst och Afrika. Hon tycker att väst får en skev mediebild av Afrika.
— Ni får bara se afrikanska babys som dör på tv. En del européer "vet" mycket om våra problem utan att ha sett hur det verkligen är här.
Hon längtade hem hela tiden i Huddersfield.
— I Gambia hälsar vi på alla vi möter, ordentligt. I England hade vi en lärare som inte hälsade på oss när vi träffade honom. "Varför säger du inte hej?" frågade vi. Han sa att han inte hade tid att hälsa! Europa är inte så lätt. Det är kalla vintrar och mycket stressigt. Om du har fred, som i Gambia, så har du det okej, även om du är fattig.
Gambias president Yahya Jammeh tog makten genom en statskupp 1994. Han har sedan vunnit två val, senast i oktober fick han 53 procent av rösterna på mottot "Operation no compromise". Turister som landar på Banjul International Airport möts av jättebilder på Jammeh och orden: "Leading Gambia in to the future". Jammeh beskrivs som en diktator i västpress. Oppositionen anklagar honom för valfusk och för att fängsla kritiker. 2004 stiftades en lag som gjorde det möjligt att döma journalister till tre års fängelse för "uppvigling". Några dagar innan hade en regimkritisk journalist skjutits ihjäl med tre skott. Regeringsagenter pekades ut.
— Om du skriver något negativt kan du bli arresterad. Det är inte bra, säger Ruth kort.
Ändå har hon respekt för president Jammeh.
— Den här skolan fanns inte före Jammeh. Universitetet, flygplatsen, tv-kanalen fanns inte heller innan han kom till makten. Han har gjort mycket.
Ett par dagar senare föräras klass PP3 från Filborna rena statsbesök-ceremonin på skolgården i Banjulnding. Ett dunkande soundsystem, tre ballongprydda tält med sittplatser till hundratals elever, lärare och prominenta gäster — och så de skänkta Filborna-datorerna uppställda på ett bord under den stekande solen. Rektor Ruth bär högklackat och en rosa grand mboba-festdress. Den statliga tv-kanalen gör ett treminutersinslag till kvällens åttanyheter. Ceremonin varar i drygt tre timmar. Gambias nationalsång, lik en svensk sommarvisa, får alla att resa sig. Och sedan blir det tal. Regionens hövding hyllar entreprenören Modou Joof och säger att utan president Jammeh och hans parti APRC så hade inget hänt i Gambia. Sedan spelar PP3:s brevvänner upp en sedelärande pjäs om en far som vägrar låta sin dotter gå i skolan, men inser sitt misstag och till sist predikar skötsamhetens och studieflitens lov.
Rektor Ruth tackar Gud för den här dagen och ber om en applåd för president Jammeh. Sedan blir det utbyte av gåvor. Det uppsluppna brobyggandet upplöses i dans till djembetrummor och amerikansk r&b. Men det är bara talen som visas på tv:s åttanyheter.

"Oh, vilka gullisar!"
För PP3 är Gambia ett möte med en fattigdom de tidigare bara sett på tv. Mycket av detta ser de inifrån minibussen. Bodil ropar "Oh, vilka gullisar! Titta på dessa kära pågar" när hon ser små pojkar med stora mörka ögon springa efter bussen.
— Jag är glad att jag bor i Sverige, säger Emmy.
— Skojar du eller? säger Emil.
I bussen diskuterar Inger och några av tjejerna Madonna och hur hon åkte till Afrika för att få med sig en liten svart pojke hem. Det pratas det också om de unga gambier som flörtar med kvinnor i alla åldrar på kustens hotellstränder. På barerna syns vita kvinnor i medelåldern med sin "semesterromans". De är unga fattiga män som inte ser någon annan utväg än att sälja sig. Ibland grips de av polisen, men de kommer snart tillbaka. Janni mötte några av dem första dagen på stranden.
— De pratade om att man skulle föda deras barn och så. De drömmer om att åka till Europa och säger vad som helst för att komma dit.
Finns det en risk att det här mötet med Gambia bara förstärker elevernas bild av Afrika som en kontinent av offer som behöver hjälp? Gustav har tänkt tanken.
— Ja, fan, människorna här nere hade kanske klarat sig lika bra om de hade fått lunka på och inte behöva ta emot en massa turister. Eleverna har tagit upp det här och då säger jag att jag också är osäker på vad som är rätt och fel. I bästa fall börjar eleverna tänka på de här frågorna. Jag hoppas inte att de kommer hem och säger att "Afrika" är si och så.
Kollegan Inger hittar heller inget självklart svar.
— Det är svårt att veta vad som är rätt med bistånd. Man vill ju inte komma med någon Bror-Duktig-mentalitet, vita rika människor som pådyvlar folk sitt eget sätt att leva är det värsta jag vet.
Vad tänker eleverna från Banjulnding om att vara de som tar emot de här gåvorna? Bodil skakar på huvudet.
— Det är så svårt att gissa. Men det känns inte som om de står med knäppta händer och bockar för oss, det skulle vi absolut inte vilja. Det känns som om de förstår att gåvorna kommer från hjärtat.

"Tänk dig en iskall mellanmjölk nu, ja fan vad gott".
I onsdags gick flyget tillbaka hem över Sahara, Atlasbergen, Gibraltarsund och Europa. Ett par elever blev magsjuka, men farhågan för att de svenska tonåringarna skulle knäckas av värme och insekter besannades inte. Resan krympte för en vecka avståndet mellan Filborna och Banjulnding. Men den som har råd med oasen återvänder gärna till oasen. Direkt efter det att PP3 träffat eleverna på Banjulnding-skolan åker klassen till det femstjärniga hotellet Sunbeach Hotel & Resort. Här bland solparasoller är de enda svarta människorna servitörer. Bodil slår ursäktande ut med händerna: "Det var tänkt att vi skulle hamna på en mixad strand, där det finns lokalbefolkning". På dagens poolprogram på Sunbeach står "bush jogging" och "cocktail game". I restaurangen sitter halva Filbornagänget och äter pizza, den andra halvan ligger på solstolarnas mjuka blå dynor, vid poolen.
Vad eleven Modou minns från det svenska besöket när han sitter i sitt mörka betongrum och läser i sin nötta biologibok i skenet från ett levande ljus vet vi inte. I minibussen från Sunbeach-oasen börjar PP3 i varje fall att drömma om det svenska.
Emil: Tänk dig en iskall mellanmjölk nu, ja fan vad gott.
Emmy: Nä, ett kexchoklad.
Emil: Hawaiipizza med mild sås.
Anel: Jag lovar, när jag kommer till Sverige så är kebabtallrik det första jag ska äta.

Peter Andersson

Källor: Sida, Röda Korset, Svenska utrikesdepartementet, www.irinnews.org och BBC.