Friskyttar förlorade både kriget och äran

På juldagen bryter snapphanekriget ut på nytt i SVT:s stora julsatsning. Men vilka var snapphanarna? De har skildrats som både rövarpack och ädla frihetskämpar. Sanningen är som vanligt någonstans mitt emellan.

KUNSKAP. Hösten 1676 fick den i Skåne allmänt avskydde Karl XI ett ordentligt slag på käften. Den hårdföre kungens förråd och krigskassa som rullat ner i vagnar från Småland för att förenas med trupperna i Skåne hade blivit stående strax söder om gränsen vid Loshults kyrka. Vaktstyrkan var klen men krigskassan var stor, kanske så mycket som 50 000 riksdaler. Ryktet gick och en dag small det. Ett par hundra Göingebönder överrumplade vagnkaravanen, slog ihjäl soldaterna och rövade ett fett byte.
Loshultskuppen blev inledningen på snapphanekriget och samtidigt en av snapphanetidens ryktbaraste händelser. Om den nu hade med snapphanar att göra. Som så ofta under denna svensk-danska kraftmätning om Skånelandsprovinserna är gränsen flytande mellan banditdåd och folkligt gerillakrig.

Det är under det Skånska kriget 1675-79 som snapphanerörelsen träder fram på allvar och spelar sin historiska roll som partisaner. Men samma sorts folkliga motstånd mot olika svenska inkräktare hade förekommit flera gånger tidigare i de danska gränsprovinserna. Första gången var under nordiska sjuårskriget på 1560-talet. Det berättar den danskfödde Skåneförfattaren och snapphanekännaren Jonny Ambrius.
—Enligt en dansk historiesyn var det då som svenskhatet grundlades, speciellt i Göingebygderna, som en direkt följd av svenska härjningar.
Fortsättning följde under "Horn krig" 1644, då den svenske fältherren Gustaf Horn gjorde en förhärjande raid in i Skåne men möttes av ett gerillaliknande motstånd i skogarna.
—Hatet var ömsesidigt. De svenska trupperna ansåg att krig inte fick föras med snapphanarnas lömska metoder och straffade dem grymt om de fick tag på dem, säger Ambrius.

Kriget 1657—58 slutade med den katastrofala freden i Roskilde. Danmark slets av på mitten.
—Men innan katastrofen var ett faktum började danskarna värva folk till friskytteförband som skulle assistera den reguljära armén på andra sidan Öresund, berättar Ambrius.
Det var ett nytt grepp, som inte fick någon betydelse den gången men blev mönsterbildande vid nästa krig. 1675 var danskarna redo att ta revansch. När en dansk här landstiger vid Råå sommaren 1676 reser sig skåningarna på många håll.

Friskyttekompanier på 20 — 200 man sattes upp i varje härad och ställdes under befäl av danska yrkesofficerare. De opererade var för sig eller i samverkan med riksdanska förband och ansågs av de danska myndigheterna som delar av den reguljära armén. I regel stred friskyttarna bara på somrarna då de kunde gömma sig i de gröna skogarna. På hösten tog de sig över Öresund för att tillbringa vintern på Själland.
Men motstånd bjöds också från bönder som bildade en sorts hemvärn till skydd för sina gårdar och byar. Till detta kom folk som löpt till skogs av andra skäl. Det kunde vara rymlingar, utstötta eller kriminella som i kriget såg nya möjligheter till rov. Men svenskarna gjorde ingen skillnad på dessa olika sorters "snapphanar", som var det gemensamma skällsordet. Alla förklarades för terrorister eller förrädare som skulle spåras upp och likvideras. Metoderna utformades för att vara maximalt avskräckande.
—Icke samarbetsvilliga fångar torterades till döds. Till exempel genom pålning. Man stack en stör från ändtarmen ända upp i halsen på offret, berättar Jonny Ambrius.

Brutaliteten smittade förstås av sig. Snapphanarna gav igen med samma mynt.
Mot slutet av kriget, när det blev allt tydligare att danskarna inte skulle segra, sjönk disciplinen. Även friskyttarna började plundra i byarna och fick folket emot sig. Och svenskarna kunde med visst fog hävda att snapphanarna var det tjyv— och mördarpack som de påstått hela tiden. Den bilden ympades sedermera in hos allmänheten för lång tid framåt med segrarens rätt.

1709-10 gjorde danskarna ett nytt försök att ta tillbaka Skåne. Men då fanns det inte längre grogrund för några snapphaneuppror.
Snapphanarnas slutliga lott blev att tåga tämligen ärelösa ur historien. I Sverige avrättades de. I Danmark tegs de ihjäl.
—De har fått en svag ställning i dansk historia. De ses mer som nån sorts operetthjältar, säger Jonny Ambrius.
Sixten Svensson, känd som ledare för det skånska elupproret efter stormen Gudrun, siktar i boken "Sanningen om snapphanelögnen" in sig just på det oförtjänt dåliga rykte som han tycker att snapphanarna har fått.
—De flesta var goda danska patrioter och motståndsmän som är värda ett ärligt erkännande. Att också andra element lurade i skogarna var svenskarnas eget fel, menar han.

Åren efter 1658 förde svenskarna ett hårt regemente. Sixten Svensson pekar på inkvarteringen av beridna legoknektar i främst norra Skåne, omfattande tvångsutskrivning av ungdomar till den svenska armén för tjänst utomlands ("en nästan säker dödsdom") och ett ökat skattetryck som ledde till nöd och svält. Många vanliga bönder och drängar drevs eller flydde till skogs.
Men bilden av snapphanen i nutiden är knappast kontroversiell, snarare romantiserad. Den storsvenska historieförfalskningen, som det ibland talas om, är ganska måttlig. Det medger även Sixten Svensson.
—Men svenskarnas illgärningar talas det fortfarande tyst om i historieböckerna.

I den skånepatriotiska litteraturen tas skadan igen med råge. Där råder det ingen brist på skildringar av den svenska arméns grymheter under kriget och de svenska myndigheternas översitteri under försvenskningsprocessen. Men var verkligen de svenska knektarna värre än krigsfolk i andra arméer? Det tror inte historikern Göran Rystad, professor emeritus i Lund:
—Det var förvissa drakoniska metoder som användes, men de var inte unika för 1600-talet på något sätt. Ur svensk synvinkel var snapphanarna landsförrädare och straffades därför brutalt. Det låg i konfliktens natur att befolkningen hamnade i ett desperat mellanläge.
—Men skåningarna blev till slut svenskar utan alltför stora kval. Steget som de måste ta var trots allt inte så stort. Svenskarna var ju ett folk som de kände väl genom urgamla kontakter över den gamla riksgränsen.

Han menar också att snapphanarnas militära och politiska betydelse var begränsad.
—De ställde till besvär för svenskarna men kunde inte påverka storpolitiska läget. Men det kunde ju ironiskt nog egentligen inte heller de svenska och danska arméerna. Det var tack vare fransk diplomati som Sverige fick behålla Skåne när freden slöts 1679.
—Däremot har snapphanarna haft betydelse för den skånska identiteten. De är en del av mytbildningen om den skånska särprägeln, säger Göran Rystad.

Håkan Palm hakan.palm@hd.se042-489 92 22