Hon lever i välfärdens skugga

Välkomna till den krassa verkligheten. Gasol, lysfotogen och vedspis är Lena Lindgrens lyx. För inte så länge sedan levde hon ett normalt radhusliv i Härslöv. I dag flyr Lena från mobiltelefoner, elektricitet och välfärdens andra självklarheter. I svensk glesbygd finns boende för personer med liknande problem, i Landskrona ska strålningen kartläggas och nyligen fick en elöverkänslig kvinna rätt till sjukpenning.

Mer. En ljusblå stuga med pittoresk trädgård alldeles i kanten av Göingeskogen. Utanför husknuten en mjölkkanna med flugsvampsmotiv, staplade vedklampar mot väggen och ridhästar som strosar i en hage. Rena idyllen... på ytan.
-Det här är mitt fängelse, säger Lena Lindgren.
-Här är gulligt och fint, och tystnaden är ju sånt som folk uppskattar under några semesterdagar. Visst, men jag som sitter fast här har inget liv längre.
Underläppen rycker och hon ber om ursäkt. Men i nästa andetag säger hon:
-Jag hoppas ni tar med er mina känslor hem.
Hon är bitter, ledsen och oändligt ensam.
Att vara överkänslig för IT-miljö och elektronisk utrustning är en sak, att bli missförstådd en annan.
Tänk dig att lida av, låt oss säga gräsallergi, och bli ordinerad en näve pollenstinn timotej eller varför inte en barfotapromenad över nyslagen ängskavle. Så var det den där vårdagen för åtta år sedan när Lena Lindgren såg döden i vitögat.

Förvandlingen från utåtriktat flockdjur till socialt handikappad enstöring gick ungefär lika fort som det går att smälla upp en 3G-mast.
-Jag hade haft det kämpigt en tid och jag kände mig jättetrött och svettades rejält. Det var de första tecknen som smög sig på. Jag jobbade som akupunktör men tappade förmågan att skruva på nålarna. När jag väntade en patient var jag tvungen att spola händerna och skölja ansiktet med kallt vatten, men all energi sögs liksom ur mig. Jag trodde jag kommit i klimakteriet och det var jävligt nog.
-Men så blev det riktigt akut och jag låg och spydde i en vecka. Vilken jädra influensa, minns jag att jag tänkte. Till slut kunde inte min sambo få kontakt med mig och man misstänkte hjärnblödning. I ambulansen in till Lund kopplade de på el för att få fart på käringen... och jag höll på att tuppa av. Likadant när jag skjutsades iväg till röntgen, då blev jag också medvetslös.
-Det var luddigt allting och jag pumpades med mediciner och åkte hem och levde på näringsdrycker. Jag kände när lampor tändes i grannarnas radhus. Min dåvarande sambo begrep det först och testade med att skruva ur propparna därhemma, utan att säga nåt till mig. Och plötsligt mådde jag bättre. Sedan, en gång när torktumlaren gick igång, svimmade jag. Pang direkt på golvet. ”Jaha, jag tror jag är elöverkänslig”, sa jag. ”Det vet jag redan”, sa han då.
Lena Lindgren refererade problemen till en ny mobilmast i närheten av bostaden i Härslöv, la ihop ett och ett och märkte att hon kände obehag inför minsta strömkälla.
Saker som tidigare varit naturliga hjälpmedel blev en belastning. Datorer och tv-apparater förvandlades till fiender men samhället, sjukvården och omgivningen reagerade med skepsis.
Minst 200000 svenskar, eller 3,1 procent av den vuxna befolkningen, har uppgett att de känner obehag av elektriska och magnetiska fält. Vanligt är hudbesvär, huvudvärk, influensaliknande tecken, illamående, yrsel eller ljuskänslighet. Många får symtom från nervsystemet; upplevd stress, försämrat korttidsminne, koncentrationssvårigheter och onormal trötthet.
För ytterst få tar det sig så extrema uttryck som för Lena Lindgren, och för henne fanns inget val. Hon tvingades till isolering.
-Midsommaren 1999 flyttade vi ut till ett elsanerat hus i Röke, men det fungerade inte där heller. Det visade sig att förrådet, med proppar och kablar, bara låg en meter från stugan.
Alltså fortsatte flykten. Till dotterns gård i lilla Vrångafälla norr om Kristianstad, och ett ännu mer jordnära liv. I början fanns inga som helst bekvämligheter och hon har tjocka A4-pärmar med korrespondens till ansvariga i Östra Göinge kommun. Hon har sökt fonder och provat olika utvägar, men inte fått något stöd, och hennes blåmålade barack är långt ifrån vinterbonad.

-De har varit rara mot mig hela tiden, men inget har hänt. Sista året har jag i alla fall fått en kontaktperson som hjälper mig, men faktum är att jag är låst och inte kommer ut i samhället. Det räcker att jag möter någon med mobiltelefon i skogen så blir jag sjuk.
På vårdcentralen konstaterade man helt sonika: ”Sånt där tror vi inte på här”.
-När jag bodde i Röke kom det till slut hem en läkare. Han talade över huvudet på mig, direkt till min sambo, som om jag var knäpp. Jag bad om smärtlindring och han tittade bara på mig och svarade: ”Jag ger dig inte morfin!” Men jag har jobbat med naturmediciner och är mycket försiktig, tar på sin höjd en halv Alvedon eller Ipren, och så tolkade han mig som narkoman när jag egentligen är renlevnadsmänniska. Fast han bad om ursäkt senare.

I en tid när Gudrun och Per får oss att famla hjälplöst i mörker, och när några ögonblick av bruten telekommunikation upplevs som rena katastrofen - just då ger oss en resa till 1800-talsmiljö perspektiv. För Lena Lindgren lever i fel värld och fel århundrade och från alla håll anfaller högfrekvent strålning och mikrovågor.
-Bonden som kör med traktorn här ute på åkern förstår inte mina problem. Trots att jag satt upp skyltar om mobilfri zon kan han stå på tomten och prata i sin telefon.
Var tionde dag bär det obevekligen iväg på inköpsresa. Ett affärsprojekt fyllt av komplikationer, men en livsnödvändig utflykt.
-Det är hela tiden ett spel mellan fysiskt och psykiskt välbefinnande. Jag känner att jag bara måste komma ut och själv få handla, även om jag får muskelinflammation och svullnader två, tre dagar efter att min kontaktperson kört mig i dieselbil, det enda jag klarar att åka i, in till Knislinge.
-Tack och lov förresten, för mina kunskaper som jag fått när jag utbildade mig till akupunktör, massör och zonterapeut. Jag vet precis vad som händer, och vid ett anfall går hela kroppen på högvarv. Du kräks, svettas, får frossa, ögon och näsa svullnar, njurarna tar stryk, huvudet spränger och du kissar, kissar och kissar. Det autonoma nervsystemet drabbas, musklerna tvinar och du åldras jättefort. En läkare kallade det ”naturlig degeneration”. Men jag som tränat och dansat balett vet. Inte förändras allt över en natt, så att musklerna hänger i en bula över låret.
-Vita blodkroppar, hjärtverksamhet, hjärnaktivitet, blodtryck, allt går ju att mäta. Jag känner min kropp och hur organen påverkas. Om jag bryter benet här ute i skogen kan jag välja mellan att bli kvar eller åka in till ett hypermodernt sjukhus och dö.

Lena Lindgren stoppar in några pinnar i brasan och värmer kaffevatten på vedspisen. Baracken i Vrångafälla döljer många praktiska och egensinniga lösningar. Stora batterier är kopplade till cd-spelaren och radion, färskvaror ryms i gasolkylen, dusch- och kranvattnet får behaglig temperatur tack vare en gasolberedare och lysfotogen ger lamporna sken. Telefonen använder hon så lite som möjligt, men i nödfall pratar hon genom specialslangar som är kopplade med sugproppar. Sedan placerar hon en sten på klykan eftersom den vanliga luren monterats bort. I sovrummet står en avelektrifierad symaskin, en egen uppfinning.
-Titta här, jag har monterat en slangklämma som jag kan veva med. Det tar lite tid att sy, men är det något jag har så är det tid.
Och så, eftertänksamt:
-Allt är ändå inte av ondo. Jag värderar andra saker och är mer ödmjuk till livet i dag. Exempelvis har jag börjat måla akvarell och jag har fått biblioteket att ta den här rundan när de kör ut med böcker. Jag läser jättemycket - romaner, fackböcker och när jag är sämre och inte orkar annat blir det blädderböcker.
Hon citerar en gammal indian, som anade global oråd långt innan Amerikas president slutligen lärde sig uttala ordet växthuseffekt:
-När luften blir rutig är det farligt.

Det finns forskare och experter som påstår att elkänslighet egentligen handlar om stress, att själva förnimmelsen av exponering framkallar illamående, huvudvärk och andra symtom. Lena vänder på problematiken.
-Livet har alltid varit kämpigt, säger hon. Folk slet inte mindre förr, men varför går var och varannan människa in i väggen i dag? Jo, 3G-master, bredband, blåljus och snart 4G-projekt. Alla dessa strålar utlöser stressen. Miljön förändras alldeles för snabbt. Utbrända människor skulle helst ut i skogen och hämta kraft. Vi är inte gjorda för det här. Se hur ungarna trängs i skolbussen och snackar i sina mobiltelefoner. Vi sitter liksom i mikrovågsugnar alla. Ni ska få se att jag får rätt.
Sedan slår hon sig ner vid bordet, blickar ut genom fönstret och ser blankvattnet ute på fältet där en stugby snart ska växa upp, med allt vad det innebär av synlig och osynlig energiterror.
-De har börjat gräva alldeles utanför. Det blir fullständig katastrof för mig. Jag har levt under existensminimum i sju år och gjort trädgården fin och hemtrevlig. Äntligen hade jag betalat av lånen och plötsligt fanns utrymme för lite extra - god mat och nya kläder. Även om jag aldrig mer kommer att kunna röra mig fritt där ute så skulle jag i alla fall slippa känna samma tvång som tidigare.
-Jag får dra vidare, men jag kan ju inte ge mig ut och söka bostad aktivt, utan sitter låst där jag sitter. Vid ett tillfälle provade jag att bo i husvagn men jag blev sjuk av cirkulationspumpen och fick hög feber.

Någon större entusiasm visar hon inte heller för intresseorganisationen Elöverkänsligas förbund.
-”Vi sysslar inte med boendet”, har de deklarerat. Och i föreningens tidning hänvisas till mer uppgifter på webbsidan, vilket kan verka lite underligt. Internet är knappast bästa hjälpmedlet för deras medlemmar.
I Värmlands djupa skogar finns några elfria hyreshus som lockar. Med sina erfarenheter skulle Lena kunna hjälpa till där och stötta folk i liknande situation. Bli en tillgång och, inte minst, skaffa sig ett umgänge. Men det känns ändå bittert att flytta så långt. Det har kostat att dra rör och sanera.
-När det blev tal om Värmland så fixade kommunen flyttbil direkt. De såg väl chansen att bli av med ett bekymmer, men jag kunde inte få med mig kaminen och sängen utan vidare. Vi får väl se. Mina fyra barn och åtta barnbarn finns här nere i Skåne. Helst skulle jag vilja bo i Landskrona, där mor och far och alla gamla patienter och vänner finns. Jag har inte varit där på sju år, och jag saknar den sociala biten så himla mycket.

När Lena blev ensam med sina bekymmer i stugan i Röke skaffade hon i alla fall en sällskapshund.
-Lufsen är en trygghet när mörkret faller på, säger hon och gör sig klar för eftermiddagens stärkande skogspromenad.
Hon håller kopplet i ena handen och ett långhårigt yrväder kommer stormande genast när hon öppnar dörren och kliver ur sin isoleringscell.
-Vi brukar gå en rejäl runda men det blir inte så långt just nu. Tyvärr, Lufsen, tyvärr. Det har varit lite mycket och jag behöver fylla på med mjölk. Mjölk, det är bra för min kropp.
Hon står med sin understimulerade vän och vinkar adjö. Det sista Lena Lindgren skickar med oss är en from förhoppning:
-De pratar om att mäta strålningen i Landskrona och skapa en elfri zon. Gör det, för jag vill hem. Baracken jag bor i är flyttbar.
Sedan tar vi en kort promenad bort mot stallet där vi parkerat bilen. Mobiltelefonerna, som vi lagt ifrån oss några timmar tidigare, väntar på aktivering. Fotograf Roslund programmerar in rätt Helsingborgsadress på GPS-sändaren. Satellitnavigeringssystemet ska styra oss ut ur svunnen tid och tillbaka mot civilisationen och 2007.
Per Ohlsson
per.ohlsson@hd.se042-489 90 28

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28