Ett köpslående som drar fulla hus

Stadsauktionen lockar nyfikna till Ringvägen i Landskrona. Spekulanter, lycksökare, antikhandlare, konstkännare, samlare och en och annan jycke... med spring i benen eller i porslin. Och så förstås oljor, litografier, kaffeskedar och sekretärer i parti och minut.

MER. Haddock är tre år och inte helt bekväm med situationen. Han ser lite nervös ut, darrar en aning. Och så nosar han nyfiket och får vittring.
— Han känner dofter, gamla dofter som sitter i möblerna, förklarar matte.
Sedan drar Haddock, som är en släthårig terrier av samma typ som Nipper på His Master's Voice-reklamen, nästan omkull sin beskyddare borta vid en glasmonter. Det går bra den här gången, porslinsfigurer och slipade avecglas undkommer krossdöden.
En kvinna med lupp studerar smycken och två män tippar en byrå på högkant och går i clinch med underredet. I rummet intill håller en tavelkännare en nyansrik mobilmonolog, som hade gjort till och med ett innovativt färgorakel som Bengt Grive grön av avund.
Auktionshusets öppna visning är rena jaktmarken. Identiteter spåras och rariteter är högvilt.

Jan Möller från Ekeby intresserar sig för en matservis i 57 delar. Han försöker tyda stämpeln.
— KPM... hm. Vad är det? Tyskt va..?
Vilket ju är helt riktigt, eftersom KPM står för Königliche Porzellan-Manufaktur från Berlin.
— Mycket i dag är ju onlineauktioner på nätet, men det är inte detsamma. Jag gillar den gamla hederliga typen, säger Jan.
Sedan berättar han:
— Jag kände Anders som hade stället och jag har varit här och sprungit mycket genom åren.
Anders är Anders Gustafsson. Det är ett namn vi inte kommer runt och som vi lär återkomma till. Han grundade Anders Antik 1987 och avled för knappt två år sedan. I dag har firman, som är en av landets större i branschen, fem delägare. Rolf Skogh, Sören Fingal, Håkan Ohlson, Tord Ohlsson och danska auktionsjätten Bruun Rasmussen delar på aktieposterna.

Var tredje vecka hålls stadsauktion. Den folkliga delen av verksamheten. Annars handlar mycket om online- och kvalitetsauktioner.
— Vi har bytt lokal för att det ska bli mer intimt, för att vi ska få tillbaka lite av den gamla känslan, säger Joakim Karlsson som ansvarar för arrangemanget.
Han har mycket att göra dan före dan, men det är ändå bara en viskning jämfört med morgondagens urladdning.
— En del kunder bokar plats redan nu, berättar han och markerar två stolar i andra raden precis framför utroparens bord.
På väggen presenteras objekten i en ständigt rullande bildkavalkad.
»Nummer 302: Figurin, GDR, hästar, utropspris 500 kronor.
»Nummer 303: Vas, KD, JAIS, utropspris 1 000 kronor.
»Nummer 304: Figuriner, 3 st, djur, utropspris 500 kronor.

Brita Wilsell spatserar omkring i lokalen. Kikar på lamporna som hänger längs ena väggen. Den ena tjusigare än den andra. Från en ljuskrona i brons och med prismor hänger en prislapp på 15 000 kronor och dinglar. Omgångens högst värderade objekt.
— Det var roligare förr, innan datan kom. Ska man göra fynd nuförtiden ska man gå på loppis, deklarerar Brita.
— Min gubbe var här i förmiddags och han kom hem och pratade om två kannor i koppar. Vi har handlat mycket genom åren, och säkert blivit lurade också. Men mest av allt är det ett folknöje. Tänk de gamla fina bonnauktionerna. När vi bodde på Gotland var vi på många.
Hon hänförs av en takarmatur i glas och koppar och hon drunknar i en oljemålning av Arnold Nolle Svensson. Ett vinterlandskap på 83 gånger 83 centimeter till utropspriset 800 kronor.
— Det ser ut som Österlen. Den är fin. Jag får gå hem och prata med gubben. Han har varit militär och vet vad han vill. Han tycker nog det är för dyrt, säger Brita och skrattar gott.

Elis Rogberg är Landskronabo, stammis och konnässör av inramad olja.
— Jag åker på alla möjliga auktioner och huvudintresset är roliga heminredningsdetaljer och målad konst. Jag kan sitta hemma på nätet och hetsa upp mig över objekt, som en matta där inne som gör mig lite småkåt, säger han och pekar mot stora utropningssalen.
— 40-talsprylar är roliga — speglar, möbler och camp.
Camp?
— Ja, det är ett sånt där betydelselöst uttryck som används i kretsarna, för något fräckt som är... tja, just camp.
Elis Rogberg spinner på något annat också, och hoppas på napp.
— Jag såg en riktigt lyxig fiskerulle, Svängstas flaggskepp Ambassadeur... Jag som fiskar så mycket. Och så den där läckra mattan. Hm, troligen får jag gå hit i morgon.

Ett dygn går fort. Plötsligt är tisdagen här och showen närmar sig. Marschaller flammar i kvällsmörkret utanför en oansenlig industrilokal. Spekulanter med antika sökarglas och näsa för fynd trängs i de vassa armbågarnas entré.
Christina och Bosse Qvist från Margretetorp på Hallandsåsens sydsluttning laddar upp i det relativa lugnet inne i kafeterian.
— Det roar oss att fara runt och kolla. Och vi har varit inne på nätet och tittat och här verkar ju schysst.
Vid bordet intill sitter Anita Agerlo och ett bekant ansikte, som presenterar sig som Christer Söderlund.
— Vi har byggt hus på Ven och har varit här några gånger förut.
— Vi tycker om gamla saker och sålde av en del när vi flyttade från Malmö, så det behöver fyllas på.
— Tisdagar är dessutom bra dagar. Då har vi ledigt från teatern.
Och så går det upp ett ljus. Det är ju Gustaf i "Skilda Världar", Glücher i "Fiendens fiende", Säpo-chefen i "Förhöret", styrmannen i "Kocken", hotellchefen i "Möbelhandlarens dotter" och för tillfället Vince Fontaine, slemmig radio-DJ på dekis, i Malmöuppsättningen av Grease. Nu sitter han och fikar med sin Anita. Livskamraten och kollegan från Nöjesteaterns peruk- och sminkloge.

Från en entertainer till en annan. Kim Berglund är 26 år ung och redan rutinerad utropare.
Vi träffar honom på kontoret en kvart före startskottet. Lokalen utanför är redan full. Kim bär mintgrön skjorta, rosa slips och en camébrosch på kritstreckskavajens slag. Han är inte blyg.
— Vi har 631 objekt. Eftersom jag brukar hålla hyggligt tempo, 200 till 210 utrop i timmen, så ska vi väl klara av det på tre timmar i dag.
Kim Berglund var nio år när han fastnade i branschen och han var tolv första gången han klev upp på scenen och svingade klubban. Ja, det är en mycket speciell historia han kan berätta.
— Pappa, som är polis och som ju känner hela stan och som själv samlar på lite gitarrer, förstod vad som var på gång. Jag fick en miniatyrförpackning med tre fotogenlampor av honom, som han köpt på Danmarksbåten. Jag började fylla upp stereobänken från Ikea med lampor, och så gick vi på lite loppisar hemma i Häljarp. Sedan fick jag ett vitrinskåp i mahogny av farmor och jag fyllde det också. "Nu är det kört", sa pappa, och tog kontakt med Anders Antik, som höll till i postens gamla lokaler på den tiden. "Min påg är intresserad av gammal skit", sa han. "Kör in honom hit", sa Anders.
På den vägen är det.
— Anders och jag fick superkontakt, jag blev som ett extrabarn i familjen.

Det väckte en del uppseende när en ung grabb några år senare släpptes fram i rampljuset.
— Jag var tolv och ett halvt och skulle få känna mig för. Det var en fullsatt sal i Folkets hus och jag körde väl 30 utrop på 20 minuter och det blev uppskattat av Landskronafolket, fast några antikhandlare knorrade...
I dag känner Kim Berglund 80 procent av sin publik. Han kan inte namnet på alla men han kan rabbla deras kundnummer i sömnen.
— Det har nog aldrig varit så mycket folk som i kväll. Där har vi sjuttiett—nittifyra och där kommer sjutton—sexti Mona.
Och så får han en bamsekram av sjutton-sextio Mona.
— Jag försöker hålla bra tempo, och undviker för mycket kaffe i kroppen. Tvingas jag ändå smita på toa så tar vi en kort paus. Nu är det dags, klart man är fylld av förväntningar. Vi har mycket mobilgnabb, rävspel och mystik framför oss.
Delägaren Tord Ohlsson tittar in och blandar sig i förhandssnacket. Precis när auktionsutroparen går iväg för att möta kunderna nickar Tord efter honom och säger:
— Han är ett naturbarn, Kim.

I dörren springer Kim Berglund ihop med pappa Rune, polisen, och får en kram till.
— Hjärtligt välkomna till stadsauktionen i vårt gamla kvalitetslager...
Det börjar i hisklig takt för att trappas upp efter hand. En golvvas visas på väggen. I katalogen är utpriset satt till 500 kronor. Budgivningen inleds på lägre nivå, och drevet lockas med i fartvinden.
— Golvvas, Vallåkra, börjar Kim.
— Jag har 300, 400, 500 i mitten, 600 i mitten, där kom lappen upp, 650, 750 kom också, 800 bakom, 850, 1 000, 1 100 snett bakom. Första, andra, tredje...
Bank! Så vidare till nästa.
— Bordslampan till madame i scarves. Sjuttiett—nittifyra, dagens första köp. Aj, där slog jag till datamusen.
Gjutjärnsramar till en herre för 1 000 kronor och ett 1700-talsfat för 700 kronor.
— Här har vi nummer 262, syntesinstrument. Får jag 500? Nej, vad ser jag, det står ju syntest-instrument! I tre lådor. De skulle jag tydligen behöva själv. 500 var det...
— Och här Elsie, här har vi nåt för dig, du samlar väl på... Jaså, du har redan alla.
— Oj, en bil-tv, Sony. Fungerar gör den också. Sa inlämnaren... i dödsboet.

En stammis kliver in genom dörren.
— Tjäna, Arne. Välkommen!
— Tjäna.
— Är inte elva—femhundraett här i dag? undrar Kim. Åh, är han sjuk.
Även karmstolsparet har defekter, men intresset är internationellt och diagnosen svengelsk:
— There are holes in dom, men jag har en tysk som ringer och bjuder 1 400.
Christer Söderlund ropar in en engelsk skrivbordsstol för 1 800 kronor och lite annat smått och gott.
— Det budet kom tyvärr lite sent där borta, mister. Silverkäppen till herren i glasögon på mittraden.
Det rullar på, sittplatserna är slut och vaktmästaren Sven Törnqvist lyfter fram fler stolar på seniga armar. Han arbetade en herrans massa år på Öresundsvarvet innan det gick som det gick och allt havererade. Men han fick en ny chans, på ålderns höst.
— Jag hade fyllt 60 när jag fick jobb här. "Du kan börja på måndag...", sa Anders, "sen kan vi diskutera resten när du fyller 80." Nu går jag här som hustomte, 20 timmar i veckan.
— På kvalitetsauktionerna kan det komma samtal från hela världen. Då har vi upp till fyra telefonister igång samtidigt.

Fyra dalahästar, med tusenlappen jämnt som utropspris, galopperar iväg till 5 000 kronor innan de bankas bort. Totalt landar omsättningen på 700 000 kronor.
Kim Berglund håller ett tempo på 229 objekt i timmen och kan pusta ut efter 165 minuters intensiv munhuggning. Sedan åker han hem till huset utanför Löddeköpinge och korkar upp en flaska vin, sjunker ner i fåtöljen och njuter av sin favoritmusik.
— Efter en intensiv kväll är jag helt färdig, berättar han.
— Då är det skönt med gott rödvin och Zarah Leander. Det har blivit lite av min melodi att koppla av på det sättet. Jag har en inspelning från Zarahs avskedskonsert i Stockholm 1973, där hon har den där härligt marinerade och inpyrda rösten.
På onsdagsförmiddagen är han tillbaka i kassan på Ringvägen för att serva kunder som ska hämta mattor, tekoppar, kandelabrar och Gud vet vad från gårdagen. Plötsligt står en dam med elfenbenslampa vid disken och vill ha sin dyrgrip värderad. Kim lyfter luren.
— Pia, jag har ett fall för dig här ute.

Pia Staël von Holstein kallar sig föremålsdetektiv, men tituleras egentligen värderingsman. Ni kan se henne i tv-succén Antikrundan, som är inne på 18:e säsongen. Konsthantverk, smycken, europeisk- och orientalisk keramik och möbler är hennes specialområden. Förutom jobbet som intendent på Auktionshuset Anders Antik-Bruun Rasmussen arbetar hon som expert för tidskriften Gods & Gårdar.
Hon granskar lampan och talar med damen. Sedan säger hon till oss:
— Elfenben är känsligt... och betar är något vi över huvud taget inte befattar oss med.
I stället visar hon en märklig pjäs, som gör henne på gott humör.
— Det här är ett kul litet kombinationsföremål som jag hittat. En lampa och en klocka med väckarfunktion. Formmässigt talar vi om senjugend men den kan vara från sent 1920- eller till och med 30-tal. Den kommer att ropas ut på kvalitetsauktionen och priset är satt till 5 000 kronor.
— Mycket av mitt jobb handlar om att scanna av stads- och onlineobjekten så att saker hamnar rätt. Det är inte bara priset som styr, ett osedvanligt roligt föremål kan mycket väl gå på kvalitetsauktionen även om värdet i sig inte är så stort.

Helsingborgaren Jan Plateryd har kommit över en öppen spis av elektrisk modell, ett gevär och lite olika antikviteter. Nu är han tillbaka för att hämta sina kap.
— Jag gillar att blanda antikt och nytt i huset, säger han.
— Som förslagen bilhandlare försökte jag köpa en gammal tusenlapp för 800 kronor. Det hade varit kanon, men priset sprang upp i 1 800 innan sedeln i alla fall blev min.
I firmabilen ligger hunden Boss och vaktar medan husse baxar in prylar.
Sven Törnqvist har också återvänt för att hustomta.
— Vi får nog ändra rutinerna till nästa gång, så att vi har en kassa öppen för utlämning under pågående auktion. Som det var i går fick folk som ropade in något i början vänta till allt var över. Alternativet är att komma tillbaka någon annan dag och hämta sina saker. Det blir lite opraktiskt om man är långväga ifrån, och en del var irriterade, funderar han.
Samtidigt är Joakim Karlsson ute på en inspektionsrunda. Objekten till nästa stadsauktion börjar redan fylla lagerlokalen. Och de lär inte bli några dammsamlare.
— Det är ständig rundgång, och det tar aldrig slut, säger han och ser ut att trivas med situationen.

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28