Mammutfynd från fel tid förbryllar

Att mammuten var ett nordiskt djur bevisar de fynd som gjorts i Sverige och inte minst i Skåne. Men mammutar som tycks ha varit på fel plats vid fel tidpunkt förbryllar vetenskapen. Kanske måste istidens tidtabeller skrivas om.

KUNSKAP. Bårslövsmammuten hade nog haft ett bra liv på den skånska stäppen. Åtminstone hade den ätit mycket i sina dagar, så mycket att den slitit ner sina tänder ända till rötterna innan den dog. Då var den ungefär 60 år gammal.
Vi sitter på Zoologiska museet i Lund och tittar på gamla benbitar som skvallrar om att mammutar har vandrat omkring i Skåne. Ett av de första fynden gjordes i Bårslöv 1889. Det är en kindtand, som trots att den är större än en knytnäve ändå bara är en sorglig rest av vad den en gång varit. Mammutarna åt väldiga mängder gräs, så där 200 kilo om dagen, och behövde rejäla don för att sönderdela födan. Allt detta malande slet hårt på garnityret, men mammutarna var också väl rustade.
— De kunde förnya kindtänderna upp till fem gånger under sin livstid, och för varje gång blev tänderna större. Men det här var Bårslövsmammutens sista tand. När den var slut så kom det ingen ny och det var nog dödsstöten, berättar mammutforskaren Pirkko Ukkonen.
Mammutarna var den vikande istidens långhåriga elefanter, som vi vanligen förknippar med Sibirien. Där har massor med ben och till och med hela djur hittats nedfrysta och konserverade i permafrosten. Mindre känt är att det även har gjorts fynd i Sverige och inte minst i Skåne. Det mest spektakulära gjordes i Lockarp utanför Malmö, där man fann en rejäl mammutbete 1939. Alltså äkta skånskt elfenben. Mammuten hade betydligt större betar än dagens elefanter, och fossilt elfenben är i dag en handelsvara.
—Handeln är inte olaglig men olycklig. Elefantelfenben kan säljas som mammutbetar och det är mycket svårt för tullen att genomskåda. Dessutom är mammutelfenben en skatt som inte borde behandlas på det sättet, säger Pirkko Ukkonen.

Mammuten verkar ha varit ett vanligt djur i större delen av Europa i slutet på den senaste istiden. Mammuthjordarna höll till i randzonen till inlandsisen och följde isens rörelser, men uppe på själva istäcket kunde de inte leva. Mammuten åt ju gräs. De stora trädlösa stäpperna som omgav isen var däremot förträffliga betesmarker för den och flera andra stora flockdjur.
Mammutarnas utbredning under skilda tider avspeglar hur inlandsisen ryckt fram och tillbaka. Den senaste nedisningen, kallad Weichsel av geologer, nådde sitt maximum för cirka 20 000 år sedan. Betarna från Lockarp som är drygt 15 000 år gamla visar att då hade stäppen tagit över i Skåne. Men tanden i Bårslöv antas vara cirka 40 000 år gammal och även då var tydligen Skåne isfritt.
I Jämtland och Ångermanland har hittats mammutben som enligt nya kol14-mätningar är cirka 30 000 år gamla, och då blir det riktigt problematiskt. Någon värmeperiod där vid den tiden är inte bekant.
—Bland geologer har det varit känt länge att mammutfynden inte alltid passar ihop med den gängse tidtabellen för istidens senare skeden. Men man har vägrat tro på dateringarna. Eller så har man sagt att benen transporteras på ett eller annat sätt, men det är svårt att förstå hur det i så fall skulle ha gått till, säger Pirkko Ukkonen.
Nu har hon bland annat med hjälp av ett par geologer från Danmark satt samman alla fynd från Östersjöområdet till en ny bild av Weichseltiden som kommer att ge kvartärgeologerna något att tänka på. Är mammutdateringarna korrekta måste istidens senare historia omprövas.
—Idag forskas det mycket på Weichseltiden. Man vet att det funnits skeden under den nedisningen då temperaturen stigit väldigt snabbt och starkt, så i och för sig är isfria episoder tänkbara. Men det tar ändå ganska lång tid innan en tjock landis smälts ner och ersatts av grässlätter. Det riktigt stora problemet med mammutfynden är att den tidtrymden inte finns. Här står vi inför ett mysterium, säger Pirkko Ukkonen.

Mycket tyder på att mammutarna blev offer för den mera långvariga klimatförbättring som sopade bort inlandsisen i Norden och som fortfarande består. Mammutarna var anpassade för ett arktiskt klimat. Men det var inte värmen i sig som var problemet, säger Pirkko Ukkonen. Problemet var att de stora arktiska mammutstäpperna försvann. Efter istiden blev klimatet fuktigare. Skog och sumpmarker ersatte stäppen, men i sån miljö kunde mammuten inte trivas. Den trängdes allt längre bort. Den sista spillran levde på Wrangels ö norr om Sibirien. Man tror att floran på Wrangels ö är den som mest påminner om den forna mammutstäppens. Men för cirka 3800 år sedan dog mammuten ut även här.
Det äldsta fyndet i Europa är från Estland där den sista mammuten gick och betade för 10 000 år sedan. Lockarpsmammuten ytterligare 5 000 år tidigare antas ha tillhört en av de sista generationerna i Sverige. Så dags var människan redan på plats i Skåne. Mammutarna bör ha varit välbekanta väsen för våra äldsta förfäder och finns avbildade i grottmålningar.
Möjligen bidrog också människan till deras utrotning, men enligt Pirkko Ukkonen är det inte säkert att de förhistoriska folken förmådde jaga så stora djur med någon större framgång.

Frågan är nu om människan tvärtom kan bidra till mammutens come back. På senare tid har det på fullt allvar diskuterats att klona fram en ny mammut med hjälp av celler från djur som legat konserverade i permafrosten. Är cellkärnan oskadad skulle den kunna överföras till en elefants äggcell, som berövats sin egen kärna.
—Det är speciellt japanska forskare som leker med de här tankarna, men jag tycker de är motbjudande, säger Pirrko Ukkonen.
Själv är hon betydligt mer fascinerad av att försöka kartlägga de utdöda mammutarnas liv på individnivå. Som till exempel hur gamlingen från Bårslöv egentligen hade det i sin istidsvärld.
—Det intresserar mig faktiskt till och med mer än att möblera om i nedisningstabellerna.

Håkan Palm hakan.palm@hd.se042-489 92 22