Känsliga ändringar tålde inga repor i lacken

Lättkränkta manliga egon är inget nytt. Bland stormaktstidens svenska adelsmän kunde ett förfluget ord vara skäl nog för en duell på liv och död. Precis som i nutida hederskulturer tyckte de att äran gav dem rätt att ta lagen i egna händer. Lundahistorikern Christopher Collstedt har fördjupat sig i ämnet.

KUNSKAP. Nyårsdagens förmiddag 1722 rider två överstelöjtnanter, Bure och Schulman, ut från Landskrona fästning. De stiger av hästarna på vederbörligt avstånd och närmar sig sedan varandra gående med en skarpladdad pistol i varje hand. Bure skjuter första skottet men missar. Han avlossar då även sitt andra skott och träffar Schulman i foten. Men det räcker inte. Schulman lägger sig ner på marken, siktar och skjuter Bure till döds genom hjärtat.

Just så här ska det väl gå till i en duell två gentlemän emellan, åtminstone enligt den bild som vi har från många böcker och filmer.
— Men det är en romantiserad uppfattning. Dueller gick sällan till på det här viset, berättar historikern Christopher Collstedt i Lund. Han har studerat duellbrott och synen på manlighet i stormaktstidens Sverige och lägger inom kort fram sina rön i en doktorsavhandling.
—Vi inbillar oss kanske att duellen var en sorts förfinad våldshandling, men för det mesta handlade det om råa slagsmål. Fast det var ytterst sällan någon blev dödad som i Landskrona, säger han.
Den historien fortsätter heller inte alls lika stoiskt förtätad som den började. Schulman anklagades för mord men lyckades fly till Helsingör, där han blev långvarigt sängliggande med sin skottskadade fot. I en omfattande korrespondens med domstolen försökte han få det till att skottdramat inte alls handlade om en duell utan att han helt enkelt blivit beskjuten och bara brukat nödvärn. Det var en begriplig försvarslinje, eftersom han visste att duellbrott kunde leda till dödsstraff. Samtidigt försökte han få rätten att tycka lite synd om honom: i 33 år hade han exemplariskt tjänat i den nästan ständigt krigande svenska stormaktsarmén, innan han råkat i dessa svårigheter som lett till att han nu tjänsteoduglig gick "med käpp och krycka" och dessutom fått se sina egendomar indragna. Det hjälpte dock inte. Schulman dömdes till döden, men eftersom han kommit till rättegången med fri lejd kunde han återvända till Helsingör. Senare benådades han av kungen och återvände till Sverige.
Både dödsdomen och benådandet var typiska för tidens något kluvna inställning till duellerandet.
—Lagen såg mycket strängt på duellbrott. De utmanade statens monopol på våldsanvändning. Det var ett allmäneuropeiskt problem, säger Christopher Collstedt.
Under 1500-talet och tidigare var dueller mycket vanliga, men från 1600-talet och framåt blev de färre och i allt högre grad kriminaliserade. Dueller kunde inte tolereras i moderna statsskick. Men hur många som försiggick i hemlighet vet man förstås inte.
Samtidigt var duellen en fråga om ståndstillhörighet och exklusivitet. Duellbrott förekom bara mellan adelsmän; när bönder och borgare gjorde upp på tu man hand kallades det slagsmål.
Ståndsbröder i domstolarna likaväl som kungen själv hade inte svårt att hitta förmildrande omständigheter.

Överstelöjtnanterna i Landskrona hade blivit osams i ett rent tjänsteärende. Det var oklart vem av dem som förde befälet i överstens frånvaro. A kände sig kränkt av B och vice versa.
—Sådana kontroverser kunde mycket väl leda till duell. Äran var ett yttre attribut som måste bevakas och stingsligheten var väl utvecklad. En konstig blick eller att någon vänt ryggen åt en kunde räcka för en utmaning, berättar Christopher Collstedt.
För det mesta handlade duellerna om respektlöst uppträdande, ifrågasatt militär duglighet eller beskyllningar om lögn eller förtal. Men däremot aldrig om kvinnor eller bedragna äkta män, åtminstone inte under den period, 1700—1740, som Christopher Collstedt studerat. Duellerandet hörde till männens egen alkoholdränkta värld och utspelades framför allt inom det militära eller på krogen.
Idag hör vi talas om hederskulturer och om subkulturer typ kriminella brödraskap och fotbollshuliganer med egna normer som går utanför rättssamhället. 1700-talets adelsmän levde också i en stark hederskultur med delvis egna normer.
—Duellen var det mest kraftfulla sättet att hävda sin adliga och militära heder på. Lagen ansågs inte räcka till när det handlade om personlig ära, säger Christopher Collstedt.
—Att man vandrade ut med pistol i hand för att göra upp var inte vanligt. Betydligt oftare hände det att duellanterna drog sina värjor. Eller så slogs man med käppar eller bara med knytnävarna. Syftet behövde inte vara att döda motståndaren. Men man måste försvara sin ära.
Att det kunde ske med föga gentlemannamässiga metoder har Christoffer Collstedt flera exempel på. Ädlingarna kunde örfila varandra, dra i håret, sparkas och vara allmänt gemena.

Under loppet av 1700-talet började den gamla manliga hedersuppfattningen att luckras upp. Upplysningstidens ideal kom att påverka tänkandet och moralen blev viktigare än äran.
En man behövde inte hänga upp sig lika mycket på vad andra människor tyckte och tänkte om honom som tidigare.
Redan i slutet på 1500-talet började svenska staten att försöka stoppa duellerna med lagar. Ett " duellplakat" 1662 skärpte straffen betydligt.
Den sista kända duellen i landet utspelades på 1820-talet, men lagen om dueller hängde med ända till 1861. Det var ju en klasslag som bara gällde för adelsmän. 1866 avskaffades ståndssamhället och därefter hade adeln varken några speciella skyldigheter eller privilegier.

Håkan Palm hakan.palm@hd.se042-489 92 22